Konfucius och de mänskliga rättigheterna

Det finns inslag i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som är milt sagt irriterande. I alla fall för liberaler som tycker att arbete, tak över huvudet, mat på bordet etc. etc. bara är tjafs. Men varifrån kommer dessa delar av deklarationen? Svaret överraskade åtminstone mig när jag läste en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Ove Bring, pensionerad professor i internationell rätt, recenserar en bok om en av deklarationens upphovsmän, kinesen Peng Chung Chang. Denne representerade det Kina där kommunisternas revolution ännu inte segrat (även om man var på god väg). Changs insats var att lyfta in konfucianskt tänkande i rättighetskatalogen:

Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” ... .

Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

Kong Fuzi, "stormästare Kong", som på latin kallas Confucius.

Alltså verkar det töntigt när liberaler skäller sociala rättigheter för att vara 'socialistiska' eller till och med 'kommunistiska'. Källan skulle i själva verket ligga i Kina för 2500 år sedan, i ett samhälle som genomgick stora förändringar och där filosofer som Konfucius sökte efter regler som kunde skapa stabilitet. Något århundrade senare skulle greker som Sokrates och Platon göra samma sak. En intressant detalj är att Konfucius kan ha formulerat en version av den gyllene principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Liknande formuleringar finns inom flera religioner och filosofiska system och kanske kan betraktas som universell.

Under 1900-talet har den konfucianska läran haft skiftande öden i Kina. Dess system har hyllats av somliga och av andra sett som förtryckande och kanske till och med ondskefullt, och en orsak till Kinas efterblivenhet och olyckor. Särskilt under Kulturrevolutionen angreps Konfucius hårt men idag har den kritiken tystnat. Hur man än ser på saken så är gamle stormästaren Kong en gigant i Kinas kulturella historia, och stämmer ovan refererade tankar har han även påverkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och detta 2400 år efter sin död. Det är stort!

***

En tilläggsreflexion om liberaler och rättigheter. En del liberaler försöker hävda att demokrati, skydd mot godtyckliga fängslanden och liknande är viktigare än mat & husrum. Det låter förföriskt, det är bättre med skydd mot tortyr än förpliktelser att ge människor ordentliga bostäder, för att ta ett exempel. Men hur är det: finns det inte en uppenbar risk att avlägsnande av de sociala rättigheterna kommer att leda till en situation där den liberala staten slänger demokrati och juridiska rättigheter på soptippen för att rädda den härskande eliten från folkets vrede? De olika rättigheterna hänger samman. Avskaffas en grupp faller den andra också, förr eller senare. Och är vi inte nu på väg in i 'senare'-epoken?

Ord i gammal och ny betydelse

Häromdagen plockade jag fram en tunn volym ur bokhyllan och bläddrade lite i den: Herbert Tingsten, Demokratiens problem. Den kom ut 1945, men här var en uppdaterad version från 1960 som sedan tryckts om flera gånger. Jag lade märke till att ordet "nyliberal" dök upp, och det var konstigt. Vår tids nyliberala plåga var väl inget som förekom 1945 eller 1960?

Sedan såg jag ordet "gammalliberal", och började ana sammanhanget. Det som Tingsten kallade "gammalliberaler" var de ursprungliga manchesterliberalerna, med rötter i England och tidigt 1800-tal. "Nyliberalerna" som han skrev om var i själva verket de modernare socialliberalerna, de som hade sociala reformer på programmet.

Vad kan man dra för slutsats av detta? - Att orden må vara desamma, men innebörden ändras. Dagens nyliberaler är i stil med Tingstens gammalliberaler, alltså en grupp som bara vill ha en nattväktarstat och där småfolket, flertalet, kan få gå under bäst de vill. Gammal manchesterliberalism således. Och Tingstens nyliberaler är i själva verket hyggliga socialliberaler med dagens språkbruk. Men finns det några sådana kvar?

Demografisk biomassa

The banksters are at liberty to subvert, invade and expropriate across the world forever. A key condition for the IMF’s extension of its $18 billion loan to Ukraine is “territorial integrity” – in their war on Novorossiya, nationalists act as the foot soldiers of predatory multinationals. They march not for their fatherland, but for the greater glory of Exxon-Mobil, Monsanto, and Lady Gaga; they are expendable, and so is Ukraine. ... the parochial nihilism of Bandera’s disciples represents only a transitory stage toward universal enslavement and the dissolution of all peoples.

Globalist elites design their policies according to the classical maxim of divide et impera, yet its esoteric corollary is solve et coagula, the alchemical process applied to entire societies. Behind inane sloganeering on freedom, democracy and human rights lies a relentless desire to destroy. Sovereignty must be ended, sex and the family distorted unto grotesquery, and God usurped by Mammon. The nation – the great extended family – must be annihilated. What the Brave New World needs are neither Russians nor Ukrainians, but demographic biomass engineered for exploitation. 

Det var det där med  demographic biomass engineered for exploitation som fick mig att reagera på det här, en gästpost på bloggen The Vineyard of the Saker. Det låter verkligen obehagligt. Är det ens människor det handlar om längre? Kanske det där 'fläskberget' som någon obehaglig socialdemokrat svamlade om? -  Skribenten verkar vara någon sorts neokonservativ med religiösa böjelser. Somliga må stötas bort av det, men vill man ha skarpa uppslagsrika kommentarer på dagsläget är det mer troligt att de kommer från det hållet än det liberala politiska mittfältet med dess trista håglöshet och ryggradslösa anpassning till den alltmer parasitära och sönderfallande kapitalismen.

Marginaliserade grupper och personer till höger och vänster kan faktiskt se problemen klarare ibland, vilket kanske underlättas av att till skillnad mot den liberala intelligentsian oftast inte har betalt för att inte se problemen. Åtminstone motviljan mot det nuvarande eländet förenar en medveten vänster och en dito höger. Däremot kan deras förslag till lösningar att variera kraftigt och ibland vara rent kontraproduktiva/avskräckande/orealistiska. Man kan som marxist förespråka att ta ett kliv framåt och skaka av sig det nuvarande systemet, eller som konservativ vilja ta klivet bakåt till ett äldre samhälle som antas ha varit anständigare. Frågan i båda fallen blir: var hamnar man när klivet är taget? (Det finns faktiskt en passus i Kommunistiska Manifestet som kastar ett visst positivt ljus över den feodalism som kapitalismen krossade.)

Den där hemska 'demografiska biomassan' torde omfatta mer än bara ryssar och ukrainare. Det rör sig nog om bortåt 80-90 procent av världens befolkning som exploateras av den härskande promillegruppen (med tyngdpunkten i USA) med hjälp av ett mellanskikt på 10-20 procent. Därför är frågan intressant även i Sverige.

- Vi går framåt! - Nej, bakåt tycker jag är bättre!

Höger - med vänsterpolitik

Ordet högerextremism är trubbigt. Höger i det här sammanhanget säger inget om partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad, utan syftar istället på deras ihållande ultrakonservativa syn på demokrati, fri rörlighet, respekt för minoriteter och idén om människors lika värde. (Citat från Expo här.)

Just det. Ta det igen: partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad. Partier som vill vara framgångsrika ser till vad de tänkta stödgrupperna kan vara intresserade av. Och det gör en del partier på höger- och populistsidan. Detta oavsett om man sedan tänker vara vänster i praktiken.

