Spekulationer om liberalism

Är det rimligt att skälla på liberalism när det sker en massa otrevliga saker i vår tid? Liberalism kan väl betyda olika saker, men jag tycker det är dumt att slänga ut barnet med badvattnet och här gjort de här enkla noteringarna. En riktig politisk filosof kanske kan hitta på något smartare - och gör då gärna det i stället för att klaga på mitt försök!

------------

Slutvärdering av historien kan inte göras förrän den tagit slut. Men då finns det kanske ingen kvar att göra värderingen.

Dock: en delpost i en utvärdering av vår tid kan vara det liberala projektets nedgång och fall. Krisen innebär inte att folk måste sluta kalla sig liberaler eller att grundläggande liberala idéer skulle vara fel. Däremot kännetecknas nedgången av att de eliter som påstår sig hylla liberala principer alltmer öppet avlägsnar sig från dessas praktiska tillämpning. Inom det liberala samhällets ramar växer makter fram som ibland medvetet, ibland omedvetet glider över till en helt annan och mycket obehaglig dagordning.

Vad är egentligen "det liberala projektet"? Kanske slagord som fritt val, personligt ansvar, samhällsansvar, solidaritet, jämlikhet inför lagen, skydd för individen, mångfald, tolerans? När "projektet" bryter samman bryts det också mot alla dessa principer. Sammanbrottet betyder inte att principerna är dåliga eller saknar livskraft, men att de för att överleva måste göra det i nya sammanhang.

I samtiden har vi ett antal kriser, här i slumpvis ordning:

• Den liberala ekonomins allt djupare kris
• Förekomsten av ett stor icke-liberal omvärld
• Resurs- och klimatkriser
• Den tekniska och vetenskapliga omvälvningen
• Kulturella och moraliska kriser

Summan av dessa kriser gör att världen blir allt svårare att kontrollera för de tidigare liberala eliterna. De har inte följt med i den föränderliga verkligheten. I den skenande datorrevolutionens tid lever de fortfarande kvar i den äldre industrialismen.

Skillnaden mellan politikens form och innehåll blir allt tydligare, bland annat i EU och USA. Mer tvångsmedel krävs, den formella liberalismen vittrar sönder. Avståndet mellan styrande och styrda ökar, och då också medvetenheten på båda sidor om detta förhållande. Rädslan bidrar till överreaktioner, som FRA-lagen i Sverige. En liberal stat förklarar inte alla medborgare för potentiella brottslingar, detta är att vända upp och ner på den liberala juridiken. Detta upphäver det samhällskontrakt som är en av grundvalarna till det liberala projektet, nämligen att såväl styrande som styrda kan lita till ett rimligt mått av förtroende och god vilja i de ömsesidiga relationerna.

Motsättningen mellan frihetlig form och förtryckande innehåll, mellan uppgivna idéer och verklig praktik, medför en känsla av vilsenhet. "Man gör en sak men säger en annan." Och för att klara av detta måste den tidigare liberala eliten göra sig så oberoende det går av det folk som skulle vara den liberala demokratins grund, men som nu i stigande grad hotas med tvångsåtgärder och misstänksamhet.

Den ideala liberala demokratin har knappast funnits annat än på papperet. Ändå kan man ställa frågan: är den möjlig att skapa/återskapa? Även om det är en idealbild man kämpar för är den viktig. Idealbilden hjälper oss att avslöja den verkliga smutsiga politiken (krigshetsare, svindlare, exploatörer, torterare, spioner, folkplågare - alla dessa element som kan operera under olika liberala etiketter) och ställa frågorna om vår samhälleliga existens på sin spets. Det liberala idealet är medborgaren, till skillnad från det feodala samhällets undersåte. Att försvara medborgarrätten mot eliternas angrepp, och dessutom kräva att den stärks, försvaras och utvecklas det liberala samhället.

Tiden kan inte köras baklänges. För att rädda de goda liberala principerna måste man gå framåt, från den gamla fabriken till den nya datorkulturen. Det gamla samhälle som var grunden för den gamla liberalismen upplöses och blir något nytt och annorlunda. Då måste politiken också följa med. Det goda och användbara i den gamla liberalismen följer med, det onda och uttjänta kastas bort.

Den politiska vilsenheten i samhället ökar genom att nya hållbara alternativ har svårt att få genomslag. Det kan hänga samman med att många av den politiska oppositionens mest erfarna företrädare själva är inblandade med den "liberala" eliten, exempelvis som offentligt avlönade företrädare i politiska församlingar.

Jag skrev inget om "fri företagsamhet" bland de liberala dygderna. Det är något som kräver en särskild behandling, och en uppgörelse med den lättversion av Adam Smiths "osynliga hand" som finns bland en del människor som kallar sig liberaler. Men som jag ser det innebär den tekniska revolutionen att det näringsliv som dagens liberala men demokratiskt tvivelaktiga politiker försöker tjäna kommer att sopas bort inom några årtionden - möjligen finns det en sympatisk "osynlig hand" på andra sidan av den omvälvningen.

Göteborg lyser (jaha, och ...?)

