Sista grav-flukten ...

... för min del, och för denna gång. Här är de sista fotona från min utflykt till Norra Begravningsplatsen och därmed avslut på den serie inlägg som började i torsdags med Strindbergs sista vilorum.

Jag hade ju letat efter den gamle arbetarledar-pionjären August Palms grav när jag hittade Albert Ranfts gravsten. Men här här vi Mäster Palm i egen hög person, och graven där han och en del av familjen är gravsatt. Enkel och snygg. Han står ju staty på Norra bantorget också - av någon anledning med ryggen mot LO, men det kan ju vara symboliskt. Palm kom ordentligt på kant med de alltmer samhällsanpassade socialdemokratiska ledarna av Brantings typ.

Bakom Ranfts grav stack något konstigt upp. Jag måste ta en närmare titt. Det visade sig vara ett minnesmärke över Betty Pettersson (död 1885) som var Sveriges första kvinnliga student. Uppseendeväckande på den tiden.

Och från studier till nöjeslivet. Sigge Wulff i egen hög person ... "Har ni sett Kalle P / jojomen, var lugn för de'". En elegant i Stockholms nöjesliv i slutet av 1800-talet. Sigge Wulff var artistnamnet, i verkligheten hette han något annat. Om han levde hårt vet jag inte, men han dog ung i alla fall, bara några och tjugo år gammal. På hans tid var det knapert med inspelningsmöjligheter, men här finns en senare film med Gösta Ekman (den äldre) i rollen som Sigge, framförandes dennes smash-hit 'Isabella'. Det här är något annat än tramsiga rappare!

Här vilar Hinke ...

... samt ytterligare ett antal personer i släkten Bergegren. Och bland dem Henrik, mest känd som Hinke, Bergegren. Och detta är en fortsättning på de två föregående bloggposterna med motiv från Norra Begravningsplatsen.

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhör en politisk trend i Sverige som i början utgjorde vänstern inom socialdemokraterna, men som så småningom på grund av inrikes och utrikes händelser kom att bilda egna organisationer. Mest brukar han väl betraktas som en av våra största anarkister. Storstrejken 1909, Första världskriget och ryska revolutionen bidrog till att anarkister/syndikalister och kommunister lämnade eller sparkades ut från socialdemokratin.

Hinke själv åkte ut från socialdemokraterna redan 1908. Möjligen var han en radikal av 1880-talssnitt hela livet vilket gjorde att hans politiska åsikter var tillräckligt mångsidiga för att tidvis fungera såväl bland socialdemokrater, vänstersocialister, anarkister/syndikalister som kommunister. Under större delen av 1920-talet var han medlem i Sveriges Kommunistiska Parti men följde med den partimajoritet som 1929 bröt med Kommunistiska Internationalen (Komintern) i Moskva och som bildade Socialistiska Partiet i Sverige. Jag tror det innebär att han med dåtidens politiska jargong blev "kilbommare". Kortsiktigt verkade det smart, men partiet gick under efter några år.

Så här såg han ut, prydlig herre!

Jag hittade en artikel av Anders Carlsson (ordförande i Kommunistiska Partiet) som behandlar Hinke. Minns jag rätt så tillhörde Hinke den gren av arbetarrörelsen som inte hade så mycket till övers för Strindberg under dennes senare år. Man ville inte svälja hans religiösa omvändelse utan tyckte väl att den närmast var fånig. Andra inom arbetarrörelsen såg mer till Strindbergs avståndstagande från överklassen som var nästan konsekvent under hela hans liv och tyckte att han trots en del konstigheter var folkets man.

På Wikiquote finns ett citat från 1891 som tillskrivs Hinke. Jag tycker det ganska klart visar på borgerlig radikalism av en typ som idag skulle kallas terrorism. I vissa fall kan det nog glida över till terror av fascistisk typ.

Här talas vidt och bredt om sådana struntsaker som allmän rösträtt. Det duger ej längre att använda samma taktik som hittills; vi måste tillgripa andra medel. Vi måste förbereda oss för att tillgripa internationell allmän strejk, men ej för att genomdrifva sådana småreformer som allmän rösträtt. Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar? Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst.

Dynamit och dolk, det var medel som anarkister i Europa och Nordamerika använde vid den tiden. Man lyckades avliva en del kungligheter, presidenter och andra avskydda representanter för makten, men inte ändrades systemet för det. Anarkisternas individuella terror blev just det, individuell. Och sprängde man en motståndare i luften ersattes denne omgående av en ny, och systemet rullade på som vanligt. Det enda klassiska svenska exemplet jag kan komma på är sprängningen av strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö 1908.  Några massrörelser för att störta tjuvsamhället klarade man inte av att skapa, och inte gjorde folket revolution bara för att någon lyckats kasta en bomb på någon i regeringen! (Fast överlevande strejkbrytare försvann väl från Malmö.) Samma upptäckt hade gjorts i Ryssland och där bildades den revolutionära socialdemokratin under Lenins ledning just med målet att få bort regimen genom massresningar, inte genom enskilda attentat. Och på 1920-talet tycks Hinke ha varit mer inne på Lenins linje eftersom han anslöt sig till kommunistpartiet.

