Ny översättning + fundering om krig=fred

En ny bloggpost hos Global Politics innehåller bland annat en artikel som översatts av mig. Översatts och översatts förresten, större delen av originalet var ju på norska, med ett kortare engelskt inslag, så det kan ju inte betraktas som något storverk att få över den till svenska.

När jag tog den här bilden var tanken på kriget långt borta

Jag läste en artikel häromdagen på gammaldags papper. Det handlar om svenska militära insatser för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna och finns i Historisk Tidskrift nr 2019:3. Titeln är 'Fredsbevarande eller fredsframtvingande? Svenskt deltagande i internationella truppinsatser 1920-2017'.

Ord är viktiga. De förmedlar budskap. Eller förvränger den verklighet som budskapet antas handla om. Tänk på fredsbevarande - där är parter som kämpat mot varandra, som kanske drar loss med strider igen ... om det inte står en utomstående medlande kraft mellan dem och bevarar den ömtåliga freden. Ett ädelt värv.

Men fredsframtvingande? Vi har fortfarande 'fred' kvar, men hur skall man uppfatta sammankopplingen med tvång? Om stat A militärt överfaller stat B för att tvinga fram en fred som ger A territorier, resurser eller andra fördelar så kan ju det kallas 'fredsframtvingande'. Men i verkligheten är det ju krig det handlar om.

I detta årtionde kunde Sverige ha firat 200 år av fred, efter sista kampanjen i Norge 1815. Men så blev det inte, även om en del försökt det tricket. För när Sverige blandade sig i USA:s krig i Afghanistan 2002 upphörde raden av fredsår. Skulle inte detta krig vara 'fredsframtvingande'? Och inte blev det bättre när svenskt stridsflyg deltog i ödeläggandet av Libyen några år senare.

Dessa fall av 'fredsframtvingande' är inget annat än krig. Men varför sa inte svenska politiker att "nu marscherar vi ut i krig långt bort i världen"? - Förmodligen för att inte väcka den opinion som kan misstänkas vara väldigt stark och definitivt emot svenska soldater i något som kan betecknas som kolonialkrig. Därför presenterar man eländet med ett sammansatt ord vars första del är 'fred' och hoppas att det får folk att inte tänka vidare. Fred är ju bra. Någon kan ju dra en parallell till Orwells 'nyspråk'. Man säger 'fred' men menar 'krig'.

Är kommunismen verkligen död? - Del 1

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Hans inställning tycks vara monarkistisk-religiös. Men jag antar att det är analytikern i honom som gör att han trots en anti-kommunistisk inställning skriver som han gör. Den egna uppfattningen får inte ta över analysen, för då är det ingen analys längre. Därmed kan det komma fram en mängd intressanta reflexioner som hjälper oss att bättre förstå vad som hände i Sovjet/Ryssland även om vi kan ha en annan politisk grund.

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar markerade [ö.a. - översättarens anmärkning]. Eftersom den ursprungliga texten är väldigt lång har jag delat upp den. Här kommer första delen som blickar bakåt. Fortsättning följer senare i veckan.

The Saker: Är kommunismen verkligen död? - Del 1

Sovjetunionens sammanbrott 1991 markerade slutet av det längsta försöket med kommunism i den nyare historien. Många såg detta som beviset för att kommunism (eller marxism-leninism, jag använder dessa termer som utbytbara här) inte var en livskraftig ideologi. När allt kommer omkring så avslutades kommunismen i Ryssland 1991, kineserna avlägsnade sig tyst från den också och ersatte den med ett unikt kinesiskt varumärke för kapitalism. Slutligen, ingen av de före detta sovjetiska ”allierade” valde att hålla fast vid den kommunistiska ideologin så snart som de återvann sin frihet. Till och med Chávez typ av kommunism  ledde till ett fullständigt konkursat Venezuela. Så vad finns det att prata om?

I själva verket en hel del, inledningsvis med varje enskilt ord i stycket ovan.

Kommunism – det förflutna:

För det första så kollapsade aldrig Sovjet. Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet som bestämde att den sovjetiska nomenklaturan skulle dela upp den sovjetiska ”tårtan” i femton mindre delar. Det som hände sedan var inget mer än följden av inbördes strider mellan dessa fraktioner. Eftersom ingen gav dessa gäng av partigängare mandat att upplösa SSRU [Socialistiska sovjetrepublikernas union, ö.a] eller i själva verket att reformera det på något sätt, kan deras handlingar bara betecknas som en fullständigt olaglig kupp. Alla, med början med Gorbatjovs och Jeltsins gäng, var förrädare mot sitt parti, mot sitt folk och mot sitt land.

Vad folket beträffar så fick de bara rätten att ge sin mening en gång, den 17 mars 1991, när bastanta 77,85 procent röstade för att bevara ”SSRU som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker i vilka en individs rättigheter och frihet kommer att fullständigt garanteras oavsett nationalitet ” (se här för en bra diskussion om denna nu sedan länge glömda omröstning).

Det var ingen kollaps. Det var en kupp, eller mer exakt en serie kupper, alla utförda i fullständig illegalitet av förrädare från partiapparaten och mot folkets vilja. Några kommer att protestera mot att kommunistpartiet var fullt av förrädare. Men såvida man inte kan förklara och bevisa att kommunismen systematiskt och på något unikt sätt frambringar förrädare har denna anklagelse ingen förtjänst (som om kristna inte förråder kristendomen, demokrater demokratin, eller fascister fascismen).

