Låt inte sd tjäna som provokatör!

Här är ett klipp från känguru-ekonomen Bill Mitchells blogg. Han är i Italien och har pratat med några självutnämnda 'vänster'personer som hävdar att man inte kan förespråka vissa sorters politik, för då kan man förbindas med 'euroskepticism'. Jag antar att denna 'skepticism' är partier som franska Nationella Fronten, engelska UKIP, eller för all del sverigedemokraterna. I slutet av citatet nämner Mitchell något som min flitige läsare Jan brukar ta upp, nämligen att nazisterna hade ett ekonomiskt program som bröt med de neoklassiska nationalekonomiska dogmerna. Nassarna var keynesianer innan Keynes var det, hävdar han.

I spoke to some people who would call themselves firmly ‘left’ in the political spectrum on both economic and social grounds and they were opposed to exit and wanted to strengthen integration. The major reasoning that I could deduce for that extraordinary ‘left’ position in the current context was that the extreme right were leading the charge on the exit option and the ‘left’ couldn’t afford to be associated with Euroscepticism.

That also amazed me. That there could be such a lack of tactical leadership aspiration on the ‘left’. I argued that the challenge was to articulate the differences (and there are huge differences in terms of social policy and attitudes to immigration, climate change etc) even if on some of the economic issues, the left and the right were one.

If you go back to Germany in the early 1930s, the National Socialists rejected the orthodox (neo-classical) policy prescription for solving the Great Depression and were Keynesians before Keynes. The macroeconomic management was excellent and allowed growth in employment to return much more quickly than elsewhere. Sure enough, their national aspirations were appalling as were there social policies. But should the ‘left’ have rejected major macroeconomic public sector stimulus packages just because the Nazis also were doing it?

Två små skrämda 'vänster'personligheter övervakade av en sträng nyliberal ordningsman så de inte säger eller gör något verkligt progressivt!

Med andra ord, strunta i finkänsligheten och förespråka den politik som är effektiv. Låt inte sd tjäna som provokatör för att bra åtgärder skall avvisas! - För resten, vissa delar av nazisternas 'social policies' var väl inte alls 'apalling', problemet var att det fanns väldigt positiva och väldigt negativa sidor i det nazistiska programmet. Det är de senare som med rätta blivit ihågkomna av eftervärlden, men det starka stöd nazisterna hade verkar bland annat ha berott av att man skötte socialpolitiken bra för dem som man betraktade som 'sina egna'.

Vad vet man om framtiden egentligen?

DN publicerar ett debattinlägg om 'Sakernas internet'. Det gäller att hänga med tycker författarna, för nu rusar tåget med ny fantastisk teknik iväg, möjligheterna är enorma och konkurrensens vassa armbågar måste vässas! (Riktigt så uttrycker de sig inte, men det verkar åt det hållet i alla fall.) Nåväl, alla möjliga tekniska prylar kopplas upp och kopplas samman via finurlig elektronik, med eller utan människor inblandade, och då får vi ett internet för 'sakerna'. (Har för mig att sådana idéer var i svang redan på nittiotalet när nätet knappt kommit igång, med tänkande kylskåp och liknande - då blev det ingen hit men man kanske var för tidigt ute?) (Och här en intressant bloggpost som kommenterar debattinlägget.)

Redan i dag har vi kopplat upp många miljarder enheter. Alla våra mobiler är uppkopplade. Snart kommer våra bilar att vara uppkopplade. Elmätarna i våra hus är uppkopplade. Alla våra spelkonsoler är uppkopplade. Alla enheter i en fabrik, inklusive verktyg, kommer att vara uppkopplade så att vi alltid vet var och i vilket tillstånd saker befinner sig. Posten följer alla paket genom transportsystemet. Sensorer läser av vattenkvaliteten på våra badplatser. Alla parkeringsplatser i en stad är uppkopplade. Bullernivån på de stora gatorna i Stockholm mäts. Vi vet till och med hur mycket choklad, läsk och chips som finns i automaten på pendeltågs­stationen och kan fylla på när det behövs.

Kan det tänkas att människor med medicinska problem kommer att bära en elektronisk manick (kanske liknande ett armbandsur) som dessutom skickar ut en blockeringssignal ifall de försöker köpa hälsofarliga produkter ur den där automaten? Uppkopplingen gäller ju även mätning av medicinska data, vilket kan vara intressant exempelvis för folk diabetes. Annars är ju det där med uppkopplade fabriksenheter intressant när man diskuterar planekonomi och översikt över vad som produceras hur och när och i vilka kvantiteter. Det blir CAD/CAM drivet till max. (Computer Aided Design/Computer Aided Manufacturing).

För några dagar sedan fick jag syn på en annan artikel som också behandlade framtiden. Hade man satt normalsvensk kvällstidningsrubrik på den kunde det ha varit i stil med 'Svenske Nick varnar för mänsklighetens undergång'. Där är tonen alltså mindre positiv än i den först nämnda artikeln. Det finns rejäla hot,en del av dem är inbyggda i nya tekniker som används mer och mer.- 'Svenske Nick' heter för övrigt Bostrom (Boström) och är direktör för Future of Humanity Institute i Oxford.

Vad Nick B. och forskarna i Oxford är oroliga för är att ny teknologi blir 'som ett dödligt vapen i händerna på ett barn'. Av intresse för just den här bloggposten är varningarna för oavsedda följder av alltmer utvecklad maskinintelligens. Hur kommer 'artificiell intelligens' att samverka med yttervärlden? Kommer den att fatta om den uppträder skadligt? Det får man väga mot att denna konstgjorda intelligens blir (eller kanske i viss mån redan är) ett kraftfullt redskap inom industri, medicin, jordbruk eller hantering av ekonomin.

I debattartikeln i DN ser man problem men inriktar sig på möjligheterna. Hos oxfordgänget är det andra sidan som dominerar. Vem har rätt, vem har den bästa kristallkulan? - Eller om man nöjer sig med att i Keynes' anda säga att det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (var det inte så han uttryckte sig?). En som kanske får 'ungefär rätt' är Marshall McLuhan som skrev om elektronikens inverkan på människan redan i början av sextiotalet, när datamaskinerna ännu var stora som hus. Han förutsåg att när människorna alltmer knyts samman i globala elektroniska nätverk betyder det att delar av vårt centrala nervsystem kommer att hamna utanför oss själva. Det kan bli en mycket krisartad upplevelse för individer och samhällen. Kanske vi ser det redan idag om vi betraktar världen? Alla som går omkring med en liten låda i handflatan och tittar på den stup i kvarten ...?

Och bakom McLuhan finns ju Marx som pekade på hur människorna skapar sitt liv på olika tekniska nivåer, och hur det skapandet slår igenom hur hela samhällsstrukturen ser ut. Gubbarna hade 'ungefär rätt', men hur framtiden verkligen kommer att se ut ... tja, vi får väl vänta och se. Tekniskt paradis, totalkrasch, eller något annat?

Omdöme respektive regler

Ett citat från norska Radikalt Økonominettverk, ur en artikel som behandlar grekiskt fiffel med officiell statistik:

Det viktigste paradigmeskillet i penge- og budsjettpolitikken fra keynesiansk økonomi til monetarisme kan oppsummeres som «rules versus discretion», altså regler versus dømmekraft. I det tidligere paradigmet var det dømmekraften som hersket, og sentralbankens pengepolitikk og budsjettpolitikken skulle tilpasses økonomiske konjunkturer. I dagens paradigme skal man styre etter regler.

För den som har lite svårt med norska språket: den viktigaste skillnaden mellan keynesianism och dagens monetarism är att den förra styrdes av omdöme och den senare av regler. Då ligger det ju nära till hands att etikettera monetarismen som 'omdömeslös'. Det stämmer nog inte alltid - men ibland. För nyliberalen/monetaristen kan kartan vara viktigare än terrängen ... och då kan man ju gå vilse rejält.

Dessutom, om man skall vara filosofisk, så är ju kravet att penning- och budgetpolitiken skall anpassas till konjunkturerna också en regel! Men det är nog så att den regeln har en annan inverkan på styrkeförhållandena i klassamhället än nyliberalernas regler.

Keynes: Nonsens är nonsens

På RWER-bloggen citeras Keynes av årgång 1929, jag gjorde försök till snabböversättning av detta urdrag från en valbroschyr:

Den konservativa uppfattningen att det finns någon naturlag som hindrar att människor anställs, att det är 'förhastat' att anställa människor, och att det är finansiellt 'sunt' att hålla en tiondel av befolkningen i sysslolöshet under en obestämd tid, är galet osannolik - den sortens saker som ingen människa skulle tro som inte fått huvudet förvirrat av nonsens under åratal. Invändningarna som höjs är för det mesta inte invändningar från erfarenhet eller av praktiska personer. De grundas på högst abstrakta teorier - vördnadsvärda akademiska uppfinningar, halvt missförstådda av de som tillämpar dem idag, och grundade på antaganden som strider mot fakta. ... Vår huvuduppgift är därför att bekräfta läsarens instinkt att vad som verkar förnuftigt är förnuftigt och vad som verkar nonsens är nonsens.

Så här är originalet:

The Conservative belief that there is some law of nature which prevents men from being employed, that it is ‘rash’ to employ men, and that it is financially ‘sound’ to maintain a tenth of the population in idleness for an indefinite period, is crazily improbable – the sort of thing which no man could believe who had not had his head fuddled with nonsense for years and years. The objections which are raised are mostly not the objections of experience or of practical men. They are based on highly abstract theories – venerable, academic inventions, half misunderstood by those who are applying them today, and based on assumptions which are contrary to the facts…Our main task, therefore, will be to confirm the reader’s instinct that what seems sensible is sensible, and what seems nonsense is nonsense.

