Vad var det för möte?

Förra sommaren scannade jag negativ av bilder som som jag tog under andra hälften av 1970-talet.  En del kunde jag placera direkt i tid och rum, andra var mer tveksamma. Här är ett politiskt möte. Om man klickar på bilderna blir de riktigt stora och fina. Jag kunde se att det var i Vitabergsparken på Söder här i Stockholm - men när? Var det första maj? - Nej, det gick inte riktigt ihop, och genom en sökning kom jag fram till en arkivpost till en affisch på Arbetarrörelsens arkiv. Där får vi veta att att det fanns en affisch med följande information:

Kommunisterna inbjuder till möte Vad gäller valet? Onsd 9 juni kl 19.00 Vitabergsparken
Tal av SKPs ordförande  Roland   Pettersson , Peter Lorenzon, Ronny Schueler
Sång och musik SKP Stockholm 

Så, då är det bara frågan vilket år det handlade om. Kan 1979 vara en bra gissning? Då var det val. Vid den tiden hade den svenska marxist-leninistiska rörelsen (som idag ofta anakronistiskt kallas 'maoistisk') passerat sin topp. Några år senare var partiet här, SKP, borta.

Jag har en del solklara förstamaj-bilder från 1970-talet. Kommer nog tillbaka till dem. Det kan vara intressant att jämföra dåtiden radikala paroller med vad som anses vara radikalt idag.

Obligatorisk sånggrupp

Det här är Roland Pettersson, byggnadsarbetare från Norrköping som var SKP:s ordförande. Han lät väldigt östgötsk när han pratade.

Kan detta vara Lorenzon - ingen jag har något minne av.

Killen som talar här är Ronny Schueler från Röd Ungdom.

Första maj 2014 - del ett

Sitter och försöker välja mellan en massa bilder från årets Första maj. I år gjorde jag ett originellt grepp och hängde för första gången på syndikalisternas tåg från Sergels torg. Medan jag funderar på vilka bilder därifrån som kan vara värda att publicera så kommer här två bilder från förstadiet till SKP:s samling på Hötorget. Och till slut jättesåpbubblor som någon blåste på Sergels torg. Vet inte om det var ett anarkist-syndikalistiskt påfund, men de brukar ju ha en del roligheter för sig, så varför inte ...?

SKP är ju snudd på 'försvinnande litet', men lite mer människor kom det nog. Bilden var tagen åtminstone en timme innan deras möte skulle börja.

Ja, det är möjligt att det är möjligt. Men varför måste SKP köra ensamt, kan man inte åtminstone samordna sig med KP som ju har ungefär samma idéer?

Och här var ett exempel på de fina såpbubblorna på Sergels torg!

KP - "Säg mig vem du umgås med ...

... så ska jag säga dig vem du är!" Här är sista inlägget (tror/hoppas jag) som inspirerats av nedanstående broschyr som väl bör vara en så kallad kioskvältare vid det här laget (föregående inlägg i denna serie är bokstavligen föregående inlägg på denna blogg!):

Nog dags att satsa på däck för vinterunderlag och halka!

Över till utrikesnyheterna. Hur är det med umgänget som nämns i rubriken? Författaren, som ännu var KP-ansluten när han skrev detta, hävdar att:

... sedan flera år kan vi [i KP] nu inte skiljas från de gammelsovjetiska revisionisterna i SKP eller andra prosovjetiska reformister som in i det sista hyllade Gorbatjov, Glasnost och Perestrojka.

Det sätt på vilket partiets ledning skiftat läger över årens lopp, verkar till stor del vara något som hänt över medlemmarnas huvuden. Man kallar sig visserligen fortfarande för "antirevisionister" när det passar, men få vet ens vad det betyder. Hur många medlemmar har till exempel kännedom om det faktum att partiet under flera års tid sökt medlemskap i en internationell sammanslutning för de tidigare sovjettrogna revisionistpartierna?