För det andra, är kommunism en livsduglig ideologi? Nå, för det första finns det två tankeskolor om detta ämne inom den marxistiska ideologin. En säger att kommunism kan uppnås i ett land, den andra säger att nej, för för att kommunismen skall vara möjlig är en världsrevolution nödvändig. Låt oss först bortse från första tankeskolan en stund och bara titta på den andra. Det kommer att bli knepigt ändå, eftersom allt vi har för att bedöma dess empiriska korrekthet är en relativt kort lista av länder. Jag kan redan höra invändningen: ”Vad? Är inte Sovjetryssland, det maoistiska Kina, Pol Pots Kampuchea och, säg, Kim Il-sungs DFRK [Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea, ö.a] nog?”

I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Vi kommer nu tillbaka till argumentet ”kommunism kan inte uppnås i ett land”. Låt oss se på det från en enkel röd-vit-blå amerikansk ideologisk position och minnas att förespråkarna för en kapitalism av USA-typ gillar att påminna oss om att Reagans kapprustning konkursade Sovjetunionen som inte kunde hänga med. Andra stolta amerikanska patrioter tycker också om att säga att, jo, USA drev ner oljepriset vilket gjorde det omöjligt för Sovjet att fortsätta ge ut pengar, och att detta prisfall var det som gjorde att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Personligen finner jag dessa argument både dumma och okunniga, men låt oss godta dem som självklar sanning. Visar inte det att SSRU kollapsade beroende av yttre faktorer och inte på grund av något inneboende internt fel?

Modern skolning (jag kallar det inte ”undervisning”) betonar verkligen inte logik, så jag kommer retoriskt att fråga följande: Om vi godtar att kapitalismen besegrade kommunismen visar det att kommunismen inte var livsduglig eller att kapitalismen är överlägsen? För de många (tyvärr) som kommer att svara ”ja” skulle jag vilja föreslå att om ni låser in en hyena och en människa i en bur och tvingar dem att slåss om resurser är det minst troligt att människan vinner. Visar det att människan inte är livsduglig eller att hyenan är ”överlägsen”?

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism. Men för att vara kortfattad är allt jag vill säga detta: vem som helst som verkligen har rest i Asien, Afrika eller Sydamerika kommer att intyga att kommunisterna (SSRU, Kina, Kuba) verkligen skickade enorma mängder hjälp inkluderande råvaror, teknologi, specialister, läkare, militära rådgivare, agronomer, vattenreningsexperter, etc. I motsättning till detta, fråga vem som helst i dessa länder vad kapitalismen för med sig, och du kommer att få samma svar: våld, utplundring och stöd för ett styrande lokalt comprador-gäng. [Comprador: Portugisiskt-kinesiskt uttryck för kapitalister som arbetar för utländska makter till förfång för det egna landet, ö.a.] För den som hävdar detta kan jag bara förespråka en sak: börja resa i världen.

[Marginalanteckning: Ja, att använda hyenan som en symbol för kapitalismen i min liknelse ovan är rimlig. Vad det gäller ”buren” - det är helt enkelt vår planet. Vad jag tänker är fel är att likställa kommunismen med en mänsklig varelse. Men detta är vid detta tillfälle i vårt samtal min privata åsikt, och inte alls ett argument. Jag har varit anti-kommunist i hela mitt liv, och är det fortfarande, men det är knappast skäl för mig att godta logiskt svaga och kontrafaktiska anti-kommunistiska argument.]

Vid detta tillfälle i samtalet kommer min typiske kapitalistiske samtalspartner att bombardera mig med en salva korta slagord, som ”kompis, i varje kommunistiskt samhälle röstar folk med fötterna, har du glömt båtfolket, marielitos [en del kubaner som flytt till USA, ö.a.] eller de som hoppade över berlinmuren?” Eller ”vartenda land i östeuropa avvisade kommunismen så snart som de sovjetiska stridsvagnarna försvann – säger inte det dej något om kommunismen?” Vanligen får personen som levererar dessa slagord en särskild fröjd i ögonen, en känsla av oundviklig triumf så det är särskilt givande att observera detta innan man avvisar all denna strunt.

Låt oss börja med fotröstarargumentet. Det är rent strunt. Ja, det är sant att några människor flydde från kommunistiska samhällen. Det stora flertalet gjorde det inte. Och var snäll och säg mig inte att ”deras familjer hölls som gisslan” eller ”den hemliga polisen fanns överallt för att hindra det”. Sanningen är mycket enklare.

På ”push-sidan”: Alla de berömda vågorna av folk som emigrerade från kommunistiska samhällen är kopplade till djupgående kriser i dessa länder, kriser som har haft många orsaker, inklusive för det mesta kommande utifrån.

På ”pull-sidan”: I varje fall användes ett kraftfullt västligt propagandasystem för att övertyga dessa människor att emigrera, och lovade dem ”mjölk och honung” om de flydde.

Jag är ledsen om jag måste förstöra någons naiva illusioner, men som en som har arbetat flera år som tolk-översättare och intervjuat personer som sökt status som politisk flykting kan jag intyga att det stora flertalet politiska flyktingar är inget av den sorten: de är för det mesta ekonomiska flyktingar och några få är sociala flyktingar, vilket betyder att någon personlig orsak fick dem att bestämma sig för att det var bättre att utvandra än att stanna. Jag har intervjuat hundratals flyktingar från Sovjetunionen och alla deras berättelser om politisk förtryck var skrattretande, särskilt för en person som mig som visste hur (det mycket verkliga) politiska förtrycket i Sovjetunionen verkligen fungerade. För dem som skulle hävda att, nå, kommunism oundvikligen resulterar i ekonomiska kriser skulle jag bara hänvisa till diskussionen ovan om vad, om något, vi kan sluta oss till efter de få exemplen av marxistiska samhällen i historien.

