Näääääääääää ...

... ska man behöva se sånt här när man går ut för att ta sig en nypa luft!? Folkpartiet är ju verkligen trovärdigt som en motvikt mot EU-byråkraterna, va!


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver ArbetarInitiativet är alternativet, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnor varslas också!, Jinge skriver Henning Mankell skriver om Israel i Aftonbladet, Bo Myre skriver Med säkerhet dör friheten, andread0ria skriver Lika som bär?

Varför gillar liberaler krig och Obama?

Varför säljs krig fortfarand med liberala argument om demokrati, mänskliga rättigheter etc. fast det rör sig om vanlig gammal erövring, massmord och plundring? En engelsman (tror jag att han är) som heter Richard Seymour funderar över detta och kommer till ett enkelt svar:

There is a simple political reason why liberal arguments for imperialism will tend to come to the fore – most people reject the militaristic nationalism of the hard right. It is much easier to win people to war if you can persuade them that humane and democratic values are stake.

This means that however ridiculous and exhausted the current generation of pro-war liberal sycophants appears to be, others will arise to take their place.

And this is why the liberal hawks have found that they need Obama. The paradox is that although he was elected on an anti-war vote, he nevertheless represents the best chance for reconciling liberal opinion with imperialism.

Obama tänker fortsätta att döda folk i Afghanistan och Pakistan, många kommer att vara civila som bara "råkar" komma i vägen för bomber och kulor, och de liberala skojarna kommer att fortsätta att hurra för det. Nu är det "yes we can"-mördande, inte något fult i stil med det som Bush höll på med. Det är inte deras byar som kommer i vägen för de förarlösa planens raketer. Är inte detta dj-t fegt förresten, att skicka runt fjärrstyrda flygplan och skjuta raketer?

Demokrati och mänskliga rättigheter lär inte främjas genom att massakrera de människor som man påstår sig hjälpa. Varför orkar inte bombliberalerna tänka så långt? Nåja, de lär väl fortsätta att hurra. I grund och botten tvivlar jag på att de bryr sig. Den generation av liberaler som brydde sig är nog pensionerad eller död vid det här laget. Och när entusiasterna för en invasion av Irak nu är bortgjorda kommer det väl helt enkelt ett nytt gäng som hurrar för invasioner på annat håll - alltid humanitärt! - Det är väl ungefär så som Seymour ser på saken.

Det är fegt att ge sig på barn

Jag vill veta varför det är olagligt att köra bil i onyktert tillstånd, men lagligt att vara full när man tar hand om barn.

Det är en helt riktig fråga som Inga-Lina Lindqvist ställer i Aftonbladet. Svaret kanske är att förarens onykterhet kan få bilen att gå sönder medan barnet väl klarar sig ändå ... eller?

Det är fegt att ge sig på barn. Inte ens ett oemotståndligt sug efter droger som gör att man blir konstig i skallen motiverar att man skall få vansköta barn. När man pratar med en drogmissbrukare pratar man med ... ja, vadå? Är det en människa, eller är det en flaska sprit eller en pillerburk? Bör tunga missbrukare anses som tillräkneliga? Folk som slår sina egna och andras liv i spillror - det är fegt!

Hör ni det "liberaler"? Fegt.

I samma fega kategori kan man inordna de kräk som vill höja barna- och mödradödligheten på Cuba. En del vänsterpartister verkar ingå i det gänget. Man får inte ursäkta diktaturen på Cuba med en god hälsovård, påstår de. Nänä, om man uttrycker det så där lite smetigt överslätande som "hälsovård" låter påståendet rimligt. Men när man börjar konkretisera, som med barna- och mödradödlighet, eller operationer som räddar synen på mängder av människor, då kanske det inte är lika tjusigt längre.