SKP är alltså Sveriges Kommunistiska Parti, en liten grupp som verkar vara mycket lik KP. En skillnad tycks dock vara att SKP ingår i en internationell sammanslutning som nämns ovan som inte vill släppa in KP, International Meeting of Communist and Workers' Parties. Jag tittade efter på nätet och fann att man nyligen hållit årsmöte i Beirut, i en blandning av stora och små partier av olika karaktär. Somliga är stora i sina hemländer (till och med regerande som i Kina och Vietnam). Här har vi ett antal partier av mer eller mindre trist sovjet-typ, några har hyfsat lokalt förtroende, och det är uppenbarligen något som åtminstone KP:are av äldre årgång känner sig dragna till.

En del av dessa partier är raka motsatsen till kommunister, nämligen rå-kapitalister. Ingen av dem är, vad jag vet, inblandad i regelrätta uppror. Vad det gäller Indien så är det tvärtom två partier som aktivt bekämpar upproren i landet som är medlemmar. Det 'marxistiska' kommunistpartiet CPM kan nog göra skäl för skällsordet 'socialfascister' som man behandlat folk i Västbengalen. Det är liknande i Nepal.  'De förenade marxist-leninisterna' CPN-UML i Nepal stödde inte det långa folkkriget mot den kungliga diktaturen, det var nog snarare tvärtom.

Kanske skulle ta en separat diskussion om politiska symboler någon gång? Hur signalerar man på ett bra sätt 'arbetarparti' idag, när man inte ser så mycket av kugghjul, hammare och skäror i praktiskt arbete?

Med Nepal och Indien har vi för övrigt det intressanta förhållandet att upproren som leds av maoister inte har uppmärksammats av KP förrän ganska sent, och på ett tvekande sätt. Det beror nog av att upproren även riktas mot partier som KP umgås med internationellt. I Nepal har det maoistiska partiet splittrats sedan en fraktion sålt ut vad man uppnått under tio års folkkrig, men KP:s internationelle sekreterare har i Proletären förklarat att han inte vill ta ställning mellan utförsäljarna och de som vill fortsätta den folkliga kampen. Det är klart att man bör vara försiktig i sina omdömen, men det finns gränser för försiktigheten också! Enligt broschyren är linjen denna:

Idag omfamnar partiet främst "revisionistiska" och reformistiska krafter runt om i världen medan man medvetet väljer att inte skriva om eller upprätta stöd och kontakt med revolutionärer, befrielserörelser osv.

Och vidare:

... fokus har ändrats från stöd till väpnad kamp mot imperialismen, som förs av vänsterorienterade rörelser, till förmån för fredliga massrörelser och reformister som enbart är inriktade på parlamentariska medel.

Vad de ledande KP-arna känner sig dragna till är partier och rörelser som uppträder parlamentariskt, inklusive Hugo Chávez och hans socialism för 21:a århundradet. Jag har sett kritik mot Chávez från maoistiskt håll som gått helt överstyr, där det verkar som om de skulle stödja att hans regering störtades och ersattes av ... vadå, kan man fråga?

Det är otvivelaktigt så att den nuvarande regeringen i Venezuela har en bred folkrörelse bakom sig, och det gäller för andra regeringar i Latinamerika också. Samtidigt finns det massor av problem kvar som imperialisterna och lokala quislingar försöker utnyttja till egen fördel, men varför uppträda som hejaklack för dem? Jag tycker det känns som en sorts repris från sjuttio- och åttiotalen när en del maoister var så sura på Sovjet att de halkade över i USA-lägret i stället. Är man marxist, eller för all del maoist också, så föredrar man fredlig politik så långt det går. Vad är det för fel i att vinna val? - Inget alls, felen uppstår när valförhoppningarna fuskas bort med dåligt handlag, bedrägeri och korruption! Blir det våldsamheter så får motståndarna visa sitt rätta ansikte genom att börja. - Vad det gäller Syrien och kampen mot försöken att avveckla den sista sekulära arabstaten ser jag ingen anledning att kritisera KP:s inställning. Någon maoist (minns inte vem) har hävt ur sig att det är likgilitig vem som styr Syrien, men det tvivlar jag på att syrierna själva håller med om.

