Krigsaktivism

Nya numret av Clarté kom i lådan igår. Temat är "krigsaktivismen", ett märkligt och alltmer påträngande fenomen. Bland annat har vi ju fått det som kallas "bombvänstern" och som kräver ingripanden här och där utan att alltid riktigt förstå vad man ger sig in på. Det färskaste och nästan tragikomiska fallet (jo, det finns inslag av komik om man bortser från de ohyggliga tragedier som utspelas) är givetvis det libyska inbördeskriget. Andra bloggare skriver bättre om Libyen än jag, så därför har jag inte varit inne på ämnet så ofta. Se Motvallsbloggen, Third World exempelvis.

Via mediaspin förvandlades några lokala libyska uppror som knappt ens var fredliga i sina tidiga skeden (jämför med Egypten och Tunisien!) till en jättestor folkrörelse som naturligtvis skulle sopa bort regimen på nolltid bara de fick lite hjälp ... och lite mer hjälp ... och lite mer hjälp ... Och nu står väl NATO snart inför det avgörande valet: antingen går man in med rejäla marktrupper som skall göra det rebellarmén inte klarar av, eller också får man börja förhandla med den gamle sluge ökenräven i Tripolis. Väljer man det första alternativet riskerar man att få ett folkkrig på halsen just när man håller på att förlora i Afghanistan. Kanske var det detta kineserna och ryssarna tänkte sig när de inte satte stopp för NATO:s ursprungliga planer om flygförbudszonen, nämligen att NATO skulle gå in i en stor fet afrikansk fälla och lära sig en rejäl läxa? - Det vet vi inte, men i praktiken kan det gå så. Och väljer NATO det andra alternativet kommer frågan omedelbart upp: "Varför började ni överhuvud taget detta krig om det inte leder till något annat än att islamister tar över östra Libyen?" Vad skall ledarna i Storbritannien, Frankrike och Italien säga om det? Det har hävdats att kriget i Afghanistan handlar om NATO:s överlevnad. Kanske kriget i Libyen handlar om vad som skall hända med liket?

Jag saxade en bit ur en artikel av Henrik Skrak som heter "Bombhögern har fått sällskap". Den handlar om just den svenska debatten och i synnerhet den roll som den uppjagade Andreas Malm spelar.

Till den sydsvenska hemmafronten hör också den debatt som Vänsterpartiet arrangerade i Malmö den 13 april. Arrangörerna kunde inte få tag på en enda som ville företräda partilinjens uppslutning bakom den svenska Libyeninsatsen gentemot Flammans chefredaktör Aron Etzler. Så i stället för en vänsterpartist valde man att låta Andreas Malm företräda bombvänstern. Granskar man argumentens utformning och tyngd så vann Etzler klart. .. Malm däremot var i vanlig ordning exalterad och till hundratio procent övertygad, det som nu sker i Libyen är att USA och Nato motvilligt genomför den permanenta revolutionen, därtill tvingade av en folklig världsopinion. Malm drog hejdlösa paralleller till spanska inbördeskriget och 90-talets krig i Jugoslavien, och han beskrev i poetiska, närmast religiösa, ordalag det kommande intåget i Tripoli. Det skulle bli en glädjens dag. Tänk den som finge vara med!

Av applåderna att döma vann ändå Etzler debatten, om än knappt. Dock är det bestående intrycket att detta att vara för Natos, USA:s och Sveriges attack på Libyen är en accepterad åsikt bland så kallade vänstermänniskor. Även om man inte håller med, är det helt OK att tycka så. Efter debatten kan man gå och ta en öl tillsammans. Det hade varit mer kontroversiellt om Malm sagt sig vara för kärnkraften.

