Försäkringskassa, krig och annat

En del förvånade ögonbryn har höjts över att fyra svenska militärer som skadats allvarligt i Afghanistan har nekats pengar från Försäkringskassan i Sverige, detta med hänvisning till att de enligt reglerna skulle ha anmält sig till Arbetsförmedlingen vid hemkomsten till Sverige. Jaja, varken vägbomber eller Försäkringskassan är att leka med.

Samtidigt undrar jag hur det är för de afghaner (som till antalet säkert är många fler) som kommer i vägen för "kriget mot terrorismen" men överlever - hur har de det med FK och AF? Finns det någon FK och AF i Kabul, eller i Kandahar som skall bli målet för nästa USAmerikanska offensiv? Är det mindre synd om afghaner än det är om icke-afghanska yrkessoldater som befinner sig i landet som ockupanter? De senare har ju faktiskt betalt, och kan neka att ställa upp.

Och så har jag en reflexion: påminner inte den svenska politiken idag en del om vad "hattpartiet" hade för sig under den så kallade frihetstiden i mitten av 1700-talet? Hattarna var adelns parti, och de hade inget vidare omdöme. De startade krig mot Ryssland 1741 men överlämnade krigsförklaringen långt innan armén hunnit fram till ryska gränsen. Ryssarna slog tillbaka och Sverige förlorade kriget med dunder och brak. 1757 var man dock i farten igen och angrep tillsammans med en del andra stater Preussen. Det var "Pommerska kriget" som Sverige inte vann något på heller. Men en massa vanligt folk förlorade ett och annat - som sina liv.

Vid den tiden hade Sverige också en sorts yrkesarmé. Under fredstid arbetade soldaterna mest som jordbrukare på egna torp som några bönder fick betala för att bygga och utrusta, under kriget var de alltså i fält. Systemet hade funnits sedan slutet av 1600-talet och faktiskt fungerat bra. I början av 1700-talet var svenska armén en fruktansvärd stridsstyrka. Men efter långa krig slets denna krigsmaskin ner, och när hattarna skulle försöka föra krig så var det med illa utrustade trupper. När de svenska ryttarna kom på sina små klena hästar kom preussarna från andra hållet på jättestora stridshästar och slog svenskarna i skallen så det bara blev blodbiff av alltihop. De försökte se ut som Karl XII:s kämpar, men räckte inte riktigt fram.

Dessutom (och här kan vi återanknyta till Försäkringskassan idag) var man inte så bra att ta hand om sina mannar. Många soldater hade familj hemma på torpet, och om soldaten försvann i kriget genom att exempelvis bli tillfångatagen, fanns det risk att familjen helt enkelt kastades ut och ställdes på bar backe för att ge plats åt en ny soldat.

En del av svenskarna som blev fångar i Preussen tog värvning hos preussarna i stället. Efter kriget mot Ryssland utvandrade en del svenskar till Sankt Petersburg. Lenin hade svenska förfäder i sin släkt för övrigt. Vad det gäller dagens krig tror jag väl inte att några svenska soldater kommer att utvandra till Afghanistan, men det kanske är den största skillanden mellan dåtidens och nutidens taffliga krig.

Hur behandlar man bäst sina knektar?

Hur en stat behandlar sina tjänare kan vara upplysande. Ta Sverige under Pommerska kriget 1757-1762 exempelvis, ett krig som den dåvarande regimen kastade in Sverige i trots att landets stridförmåga inte var så rasande hög. En del förfäder och släktingar till mig var ute i detta eländiga krig som vi utkämpade mot Preussen som deltagare i en stor allians. Möjligen kunde svenskarna under bättre befäl ha kunnat slå sig fram till Berlin, men befälet som det mesta annat var uselt. Sverige slapp ifrån det hela med blotta förskräckelsen.