En läsare till citerad bloggpost gjorde en intressant kommentar (som du får översätta själv om du har lust):

Perhaps, in the economy of tomorrow, the role of the individual will not so much be that of a producer (someone with a job), but rather that of a consumer (someone who avails him/her self of the products and services on offer). In other words, you get paid for the purpose of consuming. That keeps the economic wheels of the consumer society turning.

Or, perhaps, we will revert to a theocratic society where excessive consumption is seen as a sin because of its overall negative consequences. I’m inclined to think that the wheel will come full circle, as it has done in the past (many times, I suspect)

Att anställa folk för att konsumera för att hålla det ekonomiska kretsloppet och tillväxten igång, är det inte det vi faktiskt gör, fast på ett indirekt sätt?

Kineser - sanna keynesianer?

In a sense, what China has been doing seems to me to be the creation of a true “Keynesian world”: more private business and freer price competition at the micro level, and active countercyclical policy intervention at the macro level.

Det är vad den kinesiske ekonomiprofessorn Fan Gang skriver här. (Hittade tipset om artikel hos Real World Review Economics Blog.) Hur kommer det sig att Kina lyckats hantera årtionden av kraftig tillväxt utan att drabbas av återkommande svåra bubblor? Enligt vår professor så är inte hemligheten att man hanterar lågkonjunkturer, utan att man tar hand om och oskadliggör bubblorna innan de kollapsar och orsakar lågkonjunktur. Det är det som han menar med aktiv kontracyklisk intervention. Skulle tro att socialdemokratiska ledare i Sverige under sextiotalet inte skulle ha något problem att hänga med i den diskussionen. (Jag undrar om man klarar av även den pågående påstådda fastighetsbubblan i Kina genom statliga åtgärder?)

Detta är ju en del av den keynesianska tankevärlden: när det är högkonjunktur skall staten hålla igen ekonomin, är det lågkonjunktur blåser man på. I västvärlden har det funnits en olycklig tendens att bara ta hälften av programmet: man blåser på men drar aldrig i tömmarna när det går för fort, för då börjar privatintressena skrika om att de begriper det här bäst själva och staten är så dum, så dum ... och staten är fullständigt ko-dum ändå tills krisen bryter ut och privatintressena kommer springande till staten och skriker om hjälp. Förmodligen trampar de ner de verkligt hjälpbehövande samtidigt. Men eftersom bara hälften av det keynesianska programmet genomförts har staten sämre möjligheter att gripa in. Man har exempelvis gjort dumheter av typen sänkt skatt för rika under en högkonjunktur, vilket är tvärtemot vad en sann keynesian skulle rekommendera.

Jag skrev en tvivlande parentes ovan med tanke på den hotande fastighetsbubblan i Kina. En annan faktor som kan spela in är att arbetarklassen blivit aktivare och fått större möjligheter att agera under de senaste åren. Kina är inte längre en outtömlig reservoar av billiga arbetare som kan hunsas hur som helst. Många av de strejker som genomförts med framgång har skett i utlandsägda företag. Man kan undra om de kinesiska ledarna anser att höjd levnadsstandard även för arbetarna nu står på dagordningen. Med ökad konsumtion bland Kinas arbetare skulle en del av den produktion som idag exporteras kunna konsumeras inom landet. Det skulle faktiskt kunna vara bra för alla inblandade, utom möjligen för de utländska kapitalister som tjänat grova pengar på billiga exportprodukter från Kina som sålts till det avindustrialiserade Nordamerika.

"Alternativet till åtstramningar"

Hittade nyligen en engelsk sajt som heter New Left Project, och där har man börjat fundera på alternativ till den nya våg av "sparsamhet" (nedskärningar) som nu hotar europeerna i finanskrisens spår. Jag har försökt översätta en artikel av Tim Bending vars original finns här. Det är en snabb grovöversättning så det kan finnas fel, men jag hoppas författarens synpunkter inte blivit alltför förvanskade. Den som orkar läsa en bit kommer att upptäcka att gamle Keynes åter kommer till heders. Robert Reich är inne på samma ämne och samma Keynes, och ungefär samma lösning: omfördelning för att stimulera ekonomin. (Och här en artikel av Jeffrey Sachs som talar om post-Keynes men som ändå är inne på samma linje som de två andra.)

Vad som saknas i artikeln nedan är flera saker: hur (och av vem) skall det här genomdrivas, hur gör man om den lilla elit som kontrollerar ekonomin blånekar och skriker på polisen, antas den här lösningen vara permanent eller finns det ännu mer djupliggande problem i ekonomin som kommer att driva fram nya kriser, hur kombinerar man tillväxt med växande resurskriser? Det kanske finns flera frågor, men jag antar att den reformistiska inställningen där motsättningen mellan arbete och kapital inte klargörs ordentligt gör att hela idén riskerar att falla sönder. Men det betyder inte att artikeln är ointressant, så här följer den:


Alternativet till åtstramningar

Alternativet till nedskärningar är inte att bara låna mer. Det är omfördelning och skapandet av ett mer jämlikt samhälle. Detta är inte bara gott i sig; det ger stimulans till konsumentefterfrågan och håller snabbt på att bli den sista realistiska möjligheten för att säkra en ekonomisk återhämtning. Den här artikeln förklarar det ekonomiska skälet för omfördelning.

För någar veckor sedan skrev Kevin Blowe på New Left Project om behovet av ett klart uttalat motstånd mot massiva nedskärningar: en Alternativ Plan för Den Ekonomiska Krisen. Från bidrag på den här sajten och annorstädes kan vi börja se vad en sådan plan skulle kunna se ut som: preferens att beskatta de rika hellre än nedskärningar för de fattiga; preferens för investeringar i vad som är socialt nyttigt och nedskärningar i slöseri som militärprojekt. En massa goda ideer. Men kanske vi går runt huvudfrågan: Hur kan vi främja ekonomisk återhämtning? Hur kan vi skapa jobb? Hur kan vi hantera den massiva privatekonomiska skulden från de senaste årtiondena? Och hur kan vi, slutligen, hoppas på att få tillbaka den offentliga upplåningen till en hållbar nivå?

Standardekonomer verkar bara erbjuda fyra osmakliga vägar framåt:

Försök balansera budgeten genom nedskärningar och/eller skattehöjningar, och hoppas, men riskera skapandet av en nedåtgående spiral av recession och deflation (neoklassisk/thatcheristisk).

Fortsätt låna och hoppas att tillväxt (som inte är beroende av fortsatta stimulanser) på något sätt återkommer innan obligationsmarknaden drar ur proppen (ortodox keynesianism).

Devalvera valutan och låt inflationen ta bort skulderna (i själva verket en regressiv skatt på användare av valuta, i synnerhet vanliga sparare) och hoppas.

Partiell eller fullständig statsbankrutt (med risken för en rekyl om det finansiella systemet kollapsar), och hoppas.

Det stora hoppet verkar vara exportledd tillväxt, men som det har noterats är det inte klart vem som skall ta hand om all import. Vad vi behöver är snarare en lösning än ett alternativ.

Nyckeln till återhämtning är att stödja och stimulera aggregerad efterfrågan, som keynesianerna förespråkar. Problemet är att den standarkeynesianska kuren med budgetunderskott är hållbar bara om det sker en snabb ekonomisk återhämtning. Som beskrivs nedan verkar vi inte befinna oss i det sammanhanget. Många länder i Europa är redan ute i marginalen.

Detta är varför vänstern behöver vända sig till en i stort förbisedd observation som Keynes gjorde (fast den antyddes på den här sidan av Susan Pashkoff) att skattebaserade offentliga utgifter i sig stimulerar efterfrågan, och att ”Om skattepolitiken medvetet begagnas som ett medel till inkomstutjämning förstärks givetvis dess verkningar i riktning mot ökad konsumtionsbenägenheten.” (Citatet från Keynes' Allmän teori, kap 8 sid. 130. bokförlaget Pontes 1994). Med andra ord: omfördelning kan användas för att skapa en stimulanseffekt, främja skapandet av arbeten och återhämtning, utan ett nödvändigt behov för fiskal expansion, bara genom att fördela existerande resurser på ett annorlunda sätt.

Vi måste förstå varför så är fallet. Förklaringen kastar också en avslöjande ljus på ursprunget till den nuvarande krisen.

Att spara är bra, men det kan ju vara med måtta

Förklaringen till ihållande arbetslöshet

Keynes' utgångspunkt var hur individer uppträder vad det gäller sparande och konsumtion. Hur mycket av vår inkomst vi sparar bestäms av hur stor inkomst vi har (självklart) och vår underliggande önskan att spara i förhållande till konsumtion. Det senare påverkas av en stor mängd faktorer, inklusive räntesatser, förväntningar om framtida behov, förväntan om nyttan av framtida konsumtion, samt kulturella värderingar.

Keynes noterade att när folk blir rikare tenderar de att spara en större andel av sina inkomster. Detta beror av att nyttan av ytterligare konsumtion faller med ökande välstånd. Samma sak stämmer på nationell nivå: sjunkande arbetslöshet betyder ökad genomsnittlig hushållsinkomst och skapar en tendens för den allmänna sparnivån att öka.

Detta skenbart oskyldiga fakta har långtgående betydelse. Ökat arbete betyder å ena sidan en ökning produktion av varor och tjänster. Å andra sidan betyder det ökade inkomster och konsumentefterfrågan, men eftersom tendensen att spara samtidigt ökar stiger konsumtionen inte lika fort som produktionen. Den börjar släpa efter utbudet. Marknaden kan svara på en sådan obalans på flera sätt.

• Ökad export kan suga åt sig den ökande produktionen (om du har tur).