Det handlar om människoliv, om mänskligt lidande, och här har Cuba lyckats bättre än grannstaterna. De grannar man i första hand skall jämföra med är de fattiga nationerna i Karibien, men även USA hamnar i en dålig dager här. Och eftersom USA inte visar några tecken på att vilja rusta upp sitt hälsoväsen måste grannarna rusta ner så att det inte märks hur dåliga man är - och då måste, för att uttrycka saken konkret, fler spädbarn och mödrar dö på Cuba. För vem tror väl att något annat händer om liberalerna får sitt efterlängtade "regimskifte". Att moraliskt nedgångna folkpartister ställer upp på det här (samtidigt som de givetvis hycklande kommer att bedyra att "nämen vi vill verkligen inte ...") är väl en sak - de där figurerna är som de är. Men varför vänsterpartister?

Att ställa sig upp och ropa "jag ger mitt liv för friheten" är en sak. Att ställa sig upp och ropa att "nyfödda barn skall offras för friheten men jag tänker själv banne mig inte riskera någonting" är en helt annan sak. En mycket rutten sak. Omoraliskt. Fegt. Det må så vara att den är folkpartistisk, men vad har vänsterpartister i den smeten att göra?

Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

... frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att "bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter"? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som "muppar") som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter - dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om "oljeshejker" skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera - men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som "störningar" av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst - hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?

Palestinakonflikten - samtidens svarta hjärta

Ibland går man och minns hur det var förr. Jag minns tillbaka några årtionden när det var vedertagen sanning att den palestinska massflykten 1948, i samband med Israels bildande, orsakades av att de arabiska radiostationerna uppmanade folk att fly. Sedan var det någon som kollade hur det stämde helt enkelt genom att lyssna igen de inspelningar (gjorda av BBC och Voice of America tror jag) som fanns bevarade. Och man hittade inga uppmaningar till folk att fly.

Och så blev det tyst.

Varför? Det där måste ju har varit en första rangens nyhet och en anledning för alla som dragit valsen om flyktuppmaningar att gå ut och be om ursäkt för att de farit med osanning. Men icke.

Kan man känna förtroende för människor som beter sig på det sättet?

Massflykten från Palestina 1948 påminner om den massflykt som skedde i Kosovo 1999. Det skedde inga verkligt storskaliga massakrer, men grova våldsdåd förekom, många människor dödades, och detta utlöste panikflykt. Folk flydde bokstavligen för livet. När det gällde Kosovo var stora delar av omvärlden fördömande. När det gäller palestinierna verkar fortfarande tanken att de är lovligt byte leva kvar i stora kretsar. Eller åtminstone kretsar med makt.

Det är det obehagliga med olika måttstockar, en åtskillnad som luktar rasism. När en muslimsk barnprogramskanin vill bita danskar blir det ett jävla liv, när en israelisk minister hotar en miljonbefolkning med "holocaust" är rubriker och upprördhet inte särskilt stor. Skillnaden är dock stor. Uttalanden från israeler som visar på öppen rasism ignoreras i stor grad - eller är det rädsla som gör att de inte slås upp på förstasidorna? Israeler kräver etnisk rensning av palestinier, men kallar det "transfer" och slipper då undan. Vi har lärt oss en del om vissa europeer som för över sextio år sedan höll på med "transfer" av oönskade människor.

Det har länge kännts svårt att jämföra dagens israeler med historiska våldsdåd av typen Sobibor och Treblinka (som ju är unika och mycket svåra att överträffa). Men om vi inte går i "kalla dom för nazister"-fällan utan i stället jämför med mer ordinära men ändå våldsamma europeiska företeelser kan jämförelsen stämma bättre. Och då kan vi ta med såväl rumänska och ungerska järngardister och pilkorsare som engelska eller franska kolonialister. Vilken etikett det än gäller: metoden att ta ifrån motståndaren/offret all mänsklighet går igen. Baksidan av detta är att även förtryckarens mänsklighet upplöses. Kvar finns bara våldet. Och till slut kommer våldet att segra på ett sätt som anstiftaren kanske inte har tänkt sig.

