Dåligt uppsatta plåtar i Liljeholmen?

Den 16 maj publicerade jag den här bilden från ett hus i nybyggda området nära nya Årstabron. Röda mattan ute för bostadsrättsköp-aspiranter!

De senaste dagarna har synts tecken på att det kanske bör åtgärdas en del på huset, och i synnerhet fasaden. Denna består av stora plåtar, och här är några som tydligen inte riktigt sitter fast. Och det låter ju otäckt ifall stora plåtar plötsligt skulle åka iväg och kanske slå ner i huvudet på folk på marken.

Bilden är tagen från gångbanan på nya Årstabron, plåtarna ser ut att vara säkrade med rejäla ribbor av trä.

Så där såg det inte ut - träribbor, och några små gulaktiga pluggar (?) - när fasaden byggdes. Jag har bilder på det också. Men först ytterligare en bild på något som verkar vara en provisorisk förstärkning av en dåligt fäst plåt:

De här plåtarna sitter ganska nära marken, men det vore ju tråkigt ändå om de ramlade ner på någon av alla de som rör sig nedanför: joggare, barnvagnsekipage, flanörer, cyklister etc.

Men jag har ju bilder från när de här plåtarna sattes upp i september 2017. Här kan vi se lite av arbetet.

Det var några gubbar som jobbade på höjbara plattformar, och så måste det ha funnits ytterligare minst en man till i närheten som skötte den stora kranen till höger.

Plåtarna släpps ned till montörerna ...

... och det ser ut som plåtarna hängs upp på någon sorts nabbar.

Och nu sitter en plåt på plats ordentligt (hoppas vi!).

Så här spännande (?) ser väggen ut när den är "färdigplåtad".

Tummen på tidningen

Här följer min tumme på fram- respektive baksidan av ett par tidningar som ramlat ned i brevlådan de senaste dagarna.

"Marknadskrafterna slår till" - så kan man väl definiera ovanstående. "Söder om Folkungagatan" - SOFO - drog till sig en massa hippa typer just på grund av den originella miljön, med småbutiker och liknande. Men i och med att de hippa typerna flyttar in så upptäcker fastighetsägarna att det går att göra mer kulor genom att blåsa upp hyrorna på affärslokaler. Och då åker de gamla trivselskapande små rörelserna ut. Jaja, får "marknadskrafterna" härja ett tag så ser väl snart SOFO ut som alla andra trista likriktade kvarter i stan. Hipsters får stå där med långa näsor och glo på samma butikskedjor som finns över allt. Det verkar som privatägande och privatvinst ibland har svårt att gå ihop med just de faktorer som drar till sig intresserade.

Det här är baksidan på senaste Forskning & Framsteg. Den behärskas av reklam från en firma som säljer kikare och annat för bland annat astronomiintresserade. Om du så att säga följer tummens riktning så hamnar du på en rund företeelse med en röd grej som pekar nedåt. Det är ett radioteleskop för amatörer (med gott om pengar). Hala upp 100.000 så är det ditt!

"Tänk om Galileo haft en sådan grej när han började utforska rymden!" - Äsch, meningslöst, han hade ju ingen ström till datorn i alla fall (datorn som han alltså inte hade och inte hade begripit sig på!). Galileo hade ett teleskop som, enligt vad jag läst någonstans någon gång, inte var mycket starkare än en teaterkikare. Men det räckte för att upptäcka Jupiters månar.

Men att tekniken har hunnit så långt idag att astronomiskt intresserade amatörer kan sitta med egen utrustning och lyssna till "sfärernas musik" (eller åtminstone brus från rymden), det är ju fantastiskt! Och vill man inte lyssna kan man åtminstone införskaffa ett teleskop, datorstyrt naturligtvis, och sitta och spana ut mot de himmelska objekten. Är man lagd åt andra hållet finns det mikroskop för den som är lagd åt de små föremålen i tillvaron. Det finns alltid saker att upptäcka.

Slutfråga: vad gör de här möjligheterna med oss som människor? Det som förut var omöjligt, och sedan bara möjligt för ett fåtal forskare, kan nu utföras av miljoner människor. Är det möjligen en del av den revolution som, för att tala med Marx, gör att vi kan lämna människans förhistoria och övergå till dess historia?

Konstig arkitektur och hemska (?) städer

Enligt en artikel hos BBC har den kinesiska regeringen  ingripit vad det gäller konstig arkitektur:

The Chinese government has issued a new directive banning "bizarre architecture", and criticising some of the "oversized, xenocentric, weird" buildings in the country.

China has seen a number of architectural gems springing up in recent years, including one building shaped like a teapot and another that has been likened to a pair of trousers.

Under the new directive, buildings are to be "economical, functional, aesthetically pleasing" and "environmentally friendly".

Med andra ord verkar inte arkitektur som skall "sätta [någon plats, välj själv] på kartan" vara uppmuntrad längre. Och det borde väl minska marknaden för icke-kinesiska arkitekter som kommer med konstiga idéer, av typen tekanna eller byxor. Titta gärna på BBC:s sida för dessa och andra underligheter. Kina har ju en egen lång tradition av hur man bygger, och den bör väl kineserna ta vara på?