• Ökade inhemska investeringar av företag kan suga åt sig den ökande produktionen och besparingarna. Olyckligtvis är investeringar över behovet att stödja konsumtion ohållbara (olönsamma) på lång sikt. Sådan överinvestering kommer att medföra en kompensationsperiod av underinvesteringar. Detta är den klassiska konjunkturcykeln.

• Spekulation på tillgångspriser (fastigheter, värdepapper) kan suga upp ökade besparingar och åter sända ut dem i cirkulationen och därmed stödja konsumtionen. Uppenbart är detta också ohållbart (en bubbla), man lånar i själva verket efterfrågan från framtiden.

• Ökad konsumentkredit kan suga upp besparingar och stödja konsumtion. Detta är länkat till spekulation på tillgångspriser (fastigheter) och är lika ohållbart. Efterfrågan är i sjäva verket lånad från framtiden.

• Företag kommer att reagera på ökade lager av osålda varor genom att skära ner produktion och personal, minska inkomster och göra att sparkvoten återgår till sin tidigare nivå.

Med andra ord kommer på lång sikt marknadens osynliga hand att balansera samlat utbud och efterfrågan genom att upprätthålla tillräcklig arbetslöshet för att säkra att folk inte sparar för mycket av sina inkomster. På kort sikt kan emellertid olika sorters bubblor lura oss att tro att en hållbar tillväxt av sysselsättning har ägt rum.

Keynesianism och kapitalismens ”guldålder”

1950- och 1960-talen ses som kapitalismens ”guldålder”. Ett sammanflöde av faktorer upprätthöll en låg önskan att spara som stämde med en en hållbar sparkvot vid en hög sysselsättningsnivå. Dessa faktorer innefattade en ansamling av privat sparande efter krigsåren och Trettiotalskrisen, uppdämd efterfrågan av varor som hus i förorterna, bilar och hushållsmaskiner, och välfärdspolitik och organiserad arbetskraft som ökade ekonomisk trygghet och minskade ojämlikheter.

I den gynnsamma miljön var det inte svårt att uppnå något som full sysselsättning, och det aktuella problemet sågs som att motverka konjunkturcykeln, säkerställa att en nedgång var grund och inte förvandlades till depression. Den ortodoxa keynesianismen använde således offentliga underskott och överskott för att möta fluktuationer i utgifter för privata investeringar och att stödja den samlade efterfrågan. För en tid fungerade det.

Vad är detta? Några neoklassiska nationalekonomer som gör en skrämmande utflykt i verkligheten och längtar tillbaka till sina fina teoretiska modeller?

Keynesianismens gränser

Sedan kriget har de industrialiserade ekonomierna blivit rikare, samt äldre, och allt mer inriktade på besparingar för äldre dagar. På senaste tiden har neoliberalismen gjort saken värre, ökat ojämliheten och monterat ner välfärdsstatens säkerhetsnät och därmed åter uppmuntrat sparande. Sysselsättningsnivån kompatibel med uthålligt sparande, lånande och investerande har fallit. Denna process började i det sena sextiotalet.

Ortodox keynesianism var bra som anticyklisk politik men den kunde inte upprätthålla sysselsättning under en sådan långvarig trend. Vid slutet av sextiotalet började stödjandet av tidigare nivåer av sysselsättning kräva ännu större fiskal och monetär stimulans, med ännu mindre möjlighet att återställa räkenskaperna. Det var ohållbart.

Privatiserad keynesianism – 1979-2008

Ledda av anglosaxiska ekonomier såg åttio- och nittiotalen en svängning mot vad Colin Crouch har etiketterat som ”privatiserad keynesianism”. Med andra ord: mer av samma sak, bara med offentlig upplåning ersatt av privat upplåning och spekulation som motorn för ohållbar efterfrågestyrning. I USA steg den totala skulden från 154% av BNP 1970 till 373% (53 tusen miljarder $) första kvartalet 2009 (se här tabell L1 och här tabell B-1). Denna tendens har följts av uppgången för FIRE-sektorn (Finance, Insurance and Real Estate). På 1960-talet stod den för 15% av USA:s inhemska företagsvinster, genomsnittet för 2000-2008 var 35%, med topp vid 43,8% (see här tabell B-91). Det är vanligt att skylla tillväxten av finansiella pyramidspel på avregleringar, som om allt hade varit bara bra utan avreglering. Men det fanns ett underliggande problem med stagnation, och tillväxten av ”förnyandet” av finanssektorn, underlättad av neoliberal avreglering, verkade erbjuda en lösning.

Dessa tendenser hjälpte verkligen till att stötta upp konsumentefterfrågan och sysselsättning, och skapade även konsument(skuld)ledda högkonjunkturer i USA, Storbritannien och på annat håll, och sög åt sig sparande och export från de mer sparbenägna Tyskland och Japan. Men dessa tendenser var aldrig hållbara, utan utlöste en rad av allt värre kriser från sparbankerna i USA till ”dot.com” och ”subprime”. I vartenda fall har regeringar och centralbanker räddat det finansiella systemet och fungerat som yttersta låneinstans, men deras möjligheter för vidare utköp närmar sig gränsen.

Alternativet till sparande

Sedan 2007 har regeringarna återvänt till ”offentlig keynesianism”. Budgetunderskott har varit rätt, men i frånvaro av en stark återkomst i tillväxten blir det snabbt ohållbart. Med obligationsmarknader som hotar att neka återfinansiering av skulderna vänder sig nu regeringar från stimulanser till nedtryckande fiskal åtstramning.

Ändå pekar denna korta berättelse på den alternativa metoden beskriven i början av den här artikeln. Omfördelning av inkomster sätter mer pengar i händerna på dem som tenderar att konsumera en högre andel av sin inkomst (de fattiga), och mindre i händerna på de välmående som tenderar att spara mer av vad de får. Tekniskt sagt; det höjer sysselsättningsnivån som stämmer med en uthållig nivå på sparandet. Enklare uttryckt ger det ekonomisk stimulans, ökvar efterfrågan på ett sätt som inte beror av lån eller att trycka mer pengar, men bara omfördelar existerande resurser på ett annat sätt.

Allt detta kunde vara självklart. Under åratal har efterfrågan, och därmed tillväxten, understötts av stora inkomstöverföringar från de välbärgade till de mindre välbärgade i form av lån. Nu är problemet att de mindre välbärgade är överskuldsatta; denna särskilda form av stimulans kan inte fortsättas, och hotar även att köras baklänges när de välbärgade kräver sina pengar åter. Den tänkta lösningen av sparsamhetspolitiken är i grunden att tvinga de mindre välbärgade att betala av sina räkningar; skattebetalarnas pengar används för att rädda huvudsakligen välbärgade sparare, medan de mindre välbärgade står för notan genom nedskärningar av offentlig service. Uppenbarligen är inte detta alls någon lösning för det grundläggande ekonomiska problemet. Alternativet till nedskärningar är en liknande omfördelning av välstånd som skapar en liknande ekonomisk stimulans. Skillnaden är att pengarna inte behövs betalas tillbaka.

Fattiglappar som ber om bidrag?

Delar i en alternativ plan

En alternativ plan behöver täcka tre områden: vi behöver en krisplan för att skydda besparingar, pensioner och banktjänster i den reala ekonomin; vi behöver en plan för en radikal reform av det finansiella systemet, såväl nationellt som en del av en international ansträngning med målet att befria demokratiska stater från konsekvenserna av spekulanters irrationella gruppbeteende, och vi behöver en plan för att minska ekonomisk ojämlikhet.

Vad det senare betyder i praktiken är inte svårt att gissa. Den övergripande fiskala hållningen bör vara att vidhålla eller öka offentliga utgifter som en procentsats av BNP, att använda budgetunderskott som ett positivt stimulansverktyg så långt som möjligt, och att minska underskottet om så behövs, huvudsakligen genom beskattning, och skära ner bara i områden med små stimulanseffekter såsom försvaret. Beskattningen behöver göras mer progressiv, inklusive effektiva ingripanden mot kryphål och skattesmitning. Nya offentliga investeringar (en grön ”New Deal”?) bör inriktas på områden som skapar många nya arbeten, såsom förbättringar av hushållens energieffektivitet. Slutligen behöver vi en industripolitik som siktar på att minska löneojämlikheter genom lagstiftning om minimi- och kanske maximilöner, och en mer förmånlig miljö för organisering på arbetsplatserna och kollektivavtal.

Slut på idéer? - Kolla giftskåpet!

Jag hade krisen inom euro-zonen, och i synnerhet Grekland, uppe i ett tidigare inlägg. Nu fick jag syn på en kolumn i Svenska Gladbladet där Rolf Gustavsson skriver att I brist på nya idéer lockar giftskåpet. Varför inte säga att "när de förhärskande idéerna fallerar får man leta efter andra lösningar som förhoppningsvis fungerar bättre"?

Gustavssons synpunkter är i alla fall intressanta. Han tror inte på signalerna att krisen är över:

De kommer från krämarintressen som vill få fart på konsumtionen, icke minst julhandeln, och från politiker som vill bli omvalda nästa år. Men det räcker med att ytligt skumma den internationella kvalitetspressen för att varje dag upptäcka nya tecken på att krisen fortsätter.

Krämare? Jojo, det är en stämpel att kränga dit på månglarna i köptemplen! Det är inte bara "perifera" länder (ur vems synvinkel?) som Grekland, Irland, Lettland eller Ungern som ligger illa till. Även tungviktare inom EU mår fortfarande illa:

Före valet i september försökte regeringen i Berlin låtsas som om läget var under kontroll, förmodligen mot bättre vetande. Nu börjar liken ramla ur garderoben.

