Det kan vara så att ett land med delvis tvivelaktiga fackföreningar och usla företagsledningar (korruption och rasism, samt utestängande av icke-yrkesarbetare har varit problem i USA-facket), samt dåliga sociala skyddsnät, kommer att få eftersläpande produktivitet på grund av att de olika grupperna så att säga låser varandra. Men USA är inte världen. Förhållandena skiftar.
Det hade varit intressant att se hur en stapel för England hade sett ut i det här sammanhanget. Landet var ju notoriskt just för fackföreningar (till skillnad mot organisering på industrinivå med många yrkesgrupper i samma förbund) med åtföljande yrkesegoism samt dåliga sociala skyddsnät som gjorde att folk desperat även höll fast vid jobb och arbetsprocesser som egentligen var mogna att avskaffas - och mot dem företagsledningar som inte var något vidare på att bygga upp goda relationer med de anställda.
Den svenska fackföreningsrörelsen kunde tidigare arbeta med stöd av en statsapparat som ordnade så att nedgången i lågproduktiva branscher mer än väl kunde kompenseras av att högproduktiva och högbetalande branscher fick utvecklas. Det var den berömda "svenska modellen" som vi nu kanske ser de sista efterdyningarna av. Den förutsatte att det fanns en kapitalistklass som var intresserad av investeringar i den reala ekonomin, men numera är det ju spekulation som gäller ...
Hur som helst: om det finns någon korrelation mellan kollektivavtal och produktivitet så verkar det som om avtal gynnar produktiviteten. Avtalen har förmodligen gett de anställda en så stabil tillvaro att de kunnat "ge lite mer" än om de bara sparkas omkring av företagsbossar som gör som de vill.
8 kommentarer:
Det var ju Grassmans oavbrutna käpphäst, iofs inte kollektivavtal, att Sverig hade en av världens bästa industri strukturer, typ robotiserad och datoriserad som få andra länders. Dvs som motbild till högerns/SAF/Industriförbundets svartmålning av landet med en industri i spillror som behövde systemskifte, åtstramningar och devalveringar för att för att klara sig.
Grassmandiagram med BNP sammansättning under 70-talet och storleken på krisen i industrin. Än idag är den förljugna bilden av 70-talet den som gäller. Det som gick bäst då som nu i det här landet var exportindustrin men precis som i hela den övriga världen hade det saktat av jämfört med tidigare decennier.
Frågan är om inte den sk solidariska lönepolitiken hade mer inverkan än just kollektivavtal. Dvs att företag som hade hög produktivitetsutveckling och effektivisering gynnade med låga löneökningar relativt deras förmågan medan lågproduktiva fick höga löneökningar relativt förmågan. Namnet är förstås lite missvisande då det solidariska i att göra folk arbetslösa i de lågproduktiva sektorerna kan vara lite tveksamt. vad det var var en samhällsstyrning av vilken industristruktur vi skulle ha.
USA t.ex. har ju haft en helt annan facklig tradition där arbetstillfällena främst värnats, det kan ju ha att göra med att USA inte var ett liteet homogent land där förmodligen något sådant som "solidarisk lönepolitik" varit svårare eller omöjligt att driva. Extremexempel i USA på att skydda arbetstillfällen vara att det 20 år efter tågen fått automatiska bromsar åkte där omkring bromsare på tågen.
Ett annat exempel på detta i USA är "longshoremen" typ hamn/stuveriarbetare. dessa har varit ganska välorganiserade och på 30-talet var där ganska blodiga konflikter när arbetsgivare och plis attackerade dem. De är i dag de bäst betalda "blue collar" jobbarna i USA, inte främst för att sitter på en nyckelposition som en del säger utan för att när sjöfarten stod inför det stora skiftet till från styckegods till containertrafik var man med på noterna om hur utvecklingen skulle bli. Man sa att vi bråkar inte om arbetstillfällena som försvinner men då ska vi ha del i produktivitetsutvecklingen. I början av 2000-talet var snittlönen $100.000, men som de noga påpekar när den relativt höga lönen kommer upp, en del tjänar bara $60.000. toppen var ca $150.000. Snittet på benifits ovan på lönen var ca $40.000, dvs sjukvård, tandvård, pensioner och liknande dvs ungefär dubbelt så mycket som många andra amerikaner tjänar. Dom bestämmer vem som ska anställas, om jag inte kommer ihåg fel så ska de ha betalt även när de strejkar.
