Ungefär som förväntat

Det finns folk som tror (eller påstår sig tro) att "driftsformen" inte spelar någon roll, och så blir de väldigt förvånade när offentlig verksamhet privatiseras och sedan börjar uppträda som normalkapitalism, nämligen med vinstmaximering och minsta möjliga hänsyn till annat än det. Det finns förmodligen folk som också blir väldigt förvånade när det uppdagas att gallerior jagar bort delar av den gamla företagsamheten där de växer upp. Gratisbladet Södermalm låg på hallmattan när jag kom hem i eftermiddags, med framsida enligt ovan. Nu gäller det Hornstull, en galleria vars framtid man dessutom av flera skäl kan vara tveksam till. Hur många gallerior orkar Stockholm med i en situation där kanske den affärsformen dessutom kan vara på utgående? En väldig massa folk passerar Hornstull varje dag, men i vilken utsträckning vill de som åker igenom också konsumera? Handla kan man ju i allmänhet göra i hemtrakterna och då behöver man inte släpa tunga kassar genom halva eller hela stan.

Ärligt talat är gallerior inte ställen jag gärna går till, men vid de tillfällen jag varit där så är det lätt att få intrycket av att det är ungefär samma firmor överallt. Nämligen samma stora affärskedjor som har råd att betala jättehyror. Men det är säkert folk som tycker det är förvånande. Småbutikerna och de små hantverkarna som väl ingen officiellt vill jaga bort (det är väl annat språk bakom kulisserna misstänker jag) sitter löst till i verkligheten. Är inte det en ganska god illustration till hur moralen i kapitalismen ser ut? Gärna välvilja, men då skall du betala ordentligt först!

De ägare av fastigheterna som står för den här möjliga utrensningen är Bonniers, men också SL. De stora trampar ihjäl de små.

Dåligt bild, men jag antar att det är någon sorts fejkad graffiti från Hornstull.

Skadeglädje är också glädje

Jag fick rubriken till detta efter att ha läst Lasses blogg. De små handlarna riskerar att jagas bort från de köcentra i Stockholm som staden sålt ut till engelska fastighetsskojare (jag har själv skrivit om det några gånger här i bloggen, både från stadsbyggnads- och demokratisynpunkt). Det verkar som Lasse tycker att det är rätt åt eventuella handlare som röstade på Alliansen om de får känna på "marknadskrafterna" i form av skenande hyror. Jag lutar nog åt samma håll, fast kanske inte med enorma skrattsalvor.

När de moderna marknadskrafterna drar in åker annat ut, svårare än så är det inte. Men det är inga naturlagar som är i farten, det går att ändra utvecklingen om viljan finns. Ett exempel kommer från det borgerliga Paris som bestämt sig för att stoppa marknadskrafternas ondsinta attacker mot Quartier Latin. Staden har avsatt pengar för att kunna ta över hyreskontrakt och hyra ut även till affärsrörelser som inte har så mycket pengar. Man har insett att den unika kulturen i Latinkvarteren kräver att det görs en aktiv insats för att hålla marknadskrafterna stången. Detta kunde man läsa i Dagens Nyheters Namn och Nytt idag (vet inte om det finns på nätet). - Jag undrar hur mänskorna som styr Stockholm idag skulle reagera på ett sådant förslag? De fina liberalerna skulle väl skita knäck i spiraler bara vid tanken på att subventionera någon liten affärsidkare som inte gör så mycket mer än bidrar till trevnad och en levande stad.

Två bilder från Söder

En bild av Söder, tagen nära Mariatorget i förmiddags. Affisch om en minnesgudstjänst för avlidna missbrukare. Det är nog rätt många vid det här laget, sedan narkotika på allvar började komma in i Sverige i mitten av sextiotalet. Och supit sig sönder och samman har ju folk hållit på med under århundraden. Man föds inte till missbrukare. Det fordras inskolning. Tänk på det.

Jag fortsatte ner mot Götgatan och tog en sväng in i den nya gallerian i gamla skattehuset. Antas den konkurrera med Ringens köpcentrum nu? Som bilden nedan visar är färgen på dörrarna mot yttervärlden i en ganska läskig orange nyans. Det är väl meningen att de skall synas bra, men färgen påminner mig om hur starropererades glasögon såg ut förr.


Inte var det så jäkla märkvärdigt därinne heller - samma butiker som finns överallt annars, i stort sett. Några få som inte verkade tillhöra någon butikskedja. Men det här upplägget (förmodligen saftiga hyror) är som gjort för att slå ut små oberoende firmor. Serveringar där folk kunde sitta och försöka se ut som intellektuella kämpar från Sofo fanns det - jag misstänker att de mest snackade smörja. - Var det inte författaren Stig Dagerman som en gång för länge sedan gav sig ut på stan för att avlyssna vad folk pratade om, i akt och mening att göra litteratur av det, men återkom efter några dagar och rapporterade att folk mest pratade smörja? Jag tror inte att figurerna där var så mycket bättre.

Gallerior verkar vara dagens bud. För hundra år sedan var det populärt med en liknande företeelse: då hette det passager. En gång genom ett hus, från en gata till en annan, med butiker och andra inrättningar. Passagen mellan Birger jarlsgatan och Smålandsgatan från 1890-talet är av den typen, och jag har gått i något liknande i Budapest en gång. Birger jarlspassagen hamnade i världslitteraturen, i och med att August Strindberg lät akt fyra av skådespelet Stora landsvägen utspelas just där. Undrar om någon sitter och plitar på ett galleria-skådespel idag? I och för sig låter det som en idé för en evighetsserie på TV: en galleria, ett antal företag med sina anställda och stamkunder, konflikter i parti och minut, rån, bombhot, romantik ... .