Kanske koalitionen Israel-USA tänker dra igång ett nytt krig som ett sista desperat försök från två trängda regimer att vända en allt mer hotande utveckling, och som ett sätt för Bush att försvåra för sin efterträdare. Det kan mycket väl sluta med ytterligare nederlag och ännu starkare arabiskt motstånd. Hitzbollah verkar vara starkt och redo för att utdela ytterligare slag. Jag undrar varför liberaler och liknande i Sverige hejar på en sådan utveckling - är de hemliga hamas-anhängare i själva verket? För tror de verkligen att Israel kommer att lyckas nu när man i viktiga stycken har misslyckats under alla tidigare år? Och varför var det så smart av israelerna att tolerera hamas på den tid när PLO var den viktiga motståndsrörelsen - tyder inte det på ett rätt dåligt omdöme hos den israeliska ledningen, eller kanske en motbjudande bondslughet som straffar sig själv så småningom?

***

För sextiofem år, i april 1943, sedan reste sig gettot i Warszawa i en hopplös men hjältemodig kamp mot de tyska och polska antisemitiska folkutrotarna. Vad kommer att hända i getto Gaza? Det är en mycket deprimerande utveckling där, och vem kan säga: "jag visste ingenting"?

När vi försöker se in i samtidens svarta hjärta ligger palestinakonflikten där som ett alltmer inflammerat sår. Skam över de världens makthavare som inte stoppar den!

En liten kris rensar systemet...?

Citerat från gårdagens Dagens Industri:

Det ska fan vara centralbankschef i USA. Sedan i somras har Ben Bernanke sänkt styrräntan med en hel procentenhet. Ändå skriker Wall Street efter mer – och får det! Världens främsta centralbanker pumpar nu in mer pengar på de oroliga finansmarknaderna.

Centralbankerna har öst in pengar i banksystemet i flera omgångar nu för att få pengarna att röra på sig. Affärsbanker och låneinstitut sitter och trycker på de medel de har, rädda för att drabbas av lånekrisen i USA.

Det man kan sätta ett kritisk finger på är bland annat detta: om man har en kapitalistisk marknadsekonomi där aktörerna själva antas fatta sina beslut och göra det som de själva tror är bäst utan inblandning utifrån, varför skall de överhuvud taget be om hjälp? Frågan är särskilt relevant när problemen som uppstår inte kommer från yttre rymden utan från affärsvärlden själv.

Verkar det inte konstigt om banker och andra företag predikar oberoende så länge det är vackert väder, men skriker att myndigheterna skall komma med ett paraply när det börjar regna? En nationalekonom som studerar institutioner säger nog till detta att det krävs regelverk för att ekonomin skall fungera, och staten och de demokratiska organen är de bästa för att skapa och genomdriva reglerna, men behöver den sanne marknadsliberalen ta hänsyn till sådana mesiga argument? Parollen måste vara: "Var och en för sig själv och strunta i de andra!" Inte kan man komma dragande med någon unken socialism av typen "En för alla, alla för en"! - eller hur?

Kom ihåg bankkrisen i Sverige i början av 90-talet: enorma belopp av offentliga pengar skickades in i bankerna för att rädda dem, men hur mycket har betalats tillbaka? Man får intrycket av att liberalismen gäller när det går bra, inte annars. Annars skulle ju en hard-core liberal säga att "det är bara bra med en liten kris som rensar ut skiten ur systemet, sedan kommer det att fungera bättre". Men den sortens liberaler leder inte storföretag eller centralbanker, och de tillåts nog inte husera i någon framstående regeringsposition heller - i alla fall inte någon längre tid.

Men hur vore det om chockterapi tillgreps: om den civila offentliga sektorn avvecklas omgående och alla fick en tillsägelse att "nu får ni klara er själva bäst fasen ni kan"? Ett radikalt burn-out! Var skulle då storföretagen springa och klaga och ropa efter hjälp när det börjar se dystert ut i bokföringen? (Förresten, varför skall en riktig liberal ens ha bokföring och affärsplaner: han får väl ta dagen och eventuella kunder som de kommer när han står i sin lilla enmansverkstad och jobbar helt manuellt!)

Liberalismens död - och själavandring?