För några år sen skulle det "anställas" 2000 hamnarbetare på Long Beach och något ställe till där ikring. Man hade iofs förväntat sig åtskillega tusen ansökningar men inte 500.000 (så säger de att amerikanen inte är socialistisk (sic!)). Och då var det inte fråga om de fasta välbetalda jobben utan en del som är som förra dvs folk kommer dit och der om det finns påhugg, de som då flitigt kommer dit och jobbar har möjlighet att har möjlighet att bli fast anställda.
När det kommer upp om den förmånliga lönen så avisas med harm och utan att blinka med att det finns ingen som helst anledning varför en "blue-collar" inte skulle tjäna som en välbetald manschettarbetare som om de skulle vara mindre nyttiga än de överbetalda figurerna på Wall Street.
The fighting legacy of Harry Bridges
"The union was to remain outside the AFL-CIO for 40 years because mainstream union leaders hated the ILWU's left-wing politics."
Grassman hade en jobbig vana att se till fakta snarare än fantasier.
Det solidariska i den solidariska lönepolitiken var att en del av löneutrymmet hos de mest vinstrika företagen inte utnyttjades till löneökningar. Tanken var nog att en del skulle flyta över till mindre bemedlade medborgare, men det är tveksamt hur det fungerade. Däremot brakade vinsterna i höjden.
Att ett ganska högt lönetak slog ihjäl en massa företag som hade dålig betalningsförmåga är klart, men på den tiden fanns ju möjligheten att slussa över folk därifrån till företag som gick bättre. En småbrukare kunde bli byggnadsarbetare i stället. Bortser man från mänskliga synpunkter och pratar bara som nationalekonom var detta givetvis en effektivitetsvinst för hela folkhushållet.
I stort tror jag att det är bra att man kan göra mer med mindre ansträngning, produktivitetsökning. Så länge det finns en politik som verkligen vill verka för full sysselsättning är det nog inga större problem. Någon brist på mänskliga behov att tillfredställa lär inte uppstå varken på medellång eller lång sikt. Men om man överger målet om full sysselsättning och lämnar produktivitetsökningen till en liten klick på toppen istället för att låta den komma hela samhället till del uppstår ju förstås problem.
Om nu någon tittade på länken till Grassmans tårtdiagram kunde de notera att på 70-talet var där en stor tårtbit som utgjorde nästan 70%, den tårtbiten är i dag under hälften av den svenska tårtan. Jag tror att här har man en förklaring till varför det blivit som det blivit.
I mån av utslagning ligger väl problematiken främst på sektorn som exporterar. I den inhemska ekonomin handlar det ju om betalningsförmåga och konsumtionsutrymme där. Klart det påverkas också av konkurrens från utlandet. Omställningen i jordbruket torde ha varit "naturlig" och i stort sett nödvändig för att hålla uppe produktivitet och mekanisering. Men det har ju hela tiden varit en klart ogin inställning till småföretagande. Det kan nog ha flera orsaker, els behövdes folk i industrin men också att dessa föll utan för mallen, i det stora företaget hade facket en mer självklar roll. Småföretagaren där ägaren också är den primära arbetskraften i företaget sitter rent teoretiskt på bägge stolarna.
Angående nämnda hamnsjåare, en illustration av den lägre sociala mobiliteten i USA:
"I've been working on the waterfront since the 1940s. My grandfather worked here, my father, my son, and soon my grandson. The PMA is trying to make us work faster, 45 to 50 containers an hour. All this speeding up kills people. And for what? Just for profits."