Jag har klippt en del stadsbilder från nyhetsbyrån Nya Kinas (Xinhua) twitter. Antagligen finner de människor som till varje pris vill bygga tätt och högt mycket av det följande härligt och fantastiskt. Andra torde ha andra synpunkter.

Här är ett hus som liknats vid ett par byxor.

Månen över Beijing är OK, men det andra?

Här får jag närmast en känsla av undergång snarare än framgång.

Schizofreni - shoppa tills du droppar

Omslag från tidskriften Arkitektur på nätet.


En ny bekantskap för mig det här. Jag läste ledaren i nr 1/2008 och fann intressanta synpunkter. Arkitekterna håller på att vakna till för de problem som nu tornar upp sig, klimatet och den hotande nya lågkonjunkturen. Det där är frågor som både är olikartade men också hänger ihop. Enligt äldre ekonomisk visdom gäller det att stimulera ekonomin för att komma ur lågkonjunkturer - men klimatproblemen visar att det är en väg som inte är särskilt farbar längre. Och det leder till något som ledarskribenten i Arkitektur kallar schizofreni.

Schizofreni är en diagnos som ligger nära till hands för ett samhälle där handel och konsumtion slår nya rekord samtidigt som världens politiker sliter med att nå överenskommelser som kan hejda klimatkrisen. Vi fortsätter konsumera, bara med sämre samvete. En alltmer respektabel lyckoforskning visar att välbefinnandet växer med genomsnittsinkomsten, men bara upp till en viss nivå. Över ett bnp/capita på ca 10 000 dollar planar kurvan ut. Det motsvarar svensk 1950-talsnivå, medan vi i dag konsumerar tre gånger så mycket. ”Postmaterialistiska” värderingar breder ut sig när de grundläggande materiella kraven är tillgodosedda, det visar forskning med rötter i 1970-talets konsumtionskritik.

Den som inbillar sig att ovanstående är en radikal kritik kan lugnas ned med att vi har helt enkelt att göra med en företeelse som är känd från grundkurserna i nationalekonomi: den minskande marginella tillfredsställelsen av mer konsumtion. Är man fattig och hungrig är nyttan av några extra smörgåsar stor, är man rik och proppmätt kanske man spyr om någon kör ner de där mackorna i ens hals. (Om man spyr är det inte bara "avtagande" utan till och med "negativ" marginalnytta av den extra smörgåsen.) Om vi tar 1950-talet så var folk lyckligare då, det var en tid när det gick framåt på så många områden i Sverige och de upplevda förbättringarna var också reella förbättringar.

Ju bättre standard man har desto mindre behöver man lägga ut på nödvändighetsvaror och kan i stället konsumera saker som inte är så nödvändiga. Det upptäckte den tyske statistikern Engel redan på 1800-talet (och fick Engels lag uppkallad efter sig som ett litet äreminne.) Och när allt mer människor blir medvetna om att den där extra smörgåsen kommer att höra av sig igen inte bara som lite illamående utan i form av väldigt otrevliga efterverkningar, då slår det igenom i samhället i stort. Först bland små grupper, så i allt vidare ringar, och till slut står Svenskt Näringsliv där och predikar för en sekt av extrema konsumtionsfanatiker som anses lika knasiga som Knutbygänget eller Jehovas vittnen. (Knasiga, eller rent omoraliska - eller faktiskt människor som är så själsligt förvridna att de behöver vård, som narkomaner eller spelberoende?!)

Och vad har arkitekterna att göra med det här då? - Ja, många av dem formger ju miljöer som är avsedda för konsumtion: affärer, affärscentra, kommunikationer. Folk skall kunna flanera runt i staden och

inget stadsliv utan shopping och ingen shopping utan ett flanerande stadsliv

Det där kommer att bli en utmaning för våra stads- och regionplanerare, men också för grupper som stadsförtätarna i Yimby. Vad jag kan se finns det tankar hos Yimby-folket som pekar framåt - täta miljöer är energi- och resursbesparande, man kan komma åt det tråkiga fenomenet med "stadsförtunning" som undvikligt drar massbilism och affärslivets utarmning med sig. Jag undrar om stadsförtätarna är beredda att ta striden mot de gammeldags betongpartierna (socialmoderaterna), bygg- och andra näringslivsintressen för att slåss för en levande stad på andra sidan miljökatastrofen? Och hur ser egentligen affärsstrukturen ut i den förtätade staden? Kommer den gamla mjölkbutiken att återupplivas och dagligen förses med leveranser via elbil från gårdar här i Mälardalen? Kommer de små hantverkarna åter ha råd att ha sina verkstäder ända inne i stadens centrum? Kommer vi att få en butiksstruktur som verkligen avspeglar att det inte är så roligt att shoppa skallen av sig längre?