Frihet, gallerior - demokrati?

Jag fick nyligen i min hand en broschyr från Vänsterpartiet i Stockholm med bland annat parollen:

Stockholm
världens friaste stad - för alla!

Här kan vi fundera vidare i samma linje som Karl Marx i hans ungdom: hur man kan gå från dagens klassamhälle med somliga fria och många ofria till ett samhälle där klasserna och klassförtrycket försvunnit, och därmed alla människor blivit fria? Verklig frihet kan inte finnas där det finns ofria människor. Men jag går i stället vidare via en artikel i DN:s kulturbilaga idag. Det är arkitekten och forskaren Catharina Gabrielsson som frågar:

Vad är det som händer med det offentliga rummet? Larmrapporterna kring dess försvinnande från slutet av 90-talet verkar ha gått samma öde till mötes som obekväma miljöanalyser: efter en hastigt uppflammad debatt glöms de bort och stoppas undan. ... Nu har protesterna tystnat. Allt fortsätter i stort sett som vanligt, men denna ”vanlighet” rymmer i själva verket en glidande anpassbarhet inför ett i grunden förändrat samhälle.

Hon berättar om:

... ett möte inför den nära förestående inglasningen av Sergels torg i Stockholm. Hanteringen har länge skett i det tysta och fördolda, utan den debatt som väcktes när projektet först initierades 1998. När jag förhörde mig om det egentliga syftet bakom åtgärderna (vilka innebär att stora delar av Sergels torg mutas in och kommersialiseras) svarade en representant från polisen: ”Vi vill få bort missbrukarna, invandrarna, ungdomarna, uteliggarna och gratisätarna – det ska bara vara vi där.”

Tydligare kan motiven bakom moderaternas valparoll för Stockholms stadsmiljö – ”Snyggt och tryggt” – knappast uttryckas. Vad som framställs som åtgärder för trivsel och säkerhet är i praktiken en fråga om social sanering. Det innebär en homogenisering av stadens befolkning och av dess kommersiella utbud, eftersom ”uppgraderingen” av stadsmiljön också innebär höjda lokalhyror: bara de stora butikskedjorna blir kvar.

Man kan ju tillägga att "de stora butikskedjorna" inte är riktigt samma sak som de småföretagare som Allianspartierna till och från påstår sig värna om. Det tycks som om i den moderna gallerian jämlikhet och frihet uppnåtts genom att rensa bort de som inte passar in. Med andra ord de som inte konsumerar på rätt sätt. Med "social sanering" görs dessutom en del sociala problem svårare att få syn på än om de står mitt i byn, och det torde vara ett viktigt mål för politiker med skattesänkningar som högre ideal än gott socialt samvete.

Här är ett långt utdrag från slutet av artikeln. Den är väl värd att läsas i sin helhet av den som är intresserad av demokrati, kultur, ekonomi och stadsbyggnadsfrågor. Det finns en del aspekter där jag kanske skulle dra delvis andra slutsatser, men det kan vi bortse ifrån. Huvudinriktningen av den här kritiken är väl värd att tänka på. Jag har kursiverat några särskilt intressanta ställen:

Idag står vi i en situation där offentligheten attackeras ur ett ideologiskt perspektiv, som sinnebild för den förhatliga ”kollektivismen”. Utförsäljningen av allmännyttan, förslag till avgiftsbelagda bibliotek och återinförseln av entréavgifter till statens museer visar hur offentligheten motarbetas och demonteras i namn av individualism och kapitalism. Det ”vi” som finns inbyggt i den moderna offentligheten är alldeles uppenbart medelklassen, och det är också det ”vi” för vilket rummet byggs och utformas i verkligheten – det vill säga som ett medium för konsumtion. Det kan tyckas vara en plattityd att påpeka att det offentliga rummet uppstår och förändras i enlighet med den dominerande klassens intressen. Men eftersom dessa behov och intressen enbart formuleras på en individuell nivå, är det inte konstigt att det offentliga rummets demokratiska betydelser kommit att bli så urholkade. Privatiseringen av det offentliga rummet kan därför betraktas som en logisk följd av paradoxerna i liberalismens ideologi, vars kritiskt resonerande medborgare i allt större utsträckning förvandlats till kund. Så vad ska vi ha det offentliga rummet till, om inte för att shoppa?

... I stället för att slå vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som det offentliga rummet av hävd symboliserat och garanterat kan det analyseras i termer av framträdande. Det innebär att uppmärksamma det som blir synligt i staden – och det som inte är det. Om ”snyggt och tryggt” också är liktydigt med att delar av befolkningen utestängs genom en hel uppsättning verktyg och styrmedel, så innebär det en totalisering av verkligheten. Vi ställs inför en upplevelse av samhället, en bild av människan, medan förutsättningarna för denna verklighet – ekonomiskt, socialt och politiskt – hålls i skymundan.

... Insikten om att alla inte ser ut, tycker eller beter sig som ”vi” är med andra ord viktig för samhället, och det ger det offentliga rummet en radikalt annan betydelse än hur det vanligtvis uppfattas. En demokratiskt ”uthållig” strategi måste vara inriktad på att blanda olikheterna, synliggöra skillnaderna och förbinda dem med varandra. Det offentliga rummets centrala ideal, principen om allmän tillgänglighet, rymmer en unik potential att framkalla en mera mångfacetterad, och därför sannare, verklighet. Vilka slutsatser vi sedan drar av denna sanning är en i grunden politisk fråga, avhängig svaret på frågan vilka ”vi” egentligen vill vara.