--Louis Garitano, ILWU Local 34
Den nye socialistiske arbetarledaren i Sverige har ju i sin vision för landet – "Möjligheternas land" – sagt att hon inte vill avskaffa klassamhället utan underlätta att klassresa. Men man undrar lite, kan alla flytta till en högre klass? Blir det inte trångt där då eller bara som den amerikanska propagandan att det i stort bara finns en klass "medelklassen", som i sin tur består av över, mellan och undre medelklass. Om nu "alla" klassreser vad ska då arbetarledaren göra, behövs denne då? Man frågar sig om det inte underförstått i att klassamhället inte ska avskaffas ligger att de där nere inte kan se fram emot att den nye socialistiske arbetarledaren ska göra speciellt mycket för att de ska få bättre löner och standard, de ska istället hjälpas att klassresa.
Jag skall försöka leta fram några mötesanteckningar från omkring 1950 som jag skrev av en gång: en direktör och en fackledare i en storindustri var rörande ense om att man inte fick slösa bort resurserna på småskuttar! Motstånd mot småföretag och gynnande av export på hemmamarknadens bekostnad har väl varit närmast en religion hos socialdemokraterna och direktörerna i storindustrin.
Om alla hamnar i underklasen finns det inga klasskillnader kvar. Det är ju också ett alternativ! Sahlin är ganska ynklig, jag undrar om hon ens gått någon grundkurs hos SSU? In på sextiotalet brukade SSU-arna åtminstone kräva socialisering av bankerna då och då.
Teckentydaren:
jag skulle hemskt gärna göra en klassresa upp till Wallenberg eller däromkring. Undrar om Mona Sahlin hjäper mig med den saken. I så fall ska jag rösta på henne.
Klassresande har alltid varit populärt.
"Liberaler kan röras till tårar när en enskild individ arbetar sig upp från enkla förhållanden till toppen, men de motarbetar energiskt försök av en hel klass att förbättra sina villkor."
Bertrand Russell
"Gimme A Break!
Mark Twain Lampoons the Horatio Alger Myth
The ideology of success—the notion that anyone could make it with enough hard work—was widely promoted in Gilded Age America. One of its most famous proponents was the author Horatio Alger, whose novels showed how poor boys could move from “rags to respectability” through “pluck and luck.” ..."
Hade nu SAP haft den goda smaken att lägga ut sin idebok och valmanifest som PDF eller annan elektronisk form hade man ju kunnat avgöra om det stämde som recensionen i Aftonbladet sa att man inte vill avskaffa klassamhället utan uppmuntra typ Horatio Alger Myten, men så lever vu ju också i en tid som är en kopia på "Gilded Age".
Man frågar sig hur angelägna SAP är att nå ut med budskapet när folk ska behöva betala så där en två hundra för att ta del av valmanifestet. Men de vänder sig kanske inte till kreti & pleti med sitt budskap.
SAP verkar inte speciellt angelägna att vem som helst ska få tag på boken. På deras sida finns ingen länk till något försäljningsställe, endast:
"För mer information
Recensionsex kan beställas via Norstedts PR-avdelning: ...
För frågor angående utgivningen kontakta Norstedts publicistiska chef Per Faustino"
Om nu profiten och royaltyn till upphovsrättsinnehavaren är viktigare än att sprida budskapet kunde de väl åtminstone haft lite länkar till typ Bokia.
Jag förmodar att denna bok omfattas av sedvanlig upphovsrätt. Det måste vara en underlig politisk strategi, det innebär att om SAP entusiaster mångfaldigar och sprider det politiska budskapet på nätet begår de ett lagbrott.
Man kan nog lägga sina pengar på något nyttigare och/eller roligare än den totala vilsenhet som tycks råda inom det sönderfallande partiet. På sätt och vis är det svårt att förstå hur det kunde gå så här - går de aldrig ut och pratar med "verklighetens folk"? Eller pratar man bara med ombudsmän och politiker på lägre nivåer som är betalda av partiet och som är rädda om sina jobb och inte vågar säga något negativt?
Intressant citat från Russel. Men det är ju så att enstaka individer som tar sig upp är lättare att assimilera och utnyttja för de som redan är däruppe än om hela underklassen kommer stormande på en gång. Marx påpekade (i Kapitalet III) att den härskande klassens välde blir farligare och stabilare om den kan ta till sig de mest aktiva elementen från underklassen.
Skicka en kommentar