Det underlättas numera av att etablerade partier för en ekonomisk politik som sannerligen inte är vänsterorienterad, även om de själva ibland uppger sig vara någon sorts vänster, men i stället på udda sätt sysslar med demokrati, rörlighet, minoriteter och människovärde. För att ta det sista: vad händer med folkflertalets människovärde när den vänsterorienterade ekonomiska politiken (vad man nu menar med det) dumpas till förmån för privatiseringar, åtstramningar, arbetslöshet för somliga och överarbete för andra, lönepress etc? De partier som Expo vänder sig emot struntar i vad som 'låter' höger eller vänster, de griper efter det som är effektivt, de invaderar tomrum som uppstår när de gamla socialistiska och liberala partierna ersätter socialpolitik med identitetspolitik. Den identitet man värnar har dessutom en tendens att inte omfatta befolkningens flertal (som ju skall utsättas för nyliberalism), utan man säger i stället upp samhällskontraktet med den och inriktar sig på diverse minoriteter. För identitetspolitikern är gayparaden viktigare än förstamaj-tåget.

Vad är det för fel på en 'populism' som tar hänsyn till folkets behov och önskningar? Svar: de etablerade partierna är bara intresserade av överklassens behov och önskningar. Detta handlar om klasspolitik. Eller om jag uttrycker det på ett annat sätt: hur skall man kunna få folk på gott tolerant humör om man samtidigt talar om för dem att de är idioter och skall hålla klaffen när de klagar över olika verkliga problem? Gamle Frank Baude hånades när han klagade över KP:s ointresse för tiggare och gangsterskjutningar i Göteborg, men är han inte i själva verket på rätt spår? En ryggradslös 'medelklass', eller åtminstone folk med sådana värderingar, har tagit över större delen av det politiska fältet från vänster till höger. Och i den miljön frodas extremhöger (och kapitalister).

Hur skall man kunna tala för demokrati och tolerans när begreppen tas över och förstörs av nyliberaler som dessutom kan bomba folk och länder sönder och samman om de tycker att det är bra? För om man ser hur Expo resonerar så är det jätteruskigt med Nationella Fronten i Frankrike, men det är inte jätteruskigt när franska regeringens (höger eller socialistisk) militär deltar i angreppskrig mot länder i Tredje världen och dödar massvis med människor. Hur kan någon tro att hyckleri är en politik för framtiden, vare sig det gäller inrikes- eller utrikespolitik?

Hur skall jag avsluta detta? - Jo, med en enkel uppmaning: bojkotta EU-valet! Kampen mot 'extremismen' förs med klasspolitik på hemmaplan, inte med överbetalda politiker i ett parlament långt borta!

'Höger' och 'vänster' må pråla med olika färger - i grunden är de ändå väldigt lika!

För snävt perspektiv?

Såg just en meningsyttring om varför liberalismen aldrig kommer att fungera: Jag-perspektivet är för litet.

Antar att det är nyliberalism/manchesterliberalism som avses. Den numera ganska döda socialliberalismen hade ju bredare utblick, från jaget och ut i det stora samhället.

Den självbespeglande liberalismen?

Liberalism och diktatur

Det här är en omarbetad version av ett blogginlägg från 2010. Jag tror grundtanken fortfarande (eller kanske ännu mer än då, tyvärr) håller. Det finns en koppling mellan liberalism och diktatur. Detta hävdade Kerstin på Motvallsbloggen för åratal sedan. Se här. Då var jag tveksam, men - tyvärr - det verkar som Kerstin hade rätt.

***

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade "naturtillståndet" - ett otäck tid innan ordnade samhällen med någon sorts samhällskontrakt uppstod. Där rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt. Så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela. Och så gjorde han den dystra och berömda sammanfattningen:

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes' huvudarbete Leviathan från  1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten. Det var ett tankeexperiment alltså. Eller kanske en varning?

Här nedan är försättsbladet till boken. Lösningen till naturtillståndets kaos tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordning, egendom och liv försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor - en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin olidliga frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.


Men vad är det egentligen som skapar Hobbes' eländiga regellösa naturtillstånd? Kan det vara liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina privatintressen utan hänsyn till andra?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa skriver Hobbes lite längre fram. Det kan alltså vara så att privategendomen medför ojämlikhet, förtryck och underkastelse. Utan rättvisa kan inte dess motsats orättvisa existera.

Utan egendom finns ingen för rånaren att råna. Men nu finns den, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir "ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort." Det blir 'allas krig mot alla'. De rika skräms av hotet om uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika. Lösningen på detta blir enligt Hobbes att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.



Demokratin verkar vackla i vår tid, vittrar sönder och privatiseras, staternas våldsapparater militariseras alltmer, övervakningssamhället smyger sig in överallt ... Bakom de pladdrande hjälplösa politikerna kan andra krafter skönjas. Den liberal-demokratiska staten ändrar utseende. Bakom 'frihetsreformer' och 'avregleringar' anas en annat stat med andra mål. Man kan säga att de tilltagande kriserna gör att statens verkliga ansikte, som ett organ för den härskande klassen, blir att tydligare. Och när borgerlig demokrati inte fungerar längre är steget inte långt till någon form av borgerlig diktatur, kanske med fascistiska inslag. Händelserna i Ukraina tycks visa att den borgerliga acceptansen för rena fascister i Europa har ökat betydligt jämfört med bara för några år sedan. Men även tillsättandet av så kallade 'teknokrater' i ledningen för vissa länder är ett tecken i tiden - särskilt om dessa personer råkar ha en bakgrund hos Goldman Sachs.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Lösningen på den skenbara motsättning är att de arbetar inom samma system men hanterar systemmotståndet på olika sätt beroende av hur klassmotsättningarna i samhället ser ut. Man kan tala om en klassdiktatur som är godmodig - och en som inte är det. Den svårlösta motsättningen för ledarna i det kapitalistiska samhället är att ha den fria konkurrensens kaos och upplösning samtidigt som någon sorts ordning skall upprätthållas. I värsta fall är det bara våld som hjälper. En del liberaler må drömma om en nära nog obefintlig stat. I praktiken klarar de sig inte utan en stat med rejäla muskler.

Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans våldsamma naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra samtiden, och vår egen tid, snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: "Socialism eller barbari."

Jämförelse liberalism - kommunism

Det kom en kommentar från läsare Sixten till föregående inlägg (tack för det), och det pekar på en så intressant fråga att jag gör ett eget inlägg av det:

Intressant för mig är att samma argument som anförs att gammalliberalistismens modell inte fungerat - fått fungera av olika orsaker liknar argumenten från andra sidan för att socialismen inte fungerat, där den genomförts. Att den hindrats av en massa olika omständigheter. Så där står vi.

Jag tänker mig att Sixtens problem kan lösas sålunda:

Liberaler antar att om det existerande samhället avregleras ekonomiskt kommer det att fungera bra eftersom regleringarna är en hindrande överbyggnad på något som i grunden är bra. Under regleringarnas yta döljer sig det effektiva samhället som strävar efter att komma loss. Maximal individuell frihet kommer att leda till optimal användning och rättvis fördelning av tillgängliga resurser. Den så kallade chockterapin i Sovjet (en social katastrof, men god affär för några) kan ses i det sammanhanget. Problemet kan vara att om man avreglerar i ett samhälle med ojämnt fördelade resurser kommer de resursstarka att vara de som främst kan dra nytta av nya friheter. Och när snedfördelningen ökar blir samhället instabilare.

Kommunister antar att det existerande samhället i sig har inbyggda problem som gör svåra kriser oundvikliga och på sikt olösbara. Liberala avregleringar kan bara försvåra kriserna. Därför måste ombyggnad ske. Byggmaterialet är bitar det existerande samhället men sammansatt på ett nytt sätt och med nya komponenter tillförda. Här är det inte 'regleringar' utan det borgerliga klassherraväldet som är hindret. (Slår mig när jag skriver att borgerligt klassherravälde kan betecknas som en sorts reglering, och kastar man det överända kommer ett bättre och optimalare samhälle att träda fram ... man kan uttrycka det här på många olika sätt som går i varandra och det visar ju också Sixtens fundering)!