För tjugo år sedan var det annorlunda. Då samlades vänstern till möten och demonstrationer. Då var det att vara vänster lika med att vara mot kriget oavsett om det var FN-sanktionerat eller inte. I dag fungerar Andreas Malm & co som en imperialismens trojanska häst innanför vänsterns fallfärdiga murar. I ruinerna kommer den populistiska, flyktingfientliga och potentiellt rasistiska högerpopulismen att växa sig stark. Kanske var det detta han kände av, Juholt, när han åtminstone försökte blåsa av den svenska krigsinsatsen. 

Jag tror Malm hade fungerat bättre om han hade koncentrerat sig på miljöfrågor, där det verkligen kan vara av nöden med alarmism. ... "imperialismens trojanska häst", det är ingen lättviktig anklagelse det! I alla fall inte om det handlar om någon som hävdar sig vara vänster - supervänster till och med!

DN kultur och nyliberalerna

Dagens Nyheters kulturhövding Maria Schottenius tar idag itu med folk av en sort som delvis har odlats fram av ledarredaktionen på samma blad: de högröstade nyliberalerna. Jag antar att det är samma grupp som understundom skälls för muppar av meningsmotståndare och dessutom skriver på ett sätt så man hör att de egentligen gallskriker och lever i en värld av konstiga hypoteser (det är mycket "om" om det ena eller det andra i stället för klara utsagor om den värld vi verkligen lever i).

Det handlar om en figur vid namn Norberg som tillsammans med ett antal kompisar påstås ha mejlbombat DN för att sagde Norberg inte publicerats tillräckligt mycket. (Vad klagar han för? - han fick ju skriva genmäle på något Andreas Malm skrivit!)

Det som är störande och stötande är det sätt på vilket Norberg och hans bloggkompisar uppträder. En uppskruvad, manisk mejlattack med invektiv som verkar inspirerade av splatterfilmer.

Johan Norbergs politiska ideologi tar sig hos hans hejdukar uttryck i ett språkbruk som går ut på att jag borde hängas och skjutas och att blodet ska flyta.

Även tidningens och företagets styrelse och häpna medlemmar av familjen Bonnier får massmejl från Norbergs vänner i denna kampanj mot DN:s kultursidor, som man uppfattar som en ointaglig bastion där Norberg & co inte tillräckligt ofta fått tillträde.

Även om Johan Norberg med en rättshaverists envishet biter sig fast vid personliga oförrätter är det sorgligt att se hur en hel här av nyliberala pratkvarnar (på en påfallande låg stilistisk nivå) försöker skjuta sig in i offentligheten. Inte genom att tillföra kunskap eller intressanta tankar utan genom mejlbombning.

Men det verkligt allvarliga med deras hysteriska pockande är att dessa personer inte verkar vilja ha en öppen diskussion utan bara dela in människor och åsikter i rätt och fel.

Nja, kan man inte helt enkelt säga till nyliberalerna: "ni har fel åsikter"? Hur som helst, det kan vara nyttigt för DN:s ledning och ägare att se vad det är för figurer som man delvis själva har varit med om att odla fram. Jag antar att det är en rätt liten grupp, men hade det här skett under något "vänster"banér hade nog reaktionen vara starkare än bara en spalt i kulturbilagan. De juridiska termerna skulle kunna vara "olaga hot" och "missfirmelse".

Ett sätt att hålla gaphalsarna kort är att inte acceptera deras metoder och språkbruk, att inte falla till föga för skrik om "censur" utan säga åt dem att hålla sig till sina egna bloggar där de kan gasta bäst de gitter. Jag släpper inte in den sortens typer här. Och Norberg, är inte han författare hos Timbro och har en position ändå? Är det möjligen så att han börjar känna att det nyliberala äventyret har gått på grund och den politiska pendeln svänger åt annat håll nu? Vore han en smartskalle bytte han position och blev socialliberal eller något annat för tillfället gångbarare, eller ... ?

Och så kan det vara anledning att kolla om det finns folk i den här strömningen som är redo att gå från ord till handling vad det gäller våld. Eller är man av samma sort som de republikaner i USA som gärna tjoar om krig men själva tyvärr är för upptagna av annat för att kunna vara med och kämpa vid fronten?