Miljardförlusterna i den halvstatliga Landesbanken kan illustrera hur tysk politik och näringsliv gemensamt snurrat sig yra i den globala spekulationskarusellen. Desperat försöker nu exempelvis det självmedvetna Bayern sälja sin Landesbank efter tragikomiska förlustaffärer i Österrike och Balkan. I måndags förstatligade Österrikes konservative finansminister en bankfilial för 1 euro.

Rädda vad som räddas kan! Fegisar och pultroner först till livbåtarna! Ja, vad hittar vi i giftskåpet då? Exempelvis detta:

Där finns den inskränkta nationalismen, som säger att Greklands problem inte angår resten av EU. En hållning lika politiskt bisarr och som sakligt vilseledande. Om Grekland överlämnas åt sig själv på vägen mot avgrunden och statsbankrutten blir det med nödvändighet ett gigantiskt problem för hela EU.

En närbesläktad drog kallas nationella subventioner till företag på fallrepet. En dyr beroendeframkallande drog utan långsiktigt positiva verkningar. Detsamma kan sägas om den merkantilistiska protektionism mot omvärlden som föresvävar Nicolas Sarkozy, inspirerad av solkungens finansminister Jean-Baptiste Colbert.

Om man utesluter Grekland ur EU för att de grekiska politikerna tog sig in i EMU på oriktiga underlag, kan det hjälpa? Finns det någon uteslutningsparagraf i EU:s stadgar?

Hänvisningen till Colbert handlar om det som senare ekonomer kallade "merkantilism", en ekonomisk politik som europeiska stater förde från 1500-talet och några hundra år framåt. Om denna ekonomiska modell är bra eller inte beror av vems intressen som skall gynnas. Man försökte få en positiv handelsbalans och ingen arbetslöshet genom att staten satsade på stöd till inhemska näringar, ersätta import med egenproducerat, höga tullar på import och liknande åtgärder. Ibland gick det bra, ibland inte. Ofta lyftes pengar in i näringar som inte hade bra förutsättningar för att lyckas. Det är väl där som "giftet" ligger. Men jag har lite svaga minnen om prat om "nymerkantilism" för några årtionden sedan. Kanske det handlade om USA:s tullpolitik?

Trettio år efter att Margaret Thatcher drev igenom sitt marknadsliberala paradigmskifte verkar pendeln slå tillbaka. I brist på nya idéer lockar giftskåpet med en gammal stark statskapitalistisk cocktail.

Om man vill peka ut politiker som är skyldiga till dagens situation ligger väl Thatcher bra till? Senare brittiska regeringar, inklusive "New Labour", har i stort sett trampat vidare längs hennes väg. Och så gick det som det gick. Om det är något som passar i giftskåpet är det nog den politik som Thatcher och Reagan (och härskaror av nyliberala ekonomer) stod för som ligger nära till hands.

Med tanke på att den nyliberala politiken brutit samman, och de borgerliga ledarna knappast har några framtidsidéer att komma med, har de inget annat att göra än att försöka tugga om de gamla uppslagen en gång till. Utan kraftiga statsingripanden fungerar inte systemet, vad än teoretikerna sägaer. Här vore det verkligen läge för politisk opposition och nytänkande ekonomer och samhällsvetare och andra intresserade att gå in och propagera för nya fräscha och giftfritt odlade tankar! En del pekar på Keynes men jag är skeptisk: den typen av lösningar passar i ett samhälle som är industriellt, men hur är det i efterindustriella samhällen? Där kan helt nya infallsvinklar behövas! Och de finns ju naturligtvis.

Städa upp i nationalekonomin!

Den här teckningen illustrerar en krönika i Financial Times och återknyter till en bloggpost som jag skrev för ett tag sedan. Drottning Elizabeth II av England frågade varför nationalekonomerna inte kunde förutsäga den nuvarande krisen. Nu får de stå där och skämmas med rumporna bara just för att de lovat för mycket vad man kan göra med ekonomisk "vetenskap".

Krönikören, Robert Skidelsky, nämner (givetvis, får man säga) den primitiva och robotartade världs- och människobild som ekonomer av Chicagoskolan har fört ut de senaste årtiondena, och som anammats av bankchefer och politiker. Tror man att marknaden är ofelbar och exempelvis aktier alltid är rätt prissatta, och att marknaden arbetar bättre ju mindre den regleras av den politiska makten, måste det ju komma som en överraskning att ens prognoser blir åt helsicke fel. För med en alltmer matematiskt dominerad nationalekonomi i en som man tror helt rationell och överblickbar värld måste ju prognoserna bli rätt! Och med ju mer och knepigare matematik, desto bättre prognoser! (Dessutom är matematiska formler ett bra sätt att skrämma bort folk och få dem att känna sig dumma.)

A propås matematik: Här skrev jag om "formeln som dödade Wall Street".

Skidelsky anknyter bakåt till John Maynard Keynes och vill ha en reform av utbildningen av nationalekonomi, bort från ältandet med verklighetsfrämmande samhällsmodeller som förvandlas till matematik.

The reconstruction of economics needs to start with the universities. First, degrees in the subject should be broadly based. They should take as their motto Keynes’s dictum that “economics is a moral and not a natural science”. They should contain not just the standard courses in elementary microeconomics and macroeconomics but economic and political history, the history of economic thought, moral and political philosophy, and sociology. Though some specialisation would be allowed in the final year, the mathematical component in the weighting of the degree should be sharply reduced.

Jag skulle tro att en och annan kvarlevande neoliberal mår illa när det talas om "moral" i nationalekonomin. Men just det där med economic and political history, the history of economic thought, moral and political philosophy, and sociology är viktiga poster som jag minns att jag tog upp i någon diskussion på Ekonomistas-bloggen för länge sedan. Kan inte säga att gensvaret var särskilt entusiastiskt.

Krönikan avslutas sålunda:

The obvious aim of such a reconstruction is to protect macroeconomics from the encroachment of the methods and habits of the mathematician. Only through some such broadening can we hope to provide a proper education for those whose usefulness to society will lie as much in their philosophical and political literacy as in their mathematical efficiency.

Och jag håller med, bland annat av personliga skäl. Jag kämpade mig fram till en pol mag i nationalekonomi för några år sedan, men just matematiken fick mig att må illa. För det var ju så att med en bakgrund i ett industriföretag där jag kalkylerat fram offerter och fakturor med riktiga pengar så var ju jag egentligen i ett starkare läge än nationalekonomerna med sina fantasimodeller och fantastiska men snudd på obegripliga formler. Och de killarna hade ju inte varit ute och "räknat på riktigt" vad jag förstår. Men det var ju deras amerikanska läroböcker som gällde, och de mest intressanta grenar av nationalekonomin kunde de raskt döda genom att slänga in några formler.

I själva verket torde de fyra räknesätten, procenträkning, och lite begrepp om diagram, statistik och liknande, kunna räcka väldigt långt även i avancerad nationalekonomi. För praktisk kunskap i kombination med historisk och filosofisk och sociologisk insikt är viktigare än formler. Har man den grunden förstår man också prognosernas möjligheter och begränsningar.

(Här skulle länkarna till Konfliktportalen ha lagts in, men den verkar ha legat nere halva dan. Inte bra.)

Hur få regering och finansminister att lyssna?

"Regeringen och finansminister Anders Borg står allt mer isolerade med sin passiva och kamerala finanspolitik" skriver Kjell Rautio på bloggen Utredarna.

Det ruskiga med "procykliskt" som det varnas för nedan betyder uttryckt på annat sätt att högre arbetslöshet och högre kostnader för kommuner och landsting kommer att göra konjunkturcykeln ännu djupare och besvärligare att ta sig upp ur. Motsatsen är "kontracyklisk", vilket innebär att regeringen stoppar in extra pengar i exempelvis kommunerna under en lågkonjunktur för att de inte skall behöva avskeda folk och därmed spä på arbetslösheten - men det innebär också att staten drar in pengar när det är högkonjunktur för att minska överhettning och verkan av den krasch som så småningom kommer. Man samlar i ladorna under goda år för att ha i reserv för de dåliga åren helt enkelt. Ungefär det recept som Keynes och andra förordade.

Nå, Rautio skriver vidare:

SKL [Sveriges Kommuner och landsting], statliga Konjunkturinstitutet, akademiska forskare, regeringens eget finanspolitiska råd, ett otal bankekonomer, fackförenings- och arbetsgivarekonomer säger alla idag unisont att det är helt nödvändigt att finansministern så snart som möjligt överger sin passiva hållning. Annars riskerar personalneddragningar och kommunala skattehöjningar att, som Calmfors varnat för, börja verka procykliskt. Därmed försvåras krisbekämpningen och vi får se onödigt kraftiga nedskärningar i välfärden och en arbetslöshet som långsiktigt försämrar landets konkurrensförmåga.

Den fråga som många ställer sig idag är: Vad krävs för att man skall få finansministern och regeringen att lyssna?

Tja, kan det hjälpa med en stadig knölpåk kanske? Eller säga åt Anders Borgare att han kommer att få hästsvansen avklippt om han inte sköter sig!

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Let’s try some pöbelvälde, Björn Nilsson skriver Elitklasser, elitskolor?, jesper skriver Vad var det vi sa? – Finanskapitalet, krisen och makten, Jinge skriver Mötet mellan Netanyahu och Obama, Anders_S skriver Idiotiska frågeställningar i media kring partiledardebatten, Krastavac skriver Augusti till augusti: Anställd, varslad och uppsagd

Sex timmar räckte ... i Pompeji

Jag har just läst Hans Furuhagens Pompeji bakom ruinerna, utgiven på Natur och Kultur 2004. En trevlig bok som kan rekommenderas för den som vill ha en rundmålning av dramat runt Pompeji och de andra förstörda orterna av Vesuvius utbrott år 79. Ibland gör Hans (förr TV-känd som "Hatte") jämförelser mellan då och nu. Här är ett intressant stycke som jag fastnade för. Det börjar med en reflexion över arbetsdagen i det antika Pompeji:

Så grydde dagen och man var i verksamhet i sex timmar, från soluppgången till dess solen stod i zenit. Då var det dags för en lätt måltid och siesta, … Och efter siestan arbetade man inte - man bara levde.