En skribent baserad i Stockholm steg av tåget på Göteborgs central en sen eftermiddag i slutet av november. Och häpnade och förtjustes. I lyktor och träd satt tusentals små, små lampor, formade till trekanter som stiliserade granar eller till rektanglar à la standar. Ljusbärarna kantade gator och alléer. Över allt syntes en jättehög ljusgran, att den stod på Liseberg kunde också den tillresta stockholmaren förstå.

Göteborg lyser, utbrister DN:skribenten Barbro Hedvall. Nu skall vi inte hacka på Barbro, hon verkar ju rätt vettig jämfört med en del andra nissar på den där redaktionen, men det kan vara intressant ändå att notera vissa saker.

"Jag vet att förklaringen till Göteborgs eklärering [finare ord för fin belysning] heter Göran Johansson och en stenhård tradition av kommunal styrning" skriver Hedvall. Och så jämför hon med Stockholm (jag har kursiverat på några ställen):

Visst finns ljusramper på somliga hus, granar står litet varstans och somliga gator har juldekorationer, vanligen i form av girlander tvärs över. Det är lättare att se vad som inte finns: ingen design, ingen stil, ingen bestämd tanke.

Stockholms politiker har under åratal lämnat det gemensamma utrymmet till allsköns kommers. På torgen står kiosker och småbyggnader och skymmer helheten och förvirrar blicken. I Kungsträdgården, stadens centrala paradplats, hålls jippo på jippo. Och däremellan fylls platsen av kiosker, scener och sportrotundor. Det pråligaste i juldekorationsväg som Stockholm bjuder är Stenbecks gran på Skeppsbron. Den lyser vackert och syns, men är en solitär.

Själv tycker jag att Stenbecks gran (som ju är en byggsats, inte ett äkta träd) mer ser ut som amerikaniserad smörja och dålig smak. Och den är ju faktiskt ett exempel på hur det gemensamma utrymmet ockuperats av allsköns kommers.

Om man låter "marknadskrafterna" sköta det offentliga rummet blir det kommers av alltihop. Det är ju det "marknadskrafter" är till för. Det blir ett köptempel, inte en levande stad.

Vad alla vuxna människor förstår (ultraliberaler kan inte räknas som vuxna) är att i stora sammanhang behövs samordning och hänsyn till många olika intressen. Det fixar inte företagare som var och en är ute efter sin privata vinst. Kanske en stark arbetarrörelse och färskare erfarenheter som industristad som gör att man har klarare blick för detta i Göteborg?

I Stockholm har liberalerna (och däri inräknar jag hela gänget av politiker från vänster till höger) låtit staden fara vind för våg. Kanske de inbillar sig att Smiths osynliga hand skall komma och ordna allt till det bästa? Den som har läst Smith torde veta att den miljö den där osynliga handen antas fixa och dona inte har, och inte kan ha något gemensamt med dagens ekonomi. Jag har skrivit om det tidigare. Det krävs att kommunen går in och pekar med hela handen och talar om vad som skall göras - vare sig det nu gäller att sätta upp några trivsamma belysningar eller andra saker som gör att vi kan vara stolta över vår Mälardrottning. Men jag undrar om småpojkarna på Dagens Nyheters redaktion fattar det?

(Jag funderade lite mer på Smith och hans "hand": den kanske skulle kunna fungera i en synlig version, i en modern datoriserad socialistisk ekonomi? ... värt att tänka vidare på!)

Den osynliga handen …

… borde ha en smäll över fingrarna. Det är inte så våldsamt som det låter, snarare ett slag i luften – för det finns ingen osynlig hand.

Den liberala idén om en osynlig hand som ordnar allt ekonomiskt till det bästa om den får arbeta utan yttre inblandning kommer från nationalekonomins fader, den kloke skotten Adam Smith. Första gången förekommer den i en filosofisk avhandling från 1759-talet (”A Theory of Moral Sentiments”), sedan i ”Wealth of Nations” 1776.

Vad Smith skriver är sammanfattningsvis att när folk agerar för sina egna själviska intressen (inom vissa givna ramar, märk väl!) kommer resultatet bli att samhällets resurser fördelas på bästa möjliga sätt. Vad som skulle hända med fördelningen om ramarna såg annorlunda ut framgår inte. I "Wealth" antar Smith en ekonomi som i stort sett verkar sluten och där utbud och efterfrågan går jämnt ut. I Moral Sentiments handlar det om att Försynen på något sätt ser till att maten räcker till både rika och fattiga. Som förutsättningar verkar det magert.

Vad liberalerna inte talar så mycket om är att perfekt konkurrens krävs för att modellen skall fungera. Obs! att det står perfekt, inte fri konkurrens – det är olika saker. Den perfekta konkurrensen betyder att enkla varor tillverkas av mängder av småproducenter med obetydligt kapital som säljer till otaliga kunder, och ingen enskild kan påverka priserna. I konkurrensen kommer omedelbart alla att gå dit man verkar kunna göra vinst, vilket betyder att ingen gör vinst. Då kan man kanske tala om en ”osynlig hand”. De enda marknader som kan se ut på det här sättet i praktiken är jordbruk och valutor, men eftersom den friheten är har sina problem har matproduktion och valutahandel ofta reglerats. (Inte alltid med lyckade resultat, det måste medges.)