Hur tog den svenska regeringen hand om sina soldater? Under den tiden hade vi indelningsverket, där bönder gick ihop och finansierade hus och redskap för de värvade soldaterna så att dessa kunde försörja sig på jordbruk när de inte låg i fält. Systemet var ganska smart: armén och flottan var delvis självförsörjande vilket var bra för ett land med dåliga finanser. Men just under det pommerska kriget kom det fram en otrevlig sak som jag inte vet hur man löste. En del svenskar stupade, blev krigsfångar hos preussarna eller försvann på annat sätt - det hände att svenskar tog värvning hos fienden också. Vad hände då med torpet och det lilla jordbruket och familjen därhemma? - Jo, den dåvarande (jag höll nästan på att skriva Allians-)regimen ville kasta ut familjerna och sätta in en ny soldat där. Helt enkelt sätta sina soldaters anhöriga på bar backe! Väldigt lite medkänsla, säkert inte bra för stridsmoralen!

Soldattorpet från Småland - numera på Skansen- ser idylliskt ut. Halva gänget som bodde där hade dock nog tuberkulos och andra otrevligheter. Men på 1700-talet var det ganska eftertraktat att bli indelt soldat, det var nog bättre än att vara dräng hos någon bonde. Ibland kunde soldater bli framstående män av folket i sin socken. Jag har en smålandsmilitär från 1700-talet i släkten. Han hette Frisk och var från norra delen (Tjust). Han gjorde skäl för namnet - han klarade sig igenom två krig med livet i behåll och dog vid hög ålder. Frisk var ryttare i det som sedermera blev Andra livgrenadjärregementet, ett förband som egentligen mer hörde hemma i Östergötland (där jag också hade ryttarsläktingar). När man talade om "soldat" på den tiden var det en infanterist man menade. Kavalleristerna kallades "ryttare" eller "tjänstedräng".

De indelta soldaterna i Sverige var yrkessoldater, och samma sak gäller USA:s krigsmakt numera. Om politikerna i USA efter Andra världskriget ville stödja hemkomna skaror av värnpliktiga så är det inte riktigt likadant idag med de värvade trupperna. De värnpliktiga kom från alla samhällsgrupper och deras välfärd var samhällets gemensamma angelägenhet. Så är det inte med dagens militärer som ofta värvas i småorter på landsbygden och som definitivt inte är personer från högre samhällslager. Det är en grupp som man kan behandla styvmoderligt i praktiken även om det larmas officiellt om att man skall "stödja trupperna". Det här kan som ett av flera saker som gör att man inte bör ha väpnade styrkor som består av yrkessoldater - de blir en grupp som har låg angelägenhet för samhället i stort.

Jag läste ett inlägg på HuffPost som berättar att antalet hemlösa bland USA:s veteraner faktiskt minskat, till omkring 154 000. Det är ett par tusen mer än vad det fanns i Blekinge vid senaste årsskiftet. Ungefär 100 000 av dessa hemlösa är svarta och latinos, så förutom fattigdomsaspekten (förmodligen rejält förstärkt av missbruk och psykiska problem) finns en rasaspekt. En del folk i Kongressen vill gå ut med hjälpprogram, men Bush håller emot. Vitingarna i USA:s nuvarande regim är nog inte särskilt intresserade av sina icke-vita legoknektars väl och ve.

Ett annat inlägg omtalar att regimen inte är villig att ge bred täckning till begravningar av de hemkomna hjältarna heller, även när de jordas på hjältebegravningsplatsen i Arlington. Det verkar som man föredrar att knektarna grävs ner i tysthet, utan alltför mycket uppmärksamhet. Motståndet i Irak har börjat använda kraftigare raketvapen, så det lär bli fler förluster. Samtidigt stiger förlusterna i Afghanistan.

Undrar om vi kommer att få hemlösa före detta afghanistanveteraner som skall driva omkring på gatorna i Stockholm om några år, neddrogade och konstiga? Och vem skall bry sig om dem? Det svenska folk som i ganska stor utsträckning tycker att det är fel att gå med i USA:s vansinniga krig? De politiker som skickade ut dem?