Det här är det trehundrade inlägget sedan jag började den här bloggen 21 februari i år. Hade aldrig trott att det skulle dra iväg så långt.

Dagens predikan handlar om den stora kulturkampen mellan liberalism och socialism. Jag känner mig inspirerad av ett mycket intressant inlägg i bloggen Approximation "Ljus över världen". Det är bra, läs det. Här är ett citat som drar linjerna mycket tydligt:

En anledning till att kapitalismen överlevt så länge är just detta: systemet är nästan onåbart för kritik. En miljon döda till följd av en asymmetri mellan utbud och efterfrågan? Ja det var ju tråkigt, men det finns ingen som kan sägas vara direkt ansvarig. Det är marknaden, det är vi alla och ingen alls, det är bara så det är.

Till den existerande plansocialismens moraliska fördelar hörde att det trots allt var uppenbart hos vem ansvaret låg när någon blev eftersatt. Resursfördelningen var ju planerad. Räckte det inte åt alla då hade ledarna misslyckats. Det har därför varit lätt för Stéphane Courtois att göra sina bodycounts, där offren för svältkatastrofer, skrivs på kommunismens konto.

Skillnaden mellan den ansvarslöshet som kännetecknar den neoklassiska liberala nationalekonomin (den bygger på otaliga köpare och säljare som inte kan påverka någonting) och socialismen framstår tydligt. Vad vill vi ha för politiker? Sådana som tvår sina händer och beklagar att inget kan göras åt "marknaden", eller systemöverskridare som manar till kamp?

Man kan utveckla resonemanget: det som gör liberalismen omöjlig att vidareutveckla under egen etikett är att samhällets resurser är ojämnt fördelade och att ojämlikheten ökar och leder till monopol. Därmed minskar faktiskt möjligheterna för alltfler människor att förverkliga någon sorts frihet. I bästa fall sitter man i en förgylld bur, i sämsta fall är den inte ens förgylld. Livet levs under parollen "allt är tillåtet men inget är möjligt". Eftersom nyliberalerna på grund av sin syn på äganderätt inte vill ta itu med ojämlikheten (jag skrev lite om deras typ av optimalt samhälle tidigare) har de uppnått sin gräns för politisk expansion. Det finns bara en väg för dem: att gå bakåt, att bli alltmer reaktionära.

"Under egen etikett" skrev jag. För som andra också har anmärkt: valet socialliberalerna har att göra är att antingen följa med nyliberalerna ner i reaktionens träsk, eller fortsätta den liberala frihetsrevolutionen under socialistisk etikett. Den skakiga internationella ekonomin, kolonialkrigens återkomst och kriget mot "terrorismen" ( = kriget mot demokratin) gör att valet har blivit akut. Om den gamla liberalismen dör kan den ändå återuppstå i nästa våg av frihetskamp, göra en själavandring in i en ny socialistisk kropp. Motsättningarna mellan en klassisk marxism och en modern socialliberalism inte vara oöverstigliga.

Jag vill komplettera med en blänkare om "den existerande plansocialismen". En del forskning har gjorts på senare år men resultaten har varit sådana att man knappast kan förvänta sig helsidor i Dagens Nyheter om detta. I en forskningsöversikt i Journal of Economic Literature får vi veta att "planen" sannerligen inte var allsmäktig och oföränderligt fixerad. Det handlade snarare om ständiga serier av korrigeringar, och femårsplanerna blev egentligen aldrig färdiga. Artikeln heter "Allocation under Dictatorship: Research in Stalin's Archives" av Paul Gregory and Mark Harrison, i septembernumret 2006. Ett citat:

Research in the archives has shown how decisionmakers at every level actually allocated resources: They made it up as they went along, using intuition, historical precedent, and common sense. As befits a bureaucracy, there were plenty of formal
rules, but the rules were constantly revised or overridden. Those at higher levels made formal rules, only to break them. Those at lower levels, unable to live without rules, relied on customary norms or rules of thumb.

