Konfucius och de mänskliga rättigheterna

Det finns inslag i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som är milt sagt irriterande. I alla fall för liberaler som tycker att arbete, tak över huvudet, mat på bordet etc. etc. bara är tjafs. Men varifrån kommer dessa delar av deklarationen? Svaret överraskade åtminstone mig när jag läste en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Ove Bring, pensionerad professor i internationell rätt, recenserar en bok om en av deklarationens upphovsmän, kinesen Peng Chung Chang. Denne representerade det Kina där kommunisternas revolution ännu inte segrat (även om man var på god väg). Changs insats var att lyfta in konfucianskt tänkande i rättighetskatalogen:

Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” ... .

Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

Kong Fuzi, "stormästare Kong", som på latin kallas Confucius.

Alltså verkar det töntigt när liberaler skäller sociala rättigheter för att vara 'socialistiska' eller till och med 'kommunistiska'. Källan skulle i själva verket ligga i Kina för 2500 år sedan, i ett samhälle som genomgick stora förändringar och där filosofer som Konfucius sökte efter regler som kunde skapa stabilitet. Något århundrade senare skulle greker som Sokrates och Platon göra samma sak. En intressant detalj är att Konfucius kan ha formulerat en version av den gyllene principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Liknande formuleringar finns inom flera religioner och filosofiska system och kanske kan betraktas som universell.

Under 1900-talet har den konfucianska läran haft skiftande öden i Kina. Dess system har hyllats av somliga och av andra sett som förtryckande och kanske till och med ondskefullt, och en orsak till Kinas efterblivenhet och olyckor. Särskilt under Kulturrevolutionen angreps Konfucius hårt men idag har den kritiken tystnat. Hur man än ser på saken så är gamle stormästaren Kong en gigant i Kinas kulturella historia, och stämmer ovan refererade tankar har han även påverkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och detta 2400 år efter sin död. Det är stort!

***

En tilläggsreflexion om liberaler och rättigheter. En del liberaler försöker hävda att demokrati, skydd mot godtyckliga fängslanden och liknande är viktigare än mat & husrum. Det låter förföriskt, det är bättre med skydd mot tortyr än förpliktelser att ge människor ordentliga bostäder, för att ta ett exempel. Men hur är det: finns det inte en uppenbar risk att avlägsnande av de sociala rättigheterna kommer att leda till en situation där den liberala staten slänger demokrati och juridiska rättigheter på soptippen för att rädda den härskande eliten från folkets vrede? De olika rättigheterna hänger samman. Avskaffas en grupp faller den andra också, förr eller senare. Och är vi inte nu på väg in i 'senare'-epoken?

Översättning och begrepp?

Den gamle kinesiske vishetsgubben Konfucius. Vi kan läsa översättningar av hans tankar, men förstår vi de begrepp han använde för att beskriva världen?

En gästkolumn i Asia Times gav mig en aha-upplevelse. Jag misstänker att det viktiga med så kallade aha-upplevelser inte är att man blir upplyst om något fullständigt nytt, utan att det i stället handlar om att saker man redan mer eller mindre känner till sätts in i ett nytt förklarande och förståeligt sammanhang. Och det är vad som hände här.

För att gå direkt på kärnfrågan: kan man säga att man förstår en text från ett annat språk bara för att man får en översättning? Kolumnisten tar ett exempel: 'demokrati' eller 'eller mänskliga rättigheter' är västerländska begrepp som inte finns i kinesiska språket. Men kanske kineserna av väst skulle kräva wenming eller tian ren he yi? Jag vet inte vad dessa termer betyder, den första verkar handla om 'civilisation' i någon mening och den andra om människans harmoni med naturen - tror jag. Man måste förstå vad det är för tankar bakom ordet, annars blir översättningen tveksam.

De flesta västerlänningar översätter helt enkelt kinesiska termer/begrepp till begrepp som vi hämtar från bibeln eller vår filosofi, vilket innebär att det ursprungliga begreppet förstörs av översättningen och blir något västerländskt. Och då blir det fel. Vi förstår inte vad som ursprungligen menades. Om vi diskuterar det som kineser kallar wenming kanske det bästa är att använda just det ordet och förstå vad det betyder, i stället för att omvandla det till ett västerländskt begrepp med avvikande betydelse?