Söderkåkar igen

I morgonsolen lyser några kåkar från gamla Söder i utkanten av Ludvigsbergs gamla industriområde. En härlig syn! Numera är de fina och upprustade (antar jag) och är inte dragiga hål med vägglöss och dass på gården längre. Fortsätter man några meter åt vänster kommer man ner till det väldiga Münchenbryggeriet där det var länge sedan man bryggde bira. Fast jag kommer ihåg öllukten från sextiotalet. Till höger på bilden skymtar Stadshusets torn och i högre nederkanten järnräcket till Lundabron.


Den här bilden är tagen just från Lundabron. Nedan finns ett av flera ganska fula och otrevliga diken som skär sönder staden, nämligen Torkel Knutssonsgatans nedfart mot Söder Mälarstrand. Kanske något för stadsförtätarna att fundera över?

Som jag skrev i föregående inlägg kan en rejält förtätad stad göra att mycket av privatbilismen helt enkelt trängs ut, och då kanske man delvis kunde bygga igen det här hålet? Ett smalt hus som smyger längs högra sidan av gatan, och så kanske man kunde bygga över så att resterande trafik fick gå genom en portal? Bygger man på högra sidan kan det bli en kåk som fortsätter runt hörnet och ända ner till Söder Mälarstrand,

Kan bilarna tas bort från Stockholms gator?

En T-Ford från 1908. Vad hade den i tanken?

Som legitimerad innerstadsbo har jag inte, och vill inte ha, automobil. Men jag lyssnade igår på en del synpunkter om miljöbilar, framförda av en företrädare för Gröna Bilister. Där nämndes i förbigående att en av Henry Fords tidiga modeller, kanske den första?) kördes på etanol.

Annars verkar Gröna Bilister ha ståndpunkten att det är svårt att bli av med bilen när den nu finns här, i delar av Sverige är det svårt att klara sig utan bil - men man bör vara vaksam på konsekvenserna och köra så lite miljöskadligt som möjligt. Vilket har satt organisationen i en tidvis besvärlig sits mellan motor- och miljöintressena, trots att man försöker få det bästa ur de två världarna.

På mötet nämndes nya batterier som ett tänkbart svar på vissa av miljöproblemen, med ett möjligt tekniskt genombrott på gång just nu för elbilen.

Jag gjorde en reflexion: bilar tar plats hur de än drivs fram. Om förtätningsentusiasterna får igenom sina planer i Stockholm kommer vissa aspekter av bilismen att lösas på så sätt att bilarna helt enkelt inte kommer att få plats. De kan tryckas bort genom aktiv stadsplanering.

Jag har sett prognoser om att ytterligare en halv miljon flyktingar från landsbygden kommer att ta sig till Stockholm inom de närmsta årtiondena. Vare sig det blir fler eller färre krävs åtgärder av varaktig natur (inte kringfartsleder) för att hålla trafikinfarkten borta. Om vi inte vill ha en miljömässigt ohållbar "stadsförtunning" (urban sprawl") måste utvecklingen styras åt annat håll. Och där har förtätarna en bra poäng: Man gör så att folk bor och jobbar nära stadens centrala delar och gatorna tas över av kollektivtrafik, varutransporter, cyklister och fotgängare. De som bor i staden kommer inte att ha personbil i sin dagliga gärning (om de nu inte råkar vara taxiförare och liknande). Tätt stadsbyggande kan faktiskt vara mindre påfrestande på miljön än gles bebyggelse i enorma förorter eller på rena bonnlandet!

Här skall det (eventuellt) rivas och byggas nytt!

Jag skrev om nybyggen vid Ringvägen igår. Här är några dagsfärska bilder som visar ställen där nybyggnader kan förekomma.





Parkeringen vid Ringvägen. Frågan är om detta är att betrakta som just parkeringsplats, eller en del av Tantolunden? Särskilt prydlig ser den här plätten inte ut.



Den lilla gatan invid Tantogården. Här ser det trevligare ut. En liten, liten rest av det äldre lantliga Söder. Här kan det bli nybyggnader.



När man går Ringvägen fram över järnvägen är utsikten så här, och det närmsta huset ligger i farozonen för rivning. Det ser inte så kul ut, och en överdäckning av spåren kunde ge plats för något som är kul.



Om man fortsätter nedför Tantogatan kommer man fram till området där numera så gott som ingenting finns kvar av gamla Tanto sockerbruk. Man kan hävda att allt som verkar företag skall rensas bort till förmån för bostäder i Stockholms innerstad, men jag håller inte med. Kanske inte just de här barackerna, men det bör få finnas mer än bostäder och butiker inne i stan. Och måste allt vara så jäkla välputsat!?