[Ö.a. Här utlämnas ett stycke där Saker berättar om sin tid som antisovjetisk aktivist.]

Låt mig säga dig sanningen – de flesta av dessa sovjetmedborgare som ogillade det sovjetiska systemet försökte aldrig emigrera. Problemet här är inte familjer hållna som gisslan eller det ”allsmäktiga” KGB, utan det faktum att du älskar ditt land även om du avskyr den härskande regimen. Än värre, de flesta av de som hoppade av (och jag hjälpte personligen en del av dem) blev för det mesta olyckliga när de väl kom till väst, deras illusioner krossades under mindre än ett år och allt de hade kvar var en ständigt närvarande nostalgi. Av det skälet rådde jag dem personligen alltid att inte emigrera.

Slutligen, beträffande de sovjetiska ”allierade” i östra Europa är deras avvisande av kommunism lika logiskt och förutsägbart som deras omfamnande av kapitalismen, NATO, EU och allt det andra. Under årtionden fick de höra att väst levde i fred och välstånd medan de levde i förtryck och misär, och att de onda ryssarna var orsaken till alla deras olyckor. Faktumet att de, när tillfället gavs, sprang iväg för att omfamna det amerikanska imperiet var lika förutsägbart som naivt. Kom ihåg att historien skrivs av segrare, och bara tiden kommer att verkligen säga oss vilket arv kommunism och kapitalism kommer att lämna i östra Europa.

Vad vi vet är att även om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan resulterade i ett förskräckligt och våldsamt krig, och även fast Afghanistans folk också verkade omfatta USA:s och dess allierades ”vänliga beskydd”, börjar saker nu ändras. Åren av sekulärt styre och även den sovjetiska ockupationen studeras åter av ett ökande antal historiker och afghanska kommentatorer som nu ser den mer nyanserat än vad de skulle ha gjort i det förflutna.

Bara en enkel jämförelse av afghanernas dagliga liv före och efter den sovjetiska invasionen eller en jämförelselista på vad Sovjet och amerikanerna verkligen byggde i landet berättar en mycket olik historia (även amerikanerna använder idag sovjet-byggda anläggningar, inklusive den nu ökända flygbasen Bagram). Var försiktig med logiken som utmanas här: Jag ursäktar inte den sovjetiska invasionen här, allt jag säger är att klokheten i att ”omfamna den andra sidan” kan inte bedömas i det omedelbara bakvattnet efter ett ”byte” av tillhörighet – ibland behövs det flera årtionden eller mer för att göra en balanserad värdering av vad som verkligen hände.

Min kärnpunkt i allt ovan är enkel: imperiets officiella propagandamaskin (även känd som ”media” och ”undervisningssystemet”) har försökt att lägga fram en enkel berättelse om kommunismen där, i själva verket även en liten utgrävning aningen djupare än de ytliga parollerna visar att saker är mycket, mycket mer komplicerade än den grova och begreppsligt falska berättelse vi blir tilldelade.

(Inte) Fred i tvåhundra år!

Så här kunde våra sista motståndare i ett krig ha sett ut - norska soldater modell 1814. En tråkig historia när 'brödrafolken' sköt på varandra i slutfasen av Napoleonkrigen. Men de blev inte de sista ...

Är krig inte krig om man byter etikett, kallar det 'insats', eller kanske 'fredsframtvingande insatser'? Någon kanske har hört om 'den svenska insatsen' i Afghanistan? Någon kanske har funderat över vad 'fredsframtvingande' möjligen kan innebära? Det låter faktiskt inte riktigt som 'fredsbevarande insatser' som det talades om tidigare när svenska trupper låg ute på FN-uppdrag i olika delar av världen. Det låter snarare som förskönande omskrivningar just för ... krig. Och några trupper under FN-flagg har vi inte längre.

Låt oss höra på en (verbal) salva i ämnet 'Sverige och freden' från förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G Peterson. Jag har saxat några meningar från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev:

Det hävdas i dag att Sverige har levt i 200 år utan krig. Men det är inte sant! Sanningen är att Sverige har varit i krig i snart 13 år. Inte i vårt närområde visserligen. Men Sverige har varit i krig i Afghanistan.

Det är sant att Sverige efter vapenvilan som slöts i Moss i Norge den 14 augusti 1814 har fått njuta av freden och friheten. Sverige ställde inte upp på några krig i Europa under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Men på 2000-talet har vi varit i krig i Afghanistan. Det hävdades att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men nu har hemvändande soldater berättat hur det i verkligheten har varit. Svenska soldater har varit i strid. En officer berättade nyligen i Sveriges Radio att man ofta har varit i strid. Men att de politiker som fattade besluten om att skicka svensk trupp för strid i Afghanistan inte vill prata om det. Jag möter nästan dagligen dem som frågar: Hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar vårt aktiva deltagande i kriget?

Och vidare:

Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har tagit plats i vårt land. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk. Den nya svenska linjen kan ses som en anknytning till den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst om konfliktlösning genom militära interventioner. Men interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro och konflikter! Afghanistan är i dag längre bort från freden än när kriget började för tretton år sedan. Till detta bedrövliga tillstånd har Sverige medverkat.

Sverige är numera i krig med figurer av den här sorten. Men kom ihåg: I Afghanistan är det alltid hemmalaget som vinner!

