Hur behandlar man bäst sina knektar?

Hur en stat behandlar sina tjänare kan vara upplysande. Ta Sverige under Pommerska kriget 1757-1762 exempelvis, ett krig som den dåvarande regimen kastade in Sverige i trots att landets stridförmåga inte var så rasande hög. En del förfäder och släktingar till mig var ute i detta eländiga krig som vi utkämpade mot Preussen som deltagare i en stor allians. Möjligen kunde svenskarna under bättre befäl ha kunnat slå sig fram till Berlin, men befälet som det mesta annat var uselt. Sverige slapp ifrån det hela med blotta förskräckelsen.

Hur tog den svenska regeringen hand om sina soldater? Under den tiden hade vi indelningsverket, där bönder gick ihop och finansierade hus och redskap för de värvade soldaterna så att dessa kunde försörja sig på jordbruk när de inte låg i fält. Systemet var ganska smart: armén och flottan var delvis självförsörjande vilket var bra för ett land med dåliga finanser. Men just under det pommerska kriget kom det fram en otrevlig sak som jag inte vet hur man löste. En del svenskar stupade, blev krigsfångar hos preussarna eller försvann på annat sätt - det hände att svenskar tog värvning hos fienden också. Vad hände då med torpet och det lilla jordbruket och familjen därhemma? - Jo, den dåvarande (jag höll nästan på att skriva Allians-)regimen ville kasta ut familjerna och sätta in en ny soldat där. Helt enkelt sätta sina soldaters anhöriga på bar backe! Väldigt lite medkänsla, säkert inte bra för stridsmoralen!

Soldattorpet från Småland - numera på Skansen- ser idylliskt ut. Halva gänget som bodde där hade dock nog tuberkulos och andra otrevligheter. Men på 1700-talet var det ganska eftertraktat att bli indelt soldat, det var nog bättre än att vara dräng hos någon bonde. Ibland kunde soldater bli framstående män av folket i sin socken. Jag har en smålandsmilitär från 1700-talet i släkten. Han hette Frisk och var från norra delen (Tjust). Han gjorde skäl för namnet - han klarade sig igenom två krig med livet i behåll och dog vid hög ålder. Frisk var ryttare i det som sedermera blev Andra livgrenadjärregementet, ett förband som egentligen mer hörde hemma i Östergötland (där jag också hade ryttarsläktingar). När man talade om "soldat" på den tiden var det en infanterist man menade. Kavalleristerna kallades "ryttare" eller "tjänstedräng".

De indelta soldaterna i Sverige var yrkessoldater, och samma sak gäller USA:s krigsmakt numera. Om politikerna i USA efter Andra världskriget ville stödja hemkomna skaror av värnpliktiga så är det inte riktigt likadant idag med de värvade trupperna. De värnpliktiga kom från alla samhällsgrupper och deras välfärd var samhällets gemensamma angelägenhet. Så är det inte med dagens militärer som ofta värvas i småorter på landsbygden och som definitivt inte är personer från högre samhällslager. Det är en grupp som man kan behandla styvmoderligt i praktiken även om det larmas officiellt om att man skall "stödja trupperna". Det här kan som ett av flera saker som gör att man inte bör ha väpnade styrkor som består av yrkessoldater - de blir en grupp som har låg angelägenhet för samhället i stort.

Jag läste ett inlägg på HuffPost som berättar att antalet hemlösa bland USA:s veteraner faktiskt minskat, till omkring 154 000. Det är ett par tusen mer än vad det fanns i Blekinge vid senaste årsskiftet. Ungefär 100 000 av dessa hemlösa är svarta och latinos, så förutom fattigdomsaspekten (förmodligen rejält förstärkt av missbruk och psykiska problem) finns en rasaspekt. En del folk i Kongressen vill gå ut med hjälpprogram, men Bush håller emot. Vitingarna i USA:s nuvarande regim är nog inte särskilt intresserade av sina icke-vita legoknektars väl och ve.