Detta sätt att leva är svårt att förstå för oss som är uppvuxna i industrisamhällets tankesätt, vi anser ju att det bör vara en mänsklig rättighet att ha ett meningsfullt arbete och därmed kunna försörja sig själv; det är en tanke som också är kopplad till våra föreställningar om individens frihet. För antikens människor skulle dessa idéeer vara helt obegripliga. I deras värld existerade inte individens frihet som ett positivt begrepp eller som ett eftersträvansvärt tillstånd, individen kunde bara existera som en personi en gemenskap, exempelvis i en familj, ett hushåll, en kohort av soldater.

Och idén om rätten till ett eget arbete skulle ha betraktats som absurd, eftersom allt arbete var socialt deklasserande, något vanärande som man måste undvika eller skydda sig mot - ordet "arbetslös" hade varit omöjligt att översätta till grekernas eller romarnas språk.

Den antika människan hade nog också skakat på huvudet åt våra fabrikers ständiga tillverkning av prylar som vi egentligen inte behöver. De antika verkstäderna var små familjeföretag som inte producerade mer än man kunde avsätta, och man arbetade inte mer än man behövde, sex timmar räckte.

För en nutida person känns just det där att "sex timmar räckte" som en hänvisning till den nu döda sextimmarsdagsdebatten i Sverige. Men man kan plocka mer ur det här citatet. Att hantverkarna inte arbetade mer än vad man behövde, att man gjorde det man kunde sälja men inte mer, hängde med långt fram i tiden och fick betydelse för nationalekonomin.

Från den stora franska encyklopedin, mitten av 1700-talet. På den här bilden visas vilka verktyg som behövs bland annat för att göra träskor. Ett gammalt fint hantverk.

I Frankrike omkring år 1800 fanns en man som hette Jean-Baptiste Say. Han översatte Adam Smith till franska och skrev en del själv också om ekonomi. Det här var fortfarande förindustriell tid, hantverkarna dominerade ännu tillverkningen, och de gjorde vad de behövde göra och inte mer. Varför skulle de göra det? På något sätt lär Say (vars Traité jag har i datorn men inte har kommit mig för att läsa) ha dragit slutsatsen att utbudet skapar sin egen efterfrågan, och att överproduktionskriser inte kan förekomma. Det som tillverkas kommer att gå åt. Det kallas "Says lag", fast Say själv lär aldrig ha kallat sin idé för lag.

Några årtionden senare hade industrialismen verkligen slagit igenom i England. Den spred sig i västra Europa och lågkonjunkturerna kom efter. Ungdomarna Marx och Engels kunde konstatera att här var det fråga om överproduktionskriser: de nya fabrikerna spottade ut varor som det inte fanns köpare till och fruktansvärda kriser bröt ut.

Men "Says lag" levde vidare och den var vid liv i form av "utbudsekonomi" till alldeles nyss. Den politiska versionen av detta blev att man skar ner allt som såg ut som konsumtionsstöd till mindre bemedlade människor och satsade på skattesänkningar för rika i stället. Man tänkte sig kanske att de skulle producera och konsumera och att därigenom arbeten och inkomster skulle sippra ner till de fattiga som därmed också kunde bli rika liberaler.

Någonstans längs vägen gick det fel. Utbudsekonomin var ett angrepp mot keynesianismen, som i likhet med marxisterna, pekade på att det måste finnas folk som har råd att köpa för att någon skall få sälja. Detta luktade socialism, de nyliberala makthavarna hatade socialism och därför måste de dra ner offentliga stöd till konsumtion men höja till produktion i stället. För då måste ju utbudet skapa en massa konsumenter enligt teorin! Men efter några årtionden av sådan politik ser vi ett ganska dåligt utfall.

Att återgå till gynnandet av de rika, eller till ett antikt samhälle där arbete sågs som slavgöra och skamligt, låter inte bra. Inte heller att bara jaga högre produktion och konsumtion. Däremot att hylla det samhällsnyttiga arbetet, sluta se ner på dem som gör skitjobben, att dra ner på arbetstiden och ha mer tid "att bara leva" - det är ett projekt att fila på!

**

Adam Smith nämndes. Här kommer fler bilder från den stora franska encyklopedin, nämligen en svit på tre som behandlar nålmakeri. Anknytning till Smith? Jo, i sin Wealth of Nations beskrev han hur produktiviteten just i nåltillverkning kunde öka enormt genom att arbetet delades upp i en mängd små moment som gjordes av olika arbetare. Och därigenom beskrev han arbetsdelning som princip. En princip som skulle vara bra för arbetarna också - men på annat håll i boken erkände Smith arbetarnas underläge gentemot kapitalisterna.






Går man in här kan man hitta bildbanden till den stora encyklopedin. Synd att man inte kan få upp dem i riktigt stort format, det här är intressanta och fina gravyrer!


Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee, totalavloning skriver Total Avlöning 24/4/09 Den siste entrepenören i den sista kistan., Kristoffer Ejnermark skriver Kommunistisk disciplin, jesper skriver Där vissa viker sig står andra stärkta, Björn Nilsson skriver Swedpank, Tuss skriver Cyberrymdimperiet slår tillbaka

Kan Keynes rädda oss rätt av?

Bild från MTM-boken av Maynard, översatt till svenska 1950. Ingen vidare bildkvalitet, men klicka på bilden så blir den större.

Det finns flera inspirationskällor för den här bloggposten. Dels ett inlägg på ekonombloggen Ekonomistas om hur "mellanjobben" på kontoren i USA försvunnit och det skett en polarisering mellan avancerade och enkla jobb. Dels några kopior ur en gammal bok om rationalisering som jag tog för eget bruk för några år sedan. Det är den som syns ovan. Och så har jag tidigare skrivit ett långt och träigt inlägg om rationaliseringar på den här bloggen.

Slutligen har vi den aktuella diskussionen om vad man skall göra åt den pågående krisen - duger det med stimulanser à la Keynes?

Det som är bra med bilden ovan är att den kan belysa flera förhållanden samtidigt. Men vad är det för problem den ursprungligen ville visa på (och kom ihåg att det här gäller förmodligen mitten av 1940-talet i USA)? Jo, det sitter ett antal tjänstemän på ett kontor vid var sitt skrivbord. I denna grupp är det bara en som har telefon. Det ringer ofta på telefonen men när någon svarar visar det sig också ofta att det är någon annan som söks. Människor blir avbrutna i onödan i sina arbeten, måste resa sig och gå till telefonen, arbetsflödet störs, det är naturligtvis inte särskilt produktivt!

Och hur löser man detta? Jo, som bilden visade listade rationaliseringsexperterna ut bästa sättet att placera skrivborden så att alla hade så nära som möjligt till telefonen! Det är gruppen längst ned där alla bord ställts tillsammans.

Det finns en sida till i boken om det här, med roliga (?) beräkningar ner på bråkdelen av en sekund hur lång tid det tog att slå ett tresiffrigt nummer på en gammal hederlig telefon med nummerskiva - men det bespar jag er (för den här gången i alla fall).

I själva verket vet vi ju att det aktuella problemet löstes på ett annat sätt. I steg ett fick varje kontorist sin egen telefon. Det fanns många kontorister på den tiden, så det blev många telefoner. Sedan kom datorstyrda telefonväxlar. Nummerskivorna ersattes av knappsatser, kortnummer och andra finesser infördes.

Och medan den tekniska revolutionen rasade på rensades skrivborden och kontoristerna bort i snabb takt. Rutinjobben datoriserades och organisationen blev platt och slimmad. De som finns kvar har väl ofta telefonen i fickan eller i en stropp runt halsen, Se min kommentar på Ekonomistas-bloggen för vidare detaljer om hur yrkeslivet påverkades av detta under slutet av nittiotalet! Det här gjorde slut på "långvägarna" inom företagen.

För femtio år sedan hade det nog vimlat av gubbar med släggor och spadar här.

Den här bilden tog jag i morse vid rivningarna i Liljeholmen. Den visar på samma sak som jag antytt ovan - arbetsplatserna töms på folk. Här finns tre grävmaskiner och tre grävmaskinister. Ytterligare några få gubbar finns nog i närheten, men annars är det ganska tomt.

Vad kan man få för tankar av det här? Kanske att det finns någon sans i Arbetar-Fredriks och Hästsvansens motstånd mot att ösa ut pengar i stor skala i krisbekämpning. Om man tänker sig att mer pengar omedelbart skall ge fler arbeten är det illa genomtänkt om man gör det i superrationella och nära nog folktomma arbetsplatser. i den mån de kan hålla sig vid liv tar de nog inte in så mycket nytt folk ändå. Och inte heller på lång sikt kan man tro att det blir någon återströmning av folk dit.

De mängder av skrivbord som bilden överst får symbolisera en modell att organisera arbetet som är borta. De hierarkiska linjeorganisationerna med fasta ansvarsområden har ersatts av platta kaos i stället där ingen är ansvarig för något. Verkstadsjobbaren har ersatts av en robot. Hur många spadar ersätter en grävskopa?

Då är vi tillbaka till den sektor där de arbetsintensiva och samhällsnyttiga jobben finns - den offentliga. Nu är vi åter i den dårmässiga situationen där det offentliga skall "spara" för att täcka upp för en kris som orsakats på annat håll. Och det "sparandet" kommer inte att göra krisen mindre. Kanske värre snarare. Och medan tiden går biter sig arbetslösheten fast allt mer. Kortsiktigt är det alltså där som rejäla insatser behövs göras, och det kvickt.