Följ länken ovan till Afghanistansolidaritet så kan du fylla i din epost-adress och prenumerera på nyhetsbrev som kommer varannan vecka!

Naturligtvis måste 'insatsen' i Libyen också räknas som krig. Svensk militär deltog i krigsoperationer mot en oberoende stat som vi inte hade något otalt med. Den som hävdar att spaningsflygningar mot bombmål i Libyen för NATO:s räkning, och spridande av propaganda mot den lagliga libyska regeringen på libyskt territorium, inte är krigshandlingar måste ha en ganska konstig verklighetsuppfattning.

Thage G gör en hedervärd insats som krigsmotståndare. Det gäller även ett fåtal andra socialdemokrater. Men inte för flertalet. Skam över dessa ynkedomar!

Hur länge skall den här traditionen fortsätta?

Så var det så dags igen, den årliga lilla demonstrationen på Mynttorget - nedanför slottet och några tiotal meter från Riksdagen - inför riksdagshjonens årliga beslut att fortsätta kriget i Afghanistan. Hur många gånger mer blir det? Jaja, redan någon gång under första hälften av 1800-talet föreslog humoristen H. B. Palmaer följande devis för dåtidens riksdag: "Här fattas visa beslut." Den uppmärksamme kanske noterar att betydelsen av frasen blir olika beroende av vilket av orden som betonas. - Hade Sverige fungerat bra och haft hyfsad kvalitet på de ledande politikerna och tjänstemännen hade vi knappast suttit i den här situationen. Krigseländet i Afghanistan kan faktiskt ses som ytterligare en aspekt på förfallet här, jämsides med skola, vård, omsorg, kommunikationer etc som tydligen skall få rasa ihop utan större reaktioner.

Nå, några bilder från i kväll:

USA-talibanerna: historiskt perspektiv

Här är ett stycke saxat från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev (som går att prenumerera på via deras sajt). Nyhetsbrevet har i sin tur saxat från indiska tidningen The Hindu, där Vivek Katju , tidigare Indiens ambassadör i Afghanistan, skriver om USAs syn på talibanerna. Det är bra att ha det historiska perspektivet i sikte när Afghanistan diskuteras. Det fanns ju en tid när relationerna mellan USA och talibanerna var goda även om många nu vill glömma den saken. (En källkritisk anmärkning: som indisk ambassadör kan man räkna med att det mesta som denne man skriver kommer att få en anti-pakistansk inriktning.) Ambassadörens slutkläm är en variation på den kända tesen att "en stat har inga vänner, den har bara intressen". Fast nu verkar det som USA spelat bort dessa intressen vad det gäller pipelines i Afghanistan, och dessutom gör samma sak i Syrien.

”…Talibanerna erövrade Kabul den 26 september 1996. Den kvällen i Islamabad vid en middag ordnad av vårt Höga Sändebud, vid vilken denna författare var närvarande, var en högre USA-diplomat en av gästerna. Han hade uppenbarligen följt talibanernas framgångar i Kabul med en känsla av tillfredsställelse. Han var fullständigt oberörd av det specifika med talibanernas ideologi inkluderande deras teologiska inriktning.

Två månader senare kallade FNs generalsekreterare till ett möte i New York med stater som har ”intressen och inflytande i Afghanistan”. Vid mötet kallade USAs biträdande utrikesminister Robin Raphel talibanerna ”en betydande faktor i den afghanska ekvationen och som sådan inte kommer att försvinna i nära tid.” I ett uttalande riktat mot de som ansåg att talibanerna var en skapelse av Pakistan sa hon: ” … de är afghaner; de är inhemska; de har visat sig ha kraft att hålla makten.”

Trots den avsky som många inflytelserika USA-kvinnor uttalat mot talibanernas attityder i könsfrågor konstaterade miss Raphel ”att den verkliga grunden för deras makt är många afghaners, särskilt pashtunernas, vilja att få slut på det ändlösa inbördeskriget (mellan krigsherrarna) för ett visst mått av fred och säkerhet, även om det innebar stränga sociala inskränkningar.” Det är särskilt nämnvärt att talibanernas syn på mänskliga rättigheter beskrevs på det sättet. Varför? USAs företrädare var vid den tiden speciellt intresserade av att slussa Centralasiens naturgas genom pipelines tvärs igenom Afghanistan och Pakistan och man kände tydligt att det bara var talibanerna som kunde skapa stabila förhållanden i Afghanistan som krävdes för att göra pipelinen möjlig. Mänskliga rättigheter då såväl som nu har aldrig kommit i vägen för hårda nationella intressen.

Vad var meningen med det där kriget egentligen?

Det håller åter på att dra ihop sig till förhandlingar mellan talibanerna och USA (och kanske Karzai-regeringen) för att uppnå någon sorts fred i Afghanistan, tolv år efter USA:s invasion. Tecknaren Steve Bell i brittiska Guardian ser så här på saken - vad gick kriget ut på egentligen? Och tänker man köra samma "framgångskoncept" i Syrien?

Påstås det inte vara någon sorts FN:uppdrag som pågår i Afghanistan? Borde i så fall inte även FN vara med i förhandlingarna, samt de stater (inklusive Sverige) som skickat dit knektar?

Cyber- och andra krig - några reflexioner

Marshall McLuhan är ständigt aktuell. Det var inte länge sedan jag körde det här citatet på bloggen, men nu tar vi det igen:

När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir "krig" av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. ...
Borta är den militära organisationens tungrodda former. Små expertteam har efterträtt gårdagens medborgarhärar i ännu snabbare takt än vad som var fallet vid omorganiseringen av industrin. [Marshall McLuhan Media, Pocky 2001 (originalet kom 1964), sid. 408.]