Försöken att 'bygga socialismen' har i själva verket tidvis varit mycket framgångsrika men inte räckt hela vägen fram. Detta kan förutses om man tar hänsyn till Marx' grundläggande modell för hur samhällena utvecklas - försöken har i allmänhet gjorts i stater som haft en för låg utvecklingsnivå för att kunna ta språnget till socialism och kommunism.

Ett intressant specialfall, ett resultat av Andra världskriget, var händelserna i Tjeckoslovakien och DDR. Här kanske man kan tala om problem med regleringar. De två mest utvecklade staterna i 'östblocket' var inte fria att utvecklas efter egna förutsättningar. Deras politik dikterades i hög grad från det lägre utvecklade Sovjet.

Finns nog mer att säga om det här, men jag tar det som ett provisoriskt försök till förklaring till skillnaden liberalism-kommunism.

---
PS. Se också ny kommentar som läsare Hannu skrev till föregående inlägg. Debatten rasar vidare! DS

Wigforss nr 4. Ny/gammal liberalism

Här fortsätter serien med reflexioner grundade på Ernst Wigforss Socialism i vår tid från 1952. Föregående inlägg i serien är bokstavligen föregående inlägg till det här inlägget.

I en historiebok från min gymnasietid nämndes ett egendomligt fenomen som kallades 'manchesterliberalism'. Fabrikanterna i Manchester på 1840-talet hade upptäckt hur bra det var med frihet. Det är ur den kunskapen som jag drar slutsatsen att det är rikedom som skapar liberalism, inte tvärtom, för övrigt. Är man rik kan man tro att man klarar sig själv (och man kan ju glömma arbetarna i ens fabriker som gnetar ihop förmögenheten men ge sig själv hela äran). Bort med det mesta av samhällets organisation, det enda som behövs är en beväpnad 'nattväktarstat' som skyddar de rikas egendom! Resten får klara sig själva bäst f-n de vill! - Så ungefär löd frihetsbudskapet. Fast när arbetarna ville vara lite mer fria och sänka arbetsdagen från tolv till elva timmar predikade fabrikanterna och deras lejda ekonomer att detta skulle leda till ekonomins sammanbrott.

Men nu handlar det om Wigge 1952, och han finner sig föranlåten att ägna lite tid åt något som han kallar 'gammalliberalism'. Det torde med all säkerhet vara samma sak som manchesterliberalismen. Och - vilket gör saken intressant nu - samma sak som dagens nyliberalism. Mellanperioden av socialliberalism har fallit samman, man kan vad det gäller partier i Sverige, se vänsterpartiet som socialliberalt numera. Resten av Riksdagen besätts av mer eller mindre nyliberala varianter.

Nå, Wigge skriver sålunda:

Då anhängarna av vad som nu skulle kallas en radikal ekonomisk gammalliberalism, utelämnas ur diskussionen, är det inte av ringaktning för det bärande i deras argumentering. En hänvisning till ett sådan liberalt ekonomiskt system redan blivit prövat och visat sig outhärdligt, därför att det hamnat i kriser med massarbetslöshet och revolutionära politiska skakningar, räcker inte som argument för att utesluta denna lösning såsom ett allvarligt alternativ. Svaret från anhängarna blir, att en sådan ekonomisk liberalism aldrig provats i praktiken. Den har hindrats att visa sitt rätta ansikte genom olika former av nationalistisk politik, tullar, rustningar, krig - somliga tillägger socialpolitik med följande skattebelastning.  Endast en obehindrad rörelsefrihet mellan alla länder av varor, kapital och mänskor kan ge oss en föreställning om vad ekonomisk liberalism verkligen skulle innebära. (sid. 45-46)

Hur skall man tolka det här? Förslagsvis som att liberalerna antas säga att "visserligen har det gått åt h-e under jättekrisen på trettiotalet, men om vi verkligen får avreglera och avreglera så ...". Argumenten känns igen.

Intressant nog medger Wigge att det kan ligga något i gammalliberalernas argumentering, men då är det på lång sikt. Kortsiktigt ger han följande omdöme varför den inte fungerar kortsiktig:

Det avgörande är att man med en sådan idealkonstruktion saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet, vari vi nu överallt i världen befinner oss. (sid. 46)

Verklighetsfrånvarande drömmerier, alltså! Han fortsätter:

Delingripanden kan nämligen inte hjälpa oss. Det är ju i den partiella formen som den ekonomiska liberalismen utan framgång provats. Endast en för praktiskt taget hela världen likformig politik ger det avsedda resultatet. Krig och rustningar måste vara försvunna, alla nationella gränser öppna i alla väsentliga avseenden, snarast väl en världsstat tillnärmelsevis upprättad, eftersom uppehället för de arbetslösa under krisperioder knappast kan helt vila på de nationella regionerna. 

Man kan ju också peka på att utvecklingen mot en världsmarknad där alla murar som hindrar handeln har rivits beskrevs i Kommunistiska Manifestet 1848. - Och när Wigge skrev 1952 var det kalla kriget som kallast, ett jättelikt område från Tyskland till Kinesiska sjön undandraget kapitalets makt.

Den enda argumentationsmässiga styrkeposition ny/gammalliberalerna har är väl att det alltid går att peka på diverse hinder och regleringar som gör att deras fina planer går i stöpet. "Om inte den regleringen hade funnits så ..." Men i och med att mängder av avregleringar har skett inom och mellan stater de senaste årtiondena får man sätta frågetecken för de liberala argumenten. Kriserna inom finansvärlden, och deras återverkningar ute i den reala ekonomin, tyder inte på att mindre spärrar för företagen gör att de uppför sig bättre än när de var hårdare styrda. Visserligen blir det mer av 'nattväktarstat', men när den upptas av krig i Tredje världen och allt hårdare övervakningar av den egna befolkningen kan man fråga var liberalismen tog vägen.

Problemet är, även i dag då större delen av världen kan betraktas som kapitalistisk, att ny/gammalliberalismen är en idealkonstruktion som saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet vi befinner oss i. Det är ett permanent problem för den här typen av liberalism.

Snabbast i utförsbacken

För en gångs skull klipper jag in en kommentar under en dagstidningsartikel:

Den mest liberala invandringen, avreglering av skola och järnväg.......Och inget av de uppräknade områdena fungerar......
Det må vara att Sverige klättrat snabbast i rankningen rörande "liberalisering" men det kan väl ändå inte vara av ett egetvärde att "liberalisera" då vi samtidigt ser en sänkning gällande kvalitén.
Ingen kan väl med hedern i behåll, inte ens ekonomer, påstå att det har lyckats. Det råder väl snarast rent kaos inom samtliga områdena.

Det var i Svenskan det, och ärendet är att några som kallar sig Heritage Foundation hävdar att Sverige ...

är det land med avancerad ekonomi där liberaliseringen gått snabbast i världen när det gäller avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer ...

... och att ...

Utvecklingen har drivits på av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Det vet ju tänkande människor redan, här rör det sig om lika goda kålsupare, och vilka partibeteckningar som figurerar så står det 'nyliberal' om man vänder på etiketten. Den hårdaste kritiken bör väl riktas mot de kvarvarande (är det 108.000?) medlemmarna inom socialdemokratin som hela tiden tolererar vad ledarskapet har för sig. Med få undantag kan man fråga sig om de överhuvud taget kan stava till 'ryggrad'.