På den tiden använde man kulramar för att räkna fram femårsplanerna (egentligen mer avancerat än vad det låter - en abakus räknade lika snabbt som en elmekanisk räknemaskin av ungefär 1970 års modell). Hur skulle det gå att köra femårsplaner med supermoderna och supersnabba datorer?

Digerdöden nästa?

Bloggare Jinge skriver om hotet om nya farsoter och sölandet med att bygga upp resurser för att snabbproducera vaccin och ta hand om offer för epidemier i massomfattning. Tänkvärt.

Det här är i högsta grad en politisk fråga. Möjligen kan fjuniga små liberaler inbilla sig att "marknaden" fixar medicinleveranser och vårdplatser om krisen bryter ut. Det är lika smart som att tro att "marknaden" fixar till en krigsmakt i vårt avrustade land när kriget brutit ut och fienden redan klampar omkring på vår mark.

Under den stora trettiotalskrisen predikade dåtidens liberaler att problemen skulle lösa sig av sig själv på lång sikt . En av dåtidens största nationalekonomer, John Maynard Keynes, genmälde att på lång sikt är vi alla döda! Och det stämmer även i det här fallet: det tar några år att bygga stora anläggningar för medicinproduktion samt att trimma in personal och logistik. Bryter en svår farsot ut kanske vi är lika utlämnade som under Digerdöden, den stora medeltida pestepidemin omkring år 1350, om inte resurserna finns färdiga. Man vet inte hur mycket folk som dog, men kanske en tredjedel av människorna här fick pesten. Somliga områden drabbades ännu värre (med öde gårdar och byar som resultat), andra tycks ha klarat sig rätt bra.

Om några tiotal procent av Europas befolkning skulle dö inom loppet av säg en till två månader skulle det ha samma effekt som en kärnvapenattack. Jag undrar om samhället skulle överleva på nuvarande nivå efter en sådan smäll? Det är inte bara en demografisk kris som hotar, själva den psykologiska krisen kan bli väl så svår att klara av.

I och för sig, vi som läst lite ekonomisk historia vet att det blev brist på folk efter Digerdöden och att de överlevande bönderna kunde tilltvinga sig bättre villkor i kampen mot godsägarna. Men jag tycker inte det låter som ett riktigt bra argument för att söla med den där vaccinfabriken ...!

Liberalismens gränser

Antag att vi har en ekonomi som resursmässigt består av tre kronor. De fördelas enligt följande:

1 person äger 1 krona
100 personer äger 1 öre
1 krona finns i resurser som ännu inte fördelats men som skall delas upp

Hur är det optimala sättet att fördela de totala resurserna? Spontant kanske någon säger att 101 personer får dela på tre kronor. Knappt tre öre per skalle alltså. Men nu finns det något som kallas pareto-optimum (efter en italienare som hette Pareto) som är gångbart inom den liberala nationalekonomin. Det säger att den optimala förbättringen inträder när alla har fått det så bra som möjligt, men ingen har fått det sämre. Med andra ord: den som har 1 krona fortsätter att ha en krona, och de 100 får 2 öre i ställe för 1 om man delar rättvist. En förbättring, visserligen, men ändå totalt en fördelning som kan vara gravt orättfärdig. En lönsam samhällslösning kanske hade varit att ge alla 2 öre var och lägga resten i en produktiv verksamhet som alla har nytta av, men det förbjuds i den här modellen.

I någon lärobok stod det att en pareto-optimal lösning tenderar att vara konservativ. Och det är här vi hittar liberalismens gränser. Liberalismen i sin organiserade politiska form är en "befrielserörelse bakåt" - den slår utan förskoning mot det gamla feodala samhället. Däremot kan den, pga sin bindning till marknadsekonomi av kapitalistisk form, inte vara "befrielserörelse framåt". Den gör halt vid det kapitalistiska ägandet och tror att denna dagslända i mänsklighetens historia alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Det gäller bara att putsa på detaljerna.

