Kollektivavtal och produktivitet

Här är ett par diagram som jag hittade på bloggen Naked Capitalism. Tydligen finns det knäppjannar i USAmerika som tror att ett lands produktivitet skadas om det finns kollektivavtal på arbetsmarknaden. Men då har någon plockat fram siffror som verkar tyda på motsatsen. (Klicka på diagrammen så går det nästan att läsa även det finstilta.)




Det kan vara så att ett land med delvis tvivelaktiga fackföreningar och usla företagsledningar (korruption och rasism, samt utestängande av icke-yrkesarbetare har varit problem i USA-facket), samt dåliga sociala skyddsnät, kommer att få eftersläpande produktivitet på grund av att de olika grupperna så att säga låser varandra. Men USA är inte världen. Förhållandena skiftar.

Det hade varit intressant att se hur en stapel för England hade sett ut i det här sammanhanget. Landet var ju notoriskt just för fackföreningar (till skillnad mot organisering på industrinivå med många yrkesgrupper i samma förbund) med åtföljande yrkesegoism samt dåliga sociala skyddsnät som gjorde att folk desperat även höll fast vid jobb och arbetsprocesser som egentligen var mogna att avskaffas - och mot dem företagsledningar som inte var något vidare på att bygga upp goda relationer med de anställda.

Den svenska fackföreningsrörelsen kunde tidigare arbeta med stöd av en statsapparat som ordnade så att nedgången i lågproduktiva branscher mer än väl kunde kompenseras av att högproduktiva och högbetalande branscher fick utvecklas. Det var den berömda "svenska modellen" som vi nu kanske ser de sista efterdyningarna av. Den förutsatte att det fanns en kapitalistklass som var intresserad av investeringar i den reala ekonomin, men numera är det ju spekulation som gäller ...

Hur som helst: om det finns någon korrelation mellan kollektivavtal och produktivitet så verkar det som om avtal gynnar produktiviteten. Avtalen har förmodligen gett de anställda en så stabil tillvaro att de kunnat "ge lite mer" än om de bara sparkas omkring av företagsbossar som gör som de vill.

Frörsbrossa ...

... ursäkta, börsfrossa var det, men det är lätt att börja hacka tänder och slinta med tungan i dessa tider. Jämmer och elände är det både här och där när kurserna faller, men låt oss än en gång titta på bakgrunden. Börsen är en spelhåla och vad som händer där är inte alltid väl förankrat i världen utanför, men i det långa loppet är det den tråkiga verkligheten som är avgörande.

Jag har läst en artikel av USA-professorn Rick Wolff (nationalekonomi, University of Massachusets) som publicerats i det radikala nätmagazinet MRZine som är en avläggare till gamla Monthly Review. Our Sub-prime Economy heter artikeln och den pekar på några intressanta förhållanden. Det handlar närmare bestämt om förhållandet mellan produktivitet och löner.

Produktivitet är enkelt att förstå: om en smed gör en hästsko i timmen, men lär sig hur han kan göra två på samma tid, har han fördubblat sin produktivitet. Vad lön är förstår nog de flesta också. Men förhållandet mellan de två kan vara dunklare.

Vad Wolff pekar på är det här: från 1945 till 1975 följdes höjd produktivitet av höjda löner. Det betyder att de allt mer produktiva arbetarna fick del av den höjda produktiviteten. Vi vet att det var "guldåren" när kurvorna gick uppåt hela tiden. Men mellan 1973 och 2005 hände något annat. Produktiviteten steg med 75% men lönerna stod i stort sett stilla. Arbetarna fick ingen del i produktivitetsökningen, den tog andra hand om. En stor del av nationens inkomster hamnade hos allt mindre grupper, vilket jag skrivit om tidigare.

Den där löneinbromsningen mitt i stormarknaden har naturligtvis känts otrevlig för de berörda och deras svar har varit att skuldsätta sig. Man lånar för att konsumera och hålla skenet av god amerikansk framgång uppe - och vad det kan leda till ser vi i den pågående bostadskraschen. Det som händer verkar ganska klart: när en stor del av USA:s befolkning först hindras att öka konsumtionen via lönekontot, och sedan hindras att konsumera via lån och krediter, då kommer det oundvikligen att leda till att först konsumtionsvarusektorn och sedan kapitalvarusektorn drabbas. Det blir en gammal hederlig överproduktionskris av den typ som varit känd sedan tidigt 1800-tal: det finns varor, det finns behov, men det finns inga kunder som kan betala med riktiga pengar! Företagen måste dra ner, och då kommer det verkligen att kännas även vad det gäller börskurserna!