Sammanfattningsvis: de krafter som KP främst umgås utrikes med verkar inte vara de mest revolutionära. Och det kan stämma med en bild där partiet själv blir mer och mer reformistiskt.

Sista frågan: varför lägger jag ner tid på det här? Men för den verklige nörden som vill gå till djupet med saker och ting skulle jag kunna föreslå boken Sovjetunionen idag. Kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik. Utgiven av Kommunistiska Arbetarförlaget i Stockholm 1984, och är något så originellt som en albansk-inspirerad kritik av r-arna!

Här vilar Hinke ...

... samt ytterligare ett antal personer i släkten Bergegren. Och bland dem Henrik, mest känd som Hinke, Bergegren. Och detta är en fortsättning på de två föregående bloggposterna med motiv från Norra Begravningsplatsen.

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhör en politisk trend i Sverige som i början utgjorde vänstern inom socialdemokraterna, men som så småningom på grund av inrikes och utrikes händelser kom att bilda egna organisationer. Mest brukar han väl betraktas som en av våra största anarkister. Storstrejken 1909, Första världskriget och ryska revolutionen bidrog till att anarkister/syndikalister och kommunister lämnade eller sparkades ut från socialdemokratin.

Hinke själv åkte ut från socialdemokraterna redan 1908. Möjligen var han en radikal av 1880-talssnitt hela livet vilket gjorde att hans politiska åsikter var tillräckligt mångsidiga för att tidvis fungera såväl bland socialdemokrater, vänstersocialister, anarkister/syndikalister som kommunister. Under större delen av 1920-talet var han medlem i Sveriges Kommunistiska Parti men följde med den partimajoritet som 1929 bröt med Kommunistiska Internationalen (Komintern) i Moskva och som bildade Socialistiska Partiet i Sverige. Jag tror det innebär att han med dåtidens politiska jargong blev "kilbommare". Kortsiktigt verkade det smart, men partiet gick under efter några år.

Så här såg han ut, prydlig herre!

Jag hittade en artikel av Anders Carlsson (ordförande i Kommunistiska Partiet) som behandlar Hinke. Minns jag rätt så tillhörde Hinke den gren av arbetarrörelsen som inte hade så mycket till övers för Strindberg under dennes senare år. Man ville inte svälja hans religiösa omvändelse utan tyckte väl att den närmast var fånig. Andra inom arbetarrörelsen såg mer till Strindbergs avståndstagande från överklassen som var nästan konsekvent under hela hans liv och tyckte att han trots en del konstigheter var folkets man.

På Wikiquote finns ett citat från 1891 som tillskrivs Hinke. Jag tycker det ganska klart visar på borgerlig radikalism av en typ som idag skulle kallas terrorism. I vissa fall kan det nog glida över till terror av fascistisk typ.

Här talas vidt och bredt om sådana struntsaker som allmän rösträtt. Det duger ej längre att använda samma taktik som hittills; vi måste tillgripa andra medel. Vi måste förbereda oss för att tillgripa internationell allmän strejk, men ej för att genomdrifva sådana småreformer som allmän rösträtt. Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar? Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst.

Dynamit och dolk, det var medel som anarkister i Europa och Nordamerika använde vid den tiden. Man lyckades avliva en del kungligheter, presidenter och andra avskydda representanter för makten, men inte ändrades systemet för det. Anarkisternas individuella terror blev just det, individuell. Och sprängde man en motståndare i luften ersattes denne omgående av en ny, och systemet rullade på som vanligt. Det enda klassiska svenska exemplet jag kan komma på är sprängningen av strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö 1908.  Några massrörelser för att störta tjuvsamhället klarade man inte av att skapa, och inte gjorde folket revolution bara för att någon lyckats kasta en bomb på någon i regeringen! (Fast överlevande strejkbrytare försvann väl från Malmö.) Samma upptäckt hade gjorts i Ryssland och där bildades den revolutionära socialdemokratin under Lenins ledning just med målet att få bort regimen genom massresningar, inte genom enskilda attentat. Och på 1920-talet tycks Hinke ha varit mer inne på Lenins linje eftersom han anslöt sig till kommunistpartiet.