Mer om Chatal Höyük och förtätning i Stockholm

I ett tidigare inlägg skrev jag om stadsförtätning och nämnde den klassiska arkeologiska fyndplatsen Chatal Höyük (stavningen varierar) i nuvarande Turket. Där fanns en märklig bosättning för 8000-9000 år sedan, en av de första samhällena som såg ut som en stad. Trångt byggde man också. Det fanns inga gator utan man gick över taken och klättrade ner i husen på stegar. Stället har en egen hemsida numera och den är inte stenålder direkt. Går man in på "links" där kan man, om man trycker på rätt knappar och laddar ner rätt program, få titta på hur det såg ut såväl inne i husen som uppe på taken och runt omkring bosättningen. Man kan styra sig runt med piltangenterna. Spännande möjligheter.

Dagens Nyheter har ett större reportage om nybyggen, genomförda och planerade, längs Ringvägen. Jag har skrivit och visat bilder från Ringvägen tidigare. här. På något sätt har intrycket av utkantsgata hängt kvar här länge, och det beror nog av hålen i bebyggelsen och små verkstäder som sett rätt tillfälliga ut. Jag kommer ihåg när det ännu fanns träbaracker på några ställen - ungkarlsbaracker kallades de väl har jag för mig.

Man letar ivrigt efter nya ställen att bebygga, och en del av de plättar i närheten av Zinkensdamm som listas är inte mycket att spara på som de ser ut just nu. Däremot känns det inte bra om man är inne och karvar i själva Tanto - även om byggmiljön förtätas runtomkring behöver förmodligen de boende några träd och lite gröngräs i närheten även framöver. Blir stadsplanerarna riktigt desperata kanske de vill ge sig på koloniträdgårdarna också, och båtklubben nere vid vattnet - eller är de skyddade för intrång?

I en förtätad och spännande stadsmiljö måste det finnas konstiga små butiker som säljer konstiga grejor. Jag gick förbi en idag som säljer plastbuddhor i märkliga färger, och det måste väl uppfylla kravet på konstighet?

Spårvagn längs Ringvägen nämndes och det är ett intressant uppslag. Dock sägs inte vilken dragning man tänkt sig. Men om jag inte minns fel (inga garantier för det ges) har det aldrig gått några offentliga kommunikationer på Ringvägen mellan Hornsgatan och Rosenlundsgatan. Nu går 4:an förbi Södra station, men hur vore det med en ringlinje runt Söder som passade för folk som vill ta sig från Hornstull till Skanstull men inte nödvändigtvis måste åka via Södra station? Vid Skanstull skulle man kunna förbinda med Tvärbanan vid Gullmarsplan men också fortsätta söderlinjen kanske med en slinga ner i Norra Hammarbyhamnen, eller direkt ner till Slussen via Katarinavägen. Och bygger man på kanske spårvagnarna kommer tillbaka till Heleneborgsgatan en dag?

En attraktiv och uthållig europeisk stad!

I Dagens Nyheter skriver tre professorer om trafikpolitik och stadsbyggnad i Stockholm. Budskapet är: Lägg ned planerna på Förbifart Stockholm och investera i stället för en attraktiv och uthållig europeisk stad! Vad de tre herrarna gör är att i det närmaste totalspola den trafik- och miljöpolitik som regeringen i Kanslihuset och den lokala regeringen i Stadshuset ägnar sig åt. Förbifart Stockholm döms ut - och är det verkligen en förbifart det handlar om, finns det inte avfarter in till stan också?

En intressant uppgift är att med den amerikanska (= USA) urbaniseringsmodellen kräver städerna fem gånger så stor yta per innevånare som i Europa. Vad denna utglesade stadsmiljö betyder för möjligheter att upprätthålla offentliga kommunikationer, och för koldioxidutsläpp från en enorm bilpark, är inte svår att föreställa sig.

Vad är alternativet till en "urban sprawl" à la USA:

Alternativet är att ett fortsatt växande Stockholm utvecklas som ett centrum för expansiva tjänstenäringar med en kraftig ökning av antalet arbetsplatser i innerstaden, och differentierade boendeformer i stationsnära lägen både i närförort och längre ut. Detta kräver kraftigt ökade satsningar på kollektivtrafiken - med gång- och cykelvägar som komplement - då det endast är denna som kan klara en ökad arbetspendling mellan förorterna och innerstaden utan rivningar och svåra ingrepp i stadens bebyggelse.

Stockholms innerstad är speciell i den bemärkelsen att å ena sidan finns ett litet cityområde på en kvadratkilometer där all spårtrafik strålar samman och arbetsplatstätheten är extremt hög. Å andra sidan har övriga innerstaden på cirka 30 km² bara en fjärdedel av arbetsplatstätheten i London eller Paris, som har ytmässigt ungefär lika stora innerstäder, men där arbetsplatserna och spårtrafiken är mycket mer jämnt spridda. Det finns därför en stor potential för fler arbetsplatser i Stockholms innerstad utanför city. ...