Och detta med anledning av en understreckare i Svenskan. Rubriken hävdar att "Morgondagens krig utspelar sig i cyberrymden" vilket stämmer under vissa förutsättningar. En uppenbar förutsättning är att båda sidorna inriktar sig på cyberkrigföring. Men vad händer om cyberkrigaren möter en lätt utrustad och högt motiverad motståndare som kämpar på hemmaplan utan att använda så mycket elektronik? Det kan vara motståndsmän i Afghanistan med automatvapen. Det kan vara indiska gerillamän och -kvinnor ute i djunglerna, ibland inte utrustade med mer än pilbågar, hemmagjorda gevär och enkla vägbomber. De är inte high-tech, men de har en annan viktig tillgång: stöd av övrig lokalbefolkning. (Jodå, den indiska gerillan har häftigare vapen och modern elektronik också i sin armé, men dess milisförband är på den enklare nivån.) Det kan vara upproriska människomassor i framtiden mega-städer, i krig många gånger värre än vad vi sett i Gaza.

En annan aspekt med cyberkrigföring är vad vi kan kalla för lärandekurva. Kriget pågår ju redan, och när ena sidan har något hyss för sig kan den andra utnyttja det. Antag att ett land skickar datavirus för att förstöra industriell utrustning i ett annat land. Kortsiktigt är det en motgång för den drabbade, men långsiktigt kan mycket väl något annat hända. Viruset kan analyseras, kanske utvecklas till en ännu giftigare variant, och skickas tillbaka till avsändaren vid något känsligt tillfälle. Att skicka ut virus på nätet är jäkligt dumt för man vet aldrig var det tar vägen. Man får förmoda att Iran, Ryssland och Kina har minst lika smarta datamänniskor som USA och Israel.

Jag gissar att det också pågår ett 'lärande' i Syrien nu också, med en massa elektronisk krigföring, avlyssning, störningar, falska meddelande etc., fram och tillbaka. Och där är inte bara USA/NATO/Israel/Gulfstaterna inblandade mot ett ensamt Syrien, utan man kan nog gissa att Ryssland och Kina samt Iran hjälper till på den syriska sidan. Här är en farlig situation där stormakterna står mot varandra, men utan att direkt skjuta på varandra. Däremot undersöker de vad motståndaren kan göra, och vad man själv kan göra för att slå tillbaka. Så tolkar jag läget i alla fall. Och trots angriparnas enorma övermakt är nyckelfaktorn även här vad det syriska folkets flertal anser. Vill det kämpa kommer nog ingen cyberkrigföring i världen att kunna rädda de splittrade skarorna av Falska Syriska Armén och islamistgrupperna. Den syriska armén är ju faktiskt en 'medborgarhär' i och med att den bygger på värnpliktiga trupper, och dessutom förstärks den nu av hemvärnsgrupper.

Dessutom lär den syriska krigsmakten ha tillgång till drönare vilket också betyder en uppgradering av den militära förmågan. För någon tid sedan var en (kanske iranskproducerad?) drönare på en flygtur in över Israel. Det visar hur lärandet ganska snabbt kan ändra maktbalansen. Det tekniska gapet fylls igen. Och det kan göra situationen väldigt farlig under en tid. En makt som känner att den håller på att tappa greppet kan få för sig att göra ett desperat slag, inte med cybervapen utan med riktiga bomber.

Drömmare eller drönare?

Titta vilken kul bild jag nyss plockade ut från Afghanistansolidaritets nyhetsbrev:

Killen till höger - en dj-a skojare, fifflare, mördare och bandit! Eller om vi säger så här: till vänster kungen som hade en dröm, till höger drönar-kungen!

Om du inte redan är prenumerant på denna nätbaserade bulletin med nyheter om och omkring Afghanistan så kan du bli det på den här sidan.

Någon som minns när al-Qaida-typer sprängde antika buddha-statyer i Afghanistan? (Jo, jag har för mig att det var al-Qaidas fanatiker som var i farten, inte talibanerna.) Nu hotas andra buddhistiska kulturskatter av utplåning i samma land, men det är inte lika mycket oväsen om det eftersom det handlar om att ett kinesiskt bolag vill bryta koppar på stället. Religionsvetenskapliga kommentarer har en blänkare om det.

Notera datum i kalendern eller nåt!

Vem blir siste (levande) man ut?

Den siste överlevande från en brittisk armé i Afghanistan 1842

Det afghanska fiaskot blir tydligare för var dag. Jag har tidigare klagat på att media påstår att personer i afghanska militär- eller polisuniformer har givit sig på de utländska trupperna. Det ÄR förmodligen i de flesta fall just afghanska militärer eller poliser som vänder sina vapen mot utlänningarna. Men när en grupp afghaner i USAmerikanska uniformer nyligen riktade ett synnerligen framgångsrikt angrepp mot en bas med amerikaner och britter är det ju riktigt att skriva att det var afghaner klädda i amerikanska uniformer. Förmodligen grubblar ockupanternas strateger nu över hur många fler uniformer som kan tänkas vara i motståndarnas händer.

Det fanns en elak tanke om att NATO skulle utbilda en afghansk polis och armé att föra kriget för ockupanternas räkning. Jag undrar om någon längre tror på den idén. Det verkar som en desperat upprepning av 'vietnamiseringen' under kriget i Vietnam. Man beväpnar sina fiender. Ställ bara frågan: varför skulle afghaner slåss för USA och dess lydstater? För närvarande verkar det inte som om ockupanterna känner sig särskilt väl till mods när afghaner är i närheten, och det tänkta samarbetet ligger nere. Det borde inte svenskarna heller göra. De borde låsa in sig på förläggningen och kräva hemtransport med rasande fart.