Andreas Malm och islamofobi - varför och vad göra?

Europa sover ... medan minareter hotfullt reser sig mot himlen ...

När jag gick längs Årstavikens strand i Årsta skog fick jag syn på den här affischen på ett träd. Klicka på den så den kommer upp i större format och texten blir någorlunda läslig. Detta passar bra in med en artikel i Dagens Nyheter idag där Andreas Malm tittar på islamofobiska partiers utveckling i Europa.

Jag refererar inte artikeln utan har några egna synpunkter. Genom att växla över till hets mot islam slipper vissa grupper att stämplas som antisemiter, trots att deras argumentation inte skiljer sig så mycket från vad antisemiterna säger. Det handlar fortfarande om en grupp människor som på lömska sätt vill ta över våra länder medan en del av oss anklagas för att "sova" eller för att till och med stödja konspiratörerna. Låter inte detta ungefär som nynazisternas prat om "den sionistiska ockupationsregeringen" ZOG eller den äldre "judisk- bolsjevistiska världssammansvärjningen"? Tydligen finns det en del människor som går på det i alla fall, vilket torde bero av att skrämselpropaganda alltid gör folk osäkra - det kan ju dyka upp saker i omgivningen som gör att propagandan verkar ha fog för sig. Vi lever ju i en tid av stora omvälvningar.

Man måste ha klart för sig hur man lär av historien. Även om den islamofobiska propagandan liknar den äldre nazistiska kommer den praktiska politiken att se annorlunda ut idag. Man behöver inte jämföra den islamofobiska propagandan enbart med nazismen heller. Det kan möjligen skymma bilden av vad som verkligen händer. Jag antar att islamofobin har åtskilliga tankemässiga beröringspunkter med fler grupper i det fascistiska Europa före Andra världskriget än just bara de tyska nazisterna. När man i diskussionens hetta vill klämma till en motståndare är det lätt att ropa "nazist", men det kan slå fel och leda till felaktiga blockeringar.

Skrämsel för diffusa motståndare är ett sätt för partier och grupper med skum agenda att ta sig in i parlamenten, och den kommer att leda till våldsdåd och kriser av obehaglig sort. Däremot tillhör utrotning av gammal nazistisk modell till historien. Den väsentliga lärdomen är att de här islamofobiska grupperna finns i en gammal tråkig europeisk tradition som gjorde sig bred på 1930-talet men som faktiskt hade svårt att ta över makten så länge demokratin rådde. Dessutom slogs de ner som en följd av Andra världskriget.

Vill vi få bort strömningar av det här slaget gäller det att se till att samhället fungerar rättvist, radikalt och demokratiskt. Vill vi ha dem kvar så tolererar vi att dagens dekadanta marknadsliberala EU-byråkrateliter, hållningslösa politiker och diktatoriska terroristjägare får härja fritt. I ett positivt och framåtblickande samhälle finns det inte mycket plats för rörelser som bygger på nationalistiska eller religiösa fobier. Vem kan skapa den positiva bilden av framtiden där mörkmännen (islamofober och islamiska reaktionärer) trycks tillbaka och blir maktlösa?

Andreas Malm om klimatet

Andreas i full fart

På onsdagskvällen var jag hos Naturskyddsföreningen och lyssnade på en engagerad framställning om klimatproblemen, framförd av Andreas Malm.

Man kan väl säga att situationen är knepig men förhoppningsvis inte helt hopplös. Själv nämnde jag det berömda problemet med "ozonhålet" och freonerna från förra årtusendet - där gick det ändå att få hejd på en hotfull utveckling.

Bland de intressanta nyheter (för mig i alla fall) som framkom var att FN:s klimatpanel IPCC arbetar med uppgifter som i dagens snabba utveckling får anses vara rätt gamla. IPCC har inte gått igenom och tagit ställning till vetenskapliga rapporter som är nyare än år 2006, och bara under det senaste året har det ju hänt en hel del. Bland annat har man kommit på att inlandsisen på Grönland smälter av snabbare än vad man förut haft kännedom om. Och det kommer att påverka havsnivån mycket mer än vad IPCC trodde i sin senaste rapport.

