Den osynliga handen …

… borde ha en smäll över fingrarna. Det är inte så våldsamt som det låter, snarare ett slag i luften – för det finns ingen osynlig hand.

Den liberala idén om en osynlig hand som ordnar allt ekonomiskt till det bästa om den får arbeta utan yttre inblandning kommer från nationalekonomins fader, den kloke skotten Adam Smith. Första gången förekommer den i en filosofisk avhandling från 1759-talet (”A Theory of Moral Sentiments”), sedan i ”Wealth of Nations” 1776.

Vad Smith skriver är sammanfattningsvis att när folk agerar för sina egna själviska intressen (inom vissa givna ramar, märk väl!) kommer resultatet bli att samhällets resurser fördelas på bästa möjliga sätt. Vad som skulle hända med fördelningen om ramarna såg annorlunda ut framgår inte. I "Wealth" antar Smith en ekonomi som i stort sett verkar sluten och där utbud och efterfrågan går jämnt ut. I Moral Sentiments handlar det om att Försynen på något sätt ser till att maten räcker till både rika och fattiga. Som förutsättningar verkar det magert.

Vad liberalerna inte talar så mycket om är att perfekt konkurrens krävs för att modellen skall fungera. Obs! att det står perfekt, inte fri konkurrens – det är olika saker. Den perfekta konkurrensen betyder att enkla varor tillverkas av mängder av småproducenter med obetydligt kapital som säljer till otaliga kunder, och ingen enskild kan påverka priserna. I konkurrensen kommer omedelbart alla att gå dit man verkar kunna göra vinst, vilket betyder att ingen gör vinst. Då kan man kanske tala om en ”osynlig hand”. De enda marknader som kan se ut på det här sättet i praktiken är jordbruk och valutor, men eftersom den friheten är har sina problem har matproduktion och valutahandel ofta reglerats. (Inte alltid med lyckade resultat, det måste medges.)

Men är konkurrensen bara ”fri” är det fritt fram för den stora koncernen att slå ner den lilla ensamföretagaren eller lägga ut ett reklambombardemang som tystar medtävlarna, eller att få staten att agera för sina intressen. Smith var medveten om att de här avvikelserna fanns, vare sig det gällde affärsmän som konspirerar mot allmänheten eller arbetare som inte tillåts att organisera sig, Dagens liberaler har svårare att ta detta till sig även om man pratar mycket om konkurrens och till och med håller sig med ett Konkurrensverk.

Idéer om ”osynliga händer” kan kritiseras från olika håll. Här är några förslag. Adam Smith skriver inte att ”det är som om en osynlig hand …”. Det är ungefär som om Platon i sin berömda liknelse om grottan där folket lever med sina skenbilder hade skrivit ”det finns en grotta där …”.

Men det som Platon klokt nog beskriver som en liknelse är hos Smith till synes ett faktum. Läs här: ” … he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention.” Eller det här: ” They are led by an invisible hand to make nearly the same distribution of the necessaries of life, which would have been made, had the earth been divided into equal portions among all its inhabitants, and thus without intending it, without knowing it, advance the interest of the society, and afford means to the multiplication of the species.” Stämmer detta har vi ett perfekt ekonomiskt system.

Tanken om perfektion bygger på en skenbild. Har du en bild framför ögonen och inte kan tänka dig att något kan vara vackrare än den, ja då är bilden perfekt. Men börjar man se brister försvinner perfektionen, och ersätts kanske av tankar om hur det här skall rättas till, eller till och med avsky. Det är synd att inte Smith framhävde samhällsekonomin som en trädgård som bör ansas omsorgsfullt - då hade vi nog sluppit en mängd liberala dumheter.

Låt oss jämföra med Platon igen. Han hade föreställningar om en idévärld där förebilderna för allt som vi kan träffa på i vår vardagliga värld finns. I idevärlden finns tingens fulländade förebilder som vi bara ser skenbilder av härnere. Det verkar som om vissa personer tror att den osynliga handen verkligen existerar som en perfekt förebild och att det gäller för oss människor att försöka förverkliga denna bild i vår egen värld. Vi kan kalla dessa ”vissa personer” för ”nationalekonomer”. Att folk har konstiga ideer är en sak, men när vanföreställningarna skall drivas igenom i verkligheten kan det bli värre.

Jämför med religion! Tron på osynliga händer omfattas ju med nästan religiös glöd på sina håll, så det kanske inte är så tokigt med den jämförelsen. Det finns människor som hävdar att den fantastiska och komplicerade värld vi lever i helt enkelt måste vara skapad av en intelligent kraft (Gud) som klurat ut hur varje liten detalj skall fungera. Eftersom världen är så märkvärdig och unik måste vi tro på Gud. Då bortser man från att naturen bygger nya strukturer inte till perfektion, utan snickrar ihop dem med tillgängliga resurser. Den USAmerikanske paleontologen (forskaren i gamla ben alltså) Stephen Jay Gould skrev om det i boken ”Pandans tumme”.

En optimerad varelse kan man misstänka är rätt illa förberedd på förändringar i sin omgivning, för övrigt. När en viss typ av skog försvinner, försvinner också den sorts hackspettar som bara kan trivas där. Människan verkar vara unik och märkligt optimerad för sitt liv. Men börjar man fundera på vår konstruktion som medför inte bara ont i ryggen och diabetes, utan också mentala processer som ibland kan utlösa milt sagt otrevliga handlingar, är det ajöss med perfektionen. Potential för förbättringar finns. Livet är något som inte har fulländats av en osynlig hand, utan är snarare en provisorisk konstruktion som kanske aldrig blir färdig. Och för oss människor krävs det handgripliga insatser ibland. Det är nog rätt få ärkeliberaler som skulle tycka det var rimligt att dra in all sjukvård med hänvisning till att ”naturen ändå är den bäste läkaren”. Alltså: om vi slutar tänka att det ekonomiska systemet är perfekt som det är om vi inte gör någonting åt det, då försvinner den osynliga handen. Kvar finns en massa lösa trådar som vi helst för vår överlevnads skull bör försöka få ihop till en värmande filt i vinternatten.

Däremot går det tydligen bra att ta en förflugen tanke om samhällsekonomin och hävda att den sköter sig bäst utan ingripanden. Men eftersom det samhälle där en osynlig hand verkligen skulle kunna vara möjlig är ett samhälle av bönder och hantverkare som lever nära existensminimum tvivlar jag på att liberalerna verkligen skulle vilja uppleva det. Det är inte där skon klämmer. Det handlar snarare om att högst verkliga händer vill ta Jordens rikedomar utan inblandning från fattiglappar, demokrater och liknande pack. Medan politikerna sjunger konkurrensens lov fortsätter monopoliseringen.

Om vi träffar är det troligare att det är en högst verklig och synlig hand som är nere och försöker nalla ur kakburken, inte någon osynlig skepnad.