Eftersom boende kräver mycket mer yta än en arbetsplats i tjänstesektorn är en motsvarande förtätning av boendet i innerstaden knappast realistiskt. Huvuddragen i en planering för Stockholm som en klimat- och människovänlig stad bör därför vara att lokalisera nya jobb till innerstaden och nya bostäder i attraktiva grannskap i en utvidgad stadskärna och kring spårnäten. Det är den enda modell som är möjlig att effektivt försörja med kollektivtrafik och den ger också en mycket rikare urban miljö än städer som utvecklas genom "urban sprawl", stadsutglesning. Men detta kräver högsta prioritet för utbyggnad av spårtrafiken inom och till Stockholm i stället för mångmiljardslukande vägprojekt utanför staden.

Jag har tidigare frågat någon yimby-ist om hur man ser på arbetsplatser, då närmast fabriker, inne i stan. Svaren var att man inte hade så mycket emot det, men entusiasmen verkade inte på topp just för det. Professorerna skriver om tjänstearbetsplatser vilket torde betyda färre godstransporter på innerstadens gator, men också att bostäderna bör läggas en bit ut. Är man då inte tillbaka till en nyare version av folkhemsårens modell med sovstäder? I en moderniserad version kanske det skulle fungera bra, om man kan fylla även bostadsområdena med olika typer av arbetsplatser.

Jag har inte klart för mig i vilken mån nyurbanisterna till hundra procent vill in just i innerstaden och stöka, men om de kan tänka sig lösningar även utanför tullarna borde de inte ha mycket att invända mot professorernas synpunkter. Om nu Stockholm antas fortsätta att växa med (var det ett Mjölby?) per år kanske man åter skulle granska de halvgamla och halvdöda fororterna och se om det inte går att blåsa liv i dem med hjälp av fler bostäder och fler arbetsplatser?

Stadsförtätning - hur tätt? - historiska perspektiv

När nu stadsförtätning diskuteras i Stockholm kan det vara värt att ställa frågan: hur tätt kan man bygga? Jag har konsulterat lagen, eller flera lagar i själva verket, för att få klart besked. Det finns en bild från stadslagen här bredvid, men vad den föreställer vet jag inte. Medeltida lagar tycks dock ha haft konstnärliga aspekter man inte ser i nutida tråkiga Svea Rikes/Rikas lag.

I den medeltida Bjärköarätten stadgas: "Icke heller får någon bygga närmare en annan, om det tarvas rum för takdropp, än två fot." Och: "Alla gator innanför muren och utanför skola vara åtta alnar breda, så att man kan åka och rida." Så var lagen i Stockholm innan mitten av 1300-talet när Magnus Erikssons stadslag infördes.

En aln är knappt 6 decimeter, en fot knappt 3 decimeter. Gatan skulle alltså vara ungefär 4,8 meter bred och därmed är Mårten Trotzigs gränd med sina 90 centimeter antingen olaglig eller inte gata. Eftersom man bör undvika att åka eller rida i den är väl det senare som gäller.

Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet säger att utrymmet mellan grannhus skall vara "ett dropprum en aln brett". Regnvatten från ett hus fick alltså inte rinna ner på grannhuset. Men där två gårdar möts kan man bygga "knut mot knut".

Angående gatubredd sägs ungefär samma som tidigare: "Alla allmänna gator skola vara åtta alnar breda, så att man kan på dem både åka och rida." Numera är det ju populärt att bygga ut över gatorna i form av övergångar mellan hus. Det var inte lämpligt enligt den gamla lagen: "Den som bygger svale tvärs över gatan tage bort den och böte... Ingen får bygga svale längre ut på allmänna gator eller allmänningar än halvannan aln, utom där det är rymliga allmänningar ...".

Överbyggnaden nedan på Magnus Ladulåsgatan på Söder kanske inte är i överensstämmelse med den gamla stadslagen?



Annars kanske en av världens första kända stadsliknande samhällen kan ge inspiration till förtätningsentusiasterna. Jag tänker på Chatal Huyuk i nuvarande Turkiet där tidiga jordbrukare för 8000-9000 år sedan byggde tätt, väldigt tätt, och upprepar den första frågan: hur tätt kan man bygga? Det man gjorde i Chatal Huyuk var att inte ha gator över huvud taget, folk gick över hustaken och klättrade ner i husen på stegar. Mer förtätat än så kan man knappast få antar jag.

Här nedan ett par rekonstruktioner hur det såg ut därnere hos stenåldersfolket:

Undrar om någon urbanist känner sig inspirerad av detta?

Snabbkoll på Akalla

En panoramabild som jag försökte snickar ihop på fri hand i morse. Det här är fyra bilder egentligen. Här ser det tomt och öde ut, bara en öppen yta (Barkarby flygfält i själva verket) och en låg skogsrand därbakom. Men dolda bakom skogsranden, inte ens en halvtimmes promenad tror jag, reser sig Akallas höghus. Och dit styr jag nu mina steg ... .

Jag gjorde en sväng till Säbysjön i Jakobsberg i morse för att se om det var någon fart på fågellivet. Det var det inte. Så jag gick ner till Akalla i stället för att kolla läget. Det tog inte många minuter att flytta sig från en gammal jordbruksbygd med skotska höglandskor och hästhagar till stadsbetongen.