En annan fråga som Andreas hade uppe (och som jag skrivit lite om tidigare här i bloggen) är att forskarvärlden ända till nyligen mest har arbetat med teorier och modeller som bygger på en gradvis utveckling. Men det ser snarare ut som naturen fungerar enligt de gamla kända principerna från den tyska dialektiska filosofin - perioder av gradvisa små förändringar avbryts plötsligt av snabba och våldsamma kast när de små ändringarna har gjort systemet instabilt.

En annan fråga av intresse är hur de insuttna intressena runt om i samhället skall hanteras. En del företag och grupper (som oljebolagen) är naturligtvis inte intresserade av att komma åt den ekonomi som är byggd på fossila bränslen. Själv tycker jag att samhällsfarlig verksamhet bör elimineras genom lagstiftning och utan att bry sig så mycket om krav på kompensation (eventuell kompensation kunde gott kvittas mot rejäla skadestånd). Företagen är till för samhällets behov, inte tvärtom. Och så har vi politiska grupper som insisterar på att dra fram ännu mer trafik med privatbilar i Stockholm genom att bygga kringfartsleder - som man kan misstänka har avstickare in i stadens centrum också.

Marknadsekonomi kan gott överleva även en rätt kraftig klimatkris och dess medföljande politiska åtgärder, men jag undrar om kapitalismen gör det.

Att drömma om en vit jul - Andreas Malm

Blek vintermåne över en helt snöfri ekbacke på Djurgården i Stockholm, den 28/12 2007

Vem säger att julen skall vara vit - ens här i Stockholm? Det är enda större invändningen mot Andreas Malms julbetraktelse ("Hejdå, mitt vinterland") i Aftonbladet. Jag tycker mig minnas ett antal jular de senaste årtiondena som varit gröna, regniga och höstkulna snarare än gnistrande vita. Och den riktiga vintermånaden är väl inte förrän i februari? Vi är inte där ännu, och den ryckigare väderlek som klimatförändringarna innebär kan också medföra en riktig vargavinter då och då (till tillfällig tröst för skidåkare och klimatförnekare). Men i det stora hela är detta en skitsak mot de stora miljökatastroferna som inträffar idag och de ännu större som kommer om vi inte kan få hejd på uppvärmningen. Brist på snö här är en struntsak jämfört med en jättetyfon som blåser rent kusterna i östra Asien.

Det tunga i Malms artikel handlar om annat än bristen på skidmöjligheter här på vintern. Den vita julen är ingen tillfällighet eller ett lokalt fenomen, utan

... en lokal härold i den armé av budbärare som sänts ut över världen och uppträder som uteblivet regn i Australien, sommarfrost i Bolivia, en månad för tidig grodsång i England, uråldriga färskvattenkällor som plötsligt smakar salt i Bangladesh, tropiska cykloner som för första gången brakar in i Brasilien, breda floder som smalnar till rännilar i södra Afrika, havsvågor som häver sig över Tuvalus atoller, sprucken is i den arktiska arkipelagen, monsuner med okänd styrka över New Delhis gator, ökenstormar allt längre söderut i Kina.

Den vita julen är nordeuropeisk folklore. Julregnet ingår i en global folklore om ett klimatsystem som rämnar.

Hur räddar man situationen? Många glada konsumenter tycker nog att när det gått så långt kan man lika gärna fortsätta konsumera, loppet är ju kört i alla fall. Upptryckt mot Malms artikel är en annons om flygsemester på något varmt ställe, så det går snabbt att hitta inspiration. Där olika rörelser kämpar för sina rättigheter handlar det om att över huvud taget ha en Jord att kämpa på:

... där arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och de antikoloniala befrielserörelserna har stridit för en demokratisk jord, en fri och jämlik jord, en jord med självstyrande folk, kan vi i dag drömma om att över huvud taget ha en jord. En fungerande planet, med bibehållna förutsättningar för mänskligt liv, har blivit Utopin.