Bilden illustrerar de stenhårda motsättningarna mellan regering och opposition vad det gäller avregleringar, avknoppningar, privatiseringar, utförsäljningar ... känslorna svallar, argumenten haglar i luften, alternativen är glasklara, demokratin är ... ja, vart tog den vägen?

Det skrivs i artikeln att det är helt unikt i den utvecklade världen att staten i Sverige inte bryr sig om vilka som äger skolorna. För några dagar sedan fick vi ett intressant jämförelseobjekt - i Finland jönsar man inte med friheter i onödan, och där är det klart bättre kvalitet på skolorna. Bara Chile sägs vara jämförbart med Sverige, men där slåss man åtminstone på gatorna om saken.

I själva verket är ju formen av ägande en viktig faktor när man studerar och värderar hur olika verksamheter sköts. Ägandets syfte spelar roll, viktig roll. Är det vinst som är det viktiga, eller är det det praktiska resultatet i skolor, sjukvård, kommunikationer etc? - För de bolag som tar över är vinsten det viktigaste. Men för politikerna som tar besluten förefaller principer som det väsentliga, men hur illa skall det gå innan verkligheten får skuffa undan en princip? När vinstjakt och felaktiga principer möts kan det gå utför väldigt fort, och Sverige skall alltså ha ledningen om man får tro den här USAmerikanska 'tankesmedjan' (reklambyrån för politiska intressen).

Nä, den här utförsbacken bör stängas såsom varande samhällsfarlig!

Strindberg och en ny råsop mot liberalerna

Att den gode August inte uppskattade sin tids liberaler vet vi, han hade stenhårda uppgörelser med dem. Men nu skall jag citerar ur en teaterpjäs där det sker en mer outtalad tuktan av dessa skumma figurer. Det är skådespelet Advent, de skumma figurerna är Lagmannen och Lagmanskan, självgoda fifflare och lagvrängare som jag har svårt att uppfatta som annat än just liberaler. De måste naturligtvis försöka lura varandra också och är ömsesidigt misstänksamma - det bör ju vara en naturlig följd av liberalismens knivskärar-konkurrens. Var och en för sig! Vill man komma sig upp måste man vara beredd att trampa ner!

Den där blicken ...

Här är citatet. Adolf är den otursförföljde svärsonen som arrenderar marken (som Lagmannen naturligtvis kommit över med ojusta metoder) men jagas bort när han inte kan betala arrendet:

ADOLF

Det går mig illa! Inga pengar har jag fått.

LAGMANNEN

Det har väl sina goda grunder.

ADOLF

Jag kan icke finna orsaken varför det går somliga väl och andra illa.

LAGMANNEN

Inte det! Gå till dig själv, rannsaka dina handlingar och tankar och du skall se att du själv har skulden till dina missöden.

Var har vi det liberala här? Jo, det finns i det självgoda predikandet: det är DITT fel om du blir arbetslös, DITT fel om du väljer fel pensionsfond och ser pengarna rinna bort, DITT fel om du blir sjuk och råkar i armod, det är DITT fel när du sparkas runt av omständigheter som du inte råder över (som dock de fina liberalerna kan ha ett och annat med att göra).

För att få det hela att gå ihop skapar Strindberg en handling inom religiöst sentimentala ramar, med synd och lidande, straff och belöning. En sekulariserad nutida publik i norra Europa har väl svårt att svälja detta, men en tanke slog mig: om den här pjäsen visades för exempelvis enkla, hårt trängda och hårt arbetande religiösa nordamerikaner, hur skulle de reagera? Skulle de månne identifiera Lagmannen och Lagmanskan med den uppblåsta liberala eliten i New York och Washington? - Intressant tanke, eller hur?

Citatet är ur pjäsen Advent. Ett mysterium, från Samlade verk del 40, sid 22-23.

Föregående inlägg i denna August-serie finns här.

Reflexion om frihet och sociala rättigheter

Beträffande Libyen läste jag det här som vid första anblicken verkar rimligt:

Det som varit motiven för att orka med de uppoffringar som krävs för nio månaders väpnat uppror har varit: Frihet – Frihet – Frihet. De som inte förstått denna drivkraft bakom revolutionen har ställt sig avvisande till den blodiga kampen under hänvisning till att det i det libyska samhället redan fanns en begränsad social välfärd garanterad av regimen. Men all historia visar att grönt bete inte räcker om man inte har frihet att flytta på sig till ängen vid sidan om, frihet att säga vad man tycker, skriva vad man tycker, om det samhälle som påstår sig erbjuda välfärd, eller saknar frihet att organisera sig för att ändra samhället. Har man inte dessa friheter då är det rätt att göra uppror!

Jo, det låter ju bra, men så slogs jag av minan som finns här - det här är en variant på något jag läst tidigare (förmodligen hos de fina liberalerna på Dagens Dumheters ledarsida). När någon hävdade att mänskliga rättigheter innefattar rätt till bostad, arbete och liknande så avvisades detta bestämt av de fina liberalerna  med ett resonemang som låter bestickande: det är ju viktigare att slippa olagliga fängslanden, tortyr och liknande än att ha bostad och arbete.

Fast vi har ju en del facit redan: när en del av rättighetsbyggnaden rivs är det stor risk att resten också kommer att falla samman. De olika delarna kan inte isoleras från varandra. Är du medellös kanske du inte kan flytta till den gröna ängen hur mycket du än vill. Samtidigt som de fina liberalerna tycker att du inte skall ha rätt till tak över huvudet eller arbete (eller att du om du har arbete av ren tacksamhet skall jobba nästan gratis) så drabbas demokratin av upplösning. Det är ju så att om demokrati verkligen råder så kan folk bestämma att bostad och arbete och andra gröna ängar skall vara garanterade. Det tycker inte överklassen om - möjligen kan man få prata om det, men om det märks ansatser att genomdriva detta ... Steget från övervakning till att verkligen tillgripa hela repertoaren av polisstatsmetoder behöver inte vara långt, inte om den kända enprocentsgruppen och dess politiker känner sig hotade. Då kommer vi raskt att upptäcka vilken respekt de fina liberalerna verkligen har för mänskliga rättigheter, vare sig det gäller välfärdsfrågor eller demokrati!

Nu vet vi inte hur det går med de element av välfärdssamhälle (var det "begränsat" om man jämför med Afrika i övrigt?) som fanns i Libyen, men stämmer min syn på saken hade det varit bättre att bygga på välfärden och försökt utveckla demokrati ifrån den i stället för att vräka bomber över alltihop. Demokrati byggs inte på legosoldater från Qatar eller NATO-bomber (har de dj-a använt bomber med utarmat uran igen?). Det fanns möjligheter till förhandlingar, det tycks som stamledarna var intresserade av det, men angriparna sade blankt nej. Det hade tagit tid, men tiotusentals människoliv hade kunnat sparas och resultatet skulle ha kunna bli ett lyft för den arabiska revolutionen, inte för den västliga kontrarevolutionen.

Den som skrev citatet ovan verkar märkligt nog också acceptera talesätt av typen "när man vill göra omelett måste man knäcka ägg" eller "när man hyvlar ryker det spån" - de var populära under de hårdaste åren i Sovjet när det inte var så noga om oskyldiga strök med i utrensningarna. Själv är jag mer känslig på den punkten. Även om man är revolutionär kan man inte trampa hur som helst på människor. Och parollen "det är rätt att göra uppror" lyder ju i sin helhet "det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna" och kommer från gamle ordföranden Mao, inte Trotskij.

En bild jag hittade för några dagar sedan. Inte helt aktuell i den här formen, men kanske i någon annan variant

Mer om neanderthalare, samt skval i p-rännan

Som kanske märkts har jag de senaste dagarna lagt upp ett par inlägg som handlar om våra släktingar, och nu kanske också enligt modern genforskning våra förfäder, neanderthalarna. Här och här, nämligen.