Numera är det så att (i alla fall enligt vad som sägs av folk som jag glömt vilka de är) i centrala Stockholm antas "medelklassen" bo, medan arbetarklassen/underklassen säkrast hittas i förorter som Akalla. Och den stackars medelklassen antas inte förstå vad som händer därute i buschen, samtidigt som kulturmedelklassen frenetiskt söker den "autentiska" rösten från förorten. (Har inte Dogge blivit ganska Svensson numera?) Själv tillhör jag av härkomst det gamla arbetarstockholm, så jag känner mig utanför det pladdret. Däremot stämmer det nog att folk i olika delar av Stockholm har dåliga kunskaper om andra delar av stan. Det gäller mig också. Lidingöslummen har jag bara sett genom kikare tvärs över Värtan från Djurgården, exempelvis. Det fanns flera stora fina hus där.

Det är trevligt att göra en liten upptäcksfärd i en stadsdel jag inte vet mycket om. Jag har nog bara varit där ett par gånger sedan tunnelbanan drogs ditupp på sjuttiotalet. Det kan vara bra att uppdatera kunskaperna ibland, göra upptäckter och kolla om fördomarna stämmer eller inte.

Akallas front mot norr, mot Järvafältets gamla jordbrukslandskap.

Sett på lite håll verkar bilden av "förort med höga hus utkastad i terrängen" stämma. Bebyggelsen tar tvärt slut vid en stor väg och bakom den är Järvafältets skog och fält. Husen är höga och blir ännu högre av att de ligger ganska högt på en ås. Det var inte mycket folk ute på morgonen, inga horder av arbetslösa somalier som stod och hängde i gathörnen, inga galna knarkare eller ungdomsgäng som försökte knivskära eller råna mig. Avspänt strosade jag runt i snålblåsten och fotograferade och iakttog.

En sådan här rad av tolvvåningskåkar motsäger inte standardbilden av förort. Men sedan vände jag mig om ...

Jag trodde först det där lilla vita huset var någon slags förvaltningsbyggnad eller liknande, men det var ett av flera små radhuslängor innanför en ring av femvåningshus. Plats för små trädgårdar fanns det också:

Utanför det här huset en svensk flagga, utanför ett annat var det grekiska flaggan.

Jag läste en del namnskyltar utanför såväl radhusen som de omgivande större HSB-husen. Helt ovetenskapligt fick jag det till 20-30 procent "svenska" namn per uppgång. Snart vet vi inte vad ett "svenskt" namn är, för övrigt. Och det är väl inte så tokigt?

Lidl hade en köplada där, och den såg billig ut. Det ingår väl i "konceptet". Mer spännande såg Shamlo kulturhus ut:

Och så var det några roliga skapelser i bibliotekets fönster. Uppenbarligen är det skolbarn i nian som använt klassiska målningar till att göra små installationer i stället. Jag sneglade in genom fönstret och där satt en man med orientalisk mustasch och tittade på en dataskärm och pratade i telefon. Shamlo själv? Månne släkt med den persiske poeten Shamloo?

Till vänster en återskapelse av en av Picassos klassicistiska målningar, till höger verkar det som Elsa Beskow har gjort förlagan.

Till vänster ser det ut som Elsa Beskows små flugsvampar, med den högra är Richard Bergs klassiska målning av det nordiska ljuset.

Om jag nu skall återknyta till vad jag tidigare skrivit om YIMBY med anknytande diskussion så verkar Akalla ha en väg att gå innan man uppnår YIMBY-idealen. Detta är inte den mångsidiga kvartersstaden vad jag kunde se. Det verkar inte vara så enormt utbyggt med den kulturella, kreativa sektorn, men jag kanske missade det under den korta vandringen mellan husen. Men: en blåsig måndagsförmiddag är kanske inte bästa tiden för spaning. Hur ser det ut framåt sommaren?

Släpps de här in på ett inglasat Sergels torg?

I föregående inlägg gav jag antidemokraterna en känga. Varför inte en till? En del gillar inte militären men tycker det är trevligt med vaktparaden. Här är ett av mina gamla foton från 70-talet som kanske kan glädja denna subkulturella grupp (notera också polisen till vänster, han ser väldigt 70-tal ut!). Här samlas vaktparaden på Sergels torg. Man är redo att banka på trummorna så det står härliga till, och ett pampigt klockspel (kallas det klockspel?) sticker upp över de uniformerade spelemännen. Konsumenter och knarkare har fått flytta lite grann på sig så att orkestern får plats. Snart marscherar de iväg, livligt spelande "Kunga Norrbottens knästående huliganers till häst paradmarsch".

Men då kan man undra: Kommer ens vaktparaden att släppas in om Sergels torg blir förvandlat till en glasbur där den konsumerande medelklassen skall kunna känna sig säker från otrevliga störningar från olika håll? Det finns dönickar som klagar över att de störs av lite plingeling från kyrkklockor, och de lär väl inte tåla en hel orkester med blås och trummor som går förbi?