Nå, utan något våld hamnade Hinke i familjegraven 1936. Jag fick irra omkring en stund för att hitta den oansenliga stenplattan, hade faktiskt väntat mig något större. Men det kanske passar för Hinkes roll i den svenska socialistiska arbetarrörelsens historia. Ganska liten, även om det slog gnistor ibland.

Morjärvsmannen och det verkliga spioneriet

Så här såg det ut i Aftonlövet och Excessen - men hur Svenskans framsida såg ut visas inte upp

Den sorglustiga historien med "Morjärvsmannen" 1976 har blivit bok. Lite minns jag väl när jag läser artikeln i Svenskan. Det var först en jättebomb som efter en kort tid inte ens kunde hävdas vara en liten smällare, och ett i raden av det svenska säkerhetsetablissemangets konstigheter och misslyckanden. Eller var det så konstigt egentligen, eller logiskt med tanke på hur de inblandade personerna fungerade?

Riktiga spioner är militärer och heter ibland Stig i förnamn. Stig Wennerström, Stig Bergling. Eller också heter de något annat, men de har åtminstone tillgång till hemligheter av betydelse för försvaret. Har man inte tillgång till sådana är man tämligen värdelös som spion. Årtionden av inrikesspionage kunde inte prestera några spioner som hade Sveriges Kommunistiska Parti som bas men det hindrade inte att övervakningen fortsatte. Gratis lär det inte ha varit, men det höll väl några lågkompetenta poliser sysselsatta med meningslöst terapiarbete. Vi kan väl säga som det var: det var överhetens sätt att jaga och försöka skrämma den del av oppositionen som kunde tänkas ha systemkritiska ideer. Och i skuggan av detta kunde de riktiga spionerna gneta på för Sovjet medan Sverige spelade under täcket med NATO, alltmedan det svenska folket hölls i okunskap om hur det verkligen förhöll sig.

Det kanske är samma sak idag. Terroristjakt som täckmantel, och i skuggan av den kan agenter för främmande makt och deras svenska kontakter jobba på utan större risk för avslöjande. Har någon israelisk agent någonsin avslöjats i Sverige förresten? Har man ett omskrutet spioneri som jobbar över hela världen vore det väl märkligt om det inte fanns i Sverige också. Någon gång kanske det avslöjas att de hade något finger med i spelet när några familjer i Göteborg utsattes för brutala överfall av polisen. Eller om det var något av USA:s alla spionorganisationer som drog i trådarna ... hur som helst, de riktigt fula typerna jobbar helst i det fördolda, de går inte runt och skojar om att de är spioner.

Första maj - Hötorget

Jag tog mig en sväng förbi Hötorget för att beskåda vad Sveriges Kommunistiska Parti hade för sig denna första maj. För att säga som det är: SKP är så litet att det är inte långt ifrån obefintligt. Dock har man en blogg där Astrid Boman skriver ofta och engagerat. Man behöver ju inte vara ense om varje rad.

Tydligen finns ett visst internationellt kontaktnät kvar sedan gamla dagar, för med på partiets förstamaj-möte var greker, irakier (från ett parti som anklagats för att vara quislingar har jag för mig), iranier och latinamerikaner från Chile, Bolivia och Nicaragua.

Men det räckte ändå inte till för att fylla Hötorget, även om man hade sympatiska banderoller som prydde trappan till Konserthuset.

Undrar om det är partiledaren som talar här?

KKE, det grekiska partiet som just nu i hemlandet får kämpa mot den svåra ekonomiska krisen. Det är viktigt för oss alla att de är framgångsrika - folket skall inte betala kapitalets kris. I bakgrunden en iransk banderoll.