För att ta ett steg till: när keynesianismen kan misstänkas fungera dåligt för den privata sektorn men bättre för den offentliga måste man ändå fundera på hur det fungerar bra på den offentliga sidan. För alltid, eller finns det negativa tendenser där också? Vad betyder privatiseringarna för krisbekämpningen? Behövs det kanske rejäla återtaganden och expansion av den gemensamma sektorn på bekostnad av den privata - kan det medföra finansieringsproblem? - Jag har inga bra svar, bara en aning om att det inte kommer att räcka med att bara hjälpa kommuner och landsting att hålla sin utgifter uppe!

När vi tittar på den aktuella politiska situationen i Sverige, med en opposition som håller på att begå politiskt självmord, kan man undra hur det kommer att gå. Oppositionens uppgift skulle ha varit att peka ut en framtid bortom keynesianismen, men de där [ja, här skulle jag vilja ösa ur mig ett antal kraftuttryck som dock ligger under den samtalsnivå som jag försöker hålla på bloggen, så jag avstår] verkar ju i stort sett vara tomma på idéer. Och skulle någon ha en idé får man förutsätta att socialdemokraterna raskt dödar den i "samrådsgrupperna". Så under isen som de är kan man undra om de snarare vill ha en forntid före Keynes och Wigforss som sitt ideal.

Kapitalism 3.0?

Hur blir det nu då? Kommer kapitalismen att klara sig? En del tror att nyliberalismens (eller skall det heta neokonservativsmens?) sammanbrott och den nu pågående krisen leder åt det hållet med raska steg. Europa rasar snabbt utför nu, säger man på radion. Själv är jag lite skeptisk, i alla fall på kort sikt (men jag kan ha fel, det kan hända något med rasande fart).

En som har en bergfast tro på kapitalismens förmåga till anpassning och överlevnad är Dani Rodrik som ofta skriver intressanta saker. Han tror att kapitalismen har en inneboende förmåga att reformera sig igen i enlighet med de nya förutsättningarna. Det är dock samma system som bloggaren Approximation kallar "psykopatmaskinen", för övrigt. Kommer lite mer statsingripanden och regleringar att hjälpa?


Följer man Marx' modell finns det två tendenser att hålla ögonen på: den tekniska utvecklingen som ger grunden för hur samhällena kan fungera, samt de politiska krafter som praktiskt organiserar hur samhället fungerar och förändras. Det som brister i vår tid och vår del av världen (de gamla industriländerna) är avsaknad av starka politiska rörelser med mål som ligger bortom att lappa på det nuvarande systemet.

En artikel av Naomi Klein visar på detta: folk är förbannade på Island, i Argentina och andra ställen och jagar bort politikerna, men vad har dessa massrörelser att komma med för att förändra? Att ropa "bort med allihop" är inte särskilt konstruktivt i längden. Dessutom ger det de gamla krafterna en god chans att slingra sig tillbaka igen. Detta torde gälla särskilt om vänsterns förslag till lösning är att försöka med en ny dos keynesianism. Och det håller jag med om. En ekonomisk politik i en epok av industriell uppgång är en sak - ekonomisk politik i en efterindustriell epok något annat. Ramarna att agera inom, och möjligheterna, kommer att vara olika.


En artikel i Dagens Konflikt, och en annan av den svenske nationalekonomen Axel Leijonhufvud (verksam i USA) berör just detta om ändrade förutsättningar. På trettiotalet sade Franklin Roosevelt att vi inte har något mer att frukta än fruktan själv. Leijonhufvud vänder på detta och säger att vi har mer än fruktan att vara rädd för. En ny situation alltså, som inte kan hanteras med gamla botemedel.

Det som Leijonhufvud anser är farligt är att vi har en situation där företag och banker skär ner medan privatpersoner försöker spara, dra ner på konsumtionen, betala av skulder - detta leder till att "stimulanspaketen" med pengar och lättnader till företag och privatpersoner samt räntesänkningar inte kommer att fungera så bra. Det finns ett jättestort hål att ösa ner krispaketen i, och det kommer att dröja innan hålet är fullt och åtgärderna kommer att märkas. Hushåll och företag måste känna sig bättre till mods och vara säkra på att finanserna går ihop innan de börjar agera expansivt igen och stöden ger utdelning.

Detta låter som ytterligare ett argument för att offentliga stödåtgärder skall gå till den offentliga sektorn i första hand. Där kommer stödpengar att ge snabbt och stort genomslag, jämfört med stöd till en privatsektor som vägrar att reagera. Varför inte en norsk läsövning under rubriken Skattelettetull - betyder väl skattesänkningsdumheter:

I Norge fremmet høyresida oppskriftsmessig sine krav som skattelette inn som en del av tiltakspakka. At personskattelettelser vil ha minimal etterspørselseffekt er ikke så farlig. Ideologiske markeringer er åpenbart viktigere enn tiltak som faktisk treffer. I en spørreundersøkelse Synovate utførte for Postbanken i desember, uttalte bare en av fire at en skattelette på 1000 kroner i måneden ville føre til økt forbruk. De resterende tre fjerdedelene ville enten spart pengene eller brukt dem til å betale ned på gjeld, noe som også er en form for sparing. SSB konkluderer på samme måte. Selv store skattelettelser vil ikke bidra til å skape jobber i noen særlig grad.

Effekten av mer penger til kommunene, statlige byggeprosjekter og infrastrukturbygging er mange ganger større. Hele vitsen med ekspansiv finanspolitikk er den såkalte multiplikatoref-fekten - at man setter i gang positive spiraler i økonomien som gir større effekt enn pengebruken isolert sett skulle tilsi. Slike ringvirkninger oppnår man ikke hvis pengene settes rett i banken.

Några slutsatser? Själv har jag funderat över om den här krisen kan vara, inte den sista, men den nästa sista.

När kapitalismen 3.0 formerar sig vid horisonten år 2010 kan det vara så att påfrestningarna i systemet börjar bli så stora att nästa kris knäcker bygget. De enorma underskott som staterna idag bygger upp för att stötta kapitalismen kan vara en av minorna som får bygget att explodera. Vid nästa kris kanske inga traditionella metoder för krisbekämpning fungerar (utom världskrig kanske, men den idén torde vara svår att sälja in.) Bristen på nya områden för kapitalisterna i de gamla industriländerna att ta över och exploatera kan vara en annan faktor, allt mer kapital kommer att skvalpa omkring utan att finna vettig användning. Kina och Japan kanske tappar lusten att finansiera USA. Naturkatastrofer kan få svåra ekonomiska följdverkningar.

Optimister som Rodrik tror att kapitalismen kan omformulera sig och överleva. En annan möjlighet är att folk i allmänhet tar ett steg längre, inte bara skriker "bort med allihop" utan också börjar tala om nya lösningar i en ny värld, och börjar genomdriva dem - och lämnar 3.0 åt sitt öde för bättre alternativ. Och då är det klippt för psykopatmaskinen.

Skadeglädje ...

... är också glädje. En som gläds idag är Göran Greider i DN. Sedan i höstas har han ...:

... gått genom den ekonomiska krisen med ett svårdolt leende på läpparna. I tv-studion, i debatter, ja på gatan har jag ju då och då mött de där människorna som i tjugo års tid slängt det nedsättande ordet ”traditionalist” i ansiktet på mig.

Jag vill inte påstå att de ser skuldmedvetna ut alla dessa doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter, men nog märks det att deras världsbild gungat till: De tittar ner i marken. De verkar osäkra. För vad ska de ta sig till med exempelvis en amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket?

Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomiskpolitiska världsbild som växer fram faktiskt är
vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana
insikter.

Som jag ser det är det mest en pinsamhet och exempel på politisk efterblivenhet att V:s försynta vänsterpolitik ändå sticker ut som i någon mening radikal. Den lilla radikalism som finns kommer förmodligen också att bli kalhuggen i samrådsgrupperna med socialdemokraterna och miljöpartiet. Men vad det gäller den skakade nyliberala världsbilden är det lättare att hålla med. Jag antar att sårade liberaler tycker att Greiders småleende är ett upprörande exempel på okänslighet inför de lidanden som krisen orsakat. Han slutar med en förhoppning:

Men den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm.

NÄR STATEN FÅR EN MER AKTIV ROLL ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det. Därför ler jag mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.

Eventuellt är den nya regimen i USA inne på den vägen, men det är tveksamt hur långt man kan komma. Och den politik som staterna för idag syftar mer till att rädda bankrutterande storföretag(sledningar) än småfolk med ekonomiska problem. Det är inte en framtidspolitik och jag har funderat på vad som kan göras tidigare. Kanske Greiders "gröna omställningar" är en del av den framtiden.


Samma skadeglädje återfinns hos bloggarna Kildén & Åsman angående World Economic Forum i Davos i Schweiz:

Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.

Men som sagt - staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol.

Kanske dags för de proletära hjältarna att kliva in på scenen snart? Jag antar att den nypåfunna hjältedyrkan hos företagarna mest handlar om hur man skall plundra statskassorna på så mycket pengar som möjligt, inte att bygga några nya gröna folkhem.