Men riktigt går inte resonemanget ihop. För som jag tycker det ser ut så vävs de olika rörelsernas kamp ihop med arbetarrörelsens socialistiska målsättning, utopin att bevara vårt liv ger upphov till en kraftfull rörelse:

Drömmen om en vit jul måste hädanefter, av ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar, vara drömmen om en demokratiskt planerad ekonomi: så länge de kapitalistiska företagen får bestämma själva gäller business as usual. Drömmen om en vit jul är drömmen om att samhället – inte privata profitjägare – styr investeringar, raserar och bygger infrastrukturer. Drömmen om en vit jul är, inte minst, drömmen om en värld där centrum och periferi, en kategori rika länder och en kategori fattiga, inte längre existerar.

För några årtionden sedan kunde måttligt reformistiska socialdemokrater och socialliberaler säga saker i den stilen. Idag får de förmodligen krampanfall och rullar sig på marken och skriker något obegripligt om "Stalin" eller "kommunism". Vem bryr sig? Inte så många, hoppas jag. Malm har sakert fel i detaljer, men i det stora ser han ut att ha rätt. Nu ställs liberalismens "enda väg" mot "ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar" - vem vinner den matchen? "Den enda vägen" visar en kuslig tendens att vilja ta slut i en öken någonstans medan den andra vägen åtminstone kan ge de flesta människor ett anständigt liv, så valet verkar lätt - följaktligen misstänker jag att kampen kommer att bli mycket hård och ful. Inte kommer Exxon att lägga sig frivilligt, och maktresurser har man.

Hernando de Soto heter han

Jag skrev igår lite svävande om "en peruansk ekonom" (svävande för att jag inte kom ihåg om han hette Toledo eller de Soto). Den tveksamheten hade jag kunnat avveckla direkt, det är bara det att jag inte riktigt vant mig vid att så gott som allt vetande finns på nätet, bara man har någon liten skärva av information att börja söka med. Nåväl, han heter Hernando de Soto, och jag hittade en recension av hans mest kända skrift här. Den bedöms tydligen intressant nog för att ges ut även på svenska. Av recensionen att döma verkar boken vara läsvärd, bland annat för att den öppnar för följdfrågor. Det är ju bra om man vill nå mer klarhet i ett ämne, och utvecklingsekonomi är verkligen något att diskutera - det berör ju i stort sett hela Jordens befolkning.

Toledo är också en peruan. Deras förre president hette så. Nuvarande är det Alan Garcia, en man med inte helt fläckfritt rykte. Det är oroligt, med strejker och demonstrationer i Peru, fast jag vet inte om det kan bli så rörigt att presidenten tar resväskorna och sticker. Sådant har hänt på annat håll i Sydamerika när "gatan" tröttnat på "presidentpalatset". Antagligen knallar tvåan i senaste presidentvalet, Ollanta Humala, omkring i kulisserna och håller tummarna för mer protester. Vänstern i Bolivia, Ecuador och Venezuela torde välkomna en sådan utveckling.

För att återgå till de Soto så hittar jag en sur diskussion om hans goda/dåliga sidor på DN. Det är Andreas Malm och Nathan Shachar som slänger skit på varandra. Här och här och här. Det första "häret" handlar egentligen om en recension av en annan bok där de Sotos teorier enligt Malm strimlas grundligt av den USAmerikanske sociologen Mike Davis. Davis anser sig tydligen kunna bevisa att de fattigas ekonomi inte alls generellt blir bättre för att de får ägandebevis på landplättar som de ockuperat. Och det var ju det jag yppade en misstanke om själv. Egentligen är Shachars genmäle så taffligt att hemmaredaktionen borde ha bett honom lugna ner sig litegrann och fundera på vissa formuleringar.