Kortare arbetstid och ekonomisk katastrof

Birger Schlaugs ofta läsvärda blogg driver idag med politiker till höger och ... höger. Vi som är lite äldre minns Moderaternas pigga valparoll Rösta med Gösta.

Moderaternas värnande förresten inte bara om Gösta utan även om kvinnor och barn - här i kamp mot införandet av 8-timmarsdagen, med text: "Åttatimmarsdagen och socialisering hotar produktionen och öka levnadskostnaderna". Tala om hot mot framtiden!

Affischen ovan är från 1920 och illustrerar de fasor som Moderaternas föregångare i Högerpartiet hävdade skulle drabba särskilt kvinnor och barn om "åttatimmarsdag och socialisering" skulle införas. Snyft!

Men varför skulle ekonomin kollapsa just med införande av åttatimmarsdagen? På den tiden, 1920 alltså, jobbade man för övrigt halva lördagen också. Ett tilltag som fortsatte in på sextiotalet. Av någon anledning överlevde Sverige också införandet av arbetsfria lördagar.

Var det inte så att Jordens undergång inträdde redan på 1840-talet när tolvtimmarsdagen förvandlades till elvatimmarsdag i Englands industridistrikt? Då fanns en klurig ekonom med det märkliga namnet Nassau William Senior som räknade ut att fabrikanternas vinst kom just från den sista timmens arbete. Det är detta som kallas "Seniors sista timme". Nåväl, om arbetsdagen minskade med en timme skulle därmed alla vinster försvinna, fabrikanterna skulle bli tvunga att lägga ner, och de som drabbades hårdast blev naturligtvis arbetarna. Jaja, det är alltid arbetarna som får höra att det är de själva som kommer att drabbas om förbättringar genomdrivs! Fabrikanterna är givetvis helt oegennyttiga!

Undrar hur länge det dröjer innan en kombination av teknisk utveckling och nya ekonomiska kriser driver fram nästa arbetstidsförkortning?

Sex timmar räckte ... i Pompeji

Jag har just läst Hans Furuhagens Pompeji bakom ruinerna, utgiven på Natur och Kultur 2004. En trevlig bok som kan rekommenderas för den som vill ha en rundmålning av dramat runt Pompeji och de andra förstörda orterna av Vesuvius utbrott år 79. Ibland gör Hans (förr TV-känd som "Hatte") jämförelser mellan då och nu. Här är ett intressant stycke som jag fastnade för. Det börjar med en reflexion över arbetsdagen i det antika Pompeji:

Så grydde dagen och man var i verksamhet i sex timmar, från soluppgången till dess solen stod i zenit. Då var det dags för en lätt måltid och siesta, … Och efter siestan arbetade man inte - man bara levde.

Detta sätt att leva är svårt att förstå för oss som är uppvuxna i industrisamhällets tankesätt, vi anser ju att det bör vara en mänsklig rättighet att ha ett meningsfullt arbete och därmed kunna försörja sig själv; det är en tanke som också är kopplad till våra föreställningar om individens frihet. För antikens människor skulle dessa idéeer vara helt obegripliga. I deras värld existerade inte individens frihet som ett positivt begrepp eller som ett eftersträvansvärt tillstånd, individen kunde bara existera som en personi en gemenskap, exempelvis i en familj, ett hushåll, en kohort av soldater.

Och idén om rätten till ett eget arbete skulle ha betraktats som absurd, eftersom allt arbete var socialt deklasserande, något vanärande som man måste undvika eller skydda sig mot - ordet "arbetslös" hade varit omöjligt att översätta till grekernas eller romarnas språk.

Den antika människan hade nog också skakat på huvudet åt våra fabrikers ständiga tillverkning av prylar som vi egentligen inte behöver. De antika verkstäderna var små familjeföretag som inte producerade mer än man kunde avsätta, och man arbetade inte mer än man behövde, sex timmar räckte.

För en nutida person känns just det där att "sex timmar räckte" som en hänvisning till den nu döda sextimmarsdagsdebatten i Sverige. Men man kan plocka mer ur det här citatet. Att hantverkarna inte arbetade mer än vad man behövde, att man gjorde det man kunde sälja men inte mer, hängde med långt fram i tiden och fick betydelse för nationalekonomin.

Från den stora franska encyklopedin, mitten av 1700-talet. På den här bilden visas vilka verktyg som behövs bland annat för att göra träskor. Ett gammalt fint hantverk.

I Frankrike omkring år 1800 fanns en man som hette Jean-Baptiste Say. Han översatte Adam Smith till franska och skrev en del själv också om ekonomi. Det här var fortfarande förindustriell tid, hantverkarna dominerade ännu tillverkningen, och de gjorde vad de behövde göra och inte mer. Varför skulle de göra det? På något sätt lär Say (vars Traité jag har i datorn men inte har kommit mig för att läsa) ha dragit slutsatsen att utbudet skapar sin egen efterfrågan, och att överproduktionskriser inte kan förekomma. Det som tillverkas kommer att gå åt. Det kallas "Says lag", fast Say själv lär aldrig ha kallat sin idé för lag.