Ett annat inlägg omtalar att regimen inte är villig att ge bred täckning till begravningar av de hemkomna hjältarna heller, även när de jordas på hjältebegravningsplatsen i Arlington. Det verkar som man föredrar att knektarna grävs ner i tysthet, utan alltför mycket uppmärksamhet. Motståndet i Irak har börjat använda kraftigare raketvapen, så det lär bli fler förluster. Samtidigt stiger förlusterna i Afghanistan.

Undrar om vi kommer att få hemlösa före detta afghanistanveteraner som skall driva omkring på gatorna i Stockholm om några år, neddrogade och konstiga? Och vem skall bry sig om dem? Det svenska folk som i ganska stor utsträckning tycker att det är fel att gå med i USA:s vansinniga krig? De politiker som skickade ut dem?

Snart kan svenska soldater dö i strid

skriver Lotta Gröning i Aftonlövet. Fast å andra sidan är det svårt att få tag på folk till styrkan med det kärn-nordiska namnet Swedish Battle Group. Kunde man inte kalla sig för Bärsärka-Hakkapelliterna i stället, för att åtminstone låta lite farliga?

I och för sig har risker funnits hela tiden. Svenskar har riskerat livet i neutralitetsförsvaret, på Sallafronten under Finska vinterkriget, i fredsbevarande FN-operationer. Svenskar har omkommit av olika orsaker även när de burit de blå baskrarna/hjälmarna. Att bära vapen i närheten av andra som bär vapen är ofta riskabelt.

Det här gänget, hur många de nu blir, avviker dock från våra FN-trupper vad det gäller varför man riskerar livet:

Styrkans uppdrag är inget vanligt fredsuppdrag. Sverige ska nu gå i strid för freden. Det är ungefär som USA som är i Irak för demokratin. De som anmäler sig till styrkan måste kallt räkna med att dö. Folk dör i strid.

Man kan ju kallt säga: de har ju betalt för det, de är yrkessoldater, legoknektar, inga stackars värnpliktiga som släpas ut i fält till krig som de inte vill vara med i. Lyft er lön och var bara tacksamma om ni kommer hem någorlunda helskinnade från uppdraget, knektar!

Läs det här igen, det låter tvetydigt:

Sverige ska nu gå i strid för freden. Det är ungefär som USA som är i Irak för demokratin ...

Eftersom USA:s insats för demokratin i Irak är synnerligen klen (hur kan man försvara demokrati hos en befolkning som bara vill bli av med en så fort det någonsin går?) kan man fråga sig vad Gröning menar med " ... i strid för freden". Är det en ironisk släng? Skall man anta att freden i själva verket betyder kriget (som i romanen 1984). Kommer den här styrkan att ingripa för att hjälpa palestinska olivodlare att bevara freden mot israeliska intrång? - Jag tvivlar på det, och därför är den obehövlig.

Skulle man inte kunna avveckla den här stridgruppen med hänvisning till att vi inte kan få ihop en slagkraftig styrka? Eller att Borg vill ha pengarna till något annat? Visserligen finns det områden där den skulle kunna göra vettiga insatser, men sammanhanget med stormaktspolitik är tillräckligt illavarslande för att man skall hålla sig undan.

Från värnplikt till privatarmé?

Nu är avskaffandet av värnplikten på tapeten (igen, har man inte snackat till och från om det i rätt många år?). Jag är en fridsam person och trivdes inte i det militära - jag var där på den tiden när nästan alla ynglingar inkallades om de inte hade något handikapp. Ett par handgranater har jag kastat, och skjutit några salvor med kulsprutepistol. Sedan dess (om vi bortser från ett par meningslösa repövningar) har jag inte hållit i ett vapen.