Den stora depressionen och dagens värld - några reflexioner

Den stora depressionen bröt ut 1929. Åttio år senare har vi ett läge som är likt och olikt. Idag erkänner USA:s ledare klimatkrisen som ett globalt hot jämsides med den ekonomiska krisen. Då skedde också ekologiska katastrofer med hemska verkningar, som när man odlade sönder prärien i USA och lade myllan bar för vädrets nycker:

När själva jorden blåser bort är det inte lätt att vara fattig bonde. The Dust Bowl - jord blåser iväg vid ett ställe som heter Bäver i Oklahoma. Det ser verkligen skrämmande ut. Jag antar att gammalkristna småbönder tyckte sig se apokalypsens ryttare komma där i molnen. Först blåste jorden bort, sedan bönderna. Det var nära revolt på sina håll på landsbygden

Alla bilder är från Franklin D. Roosevelt Library & Museum

Nu tittar många tillbaka mot den tiden, dels mot den ekonomiska katastrof som svepte fram över världen, dels mot de åtgärder som politiker och ekonomer förespråkade för att bekämpa krisen. Men är det vettigt att hantera histora på det sättet? Jag har mina tvivel, bland annat för att saker och ting förändras över tiden. Det innebär att det som fungerade bra/dåligt 1930 inte behöver fungera bra/dåligt 2008. I själva verket kanske 1930 års lösningar inte ens fick samma resultat fem-sex år senare.

Här finns en artikel som försökte beskriva USA och Europa vid tiden för börskraschen och depressionen, ett land som var oerhört olikt det vi ser idag. Nu råkar den innehålla en del historiska fel eller tvivelaktiga antaganden, men själva den grundläggande idén är: It's a new world. We need new thinking. - Lättare sagt än gjort, men inte omöjligt tror jag.

Kö till soppkök i New York - det är så det kan se ut när det sociala skyddsnätet är dåligt

Den ursprungliga betydelsen av det grekiska ordet "historia" är undersökning. En undersökning är inte mer än så, inte en prognos men däremot något som kan ge uppslag för framtiden. När man skriver depressionens historia, gör en "undersökning", är det också en politisk handling - olika politiska grupper försöker ockupera det förflutna för egna syften. Det är bakgrunden till en serie artiklar av Hal Stewart i HuffPo. Del 1, del 2, del 3, del 4.

De skrevs för att bemöta dem som hävdar att krispolitiken under trettiotalet i själva verket förlängde krisen. För folk som har en agenda där staten inte skall göra någonting (utom att föra krig och skydda de rika) är det naturligtvis rimligt att angripa all krispolitik och påstå att den är dålig och till och med skadlig. Detta påstående om Roosevelts "New Deal" underbyggs inte av några vidare hårddata tycker Stewart, men han lägger upp en en rejäl moteld av diagram. Värt att läsa för att få en socialliberal (tror jag) synpunkt på depressionen.

En uteliggare sover på en kaj i New York

En ny värld, en ny era. Obama talar om det. Vad kan och bör man göra? Det borde inte vara brist på idéer. Jag har sett bloggare komma med massvis med uppslag till vad som kan göras i de gamla bilfabrikerna i västra Sverige. Problemet är snarare brist på politisk kraft att genomföra dem, vilket beror av att små men mäktiga grupper kan vara motståndare. Bilindustrins intensiva kamp för att hålla sig kvar i bensinslukaråldern är ett exempel. Och om folk tänker och agerar själva riskerar insuttna intressen att bli knuffade åt sidan, vilket de förmodligen inte har lust till. Härskande klasser brukar inte vilja avgå frivilligt. Krispolitik kan också vara en demokratisk hävstång.

När man ser bakåt handlar kampen mot depressionen bland annat om jätteprojekt i stil med TVA i USA eller Tysklands motorvägar och återupprustning. Att bygga stora dammprojekt, motorvägar eller vapen kanske inte är något som bör imiteras. (I del tre av Stewarts artiklar finns en lista på stora program under krisbekämpningen i USA.)

Den positiva baksidan av krisen - kamp för förnyelse och förbättringar, som vid det här experimentjordbruket

När man tar idéer från trettiotalet är det formen snarare än innehållet som kan kopieras, alltså metoden att staterna tar ansvar för sin ekonomi och ingriper där det ser ut att gå illa. Är man klar över att staten har ett övergripande ansvar blir sedan frågan vad detta leder till i form av praktiska åtgärder. Ansvaret fylls med praktiska åtgärder. Det är väl ungefär den pragmatism som Obama förespråkade i invigningstalet. Dessutom är det en större samling människor, hela samhället, som har ansvar för att just samhället fungerar och fungerar bra. Staten är bara en mindre del av programmet. Det duger inte att en del försöker smita ut och låtsas som om samhällets välbefinnande inte angår dem eftersom de har någon liberalt livsprojekt att ägna sig åt.

Att stödja kulturen var en krisåtgärd då. Skulle det vara mindre viktigt nu att även sätta in kulturarbetarna i kampen för ett humanare samhälle där ungdomarna spelar fiol i stället för att sniffa lösningsmedel eller råna folk på gatorna?

Nu signaleras enorma krisåtgärder från olika håll i världen, men det är frågan om bank- och bilindustristöd är satsningar för framtiden eller bara desperata nödåtgärder i hopp om bättre tider. Jag misstänker det senare. I värsta fall är det som att sätta ett litet plåster på ett blödande hjärtesår. Man pumpar in nya pengar men då kommer blodet att fortsätta att flöda ur hjärtat förbi det där lilla plåstret. Det krävs bättre bandage. Kanske även hårdare bandage.

Att tro att nykeynesianism bara kan bestå i att ösa ut pengar mer eller mindre urskillningslöst är inte så smart - det måste röra sig om någorlunda väl riktade flöden för att ge god effekt. Det måste finnas en inriktning framåt för alla, inte bara att rädda skinnet på bossarna i utgående industribranscher. Den inriktningen är olika på olika håll. En järnväg här, vindkraft där, upprustad vård och skola, lokalt producerade livsmedel ... och mycket, mycket mer. Inte samma saker som gjordes på trettiotalet i USA, Tyskland eller Sverige, men något i ungefär samma anda.

För att återknyta till vad jag funderade över i början: ett stort offentligt arbete eller en industriinvestering på trettiotalet krävde en massa manuellt arbete. Idag är den typen av manuella jobb till stora delar mekaniserade, kanske till och med robotiserade, och vill man ha mycket folk i arbete är det nog inte sådant man skall rikta in sig på. Men man kanske kan tänka ett steg till och fråga om "folk i arbete" är det man vill ha till varje pris? Hur skulle det fungera med mer arbetsdelning och lägre pensionsålder för att faktiskt få bort en del folk från arbetslivet? Kan det vara en vettig investering i en superproduktiv ekonomi?

Kanske någon arbetslös konstnär fick i uppdrag att beskriva arbetslivet? Här är en textilarbetare i blickfånget. Undrar hur många textilfabriker som finns kvar i USA? Det mesta i den branschen är förmodligen utlokaliserat till Tredje världen numera. På trettiotalet var rykande fabriksskorstenar ännu symboler för utveckling. Vad är det för symbol idag? En rykande hårddisk?

Den stora depressionen … var för länge sedan. 1929-1939. Sedan blev det världskrig. Det var ju också en krislösning!

Nytt paradigm?

Den gamle (bokstavligen!) historikern Eric Hobsbawn skrev ungefär att Första världskriget gjorde att folk upptäckte att staten kunde göra en massa saker som den inte hade gjort förut. Före kriget hade de européiska statsapparaterna inte varit särskilt stora och människorna hade i stor utsträckning fått reda sig själva. Det kunde nog vara ganska svårt i skarven mellan ett sönderfallande jordbrukssamhälle och ett nyfött industri-dito.

Staten hade en krigsmakt och en civil administration som i allmänhet inte var särskilt stor. Men under kriget blev staterna tvungna att mer och mer planera hela sin ekonomi för att kunna klara av ett krig som var totalt. Den reellt genomförda planekonomin har sina rötter i krigsekonomierna 1914-1918. Man kanske kan tala om ett paradigmskifte, ett nytt sätt att se verkligheten.

Under den första korta och häftiga krisen efter kriget kanske det här idébytet inte märktes så mycket, men när den stora och långvariga trettiotalskrisen bröt loss växte kraven att staten skulle gripa in. Folk tyckte väl i allmänhet inte att det var en god idé att patienten dog medan nationalekonomernas långsiktiga "självläkande krafter" misslyckades med att rädda sjuklingen. "På lång sikt är vi alla döda" påpekade lord Keynes. Och världskriget hade ju visat att staten kunde när den ville. Och därmed kunde vi få ett nytt paradigm, ett nytt sätt att tänka. Den moderna välfärdsstaten växte fram ur ruinerna av kris och krig.

Nu är vi där igen. Jag tänkte på det här när jag läste en HuffPost-artikel som hävdar att det kommer ett nytt paradigm efter de statliga räddningsaktionerna till banker och industrier. Hur långt författaren har rätt i att det blivit ett nytt paradigm undandrar sig min bedömning, men det är otvivelaktigt så att det skett en snabb ändring i vad som anses vara gångbart inom ekonomin bara på några månaders tid. Han resonerar så här:

There is no longer the mask of calling something a "private" company. We have finally acknowledged the interlinked and interdependent nature of our economy in which many kinds of large companies play crucial roles. These components of our economy are resources that affect us to such a degree that they are public resources. They just are. When they affect all of us to the degree they do, so that when the crisis arrives we step in and exert the necessary control and provide the necessary backing, it demonstrates that they are in fact too important to us to allow them to fail. By the fact of these massive bailouts the mask has been removed.

Avslutningen skulle ha kunnat komma från en socialdemokrat på vänsterkanten kanske för två-tre generationer sedan:

When a company grows up, it is a public resource. "Too big to fail" means public resource by definition.

"Branschen är mogen för socialisering" hade nog socialdemokraten sagt. Idag säger han väl inte "flaska" ens (dricker möjligen ur den och gråter över sin röda ungdom). Och direktörerna sitter väl och hoppas på bättre tider igen så att de på sedvanligt manér kan glömma bort vem som nyss räddade skinnet på dem. Men tänk om det inte går så den här gången? Årtusendet är åtta år gammalt, det här är den andra stora krisen under den tiden, och vad händer när den tredje bryter loss? Under tiden kan vi ju fundera på termen "socialisering". Det brukar tas som en synonym till förstatligande, men samhället är mycket mer än staten och skulle bland annat kunna innehålla en rejäl dos demokrati.