Det är ingen tillfällighet att folkpartiet en gång hade många arbetarväljare, särskilt i "frisinnade" områden som Göteborg och Västerbotten. Men i valet mellan arbetarintressen och kapitalintressen fick de senare råda, och så gick det som det gick. Karl Stafs och Bertil Ohlins stolta liberala partier har urartat till Leijonborgs inte särskilt stolta men däremot ganska solkiga lilla grupp som skall kämpa om utrymmet med likasinnade inom moderaterna, centern, kristdemokraterna och socialdemokraterna. De kan av ideologiska skäl inte ge sig på kapitalet, de har inga idéer för framtiden, de är slut som rörelser som siktar framåt.

Bloggaren Biology and Politics har skrivit ett par intressanta inlägg om liberalism:

Fantasin till Makten! Om nödvändigheten av liberala och socialistiska utopier

John Stuart Mill: liberalen som blev socialist

Läs dem gärna och fundera vidare. Liberalismen är inte död som idé om mänsklig befrielse, däremot som befrielserörelse av egen kraft. Liberalismen finns inbakad redan i de tankar som Marx och Engels uttryckte på 1840-talet. Det är 2000-talets socialister som har att föra rörelsen vidare, för bara de kan vara en "befrielserörelse framåt".

Den osynliga handen …

… borde ha en smäll över fingrarna. Det är inte så våldsamt som det låter, snarare ett slag i luften – för det finns ingen osynlig hand.

Den liberala idén om en osynlig hand som ordnar allt ekonomiskt till det bästa om den får arbeta utan yttre inblandning kommer från nationalekonomins fader, den kloke skotten Adam Smith. Första gången förekommer den i en filosofisk avhandling från 1759-talet (”A Theory of Moral Sentiments”), sedan i ”Wealth of Nations” 1776.

Vad Smith skriver är sammanfattningsvis att när folk agerar för sina egna själviska intressen (inom vissa givna ramar, märk väl!) kommer resultatet bli att samhällets resurser fördelas på bästa möjliga sätt. Vad som skulle hända med fördelningen om ramarna såg annorlunda ut framgår inte. I "Wealth" antar Smith en ekonomi som i stort sett verkar sluten och där utbud och efterfrågan går jämnt ut. I Moral Sentiments handlar det om att Försynen på något sätt ser till att maten räcker till både rika och fattiga. Som förutsättningar verkar det magert.

Vad liberalerna inte talar så mycket om är att perfekt konkurrens krävs för att modellen skall fungera. Obs! att det står perfekt, inte fri konkurrens – det är olika saker. Den perfekta konkurrensen betyder att enkla varor tillverkas av mängder av småproducenter med obetydligt kapital som säljer till otaliga kunder, och ingen enskild kan påverka priserna. I konkurrensen kommer omedelbart alla att gå dit man verkar kunna göra vinst, vilket betyder att ingen gör vinst. Då kan man kanske tala om en ”osynlig hand”. De enda marknader som kan se ut på det här sättet i praktiken är jordbruk och valutor, men eftersom den friheten är har sina problem har matproduktion och valutahandel ofta reglerats. (Inte alltid med lyckade resultat, det måste medges.)

Men är konkurrensen bara ”fri” är det fritt fram för den stora koncernen att slå ner den lilla ensamföretagaren eller lägga ut ett reklambombardemang som tystar medtävlarna, eller att få staten att agera för sina intressen. Smith var medveten om att de här avvikelserna fanns, vare sig det gällde affärsmän som konspirerar mot allmänheten eller arbetare som inte tillåts att organisera sig, Dagens liberaler har svårare att ta detta till sig även om man pratar mycket om konkurrens och till och med håller sig med ett Konkurrensverk.

Idéer om ”osynliga händer” kan kritiseras från olika håll. Här är några förslag. Adam Smith skriver inte att ”det är som om en osynlig hand …”. Det är ungefär som om Platon i sin berömda liknelse om grottan där folket lever med sina skenbilder hade skrivit ”det finns en grotta där …”.