Demokratin - ut på vägarna igen?

Demonstration på Sergels torg - avskaffas i köpenskapens namn?

Att Sergels torg inte är så kul alla gånger, och säkert behöver putsas upp, behöver man inte diskutera. Många gamla stockholmare kanske skulle se att hela rasket putsades bort när man ändå är i farten. Men nu diskuteras upprustningens former och Dagens Nyheter skriver:

Alternativ stad kämpar i motvind mot de långt gångna planerna på att glasa in stora delar av Sergels torg som ännu befinner sig under betongtak. Aktionsgruppen befarar att projekt "Sergelgången etapp II" blir ett allvarligt slag mot yttrandefrihet och demokrati för hela Sverige.

Gruppen har tidigare försökt att dela ut flygblad i den redan inglasade Sergelgången men blev utkörda av affärsägarnas vakter trots att man hade polisens tillstånd.

Frågan om demokrati och gallerier var uppe redan på sextiotalet. Då vann vietnamrörelsen kampen om Täby centrum, men kampen om demokrati är inte en engångshistoria. På samma sätt är kampen mot demokrati en evighetsprocess verkar det, fast metoderna ändras över tiden och ibland går över idiotins gränser. I lördagens DN säger sig bostadsborgarrådet (moderat) Kristina Alvendal inte ha känt till att de brittiska fastighetsskumissarna Boultbee inte tillåter politiska eller religiösa möten i "sina" anläggningar, alltså före detta kommunala centrum som den nuvarande regimen sålt ut. Men när de nu inte gör det är det minsann inget problem.

– Vi har inte något inflytande över vilken policy som ska gälla i Boultbees gallerior. De politiska partierna och organisationerna får söka tillstånd för att använda sig av torgen runt omkring galleriorna i stället.

Boultbee talar öppet och rått vad det rör sig om: krämarverksamhet:

– Det blir stopp i dörren på en gång, säger Nicholas Rutter, pressansvarig för Boultbee Sverige.
– Det är en kommersiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet.
Vad händer om någon skulle dela ut fl ygblad i era gallerior?
– Då ska väktare be dem att vänligen avlägsna sig.

Det vore bäst om Boultbee utan vidare åthävor ombads att försvinna ur vårt land. Vem har behov av dem här? Affärsintressen står inte över demokratin. Nasarna skall inte kunna upphäva grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Att Alvendal skulle ha varit okunnig om problemen när offentlig mark privatiseras är otroligt. (Jag har skrivit om debatten tidigare.) Hon sätter upp en dum nuna för att komma undan kritik. Det bör inte lyckas. Och jag antar att om ett antal organisationer samlas och går in i något centrum i tillräckligt stort antal kan försöken att driva tillbaka demokratin i det offentliga rummet återigen oskadliggöras.

Den tidiga arbetarrörelsen i Sverige var utestängd överallt, den tvingades ibland hålla möten utanför samhällena, ute på vägarna, för att undkomma "överhetens" förföljelser. Men den erövrade rätten att samlas även mitt inne i städerna, att föra fram sina åsikter på gatorna - tråkigt att kampen måste återupprepas.

Frihet, gallerior - demokrati?

Jag fick nyligen i min hand en broschyr från Vänsterpartiet i Stockholm med bland annat parollen:

Stockholm
världens friaste stad - för alla!

Här kan vi fundera vidare i samma linje som Karl Marx i hans ungdom: hur man kan gå från dagens klassamhälle med somliga fria och många ofria till ett samhälle där klasserna och klassförtrycket försvunnit, och därmed alla människor blivit fria? Verklig frihet kan inte finnas där det finns ofria människor. Men jag går i stället vidare via en artikel i DN:s kulturbilaga idag. Det är arkitekten och forskaren Catharina Gabrielsson som frågar:

Vad är det som händer med det offentliga rummet? Larmrapporterna kring dess försvinnande från slutet av 90-talet verkar ha gått samma öde till mötes som obekväma miljöanalyser: efter en hastigt uppflammad debatt glöms de bort och stoppas undan. ... Nu har protesterna tystnat. Allt fortsätter i stort sett som vanligt, men denna ”vanlighet” rymmer i själva verket en glidande anpassbarhet inför ett i grunden förändrat samhälle.

Hon berättar om:

... ett möte inför den nära förestående inglasningen av Sergels torg i Stockholm. Hanteringen har länge skett i det tysta och fördolda, utan den debatt som väcktes när projektet först initierades 1998. När jag förhörde mig om det egentliga syftet bakom åtgärderna (vilka innebär att stora delar av Sergels torg mutas in och kommersialiseras) svarade en representant från polisen: ”Vi vill få bort missbrukarna, invandrarna, ungdomarna, uteliggarna och gratisätarna – det ska bara vara vi där.”