Glada gänget

Jaha, här har vi glada gänget. Varför så glada då? Kanske för att man åtminstone tillfälligt lyckats sabotera många möjligheter till visionär förnyelse i svensk politik. I stället bättrar man kanske på sina pensioner från Riksdagen för sig själva och den närmsta vänkretsen?

Vi kan bortse från konstiga utbrott om Lars Ohly som "kommunist", det tror ingen vettig människa på. Det finns ingen anledning att tro på honom som socialist heller, eller på de ledande miljöpartisterna som militanta miljökämpar. Vill man hitta miljöpartister med visioner får man fråga före detta sådana. Eriksson och Wetterstrand är väl mer i läget att de gärna säljer sina gamla morsor för att få ministerposter.

Att det skulle komma ut något som verkligen pekar framåt ur de olika grupper från de här partierna som skall sitta och diskutera kan man verkligen tvivla på. Det mest radikala kan man misstänka blir någon sorts neo-keynesianism. Lord Keynes var en rasande skicklig ekonom och jag tvivlar på att han idag skulle rekommendera att man utan vidare försöker tillämpa förkrigstidens och den tidiga efterkrigstidens recept för att bekämpa lågkonjunkturer. Då hade man en överproduktionskris men också gott om resurser. Idag är det en överproduktionskris, men vi börjar märka att resurstaket nås på olika håll. Man bygger inte högkonjunkturer på billigt fossilt bränsle längre exempelvis. Och idag är det inte lika smart som tidigare att ösa in mer köpkraft för att urskillningslöst få upp konsumtionen kvantitativt utan att bry sig om dess kvalitet.

Det är just här som miljö- och vänsterpartister hade kunnat gå in med en slagkraftig kombination av teknik, miljö och rättvisa, och rivit med sig åtminstone de mindre senila delarna av det socialdemokratiska partiet - men det verkar inte vara så roligt.



Tänker det här gänget gå till val under parollen "vi är åtminstone inte så dåliga som Alliansen"? - Klart att man kan göra det (möjligen är det sant också) men då är ambitionerna verkligen inte högt ställda. Det blir Alliansen light ungefär. Och varför skall man då ens bry sig om att rösta?

Nåväl, partierna spår och verkligheten rår. Nu rumsteras det om i världsekonomin så våldsamt att vi faktiskt bör vara försiktiga med prognoser på lite längre sikt. Har den nuvarande krisen tillfälligt hejdats år 2010, kommer en ny en våldsammare urladdning några år senare, försvinner stora delar av det nuvarande ekonomiska systemet i ett svart hål om några år, eller vad? Vad som än händer kan de här muntergökarna inte kunna göra något åt det. Kanske de sopas bort av en politisk stormvind av oanad styrka om några år. Särskilt V borde kunna analyser den utvecklingen eftersom man har en någorlunda användbar samhällsteori i det politiska bagaget, men det tror jag man lyckas misslyckas med. - Nej, för phan, det här är verkligen inte roligt och sedan kan partigubbarna flina upp sig hur mycket som helst!

Att försöka väcka vänstern - hopplöst företag?

I Aftonbladet skriver Göran Greider om krisen och om vänsterns roll. Vakna vänstern! är rubriken. Och avslutningen en rejäl avsågning:

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.

Greider skriver om Marx och Keynes och om "vänsterns chockdoktrin":

Den idépolitiska sidan av en sådan består i att åter, med all kraft, framhäva de två typer av systemkritik som skuggat kapitalismen under det senaste seklet: Den marxistiska och den keynesianska. Även de som i likhet med mig ser klimatfrågan som helt avgörande för hela vår civilisation, behöver både Keynes och Marx. Den förste lär oss något om hur samhällen – och därmed demokratier! – kan stabiliseras genom en mer jämlik inkomstfördelning medan den andre får oss att inse vad det är för produktionssätt vi i grunden har att göra med. Finansiella kriser gör sikten fri och denna höst beskådar vi kärnan i ett produktionssätt som föddes för 700 år sedan och som ytterst bygger på principen att göra pengar på pengar.

Min synpunkt är strängare: det här borde ha varit avklarat och analyserat för länge sedan. Det handlar om att ta fram och bearbeta information, och sedan göra praktisk politik av resultatet. Det är ingen överraskning att vi brakar in i en lågkonjunktur nu som påstås lamslå Europa. Tvärnit i Europa skriver DN (ännu ej på nätet). När marknadsliberalerna verkligen kunde genomdriva sina idéer körde världsekonomin i diket. Det borde vara en tacksam angreppspunkt genom att kräva att den kris som folket inte orsakade inte skall betalas av folket. Marknadsliberalerna befinner sig i chock, men den chocken kommer inte att vara för alltid och de arbetar redan för att komma tillbaka på spåret igen.

Men när vänstern domineras av folk som ibland bokstavligen supit bort politiken och som nöjer sig med att leva på olika politiska uppdrag blir politiken därefter. Kass! Att kriser kommer vet man, att kriser är av olika slag vet man också, men också att utvecklingen runt om i samhället ger allt större möjligheter att driva en annan sorts politik. Det vet man - eller borde veta. Det borde vara möjligt att ha permanenta grupper som jobbar med det här, inte bara att spana efter kristendenser utan också efter möjligheter. Som den här.

Eller klicka på taggen "virtuella laboratorier" för att komma vidare till inlägg där jag grunnat på andra aspekter av vad datorer ger för möjligheter.

Denna och nästa bild har jag "lånat" från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Men vad händer i praktiken: de flesta står handfallna och glor när krisen bryter och kan bara stamma litegrann om nödhjälp. Läs exempelvis vad Olle Ludvigsson, ordförande i Volvos verkstadsklubb, säger i Dagens Arbete. Eftersom bilindustrierna i USA och Tyskland ropar efter stöd skall man stödja i Sverige också tycker han. Men vadå för stöd? Stöd att fortsätta vara en gammal industri för lösningar som är på väg ut, eller satsa på något nytt och framåtblickande som inte ens behöver ha med bilar att göra?

Sedan är ju frågan vad som över huvud taget skall räknas som "vänster". Är ledningarna i SAP och V verkligen vänster, eller är de bara "arbetarrörelseidkare" som lever på offentliga medel och har så lite som möjligt att göra med medlemmarna?

Hur är det nu med medlemmarna? En del fotfolk i SAP och LO är missnöjda med att ständigt bli överköra av en arrogant partiledning. När man kollar i Vänsterpress, V:s tidning, får man ett splittrat intryck. Lars Ohly säger:

Vill socialdemokraterna och miljöpartiet samarbeta ser inte jag några hinder i den ekonomiska politiken som skulle omöjliggöra ett samarbete.

Ulla Andersson, riksdagsledamot och ekonomisk-politiskt språkör för V, säger om pågående samtal mellan partierna att

… vi för vår del försöker lyfta fram att vi vill vara garanterade en politik som går i rätt rikt-ning när det gäller jobben, välfärden och investeringar i miljö-klimatåtgärder för att kunna acceptera att jobba under utgiftstak.

Det är en linje som jag uttryckt stark skepsis mot tidigare.



Med tanke på att en politik "i rätt riktning" faktiskt går i linje med vad en stor del av socialdemokratin anser, och kanske rätt stora delar av MP också, verkar inte detta särskilt smart. Varför slösa tid på förhandlingar med partiledningar som envisas med att gå "i fel riktning", det blir ju att hjälpa Sahlin & Co. utan att någon hjälp har förtjänats. Och att förvänta sig att den sortens människor skall vara tacksamma får man verkligen vara tveksam om.

I en intervju med den gamle ekonomen Samir Amin i Vänsterpress sägs det att det kan gå åt h-e i Europa på grund av krisen, men det borde V själv ha kunnat tala om för länge sedan som jag skrev tidigare. Och tror partiet på riskscenarier av den typen borde man reagera betydligt hårdare än idag.

Flera insändare angriper samarbetet med SAP och MP, och det verkar stämma med vad jag sett tidigare på det lilla antalet vänsterbloggare jag läst. Intressant är att en distriktsstyrelse, i Örebro, framhåller synpunkter som jag tycker påminner om vad Socialistiska Partiet säger: samarbete med socialdemokraterna riskerar att utplåna V. Men vad säger ledningen i V? Det har vi redan sett. Genom att inte med tacksamhet ta emot Sahlins första stängda dörr har man förstört en historisk chans att bygga en självständig och stark plattform, och detta i utbyte mot en maktlös position i någon slags Sahlinministär. Att det kan vara dåligt för partiet betyder mindre, men det betyder mycket att det inte är bra för Sverige.

För att återgå till Greiders funderingar i början: vänstern är ynklig och vilse, feg och kuschad, okunnig och i stort sett harmlös för borgerligheten. Den sysslar med HBT och annan terapi men kan inte sätta samman ordentliga arbetsgrupper som studerar och lägger ihop ekonomi, teknik, filosofi, teknologi, biologi etc. etc. till en genomgripande analys av dagens samhälle och dess möjligheter. Den gör inte skäl för pengarna och allt arbete så många bra människor lägger ner för att stödja den. Vad har man den till egentligen? - Att sätta sprätt på lite partistöd kanske?

(Sista notering: jag underskattar verkligen inte de många goda insatser som folk i V och andra organisationer gör för att kämpa mot kris och Allianspolitik, men - och det här är ett viktigt men - med en politik som innebär stöd till Sahlins halvallians riskerar allt positivt att sopas bort. Är det ett läge vi vill se?)