Svenskan har idag ännu en artikel i samma ämne. Men efter den finns följande text:

Avstängd kommentering
Kommenteringsfunktionen på den här artikeln har stängts av eftersom tonen i diskussionen inte var enig med SvD:s regler .

Som jag refererat tidigare så lär en journalistisk term för kommentarsfältet efter artiklar vara "pissrännan", och tydligen har det skvalat ovanligt mycket. Men varför just här? För att ämnet möjligen ger SD-are och liknande figurer möjlighet att visa sin intellektuella nivå?

Men strunta i den gastande chimpansflocken och titta på forskningen i stället. Via Svenskans artikel gick jag vidare till intressanta bilder och fakta hos vetenskapare i Schweiz, närmare bestämt Anthropological Institute, University of Zürich som har en särskild avdelning för datastödd antropologi.  Den första bilden finns också hos SvD och visar ett rekonstruerat ansikte av ett neanderthalbarn, den andra visar en jämförelse mellan neanderthalbarn och moderna barn.

Fascinerande, eller hur? Samtidigt kan man fråga sig hur mycket rekonstruktionen vilar på data som är beroende respektive oberoende av de personer som gör den? Om man kunde väcka upp den där lilla flickan, vars lämningar hittats i Gibraltar, kanske hon skulle säga: "Va, så där jädrans ostädad i håret såg jag verkligen inte ut, skäms era drumlar!" Men skämt (?) åsido så är ändå de här rekonstruktionerna mer pålitliga än den brutale klumpeduns och dumskalle som man förr tänkte sig skulle vara neanderthalaren. I stället blir det en individ som inte skiljer sig så mycket från dagens människa, men vars egenhet var specialtillverkning för att kunna existera under förhållanden av sträng istid.

'Chimpansflock' skrev jag förresten - kan det leda tankarna till nyliberaler? Chimpanser kan fungera i grupp någorlunda, de kan göra verktyg och ha en del intern kommunikation, men de klarar inte av att bryta sig ur "apstadiet". Kanske det beror av dålig insikt i hur andra individer fungerar och tänker, att de inte lyckas bygga de sociala instinkter som homo sapiens, neanderthalare och andra av våra föregångare bar med sig. De är helt enkelt för egoistiska. Ur egoism byggs inte avancerad kultur, det kräver att man kan tänka sig utanför sig själv och ibland offra omedelbara fördelar som gynnar en själv men är skadliga för andra. Däremot kan egoism krossa avancerade kulturer när det så kallade sociala kapitalet bryter samman. - Ett uppslag att fundera mer på kanske?

----

PS. Rubriken till artikeln är "Utdött arv finns i mänskliga gener", men om arvet lever vidare i oss är det väl inte dött, eller ...? DS

Skapar liberalism rikedom eller är det rikedom som skapar liberalism?

En del personer hävdar att liberalismen är så bra för den skapar välstånd. Tänk om det är tvärtom: välstånd skapar liberalism? Låter inte det mer logiskt och dessutom mer i linje med en del historiska fakta? Vi testar med ett resonemang som bygger på Västeuropeisk historia från medeltiden och framåt.

Den som för sitt liv är fullständigt beroende av människorna omkring sig börjar knappast predika fullständig individuell frihet. Detta gäller vare sig man är fattig eller rik. Ta ett medeltida europeiskt feodalt samhälle, där alla hade sin plats och kunde räkna på åtminstone lite hjälp och skydd i den grupp de tillhörde. Utanför systemet av grupper fanns ingen värld av fullständig personlig frihet att fly till, man kunde möjligen flytta från en grupp till en annan. Utanför alla grupper levde man inte länge. Detta gällde i hela samhällspyramiden, även för de välbeställda. Själva tanken på en individ helt löskopplad från sitt sociala sammanhang måste verka befängd i en sådan miljö. Att ställas utanför samhället - förklaras 'fredlös' - var i praktiken ett dödsstraff.

Men tiden gick, en del personer blev rikare via handel och kunde starta fabriker och anställa arbetare som i princip inte ägde så mycket mer än vad de hade på sig. Fabrikörerna ville loss ur det äldre samhällets skrankor, med dess rättigheter och förpliktelser mot medmänniskorna. För nu hade de ju egna förmögenheter så att de kunde klara sig själva, tyckte de. Och det var här som vi fick liberaler av en typ som är igenkännbara ännu idag, de som i princip deklarerar "var och en för sig".

Industrikapitalismen i Englands fabriksstäder skapade 'manchesterliberalerna' som predikade en 'nattväktarstat'. En stat som i stort sett bara ägnade sig åt att skydda de rikas intressen mot utblottade människomassor som inte längre skulle vara berättigade till någon hjälp annat än frivillig sådan från de rika. Egendomen och dess fria nyttjande av varje individ - det var det som sattes högst. Samhället skulle inte längre ha några förpliktelser mot sina invånare, utom möjligen att 'disciplinera' de som var fattiga.

Har ingen aning om vad det här föreställer. Två knegare som frambär morgonhyllningen till chefen?

Notera alltså att liberalismen inte kom från de utblottade, utan från den grupp i samhället som från fabrik till fabrik försökte se till att arbetarna skulle göra sina tolvtimmarsdagar till lägsta möjliga betalning. Redan på 1840-talet var arbetarna igång med att försöka ändra villkoren, och naturligtvis körde de inga individuella lösningar. Arbetstid, arbetarskydd, gränser för barn- och kvinnoarbete krävde lagstiftning. Det krävdes enhet i fackföreningar för att få upp lönerna. Utblottade människor har ett mäktigt verktyg för att genomdriva förbättringar, och det är inte liberala solodanser utan trampet från proletariatets stålhårda bataljoner (för att citera den sovjetiske diktaren Majakovsky). De fattiga som individuellt försöker förbättra sina villkor kommer i stället att trampa ner varandra och i den förtvivlade konkurrensen sjunka allt djupare i elände. Detta medan de fina liberalerna står en trappa upp i samhällsbygget och förnöjt kan se underklassen slå sig själv sönder och samman. (En numera utdöd politisk grupp - socialliberalerna - förstod faktiskt det här och förespråkade reformer för att göra det lättare för vanligt folk.)

Kan man driva resonemanget vidare? Kan det vara så att liberalism skapar fattigdom genom att den i praktiken driver en allt hårdare koncentration av rikedomar till en liten redan välbeställd grupp på de mångas bekostnad? Varför inte fundera vidare på saken? Hur har det gått med de länder där "var och en för sig själv" verkligen slagit igenom - England och USA, några till i den anglosaxiska världen, och efterhärmarna i Sverige? Och jämför sedan med andra länder med stark utveckling men där andra principer tillämpats. Kan det ge något svar på frågorna som jag ställt här?

Miss?

Man kanske kan minnas det här citatet (jag har kursiverat de mest centrala orden) ...

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". ... Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

... med anledning av det här:

Miss?  Attityden påminner lite om ett annat fall jag skrev om här. Gamla kärringar (och gubbar antar jag också) skall passa sig jävligt noga i det nya fina liberal-samhället där marknadsfrihet råder. Här får man inte vara trött och virrig i huvudet, för då kommer en marknadsliberal och sparkar en över kanten!

Och det inledande citatet? Jo, det kommer från Det kommunistiska partiets manifest, 1848.

Vive la révolution!

14 juli - folk i gemen är förbannade över överklassens vanstyre. Hela landet jäser av missnöje, stubinen brinner och lågan närmar sig raskt krutkaggen ... och så PANG! Den franska revolutionen spränger den gamla världen i bitar. Den blir sig aldrig lik.