Som sagt, inget massmöte precis. Jag förstår inte varför man inte slår ihop SKP och KP. Är det synen på kärnkraft som är så svår att den sätter käppar i hjulen?

Det här är inte Hötorget och inte SKP, utan iranska och irakiska arbetarkommunister som tydligen höll sitt möte i hörnet av Klarabergsgatan och Sveavägen. Där passerade jag på väg mot nästa begivenhet. Eventuellt kommer fler bilder. Stay tune to this station!

Några funderingar om Jan G:s senaste krönika

Tigande vänster gynnar krafter i extremhögern skriver Jan Guillou. Det är inte särskilt märkliga synpunkter i hans krönika, men några kommentarer kan ges. Det är aktiviteter av AFA- och Revolutionära Fronten-typ som är på tapeten igen. Med andra ord kriminalitet som ursäktas med politiska etiketter, och där "vänstern" antas inte tala ut ordentligt.

1. "Vänstern" är inget entydigt begrepp. För att ta det konkreta fallet med demonstrationen mot Israel i Malmö så tyckte V, SKP och trotskisterna att det var OK att ha med det svarta blocket, medan socialdemokraterna och Kommunistiska Partiet inte ville det. Vem representerar "vänstern" här? Minoriteten, eller den majoritet som verkar ha tänkt med arschlet?

2. Sverigedemokraterna är en sak, de nynazistiska grupperna en annan sak. Jag tycker det hålls isär dåligt i artikeln. De har olika position på det politiska fältet. Jan G skriver att de står utanför och därför inte kan kletas ihop med Reinfeldt-regimen därför att de har olika politiska grunduppfattningar (men vad händer om man gräver djupare i de moderata leden, vilka åsikter kommer då fram?). Tar man Sverigedemokraterna vill de ju framstå som gamla hederliga socialdemokrater av Per Albin-snitt. Det är ett smart grepp för att ta hand om besvikna före detta vänsterväljare och det rubbar bilden av Sverigedemokraterna som ett parti "utanför". Snarare då "innanför", men på ett annat sätt än dagens riksdagspartier.

3. Rent praktiskt, hur skall "vänstern" ta hand om extremhöger och nästan-extremhöger? Skall man som i V:s fall veva fördömanden men fortsätta med sin borgerliga politik, eller skall man övergå till en hårdare linje och faktiskt bedriva klasskamp? För att återknyta till punkt 2: dagens riksdagspartier verkar mest strunta i vanligt folk och "kulturvänstern" driver struntfrågor. SD verkar intressera sig för vanligt folks problem. Vill vänstern visa att den är bättre får den ta itu med just de dagliga problemen, men sätta in dem i ett sammanhang av klasskamp och kamp för socialism. För där kan inte extremhögern hänga med. Då blir alternativen klarare än dagens nyliberala smörja där alla är i stort sett likadana och bara kristdemokraterna ibland vågar sticka ut litegrann i någon moralfråga.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tvivelaktig nytta av abortregister, Kaj Raving skriver Israel: religiös extremism och statsterrorism, Jinge skriver En ovanligt GRISIG influensa, andread0ria skriver Hur mycket vapen har du i DITT vänsterfäste?, Björn Nilsson skriver Klasspolitik i stället för identitetspolitik, kamratwot skriver En chef är en chef är en chef

Om att vilja både äta och behålla kakan

Den här skatan har inget annat med följande inlägg att göra förutom att det var när jag gick förbi den som jag av någon anledning kom att tänka på talesättet om att både vilja äta kakan och behålla den. Jag förstår inte hur skatan fick mig till det, men strunt i det. För jag tänkte en bit till: även om man är så förtjust i något att man både vill utnyttja och behålla det kan det ju gå så illa att man förlorar detta något.

Jag undrar om inte en hel del hyggligt folk som är medlemmar i rörelser som en gång varit radikala lider av den där villfarelsen. I begynnelsen kanske rörelsen var en god kaka som man kunde tugga i sig och njuta av, samtidigt som den (likt en kakornas motsvarighet till grisen Särimner, för att ta en konstig jämförelse) ständigt återkom i nytt och fräscht skick.