Några årtionden senare hade industrialismen verkligen slagit igenom i England. Den spred sig i västra Europa och lågkonjunkturerna kom efter. Ungdomarna Marx och Engels kunde konstatera att här var det fråga om överproduktionskriser: de nya fabrikerna spottade ut varor som det inte fanns köpare till och fruktansvärda kriser bröt ut.

Men "Says lag" levde vidare och den var vid liv i form av "utbudsekonomi" till alldeles nyss. Den politiska versionen av detta blev att man skar ner allt som såg ut som konsumtionsstöd till mindre bemedlade människor och satsade på skattesänkningar för rika i stället. Man tänkte sig kanske att de skulle producera och konsumera och att därigenom arbeten och inkomster skulle sippra ner till de fattiga som därmed också kunde bli rika liberaler.

Någonstans längs vägen gick det fel. Utbudsekonomin var ett angrepp mot keynesianismen, som i likhet med marxisterna, pekade på att det måste finnas folk som har råd att köpa för att någon skall få sälja. Detta luktade socialism, de nyliberala makthavarna hatade socialism och därför måste de dra ner offentliga stöd till konsumtion men höja till produktion i stället. För då måste ju utbudet skapa en massa konsumenter enligt teorin! Men efter några årtionden av sådan politik ser vi ett ganska dåligt utfall.

Att återgå till gynnandet av de rika, eller till ett antikt samhälle där arbete sågs som slavgöra och skamligt, låter inte bra. Inte heller att bara jaga högre produktion och konsumtion. Däremot att hylla det samhällsnyttiga arbetet, sluta se ner på dem som gör skitjobben, att dra ner på arbetstiden och ha mer tid "att bara leva" - det är ett projekt att fila på!

**

Adam Smith nämndes. Här kommer fler bilder från den stora franska encyklopedin, nämligen en svit på tre som behandlar nålmakeri. Anknytning till Smith? Jo, i sin Wealth of Nations beskrev han hur produktiviteten just i nåltillverkning kunde öka enormt genom att arbetet delades upp i en mängd små moment som gjordes av olika arbetare. Och därigenom beskrev han arbetsdelning som princip. En princip som skulle vara bra för arbetarna också - men på annat håll i boken erkände Smith arbetarnas underläge gentemot kapitalisterna.






Går man in här kan man hitta bildbanden till den stora encyklopedin. Synd att man inte kan få upp dem i riktigt stort format, det här är intressanta och fina gravyrer!


Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee, totalavloning skriver Total Avlöning 24/4/09 Den siste entrepenören i den sista kistan., Kristoffer Ejnermark skriver Kommunistisk disciplin, jesper skriver Där vissa viker sig står andra stärkta, Björn Nilsson skriver Swedpank, Tuss skriver Cyberrymdimperiet slår tillbaka

Håll dig sysselsatt, lille vän...

Det här är slutklämmen på ett satiriskt-kritiskt inlägg på Birger Schlaugs blogg. Jag lånade min egen rubrik från hans bloggpost.

För att vi alla skall förstå att vi måste arbeta mer än vi behöver för att konsumera mer än vi behöver satsar man mer än 40 miljarder kronor på livsstilspropaganda. Utan denna satsning kanske vi inte skulle förstå vårt eget bästa. Jo, man kan ju säga att det är liksom ett försvar av välfärden, det där med att man satsar 40.000 miljoner på reklam. För välfärd sägs ju vara arbete och konsumtion - inte fri tid. Själva syftet med livet skall vara att köpa och äga. Att vi reduceras till duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare skall vi helst inte ha tid att fundera så mycket på.

Att fundera på det skulle ju kunna leda till en kulturrevolution... Och frågar oss vad livet är till för.

En gång i tiden, det bör ha varit före Andra världskriget, förutsåg John Maynard Keynes, en av 1900-talets stora ekonomer, en framtid där vi inte behövde arbeta mer än ett par timmar per dag. Jag antar att det var lönearbete han avsåg, för vi kan ju göra en massa andra samhällsnyttiga saker utan att uppbära lön. Den ständigt stigande produktiviteten gör att vi kan arbeta mindre och mindre i många yrken.

Idag har detta kollapsat i ett hysteriskt jagande och tjatande om "utanförskap", och vi lever i ett samhälle där folk mer identifieras av sig själva och andra efter vad de har för yrke. (Jag höll nästan på att skriva "sysselsättning", men Schlaug ger det begreppet en välförtjänt känga.) Vad är egentligen viktigast: att vara en trevlig och samhällsnyttig medborgare eller art director eller lokalvårdare? Försvinner människorvärdet när anställningen upphör?

Och varför kan man inte acceptera att vissa yrken har en sorts produktivitet som inte mäts i att saker görs fortare utan att de görs bättre? Som du säkert förstår handlar mycket inom den kända gamla ramsan "vård, skola, omsorg" just om det. Är det verkligen sämre produktivitet om hemvårdaren kan sitta ner en stund och prata med den ensamme åldringen ett tag? Eller är det snarare högre - hemvårdaren kanske ägnar några minuter extra för att göra en person gladare och kanske till och med lite friskare just genom att vara medmänsklig, och det borde i sanning ses som produktivt!