Monarkin faller (inklusive monarkens huvud). En enad odelbar republik skall göra slut på den feodala splittringen - frihet, jämlikhet, broderskap (systrarna hade man glömt bort även om de försökte göra sig hörda) eller döden!



Länge nog har folket tvingats bära överklassparasiterna på sin rygg. Eller som det senare skrevs i Internationalen: Många rovdjur på vårt blod sig mätta. Men ...



... den nykonstruerade giljotinen kan bidra till att göra bördan lättare.

Under årtiondena omkring den franska revolutionen lades grunden för de flesta politiska -ismer som vi har i Europa idag. Liberalism, konservatism, socialism, ekologism.

Kampen mellan revolution och reaktion var skarp då, och den är fortsatt skarp. Vad som hänt under de gångna tvåhundratjugoett åren är att några av de politiska ståndpunkterna ändrat position i samhället. 1789 kunde en borgerlig liberal betraktas, och betrakta sig själv med rätta, som ultraradikal och med sikte på framtiden. En man för idag och i morgon. Idag kan liberalen inte göra mycket mer än försöka klamra sig fast vid ett samhälle som trots alla hans ansträngningar ändå håller på att falla i bitar och som revolutioneras trots hans desperata motstånd. I alla fall inte om han vill fortsätta som borgerlig liberal. Men det finns ju andra alternativ.

Naturtillstånd och liberalism

Mannen själv - Thomas Hobbes

Det finns tänkare som har oturen att bara bli ihågkomna för någon lösryckt och illa förstådd fras i en rik och djupsinnig produktion av skrifter. Tänk på Adam Smith och hans uttjatade "osynliga hand". Just "den osynliga handen" kan ses som ett litet tankeexperiment om jämvikt i en sluten ekonomi, och inte så mycket mer. Och så har vi en man som var aktiv på samma ö drygt hundra år innan Smith kom igång: Thomas Hobbes. Hobbes är känd för sin beskrivning av det han kallade "naturtillståndet", ett otäckt tillstånd verkligen, där det rådde allas krig mot alla, inget ordnat samhällsliv var möjligt för så fort någon försökte göra något kom mördare och plundrare och omintetgjorde det hela.

Människans liv blir där ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort.

Detta är det kända citatet från kapitel 13 av Hobbes' huvudarbete Leviathan som kom ut första gången 1651. Några sidor senare erkänner han att det hela inte behöver ha varit så i verkligheten, men att förhållandet mellan stater kan vara ungefär på det sättet. Ett tankeexperiment alltså. Här nedan är försättsbladet till boken och där lösningen tonar upp sig i bakgrunden: en enväldig härskare skall se till att ordningen och egendom och livet försvaras. Vad som inte syns på den här bilden är att kungens kropp är sammansatt av en mängd små människor - en tidig version av den totalitära idealbilden av fullständig enhet mellan folket och dess härskare. Härskare är i själva verket folket som har avstått sin frihet i naturtillståndet till en diktator för att därmed uppnå säkerhet till liv och egendom.

Men jag funderade vidare på saken: vad är det egentligen som finns i Hobbes' eländiga naturtillstånd? Är det inte månne liberalismen, driven till sin extrema spets, när var och en följer sina drifter utan någon hänsyn till andra? Och dessutom under hotet av ständigt uppror, eftersom många små och fattiga kan resa sig och störta de få och rika?

När det inte finns någon egendom finns det ingen rättvisa, skriver Hobbes lite längre fram. Det verkar alltså vara så att egendomen är en nyckel till vad som händer. Senare påpekade fransmannen Rousseau vilken katastrof det innebar att en människa inhägnade ett stycke land och kallade det "sitt eget". Därmed uppstod ojämlikhet, förtryck och underkastelse.

Hobbes verkar ha varit inne på ett liknande spår tidigare. Utan egendom finns det ingen för rånaren att råna. Men nu finns egendomen, och om egendomsägarna släpps loss i en helt otyglad kamp mot varandra, och mot de egendomslösa, riskerar vi att få just det förhållandet att livet blir "ensligt, fattigt, nedrigt, djuriskt och kort." Lösningen på detta blir att inrätta en diktatorisk regim som alla måste underkasta sig, och som skyddar speciellt egendomsägarna från attentat från de egendomslösa.

Med andra ord kan det finnas kopplingar mellan liberalism och diktatur, trots att de formellt är varandras motsatser. Det kan finnas anledning att åter studera Hobbes. Såväl hans naturtilltillstånd som lösningen med Levitathan-diktatorn kan tillhöra framtiden snarare än något dimmigt förflutet. Man kan välja mellan dem, eller försöka hitta ett positivare alternativ. Eller som någon annan sade: "Socialism eller barbari."

"Progressiv konservatism", eller vad?

Här är ett intressant avsnitt från Kommunistiska Manifestet. När detta skrevs och publicerades i början av 1848 var kapitalismen ny, eller faktiskt obefintlig på de flesta ställen. Men med utgångspunkt i England började den nya tidens krämare bryta sönder det existerande samhället:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Om andra än Marx och Engels hade skrivit detta hade det kunnat bli blott en konservativ klagosång över ett samhälles undergång. Men de ville inte vrida klockan bakåt, de ville lämna det gamla därhän och i stället för att återupprätta ett gammalt klassamhälle göra slut på alla klasser och klassförtryck.

Den liberalism som var aktuell på 1840-talet var manchesterliberalismen, och den verkar inte ha skilt sig så mycket från det sena 1900-talets nyliberalism. Staten skall göra så litet som möjligt, folk får klara sig själva, ned med allt och särskilt skatterna!

Jag tänkte på detta när jag läste en intervju med en brittisk "progressiv konservativ", Phillip Blond. En man "fylld av det sedativa självförtroende som kommer av att råka befinna sig med tidsandan i ryggen" som Katrine Kielos skriver. En del människor verkar gilla hans idéer.



Man kan göra en del reflexioner angående detta tänkande. Bland annat att här kan de konservativa samla ihop sig till en avgörande attack mot en ruttnande socialdemokrati ur vars lik fascismens likmaskar kravlar fram (som någon bloggarkollega skrev).

Blonds huvudfiende är liberalismen. Thatcher allierade sig med [liberalismen] gällande ekonomisk politik, vänstern gällande kulturella frågor och liberalismen kännetecknas av ett ”hat mot allt som är stabilt”. Detta gör svaga grupper till förlorare. ...

Phillip Blond konstaterar att rikedomen i dag är koncentrerad i färre händer än någonsin tidigare, samtidigt har reallönerna minskat och vanligt folk har det sämre än för 30 år sedan när nyliberalismen började. ”Folk har erbjudits kreditkort i stället för löneökningar”.

Koncentrerad rikedom - kreditkort i stället för löneökningar? Det låter som den marxistiska kritiken av den ekonomiska politiken bland annat i USA sedan Reagans tid. En politik som bidragit till den senaste krisen och nästan slagit världsekonomin över ända.

När ideologer som kallar sig konservativa talar om det som socialisterna brukar tala om har det gått långt på dagen. Min tolkning av detta är att historien i de gamla industriländerna i västra Europa har gått genom en spiralrörelse. Vi har helt enkelt kommit i närheten av utgångspunkten för drygt 150 år sedan, med några viktiga likheter och en avgörande skillnad. Det är något som socialdemokraterna, trots sina väldiga resurser aldrig upptäckte. De gjorde sig intellektuellt försvarslösa och okunniga och blev därför ett offer för den nyliberala offensiven:

Socialdemokratins 90-tal byggde på sociologisk fatalism. Utgick från att liberal individualism, globalisering och tillväxt byggd på att med politiska medel konstbevattna finanssektorn var något oundvikligt. Inget som politiken kunde påverka. ”Vi blev konsumenter, i stället för medborgare”.