Nå, utan något våld hamnade Hinke i familjegraven 1936. Jag fick irra omkring en stund för att hitta den oansenliga stenplattan, hade faktiskt väntat mig något större. Men det kanske passar för Hinkes roll i den svenska socialistiska arbetarrörelsens historia. Ganska liten, även om det slog gnistor ibland.

Gravarne berätta

Jag fortsätter gårdagens bloggpost om Norra Begravningsplatsen i Stockholm (den ligger ju i Solna i själva verket) som handlade om Strindbergs grav. Här är två gravar med personer som har anknytning till August och hans tid:

De här två första är fjärr- respektive närbild på gravmonumentet över August Blanche, stockholmsförfattaren som dog 1868, alltså när Strindberg var nitton år. Jag har för mig att Strindberg var kritisk mot Blanche och ansåg att denne mest kopierade utländska förebilder i sina berättelser och skådespel. Hur som helst: det blev Strindberg som skrev de tunga grejorna för teatern, medan Blanche mer tillhörde lustspelens lättfärdiga värld. Om de två Augustarna någonsin möttes personligen vet jag inte. Däremot tycker jag att monumentent över Blanche ser ganska plåtigt och trist ut. Men så kanske smaken var vid den tiden?

Här nedan finns en halvt överväxt grav som jag upptäckte av en slump när jag spanade efter platsen där ytterligare en August, nämligen August Palm, skall ligga. Det står Albert Ranft bakom bladen till den utblommade rhododendronbusken. Albert och August hade kontakt. Något annat var väl knappast möjligt eftersom Ranft i stort sett kontrollerade teaterbranschen i Stockholm i början av 1900-talet och Strindberg skrev mycket för teatern. Jag minns inte hur förhållandet var mellan de två, men med tanke på Strindbergs lynne vore det väl konstigt om det inte blev misshälligheter och hårda ord och brytningar!

Graven som den var igår

Så här ser graven ut i mindre överväxt form, i Wikipedia-artikeln om Ranft.

Vi kan väl betrakta det här som senaste utslaget av inslag i min strindbergsserie, och då är följaktligen detta föregående.

Augusts slutförvaring, folkbildare och förvillare

Här hvilar sig August Strindberg ...

... och av en nästan oläslig liten stenplatta framgår att dottern Kerstin fiinns i samma grav.

Jag företog mig en utflykt till Norra Begravningsplatsen i Solna idag, i akt och mening att spana in några gravar. Kanske jag återkommer med fler bilder därifrån, antingen här eller på någon av mindra andra plattformar i cyberrymden. Ett bra register som täcker över en  halv miljon begravningar i Stockholm finns för övrigt numera på nätet, se här. Så jag knackade in August Strindberg och fick det exakta numret på gravplatsen. Sedan var det bara att ge sig ut på spaning i terrängen.

Kyrkogårdar har ju en speciell stämning, särskilt så här års när vädret kan vara trevligt och fågelsången ännu inte dött ut. Man kan gå där och känna någon sorts frid. I det läget är det kanske ofint att offentliggöra en reflexion jag gjort, men låt gå ... För att ta en lite kringgående förklaring så finns det en förening som heter Vetenskap och Folkbildning (VoF) och som ger ut tidningen Folkvett. Målsättningen anges som

... främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt. En viktig del av den vetenskapliga folkbildningen är att klargöra vilka frågor som kan respektive inte kan avgöras med vetenskapliga medel. Föreningen granskar vilka vetenskapligt grundade argument som finns för eller emot fenomen och metoder.

VoF delar också varje år ut en utmärkelse till Årets Folkbildare respektive Årets Förvillare. Det finns ju folk som är bra på att popularisera vetenskap, och så finns det ju skojartyper också. Listan på hedrade respektive vanhedrade pristagare hittas här. Det som slog mig i samband med August är att han faktiskt skulle kunna ta pris i båda kategorierna. En del av hans kulturhistoriska undersökningar borde finnas på den goda sidan exempelvis. Men den förvirrande, ibland till och med onda sidan, finns i mängder också. Om vi tar hans Blå böcker, Naturvetenskapliga skrifter, samt Språkvetenskapliga skrifter, så är vi uppe i sju volymer i Nationalutgåvan av hans Samlade verk. Och de innehåller i sanning en märklig blandning av intressanta uppslag, riktiga observationer och himlaskriande fel och tokerier! Låt de senare lugnt och stilla få förmultna i graven med det som ännu eventuellt finns kvar av Augusts' lekamen!

Föregående inslag i denna August-serie finns här.