Samma gäller med Indien, hävdar skribenten. Den indiska sanskrit-hindi-traditionen har skapat tusentals unika begrepp under årtusendena, begrepp som helt enkelt försvinner och ersätts av andra när de skall översättas till västerländska språk. - Det främjar knappast det mänskliga tänkandets utveckling. Vi kan skylla på 'Babels torn' där språkförvirringen uppstod, men tänk om det är så att ingen enskild grupp av människor är tillräckligt stor för att utforska världens alla möjligheter - och därmed skapa begrepp för allting. Om vissa grupper då dels sprider sina egna begränsade begrepp över världen, dels inte tar till sig begrepp från andra grupper, får vi en onödigt begränsad förståelse av världen. Det är ungefär så jag uppfattar kritiken.

Den indiske religionsfilosofen Ananda Coomaraswamy. Han uppges ha behärskat ett fyrtiotal språk, men finns det ändå barriärer som inte kan överbryggas genom översättningar utan hänsyn till begrepp?

Strängteori - gammalt påhitt?

Klicka på bilden så kommer du till en artikel om strängteori!

Jag läser just Ciceros Samtal i Tusculum från år 45 f.Kr. Han diskuterar filosofi och olika filosofers tankar om själen och dess eventuella existens och förmåga att överleva kroppen. Dessutom polemiserar han mot vissa uppfattningar som han inte gillar. Exempelvis så här, angående den grekiske filosofen Aristoxenos som dog 300 f.Kr och som bland annat skrev om musikteori. Aristoxenos ... :

... är så besatt av sin musik att han inte kan släppa den på aldrig så ovidkommande områden. Att en harmoni bestäms av tonintervallen, det kan man förstå och gå med på, likaså på att olika sammansättningar av harmonier ger upphov till nya. Men hur lemmarnas läge och kroppens byggnad skulle kunna ha något att göra med begreppet harmoni om ingen själ finns, det inser jag inte.

Sålunda talade alltså Cicero i en inte helt klargörande redogörelse för vad Aristoxenos ansåg. Men just det där att sammankoppla musikalisk harmoni med hur kroppar byggs upp, det pekar ju faktiskt på strängteorin som antar att materiens minsta delar består av vibrerande strängar. Jag har nämnt teorin tidigare. "Bara" man lyckas bevisa den vet vi mycket mer om hur hela universum är uppbyggt och kan fortsätta att fundera på andra universa bredvid vårt.

Marcus Tullius Cicero, 106 - 43 före vår tideräkning

Men kan man säga att "de gamle" träffade rätt (och att Cicero hade fel)? Är man gjord av ungefär samma stoff som moderna konspirationsteoretiker eller folk som tror att Jordens civilisationer grundats av utomjordingar är saken klar: fakta visar att strängteorin var känd i Athen för 2300 år sedan.

Sedan kan man koppla till vissa teorier hos pythagoreerna för 2500 år sedan där musik och harmoni spelade en viktig roll och där man byggde en världsbild baserad på tal, eller hugga till med tänkaren Damon från 400-talet som trodde att stadsskickets välgång hängde på att man sjöng på rätt sätt, eller hans samtida i Kina, Konfucius, som hade liknande tankar.

Alltså: idéer om att sång och musik, dikter och dans har betydelse för världens skapande och fortbestånd har funnits länge. Men att hoppa från den intressanta tankevärlden till att "de gamle" skulle ha kunskaper som motsvarar vad fysikerna kommit fram till först under de senaste årtiondena är verkligen att ta i. Shamanism är inte vetenskap. Jorden kommer inte att ändras beroende av om du slår på rätt eller fel sträng. Rätt vad det är kanske forskarna hittar på en bättre term än strängar för att beskriva vad som händer.

Konfucius - skärpt kille på 400-talet f.Kr. Någon partikelaccelerator hade han dock inte tillgång till, och hypotesen att han hade kontakt med några tefatsgubbar som meddelade avancerade fysikkunskaper från yttre rymden får vi nog behandla som en hypotes med låg sannolikhet.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Zengakuren, Anders_S skriver Världens menlösaste nationaldag, Jinge skriver En korkad minister?, Björn Nilsson skriver Strängteori - gammalt påhitt, cappuccinosocialist skriver Låt detta bli spiken i piratkistan