Tydligare kan motiven bakom moderaternas valparoll för Stockholms stadsmiljö – ”Snyggt och tryggt” – knappast uttryckas. Vad som framställs som åtgärder för trivsel och säkerhet är i praktiken en fråga om social sanering. Det innebär en homogenisering av stadens befolkning och av dess kommersiella utbud, eftersom ”uppgraderingen” av stadsmiljön också innebär höjda lokalhyror: bara de stora butikskedjorna blir kvar.

Man kan ju tillägga att "de stora butikskedjorna" inte är riktigt samma sak som de småföretagare som Allianspartierna till och från påstår sig värna om. Det tycks som om i den moderna gallerian jämlikhet och frihet uppnåtts genom att rensa bort de som inte passar in. Med andra ord de som inte konsumerar på rätt sätt. Med "social sanering" görs dessutom en del sociala problem svårare att få syn på än om de står mitt i byn, och det torde vara ett viktigt mål för politiker med skattesänkningar som högre ideal än gott socialt samvete.

Här är ett långt utdrag från slutet av artikeln. Den är väl värd att läsas i sin helhet av den som är intresserad av demokrati, kultur, ekonomi och stadsbyggnadsfrågor. Det finns en del aspekter där jag kanske skulle dra delvis andra slutsatser, men det kan vi bortse ifrån. Huvudinriktningen av den här kritiken är väl värd att tänka på. Jag har kursiverat några särskilt intressanta ställen:

Idag står vi i en situation där offentligheten attackeras ur ett ideologiskt perspektiv, som sinnebild för den förhatliga ”kollektivismen”. Utförsäljningen av allmännyttan, förslag till avgiftsbelagda bibliotek och återinförseln av entréavgifter till statens museer visar hur offentligheten motarbetas och demonteras i namn av individualism och kapitalism. Det ”vi” som finns inbyggt i den moderna offentligheten är alldeles uppenbart medelklassen, och det är också det ”vi” för vilket rummet byggs och utformas i verkligheten – det vill säga som ett medium för konsumtion. Det kan tyckas vara en plattityd att påpeka att det offentliga rummet uppstår och förändras i enlighet med den dominerande klassens intressen. Men eftersom dessa behov och intressen enbart formuleras på en individuell nivå, är det inte konstigt att det offentliga rummets demokratiska betydelser kommit att bli så urholkade. Privatiseringen av det offentliga rummet kan därför betraktas som en logisk följd av paradoxerna i liberalismens ideologi, vars kritiskt resonerande medborgare i allt större utsträckning förvandlats till kund. Så vad ska vi ha det offentliga rummet till, om inte för att shoppa?

... I stället för att slå vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som det offentliga rummet av hävd symboliserat och garanterat kan det analyseras i termer av framträdande. Det innebär att uppmärksamma det som blir synligt i staden – och det som inte är det. Om ”snyggt och tryggt” också är liktydigt med att delar av befolkningen utestängs genom en hel uppsättning verktyg och styrmedel, så innebär det en totalisering av verkligheten. Vi ställs inför en upplevelse av samhället, en bild av människan, medan förutsättningarna för denna verklighet – ekonomiskt, socialt och politiskt – hålls i skymundan.

... Insikten om att alla inte ser ut, tycker eller beter sig som ”vi” är med andra ord viktig för samhället, och det ger det offentliga rummet en radikalt annan betydelse än hur det vanligtvis uppfattas. En demokratiskt ”uthållig” strategi måste vara inriktad på att blanda olikheterna, synliggöra skillnaderna och förbinda dem med varandra. Det offentliga rummets centrala ideal, principen om allmän tillgänglighet, rymmer en unik potential att framkalla en mera mångfacetterad, och därför sannare, verklighet. Vilka slutsatser vi sedan drar av denna sanning är en i grunden politisk fråga, avhängig svaret på frågan vilka ”vi” egentligen vill vara.

Bra utsikt blir bättre med lite retuscher

Det var en härligt dag för en eftermiddagspromenad i solen och den fina höstluften. Från Skeppsholmen kan man skåda in mot Stockholms centrum (bortom en mojäng där i vattnet som jag antar i normala fall är förtöjning för af Chapman). Den misstänksamma kanske dock upptäcker att det verkar fattas något ... och det stämmer. Jag är inget vidare på databehandling av bilder, men jag stoppade in originalet till det här fotot i ett gammalt redigeringsprogram och putsade helt enkelt bort de höga husen nere vid Sergels torg. Tittar man på bilden i förstorat skick kanske förfalskningen märks. - Men det blev en klarare och redigare horisont bakom Jakobs kyrka, och det var det jag ville ha!.

Jag antar att de som vill ha någon sorts Manhattan här i stan snarare skulle göra tvärtom, med en skog av enorma kåkar i centrum, men varför ha storhetsvansinne? Varför låta Tessins i mitt tycke trevliga franskinspirerade slott krympa ihop inför den moderna tidens hotfulla bjässar? Om man nu skall rumstera om kanske det vore angenämare om den tyskinspirerade klumpen till Riksdagshus fick försvinna och ersättas av något angenämare. Varför inte flytta Riksdagen till Botkyrka, Tensta eller någon annan förort förresten?