När de där afghanerna i USA-uniformer förstörde delar av en bas, samt ett antal flygplan på marken, var det på ett ställe där den brittiske prins Harry befann sig. Vad nu knäppgöken hade där att göra. Är 'Harry' namn för en prins ens? Förr i tiden hette kungligheterna saker som Ludvig den fromme, Karl den skallige, Baudouin med järnarmen, Harald blåtand, Sven tveskägg eller Ragvald knaphövde. Det var rejäla grejor. 'Harry' låter bara fånigt. Han kan väl sätta sig på en spattig häst och rida ut som siste ockupant från Afghanistan, då gör han väl någon nytta i alla fall.

Fel under 200 år?

Här är en intressant understreckare i Svenskan om Afghanistan. Dagens politik gentemot detta land påstås i en recenserad bok bygga på brittiska idéer från 1700-talet. Afghanistan missförstås, och då blir det fel.

Det är klart att felaktiga uppfattningar kan fortplantas genom generationer av diplomater, politiker och militärer (vilket konsekvent medför katastrofer för folk landet), men samtidigt är jag lite fundersam. Är det verkligen bara idioter med i spelet? Finns det inte intressen av att fortsätta att 'göra fel' som gör att man fortsätter med det? Annars vore ju en rimlig slutsats av tidigare 'fel' att man bör undvika att skicka in militär i Afghanistan, och att det är omöjligt att få en pålitlig lydregering i Kabul? - Man får nog anta att i varenda utrikesdepartement, i Washington, London, Moskva etc., har det hela tiden funnits insatt folk som kunnat förklara vad som är lämpligt/inte lämpligt att göra i Afghanistan. Men andra storpolitiska överväganden har fått ta överhanden. Och så går det som det går.

Författarna i boken vill dock göra upp med gamla felaktiga idéer. Det kanske passar bra i ett läge där den utländska ockupationen möter allt större motstånd och det gäller att hitta argument för att avbryta hela eländet. Jag undrar hur Jan Myrdals gamla bok om Afghanistan från 1960 står sig i det sammanhanget. Den hade i alla fall stor betydelse för min förståelse av den anti-koloniala kampen. - Man kan väl säga att Afghanistan är eget, men inte så eget att det är obegripligt. Snarare kanske det är väldigt begripligt om man sopar bort dimridåerna som kolonialister spritt ut under några hundra år!

En intressant detalj rör sufismens politiska betydelse:

I ett bidrag beskrivs hur sufismen i pakistansk politik lyfts fram av det moderna Pakistans ledarskap från president Muhammed Ali Jinnah och framåt. Jinnah såg nämligen den sufiska traditionen som ett verktyg för att kombinera modernitet och islam i en moderat islamisk stat, och som en motkraft mot mer ortodoxa tolkningar av islam.

Den pakistanska elitens stöd för den sufiska tolkningen av islam bemöts dock med växande misstänksamhet. Av många religiösa och/eller politiska motståndare betraktas den som ett instrument som tjänar USA:s intressen snarare än Pakistans, och som ett rättfärdigande av den härskande klassens privilegier.

Kan vara av intresse, bland annat för att sufiska idéer diskuteras även i Sverige, och en del anser att sufismen är den goda islam, i motsats till den onda salafismen. En del inslag om detta finns på Mohamed Omars blogg, och ta exempelvis det här inlägget på Religionsvetenskapliga kommentarer. Månne finns goda/onda inslag på båda sidor av staketet? Här är länken till Föreningen Afghanistansolidaritet, när jag nu ändå håller på att länka!

Rent otroliga slynglar

Saxat från Afghanistansolidaritets nyhetsbrev som nyss ljudlöst dunsade ner bland övrig korrespondens i epost-lådan:

Söndagen 26 augusti delade medlemmar i Afghanistansolidaritet ut flygblad mot kriget under Stefan Löfvéns möte i Vasaparken. Flygbladen fick ett positivt mottagande av de flesta även om några SSU:are argumenterade för fler svenska soldater till Afghanistan.

Var det äkta SSU-are? Och följdfråga: kan vad skit som helst vara med i den organisationen? (Om svaret på första frågan är 'ja' så är rimligen svaret detsamma även på den andra.) Häromdagen stod det i bladet att även de svenska soldaterna numera alltid går med en laddad pistol på sig ifall någon afghansk 'bundsförvant' skulle få för sig att vända sitt vapen mot dem. 'Slynglar' skrev jag i rubriken - det kanske går bra med 'pellejönsar' också?

Om du inte redan prenumererar på nyhetsbrevet så göra det genom att gå in på Afghanistansolidaritets hemsida och fylla i namn och epost-adress i högermarginalen!

Oavsiktlig (?) humor

I Svenskan står det om att allt fler attacker mot ockupationsstyrkorna i Afghanistan utförs av afghanska militärer och poliser. Ohyggligt stora belopp har satsas på att utbilda dessa, men nu får vi veta att risken är stor ...:

... att nyutbildade och välbeväpnade afghaner inte bara använder sina vapen mot utländska soldater utan också krigar mot regeringstrogna styrkor eller rivaliserande folkgrupper i det inbördeskrig som rycker allt närmare i takt med att talibanerna vinner terräng.