Även när rörelsen blivit gammal, trött, byråkratisk, passiv och värdelös och utan förmåga att föryngra sig verkar de tro att det ännu finns några progressiva köttben att tugga på. Och då finns det ju ingen anledning att lyfta på häcken och ge sig av till något ställe där man kan få bättre utlopp för sin energi. De tror att det finns något liv i kadavret trots att det mesta som rör på sig där numera är likmaskar och läskiga bakterier. De hänger kvar i sina socialdemokratiska eller miljöpartistiska föreningar som om där funnes en framtid. Som om någon bryr sig om dem - men varför skulle de offentligt avlönade byråkraterna som sitter i partiledningarna bry sig om vad några idealistiska tokar bland de få kvarvarande medlemmarna säger? Det kanske finns en del liberala folkpartister, agrara centerpartister och konservativa moderater som befinner sig i samma situation - vad har de egentligen i sina partier att göra? De tror att det finns en själ i partiet som de kan ta del av, men den själen har för länge sedan tagit till flykten.

Nå, Vänsterpartiet då, hur är det där då? - Skall partiet jaga platser i en framtida regering till priset av att alla de principer som till äventyrs finns kvar slängs över bord? Har partiet sådan inre styrka att man ställa en del principer åt sidan men ändå vara en god kaka att äta och behålla? Jag vet inte.

Kanske den här frågan avgjordes redan under Andra världskriget när Sveriges Kommunistiska Parti (som ju Vänsterpartiet har synnerligen lite att göra med) accepterade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som Socialdemokraterna lade fram. Sedan backade SAP undan från programmet och SKP stod ensamt kvar med en värdelös socialdemokratisk broschyr, utan en egen stark plattform, och vidöppet från angrepp från hela borgerligheten från Erlander och högerut. Om inte V, eller någon annan kraft, kan skapa en positiv vision av det framtida Sverige tror jag alla partier bara kommer att bli gamla halvmögliga kakor som ingen människa vill ta i sin mun. Och då är det slut med demokratin.

(Det här är tusende inlägget på den här bloggen. Inte trodde jag att det skulle bli så mycket.)

Grattis på födelsedagen, Carl-Henrik

Grattis på nittioårsdagen, C-H Henriksson! Du har varit med länge och kämpat.

Det har inte alltid gått bra, det har varit med- och motgångar, men en sak bör påpekas: den som gick med i Sveriges Kommunistiska Parti, som du gjorde den 5 oktober 1941, var sannerligen ingen politisk lycksökare eller vindflöjel! För den som inte riktigt uppfattar detta hade det nazistiska Tyskland vunnit Andra världskriget vid den tiden. Tyskland hade segrat på kontinenten, England isolerat på sina öar, USA självisolerat på andra sidan Atlanten, den tyska armén verkade vara i läge att vinna kriget mot Sovjetunionen innan nyåret 1941. Men C-H gick med i SKP. Dessutom var han gift med en judisk kvinna vilket betydde dubbelt dödshot.

När C-H tog över efter Hagberg verkade SKP kunna vitaliseras men det lyckades inte något vidare. Jag antar att det var för stora skillnader mellan vänstersocialister av nyare typ och gamla arbetarkommunister samt unga revolutionärer för att det skulle lyckas att samtidigt förnya och hålla ihop partiet. C-H hade nog oturen att han var aktiv under fel period, när motsättningarna gjorde att rörelsen bara stod och stampade och varken kunde gå framåt eller bakåt. Den svenska vänstern lider ännu av det eländet.

C-H hade nog kunnat gå längre om han gjort som en del andra partikamrater: kommit på att han i själva verket var socialdemokrat och därmed kunnat göra karriär i SAP, kanske till och med blivit minister. - Men sådant gör väl inte hederligt folk? - Nä! Karriärism luktar, hur mycket deoderanter man än lägger på!