Men det som Platon klokt nog beskriver som en liknelse är hos Smith till synes ett faktum. Läs här: ” … he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention.” Eller det här: ” They are led by an invisible hand to make nearly the same distribution of the necessaries of life, which would have been made, had the earth been divided into equal portions among all its inhabitants, and thus without intending it, without knowing it, advance the interest of the society, and afford means to the multiplication of the species.” Stämmer detta har vi ett perfekt ekonomiskt system.

Tanken om perfektion bygger på en skenbild. Har du en bild framför ögonen och inte kan tänka dig att något kan vara vackrare än den, ja då är bilden perfekt. Men börjar man se brister försvinner perfektionen, och ersätts kanske av tankar om hur det här skall rättas till, eller till och med avsky. Det är synd att inte Smith framhävde samhällsekonomin som en trädgård som bör ansas omsorgsfullt - då hade vi nog sluppit en mängd liberala dumheter.

Låt oss jämföra med Platon igen. Han hade föreställningar om en idévärld där förebilderna för allt som vi kan träffa på i vår vardagliga värld finns. I idevärlden finns tingens fulländade förebilder som vi bara ser skenbilder av härnere. Det verkar som om vissa personer tror att den osynliga handen verkligen existerar som en perfekt förebild och att det gäller för oss människor att försöka förverkliga denna bild i vår egen värld. Vi kan kalla dessa ”vissa personer” för ”nationalekonomer”. Att folk har konstiga ideer är en sak, men när vanföreställningarna skall drivas igenom i verkligheten kan det bli värre.

Jämför med religion! Tron på osynliga händer omfattas ju med nästan religiös glöd på sina håll, så det kanske inte är så tokigt med den jämförelsen. Det finns människor som hävdar att den fantastiska och komplicerade värld vi lever i helt enkelt måste vara skapad av en intelligent kraft (Gud) som klurat ut hur varje liten detalj skall fungera. Eftersom världen är så märkvärdig och unik måste vi tro på Gud. Då bortser man från att naturen bygger nya strukturer inte till perfektion, utan snickrar ihop dem med tillgängliga resurser. Den USAmerikanske paleontologen (forskaren i gamla ben alltså) Stephen Jay Gould skrev om det i boken ”Pandans tumme”.

En optimerad varelse kan man misstänka är rätt illa förberedd på förändringar i sin omgivning, för övrigt. När en viss typ av skog försvinner, försvinner också den sorts hackspettar som bara kan trivas där. Människan verkar vara unik och märkligt optimerad för sitt liv. Men börjar man fundera på vår konstruktion som medför inte bara ont i ryggen och diabetes, utan också mentala processer som ibland kan utlösa milt sagt otrevliga handlingar, är det ajöss med perfektionen. Potential för förbättringar finns. Livet är något som inte har fulländats av en osynlig hand, utan är snarare en provisorisk konstruktion som kanske aldrig blir färdig. Och för oss människor krävs det handgripliga insatser ibland. Det är nog rätt få ärkeliberaler som skulle tycka det var rimligt att dra in all sjukvård med hänvisning till att ”naturen ändå är den bäste läkaren”. Alltså: om vi slutar tänka att det ekonomiska systemet är perfekt som det är om vi inte gör någonting åt det, då försvinner den osynliga handen. Kvar finns en massa lösa trådar som vi helst för vår överlevnads skull bör försöka få ihop till en värmande filt i vinternatten.

Däremot går det tydligen bra att ta en förflugen tanke om samhällsekonomin och hävda att den sköter sig bäst utan ingripanden. Men eftersom det samhälle där en osynlig hand verkligen skulle kunna vara möjlig är ett samhälle av bönder och hantverkare som lever nära existensminimum tvivlar jag på att liberalerna verkligen skulle vilja uppleva det. Det är inte där skon klämmer. Det handlar snarare om att högst verkliga händer vill ta Jordens rikedomar utan inblandning från fattiglappar, demokrater och liknande pack. Medan politikerna sjunger konkurrensens lov fortsätter monopoliseringen.

Om vi träffar är det troligare att det är en högst verklig och synlig hand som är nere och försöker nalla ur kakburken, inte någon osynlig skepnad.