Massvärnplikten av den gamla modellen är död, det kan vi nog vara ense om. Men att skrota hela idén är jag tveksam till. Med en renodlad yrkesarmé försvinner en del spärrar mot att skicka militärer utomlands till ställen där de inte borde vara. En allvarlig aspekt av mer yrkessoldater ser vi redan, i form av det dubiösa uppdraget i Afghanistan. Helt plötsligt står de under befäl av en militärpakt som vi inte är medlem i, och som svenska folket inte vill vara med i.

I dagens läge är det omöjligt att skicka ut tvångskommenderade värnpliktiga på sådana operationer, det civila samhället skulle protestera skarpt. Men när det gäller yrkesmilitärer, som ju så att säga frivilligt har undertecknat sin egen tänkbara dödsdom när de tog värvning, får vi en styrka som är frikopplad från den civila världen. Den lyder under regering och riksdag. I bästa fall har riksdagen koll på vad som händer, men med den typen av mesar som befolkar riksdagsbänkarna finns hela tiden risken att de släpper ifrån sig det sista ordet till regeringen. Och från den mesiga och lågkompetenta regeringen går beslutet till statsministern. Och den nuvarande och tidigare statsministrar törs inte säga ifrån när EU eller USA kommer och vill använda Sveriges militära resurser, trots att det strider mot våra nationella intressen.

Innan den moderna staten uppstod var ofta krigsmakten en privat styrka som stod till den lokale furstens förfogande, utan att hans undersåtar kunde lägga sig i hur den användes. Med en renodlad yrkesarmé riskerar vi en sådan situation igen. Det är med andra ord en demokratisk fråga hur det svenska försvaret organiseras och används. Vi behöver en väpnad styrka som är folkligt förankrad, som inte uppfattas som hotfull av omgivningen, som vid behov kan bidra i FN-insatser, och som är tillräckligt stark för att visa att Sverige vill försvara sin självständighet. I stället för den gamla klumpiga jättevärnpliktsarmén kan vi uppfinna något modernare och smidigare.

Från fängelset till fronten?

Det var någon gång i slutet av förra årtusendet. Jag satt och gnetade med någonting i kontorsmodulen och radion stod på med nyttig information från P1. Uppseendeväckande uppgifter framkom. Jag minns dem än. Det handlade om brittiska armén.

England har en s.k. volonteer army, vilket låter som frivilliga volontärer men helt enkelt betyder yrkessoldater. Det intressanta var ett påstående som bekräftades av en rekryteringsofficer, nämligen att de flesta av drottningens tappra krigare rekryteras bland f.d. straffade förbrytare. Eftersom de som kan få hyggligt riskfria civila jobb inte låter sig värvas till krigsmakten fick man helt enkelt plocka in sådana som inte kan få civila jobb. Och personer med kriminell bakgrund kan ha svårigheter i det avseendet.

Jag antar att darriga knarkare eller ekonomiska brottslingar med svag fysik knappast kom i fråga för armén. Inte heller överklassare med gott socialt skyddsnät. Däremot folk från enklare områden med svag skolbakgrund.

Ingen krigsmakt, vare sig den är uppbyggd på yrkessoldater eller värnpliktiga, kommer att kunna uppträda fullständigt anständigt i alla lägen. Krig gör att folk tappar huvudet och slår vilt omkring sig. Men jag undrar om inte en del av de skandaler som vidhängt de brittiska styrkorna i Irak delvis kan bero av att där ingår soldater som har en kriminell bakgrund och kanske psykiskt var "lite konstiga" redan innan de kom fram till kriget..

Om inte de här människorna fanns att tillgå skulle Storbritannien ha svårt att få ihop kompletta förband. Med andra ord: om det fanns bättre rehabiliteringsprogram för fängelseinterner i England skulle armén få rejäla rekryteringsproblem. De flesta skulle nog välja att gå från fängelset till ett civilt arbete snarare än att gå från fängelset till fronten. Något för den engelska fredsrörelsen att fundera på kanske?