Phillip Blond rekommenderar en oklar medicin av gemensamt ägande, lokala banker, fonder och kooperativ.

Visst, en "oklar medicin", men att den här processen maler på visar helt enkelt att utvecklingen i samhällets ekonomiska och materiella bas drar tänkandet med sig. Enligt Marx och Engels gamla modell alltså. De "viktiga likheter" jag ser är den ohämmade liberalismen som nyss slutade i en krasch, en ideologi där inget hölls för heligt annat än profiten.

Viktigt är också utvecklingen av nya redskap och tänkande inom produktionen. I mitten av 1800-talet var det ångmaskinen, nu är det datorn. "Avgörande skillnad" är att vägen framåt inte längre kan leda genom nya klassamhällen. Kapitalismen fungerar inte längre som stabilt underlag för en härskande klass. Antingen genomförs demokratin på alla områden och klassherraväldet sopas bort, eller också hotar ett stort sammanbrott i ett samhälle som inte kan hantera sina kriser.

Övergår kontrollen över samhällets tillgångar till "en oklar medicin av gemensamt ägande, lokala banker, fonder och kooperativ" ligger ett klasslöst samhälle inte långt borta. Den ödelagda "personliga värdigheten" som Marx och Engels skrev om kan återupprättas. Med den här sortens tänkande skulle "progressiv konservatism" i själva verket kunna röja vägen för just det samhälle som man officiellt säger sig inte vilja ha. Kanske dags för högern att plocka fram och putsa upp sin gamla paroll om "ägandedemokrati"? Men jag tror inte det kan lyckas, det är för sent, och högerpartierna är så hårt förenade med kapitalistklassen för att kunna byta sida.

Däremot, för att citera Kommunistiska Manifestet igen:

I de tider slutligen, då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Kanske Mr. Blond skulle ta en grundkurs i marxism?

(En svensk version av Manifestet finns på nätet här. De kinesiska affischerna ovan var avsedda för ett annat inlägg egentligen, men de kan väl åtminstone få visa att livet inte alltid är en dans på rosor. Den första visar hur Tredje världens folk bör förena sig mot imperialister och kolonialister, den andra att man bör slå avfällingar från revolutionen i huvudet med något stort och hårt.)

Slut på idéer? - Kolla giftskåpet!

Jag hade krisen inom euro-zonen, och i synnerhet Grekland, uppe i ett tidigare inlägg. Nu fick jag syn på en kolumn i Svenska Gladbladet där Rolf Gustavsson skriver att I brist på nya idéer lockar giftskåpet. Varför inte säga att "när de förhärskande idéerna fallerar får man leta efter andra lösningar som förhoppningsvis fungerar bättre"?

Gustavssons synpunkter är i alla fall intressanta. Han tror inte på signalerna att krisen är över:

De kommer från krämarintressen som vill få fart på konsumtionen, icke minst julhandeln, och från politiker som vill bli omvalda nästa år. Men det räcker med att ytligt skumma den internationella kvalitetspressen för att varje dag upptäcka nya tecken på att krisen fortsätter.

Krämare? Jojo, det är en stämpel att kränga dit på månglarna i köptemplen! Det är inte bara "perifera" länder (ur vems synvinkel?) som Grekland, Irland, Lettland eller Ungern som ligger illa till. Även tungviktare inom EU mår fortfarande illa:

Före valet i september försökte regeringen i Berlin låtsas som om läget var under kontroll, förmodligen mot bättre vetande. Nu börjar liken ramla ur garderoben.

Miljardförlusterna i den halvstatliga Landesbanken kan illustrera hur tysk politik och näringsliv gemensamt snurrat sig yra i den globala spekulationskarusellen. Desperat försöker nu exempelvis det självmedvetna Bayern sälja sin Landesbank efter tragikomiska förlustaffärer i Österrike och Balkan. I måndags förstatligade Österrikes konservative finansminister en bankfilial för 1 euro.

Rädda vad som räddas kan! Fegisar och pultroner först till livbåtarna! Ja, vad hittar vi i giftskåpet då? Exempelvis detta:

Där finns den inskränkta nationalismen, som säger att Greklands problem inte angår resten av EU. En hållning lika politiskt bisarr och som sakligt vilseledande. Om Grekland överlämnas åt sig själv på vägen mot avgrunden och statsbankrutten blir det med nödvändighet ett gigantiskt problem för hela EU.

En närbesläktad drog kallas nationella subventioner till företag på fallrepet. En dyr beroendeframkallande drog utan långsiktigt positiva verkningar. Detsamma kan sägas om den merkantilistiska protektionism mot omvärlden som föresvävar Nicolas Sarkozy, inspirerad av solkungens finansminister Jean-Baptiste Colbert.

Om man utesluter Grekland ur EU för att de grekiska politikerna tog sig in i EMU på oriktiga underlag, kan det hjälpa? Finns det någon uteslutningsparagraf i EU:s stadgar?

Hänvisningen till Colbert handlar om det som senare ekonomer kallade "merkantilism", en ekonomisk politik som europeiska stater förde från 1500-talet och några hundra år framåt. Om denna ekonomiska modell är bra eller inte beror av vems intressen som skall gynnas. Man försökte få en positiv handelsbalans och ingen arbetslöshet genom att staten satsade på stöd till inhemska näringar, ersätta import med egenproducerat, höga tullar på import och liknande åtgärder. Ibland gick det bra, ibland inte. Ofta lyftes pengar in i näringar som inte hade bra förutsättningar för att lyckas. Det är väl där som "giftet" ligger. Men jag har lite svaga minnen om prat om "nymerkantilism" för några årtionden sedan. Kanske det handlade om USA:s tullpolitik?

Trettio år efter att Margaret Thatcher drev igenom sitt marknadsliberala paradigmskifte verkar pendeln slå tillbaka. I brist på nya idéer lockar giftskåpet med en gammal stark statskapitalistisk cocktail.

Om man vill peka ut politiker som är skyldiga till dagens situation ligger väl Thatcher bra till? Senare brittiska regeringar, inklusive "New Labour", har i stort sett trampat vidare längs hennes väg. Och så gick det som det gick. Om det är något som passar i giftskåpet är det nog den politik som Thatcher och Reagan (och härskaror av nyliberala ekonomer) stod för som ligger nära till hands.

Med tanke på att den nyliberala politiken brutit samman, och de borgerliga ledarna knappast har några framtidsidéer att komma med, har de inget annat att göra än att försöka tugga om de gamla uppslagen en gång till. Utan kraftiga statsingripanden fungerar inte systemet, vad än teoretikerna sägaer. Här vore det verkligen läge för politisk opposition och nytänkande ekonomer och samhällsvetare och andra intresserade att gå in och propagera för nya fräscha och giftfritt odlade tankar! En del pekar på Keynes men jag är skeptisk: den typen av lösningar passar i ett samhälle som är industriellt, men hur är det i efterindustriella samhällen? Där kan helt nya infallsvinklar behövas! Och de finns ju naturligtvis.

En grå byråkrat?

En grå byråkrat? - Nej, tvärtom. Grå kanske, men byråkrat kan jag inte hålla med om.