Men är konkurrensen bara ”fri” är det fritt fram för den stora koncernen att slå ner den lilla ensamföretagaren eller lägga ut ett reklambombardemang som tystar medtävlarna, eller att få staten att agera för sina intressen. Smith var medveten om att de här avvikelserna fanns, vare sig det gällde affärsmän som konspirerar mot allmänheten eller arbetare som inte tillåts att organisera sig, Dagens liberaler har svårare att ta detta till sig även om man pratar mycket om konkurrens och till och med håller sig med ett Konkurrensverk.

Idéer om ”osynliga händer” kan kritiseras från olika håll. Här är några förslag. Adam Smith skriver inte att ”det är som om en osynlig hand …”. Det är ungefär som om Platon i sin berömda liknelse om grottan där folket lever med sina skenbilder hade skrivit ”det finns en grotta där …”.

Men det som Platon klokt nog beskriver som en liknelse är hos Smith till synes ett faktum. Läs här: ” … he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention.” Eller det här: ” They are led by an invisible hand to make nearly the same distribution of the necessaries of life, which would have been made, had the earth been divided into equal portions among all its inhabitants, and thus without intending it, without knowing it, advance the interest of the society, and afford means to the multiplication of the species.” Stämmer detta har vi ett perfekt ekonomiskt system.

Tanken om perfektion bygger på en skenbild. Har du en bild framför ögonen och inte kan tänka dig att något kan vara vackrare än den, ja då är bilden perfekt. Men börjar man se brister försvinner perfektionen, och ersätts kanske av tankar om hur det här skall rättas till, eller till och med avsky. Det är synd att inte Smith framhävde samhällsekonomin som en trädgård som bör ansas omsorgsfullt - då hade vi nog sluppit en mängd liberala dumheter.

Låt oss jämföra med Platon igen. Han hade föreställningar om en idévärld där förebilderna för allt som vi kan träffa på i vår vardagliga värld finns. I idevärlden finns tingens fulländade förebilder som vi bara ser skenbilder av härnere. Det verkar som om vissa personer tror att den osynliga handen verkligen existerar som en perfekt förebild och att det gäller för oss människor att försöka förverkliga denna bild i vår egen värld. Vi kan kalla dessa ”vissa personer” för ”nationalekonomer”. Att folk har konstiga ideer är en sak, men när vanföreställningarna skall drivas igenom i verkligheten kan det bli värre.

Jämför med religion! Tron på osynliga händer omfattas ju med nästan religiös glöd på sina håll, så det kanske inte är så tokigt med den jämförelsen. Det finns människor som hävdar att den fantastiska och komplicerade värld vi lever i helt enkelt måste vara skapad av en intelligent kraft (Gud) som klurat ut hur varje liten detalj skall fungera. Eftersom världen är så märkvärdig och unik måste vi tro på Gud. Då bortser man från att naturen bygger nya strukturer inte till perfektion, utan snickrar ihop dem med tillgängliga resurser. Den USAmerikanske paleontologen (forskaren i gamla ben alltså) Stephen Jay Gould skrev om det i boken ”Pandans tumme”.

En optimerad varelse kan man misstänka är rätt illa förberedd på förändringar i sin omgivning, för övrigt. När en viss typ av skog försvinner, försvinner också den sorts hackspettar som bara kan trivas där. Människan verkar vara unik och märkligt optimerad för sitt liv. Men börjar man fundera på vår konstruktion som medför inte bara ont i ryggen och diabetes, utan också mentala processer som ibland kan utlösa milt sagt otrevliga handlingar, är det ajöss med perfektionen. Potential för förbättringar finns. Livet är något som inte har fulländats av en osynlig hand, utan är snarare en provisorisk konstruktion som kanske aldrig blir färdig. Och för oss människor krävs det handgripliga insatser ibland. Det är nog rätt få ärkeliberaler som skulle tycka det var rimligt att dra in all sjukvård med hänvisning till att ”naturen ändå är den bäste läkaren”. Alltså: om vi slutar tänka att det ekonomiska systemet är perfekt som det är om vi inte gör någonting åt det, då försvinner den osynliga handen. Kvar finns en massa lösa trådar som vi helst för vår överlevnads skull bör försöka få ihop till en värmande filt i vinternatten.

Däremot går det tydligen bra att ta en förflugen tanke om samhällsekonomin och hävda att den sköter sig bäst utan ingripanden. Men eftersom det samhälle där en osynlig hand verkligen skulle kunna vara möjlig är ett samhälle av bönder och hantverkare som lever nära existensminimum tvivlar jag på att liberalerna verkligen skulle vilja uppleva det. Det är inte där skon klämmer. Det handlar snarare om att högst verkliga händer vill ta Jordens rikedomar utan inblandning från fattiglappar, demokrater och liknande pack. Medan politikerna sjunger konkurrensens lov fortsätter monopoliseringen.

Om vi träffar är det troligare att det är en högst verklig och synlig hand som är nere och försöker nalla ur kakburken, inte någon osynlig skepnad.