Ta första delen av meningen igen! Den är på gränsen till humoristisk. Det är ju faktiskt så att NATO-styrkorna och militärer från andra länder än Afghanistan som befinner sig i detta land är utländska soldater! Det gäller svenskarna också! De deltar i en ockupation som stora delar av befolkningen i landet inte vill veta av. Men ockupanterna beväpnar och betalar sina egna bödlar!

Tills nyligen hette det att det var folk i afghansk polis- eller militäruniform (alltså inte riktiga poliser eller soldater) som utförde angreppen, men den linjen har man tydligen nu fått ge upp. Afghaner som gått med i polisen eller armén riktar allt oftare vapnen mot ockupanterna. USA-styrkorna måste nu vara beväpnade även under fritiden på sina baser, de vet aldrig när motståndet kan slå till. De må tycka att det är 'insidermord' när deras tilltänkta quislingsoldater vänder vapnen mot dem. Afghanerna själva kan ha andra åsikter om det.

Det som händer nu i Afghanistan kan förmodligen sorteras in under begreppet 'folkkrig'. I ett sådant krig vet ockupanten aldrig vem fienden är, för fienden kan vara vem som helst och se ut hur som helst, en man eller kvinna ur folket. Ockupantens svar brukar bli allt mer hysteriska våldsdåd, blandat med självbedrägerier om att man egentligen håller på att vinna - och det fortsätter man med tills man åker ut!

"En afghan i polisuniform ..."

Hur många gånger skall det upprepas? Jag menar tidningstexterna som påstår att "En afghan i polisuniform" eller "En afghan i militäruniform" har skjutit ihjäl utländska militärer i Afghanistan. Vore det inte lämpligare att skriva att en afghansk polis eller militär har vänt sitt vapen mot soldater i de utländska trupperna som utan att vara inbjudna av någon legal regering befinner sig i landet. För det är väl så det är i de flesta fallen. Om man konsekvent skriver "En afghan i polisuniform" så hävdar man också konsekvent (men på ett dolt sätt) att det är personer som inte är poliser som skjuter, utan det är exempelvis talibaner som klätt ut sig.

Den mest tänkbara förklaringen av dessa skjutningar är att Kabulregeringens styrkor är i dåligt skick, trupperna deserterar eller vänder sina vapen mot ockupanterna.

In 2012 -- and twice last week -- Afghan soldiers, policemen, or security guards, largely in units being trained or mentored by the U.S. or its NATO allies, have turned their guns on those mentors, the people who are funding, supporting, and teaching them, and pulled the trigger. It’s already happened at least 21 times in this half-year, resulting in 30 American and European deaths, a 50% jump from 2011, when similar acts occurred at least 21 times with 35 coalition deaths.

Detta citat från en artikel om "green-on-blue violence" som man kan läsa på Tomdispatch. Man kan ju tänka sig stämningen i USAmerikanska, svenska och andra trupper i Afghanistan när de aldrig kan vara säkra på vad deras lokala samarbetsmän kan hitta på. (Se också här: bara ett fåtal skjutningar verkar innefatta infiltratörer.) Motståndet finns överallt, man kan inte lita på någon. Och vem vill egentligen vara quisling, vad än den här killen tror?

Möte mot Clinton & Co

Killary, förlåt Hillary, Clinton är i stan för att ge order till sina svenska underhuggare. En liten skara människor samlades på Sergels torg för att ge sina synpunkter på det, på de USAmerikanska krigen, och på NATO.

Listig konstruktion: viftar man lite på plakatet kommer skon att slå kärr ... Clinton i nyllet!

Ockupera Wall Street, inte Afghanistan!

Karta över USA:s militärbaser

Jag tror inslaget av svensk-syrier i mötet var ganska stort. Det är ju deras hemland som står på tur att slaktas.

Humoristen Clinton

Den här killen skrattar så han gråter!

Kanske någon tycker att USA:s utrikesminister Hillary Clinton verkar vara en trist figur, men människan har ju humor! Hör här vad hon säger efter den senaste isolerade händelsen, när en USA-sergeant pangat ihjäl ett antal civilpersoner under en personlig utflykt - de flesta barn: "Denna förskräckliga incident ändrar inte vår fasta förpliktelse att skydda det afghanska folket och att göra allt vi kan för att bygga ett starkt och stabilt Afghanistan." Där satt den, hahahahaaah ...!

(Det finns humorister - eller om det nu är torrbollar - som kallar Hillary för Killary numera ...)

Hemmalaget vinner, var det ja!

I ett av de tidigaste inläggen på den här bloggen, 25 februari 2007, hävdade jag att "i Afghanistan vinner alltid hemmalaget".

Den "västvänliga" regimen i landet kontrollerar knappt huvudstaden, befolkningen är missnöjd för att ingenting fungerar och för alla människor som dödas "av misstag" när amerikanerna jagar omkring och skjuter och bombar urskillningslöst, talibanerna som var borta för några år sedan har gjort en stark återkomst.

Så var det då, och läget för de utländska trupperna (och den arma befolkningen) har sannerligen inte förbättrats. Nu rapporterats ännu ett fall där två NATO-soldater dödats av afghaner och där åtminstone någon av förövarna tillhörde regeringssidan (eller var utklädd till soldat). Det finns en påstådd strategi som skall gå ut på att NATO-styrkorna gradvis drar sig undan och lämnar över till afghaner som skall fortsätta kriget mot motståndsrörelsen på egen hand - och detta verkar rena fantasier.