En byråkrat håller ordning och reda på saker, ibland kan det bli för mycket av ordningen och redan, men ordning och reda är det lik förbaskat. Det typiska för den här sortens grådaskiga figurer är snarare bristen på dessa dygder, eller till och med föraktet för dem. Allt skall ju fixa sig ändå, och skulle något gå på tok kan man ju alltid försöka slingra sig undan och peka finger åt ... exempelvis de som faktiskt skall tillhandahålla en fungerande byråkrati. Det är ju byråkratin som ser till att pension, sjukersättning, a-kassa, barnbidrag, EU-stöd, försäkringsersättningar och annat går till rätt person, med rätt belopp, vid rätt tidpunkt. Sedan spelar det ingen roll om byråkratin är offentlig eller privat. Det handlar helt enkelt om att se till att sakerna görs som de är tänkta att göras.

Jag skulle tro att personer som Husmark Persson själva kan använda "byråkrati" som skällsord. Det är ju en struktur som står i vägen för deras operationer. I byråkratin ingår ordentliga och fungerande instruktioner för att alla skall veta vad som gäller. För att uppnå det görs ordentliga utredningar och förarbeten, exempelvis i form av remissfrågor till olika organisationer som kan antas kunna bidraga med kunskaper om det aktuella problemet.

De gamla statliga utredningarna (SOU) kunde kanske ibland harva alltför länge, men på senare år har det möjligen ibland gått för fort. I det aktuella fallet med cancerpatienter som jagas till döds kan man dock inte hävda att utredningen gått så fort att regeringen inte hunnit få in mycket viktiga synpunkter - sådana har nämligen levererats från flera viktiga instanser. Det är en samling synpunkter som Husmark Perssons departement inte kan ha missat, och någon tjänsteman borde ha talat om det för henne. Man visste helt enkelt att det skulle bli problem men gav tusan i det.

Har du hört den här vitsen: "Hur många nyliberaler behövs det för att skruva i en glödlampa? - Ingen, för om ingen gör något kommer lampan att skruva i sig själv!" Något av den inställningen finns hos dagens liberala politiker. Så fort det handlar om vanligt folks väl och ve kan man ta lätt på saken. "Det fixar sig."

Det är en borgerlig anarkism som breder ut sig. Saker och ting anses ordna sig av sig självt (ta den frånvarande industripolitiken för närvarande som exempel) och det spelar ingen roll om man lyckas ta sig fram till en ansvarsposition på tvivelaktiga meriter - den kan man alltid missköta och ta med en klackspark. Politiken skall ju ändå avvecklas och ersättas av ett liberalt lyckorike där allt går av sig själv. Det vet ju alla som läst A-kursen i nationalekonomi hur detta perfekta tillstånd fungerar!

Ur den synvinkeln spelar det antingen ingen roll, eller är till och med kanske bra, att instruktionerna uppifrån gör att diverse byråkratier fungerar sämre, eller till och med klappar ihop, och inte kan sköta sina uppgifter på ett effektivt sätt. Visst, en del människoliv kommer att ödeläggas, men va fan ... när man skall göra omelett måste man ju knäcka ägg! Och vad spelar det för roll om några cancerkärringar eller värkpatienter eller reumatiker eller folk med oroligt själsliv skulle gå åt, vi måste ju gå framåt! För bakom kaoset kommer det att bli ordning, det vet vi säkert!

Om du klickar på bilden överst bör du komma till Aftonlövets ledarsynpunkter på den här frågan.

Spelar valfusk någon roll?

Tråkigt väder idag, fjällen har försvunnit bakom ridåer av grå moln. Man kan lika gärna sitta och läsa något intressant i stället.

En ödslig strand vid Torne träsk. Diset suddar ut konturerna av stranden och björkskogarna.

Via bloggen Den onödiga samtiden kommer jag vidare till en intressant artikel i brittiska Guardian om valet i Iran. Frågan som något polemiskt kan ställas är: varför vann inte den kandidat som västliga liberala media sade skulle vinna? Varför blev det ingen "obamaeffekt" i Iran?

Naturligtvis kunde västliga media ha ställt frågan: gjorde vi möjligen fel förutsägelse, ägnade vi oss åt önsketankar? Det undrar jag om det kommer att ske. Men eventuella självkritiska journalister skulle kunna läsa artikeln Wishful thinking from Tehran och medföljande kommentarer i Guardian, och få en hel del utbyte. Fast eftersom "fel" kandidat vann är det väl intressantare att veva på om valfusk än att bedriva eventuell självkritik. För då hade man ju rätt i alla fall! - Och hur vet man vem som är "rätt" kandidat? Kanske det bara är så att människor från medelskikten i väst känner igen liknande figurer på andra håll i världen och tycker att de verkar bra (även om det rör sig om tvivelaktiga affärsmannatyper och byråkrater).

Var det inte valfusk då? - Det har jag ingen aning om. Dessutom är frågan hur intressant detta är. Den iranska författningsdomstolen (väktarrådet) beslutar ju vilka som får ställa upp till val. Av detta kan man dra slutsatsen att en kandidat med radikalt avvikande åsikter knappast släpps fram. Därmed har den institutionaliserade islamska revolutionen redan vunnit valet vem som än vinner. Det är väl ungefär som liberalerna vill ha det i våra västliga länder: man får vara vad man vill, bara man är liberal! Är det logiskt med valfusk under sådana omständigheter, när resultatet vad det gäller praktisk politik ändå är klar från början, vem som än vinner? Den verkliga makten ligger inte hos presidenten utan hos väktarrådet.

Sett från håll och av en som inte vet så mycket om hur Iran fungerar får jag intrycket av att om man verkligen vill bedriva maktkamp där är det andra institutioner i samhället man bör ge sig på än presidentposten. Kan det vara så att oppositionen inte var ute efter några andra större ändringar än att berika medelklassen och de välmående skikten, och att detta gjorde att de flesta väljare i det läget tyckte att den sittande presidenten ändå var ett bättre val? De flesta människor på denna Jord, inklusive flertalet människor i Iran antar jag, tillhör ju inte en liberal medelklass, utan är småfolk som får kämpa för det dagliga brödet.

En del kommentarer om valfusket ser inte så övertygande ut. Ibland är man helt enkelt säker på att det har fuskats utan att klämma fram några bevis, ibland hänvisas till "obekräftade uppgifter" eller till hörsägen från någon som känner någon ... . Man jonglerar med siffror och jämför med tidigare val (och antar att väljarnas beteende är oförändrat från val till val). Man hänvisar till opinionsundersökningar (och hur tillförlitliga är de i ett land där mängder av folk inte kan nås med telefon exempelvis? - redan gamla exempel från 40-talet i USA visar hur otillförlitligt det kan vara). Twittrande IT-människor har tagits som representativa exemplar för Irans befolkning, och jag undrar hur smart det är?

Även om det förekommit valfusk (och det är nog i själva verket rätt troligt att det skett konstigheter under omröstningen) är de iranska valen ändå bland de mest demokratiska i den här delen av världen. Rädsla för hur folk skulle tänkas rösta om det var fria val gör nog att demokratin ligger långt borta i länder som Saudi-Arabien exempelvis. Och vi vet ju hur "världssamfundet" reagerade när Hamas vann de palestinska valen, eller när Islamska räddningsfronten vann de algeriska valen en gång i tiden.

Om Iran skall avancera en bit till vad det gäller demokrati måste väktarrådets makt att förbjuda folk att kandidera i valen bort. Men jag är inte säker på att detta skulle innebära att folk röstade på ett annat sätt. Det finns ingen "oundviklig liberalism" i dagens värld, allt går inte i en enda liberaldemokratisk och kapitalistisk riktning. I Iran är det en begränsad demokratisk och kapitalistisk riktning snarare.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Regeringens vanliga tvångsåtgärder, andread0ria skriver Rock’n’roll i Teheran, Cvalda skriver Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte, kimmuller skriver Ganska trivsam tillställning igår, Jinge skriver Teheran, vad är sant och vad är lögn?