För några dagar sedan sköts ett par amerikaner ner av en afghan i ett hårdbevakat ministerium. Antalet "incidenter" där utländska trupper angrips av sina allierade afghaner bara fortsätter att öka. NATO-folket har dragit slutsatser av det här och tar bort sin personal från ställen där man samarbetar med afghaner. Man vet ju inte vem som är vän respektive fiende - vilket är ett typiskt drag för omfattande folk-krig, kan man tillägga. De ockuperade människorna ler mot ockupantens soldat, men när denne vänder ryggen till ... pang! Och så klagar ockupanten över att man inte kan lita på någon!

Amerikanerna vill förhandla med talibanerna, men det är frågan om talibanerna som känner medvind har lust att prata med ockupanterna. Det finns ingenting i form av en fungerande afghansk armé eller poliskår att "överlämna" till, och de civila myndigheterna är genomruttna. Det troliga är väl att stora delar av de förband som ändå i någon mån fungerar kommer att byta sida när som helst när de känner att det är läge för det. I de flesta av Afghanistans provinser finns redan parallella förvaltningar, vid sidan av den korrupta Karzai-regimen och dess krigsherrar. Vad som kommer sedan vet man ju inte, men slutar USA:s krigsföring blir åtminstone det en lättnad för det prövade folket. Och så vinner hemmalaget igen.

Vore på tiden att de svenska trupperna försvann från Afghanistan fort som f-n! Här nätadressen till några som delar den uppfattningen!

Hur hamnade vi i det där dj-a kriget?

De verkligt praktfulla katastroferna och olyckorna är nog oftast inte planerade i förväg. De inblandade bara glider in i något som de inte hade förväntat sig, och som de så småningom inte klarar av att hantera - eller ens ordentligt kan förklara hur de hamnade där. Eller hur man skall slingra sig ur eländet.

Bilden ovan är framsidan till broschyren Sverige i krig igen - Vägen in i Afghanistankriget, författad av Lars-Gunnar Liljestrand, förord av Thage G Peterson och efterskrift av Anders Ferm.

Den gamle tidigare talmannen och försvarsministern Peterson kallar kriget "det största misslyckandet och nederlaget för svensk försvars- och utrikespolitik någonsin." Samt ett nederlag för sanningen, en stor sörja, med myter, lögner och halvsanningar. Hårda ord, men här behövs nog hårda ord. Lars-Gunnar Liljestrands genomgång visar hur Sverige gled in i ett krig som vi inte hade något att göra med, på annat sätt än att svenska politiker (inklusive partibröder till Peterson och Ferm) och militärer vill ställa sig in hos USA och NATO. Afghanerna är man egentligen inte intresserade av, och målen för kriget har en tendens att ändras då och då. Det är beklagansvärt tyst om kriget här hemma, de flesta partierna röstar fortfarande för att vi skall fortsätta med det. Samtidigt visar det sig att Sveriges deltagande vilar på en kombination av missbrukad internationell folkrätt och inbjudningar som inte finns eller är tvivelaktiga.

Broschyren kan beställas från Föreningen Afghanistansolidaritet, Fraktflygarg 5, 128 30 Skarpnäck eller per epost afghanistansolidaritet@gmail.com. Beställning kan också ske genom att sätta in 36 kr på föreningens plusgiro 33 13 24-4. (Kom ihåg att skriva namn & adress ordentligt!). Man hittar Afghanistansolidaritets hemsida, här.

Vinter i Kabul

Det är vinter i Afghanistan också. Jag hittade den här, och andra bilder, från eländet i Kabul på Einar Schlereths blogg. I Aftonbladet skriver tre socialdemokrater att trupperna bör tas hem från Afghanistan.

Det moraliska ansvaret för eventuella skadade eller förluster i denna svenska krigsinsats vilar tungt på riksdagsmajoriteten.

Och vem tror att riksdagsmajoriteten tar något moraliskt ansvar om den inte utsätts för något fruktansvärt hot, exempelvis risken för indragna arvoden och pensioner? Jag undrar om de ordinarie ledamöterna ens fattar att det finns ett rejält moraliskt problem här?

Skrattar i mjugg?

Enligt Svenskan idag beväpnar och betalar Sverige bybor i Afghanistan. Den afghanske presidenten Karzai, som knappt ens kontrollerar sin egen huvudstad, gillar inte det här. Självklart, ju mer väpnade grupper, desto rörigare blir det i landet. Vem vet vad de här milisgrupperna tar sig för i morgon? Eller vilka förbindelser de har redan idag, vare sig det handlar om lokala krigsherrar, narkotikahövdingar, rövargäng, talibaner eller andra motståndsgrupper?

Varför har den här killen på Svenskans foto dolt munnen? Är det för att det inte skall synas hur han skrattar åt de knasiga utlänningarna?

Hur tungt väger då den afghanske presidentens ord? Här har vi svaret:

Svenske översten Anders Löfberg i Mazar-e-Sharif avvaktar nya order.
– Vi är här för att stödja den afghanska regeringen, det får inte förekomma att vi gör saker som den afghanska regeringen inte kan acceptera, säger han.
Om ni följt den afghanska regeringens vilja så hade ni väl slutat?– Om den afghanska presidenten säger att vi inte ska ha det, då ska vi inte fortsätta, men den ordern ska komma från Isaf eller hemma i Sverige.

I praktiken: vi struntar i vad presidenten säger. Att Sverige skulle ge någon order som går emot vad USA vill är otänkbart, och från USA:s sida har man inte visat någon vilja att i den praktiska verksamheten ta hänsyn till eventuella önskningar från Karzai. Så knasigheterna lär fortsätta.