Kinesisk syn på demokratisk socialism

Mot bakgrund av Sanders framgångar i USA:s politik har frågan om 'demokratisk socialism' kommit upp på dagordningen. Ur svensk synpunkt är det lustigt, i och med att socialdemokraterna som en gång just slog sig för bröstet som 'demokratiska socialister', inte känns vid beteckningen längre. Särskilt inte det där med 'socialister'. Hu!

Här är en kinesisk uppfattning om vad demokratisk socialism är. Den är från 2009, och det framgår ganska klart att det var en trend som var på gång i Kina vid den tiden, och som kändes viktig för partiet att slå tillbaka. Följande kommer från Roland Boers blogg, där han citerar en kinesisk akademisk publikation.

Under de senaste åren, och särskilt inför KKP:s [Kinas kommunistiska parti] 17:e nationella kongressen, har trenden med demokratiskt socialistiskt tänkande ökat.

För att hjälpa människor att förstå essensen av demokratisk socialism publicerade en grupp marxistiska forskare och experter, inklusive Xu Chongwen, Zhou Xincheng, Zhang Quanling och Zheng Keyang, artiklar om denna fråga. De enades om att demokratisk socialism är en reformistisk trend av kapitalismen som gynnar mångfalden som dess vägledande ideologi, förnekar marxismens ledande ställning, kräver privatiseringar i det ekonomiska systemet och förnekar det offentliga ägandets dominerande ställning.

När det gäller det politiska systemet förespråkar demokratisk socialism ett flerpartisystem och parlamentarisk demokrati och förnekar kommunistpartiets ledning och proletär diktatur. Som det ultimata målet gynnar demokratisk socialism kapitalistisk reformism, förnekar kapitalismens historiska icke-varaktighet och det historiskt oundvikliga att det mänskliga samhället så småningom kommer att utvecklas till socialism och kommunism. Forskarnas artiklar betonade det faktum att socialism med kinesiska egenskaper kombinerar Kinas nationella förhållanden med tiden och en ny form av vetenskaplig socialism. Varje felaktig tolkning av den socialistiska vägen med kinesiska egenskaper som en demokratisk socialistisk väg är grundlös och i grunden fel.

Just den svenska socialdemokratin var väl lite 'egen', med en rätt kraftig vänsterliberal profil under en period. Men sedan några årtionden kan väl partiet gott sägas motsvara kinesernas beskrivning av ett demokratiskt-socialistiskt parti.

Arbetarledd ekonomi?

Jag såg någonstans en hänvisning till en märklig ledarartikel i Financial Times, som ju bör betecknas som ett kapitalist-blad. Titeln är "US should drop concerns around state planning". USA bör sluta oroa sig för statlig planering alltså. Underrubriken låter förmodligen ännu mer uppjagande för känsliga personer: "The need to transition to a worker-led economy is increasingly clear." Behovet av övergång till en arbetarledd ekonomi är alltmer klart sägs det.

Läser man artikeln är det visserligen klart att det knappast är socialism som eftersträvas, däremot att fördomarna om en fri marknad som löser alla problem bäst utan statlig inblandning bör skrotas. En del personer i demokratiska partiet, och till och med en del republikaner, lutar åt det hållet. Naturligtvis måste man hänvisa till en tidig USA-politiker som Alexander Hamilton, och diverse onämnda presidenter samt J F Kennedy, som inte var rädda för att gripa in med statlig industripolitik. (För all del också skyddstullar, det kanske Trump skulle uppskatta.) Sedan kom Reagan med nyliberalism och "nedsippringsekonomi". Men nu verkar inte läget längre kunna motivera en sådan politik, det finns vissa politiska grupper och enskilda politiker som drar åt det hållet, inklusive några presidentkandidater i USA.

Den privata sektorn är inte särskilt intresserad av att investera i sektorer som inte ger så stora vinster. (Vilket inte är så märkligt om man kan få in mer på annat håll - det är ju vinst, inte samhällsansvar, som driver privatföretag.) Statliga insatser på något sätt skulle kunna hjälpa till där. Artikeln i Financial Times pekar bland annat på bättre utbildning av arbetskraften. "The workforce would also be better trained as part of the effort to build a worker-led economy, not a consumer-led one" säger artikeln. (Vet inte riktigt vad som menas, "arbetarledd" kan handla om att försöka återskapa den välbetalda "medelklassen". "Konsumentledd" kan ha något att göra med "nedsippringsekonomi" eller "utbudsekonomi" där man tror att utbud automatiskt kommer att leda till efterfrågan.)

Några presidentkandidater vill att staten skall styra kapital åt önskvärt håll. (Jag undrar om den inte redan nu gör det, fast det är kapitalägare i redan övergödda branscher - som finans- och krigsindustrin - som tar in de stora pengarna där.)

Detta är alltså inte någon sorts socialism, utan att en del av kapitalisternas politiker manövrerar för att få systemet att fungera bättre. Och fungera bättre särskilt just för kapitalisterna, medan en del smulor ramlar ner till de arbetande människorna. Några politiker är till och med inne på att MMT (Modern Monetary Theory) skulle ingå i problemlösningen. Men bara att de här frågorna diskuteras kan göra att nya vyer öppnas framöver. Kanske mot en verkligt arbetarledd ekonomi? Alternativt betydligt obehagligare lösningar, med statsdirigerad fascism.

Blir AI slutet för kapitalismen?

Feng Xiang, juridikprofessor vid Tsinghua-universitetet i Kina, har skrivit en artikel som hävdar att artificiell intelligens, AI, betyder slutet för kapitalismen. För den som funderat över hur teknologi kan förändra samhället är detta ingen överraskning (Marx skulle inte bli överraskad). Om detta är en verklig fingervisning om vart Kina är på väg så är det mycket intressant. Inte bara teori, utan handfasta verkliga åtgärder också!

Nedan följer en sammanfattning av professor Fengs artikel, och så har jag lagt in en del kommentarer. 

AI är den största utmaningen för dagens socio-ekonomiska system. Om AI kontrolleras av marknadskrafterna resulterar det oundvikligen i en superrik oligarki av datamiljardärer. Den skördar rikedomen som skapas av robotar som driver bort mänskligt arbete och skapar stor arbetslöshet.

[Min anm: För att komma undan problemet med massarbetslöshet förespråkar somliga medborgarlön, andra arbetsgaranti. Jag föredrar det senare alternativet.

Om massarbetslöshet sänker inkomstnivån i samhället bör det påverka de vinster som oligarkerna kan ta ut genom försäljning av varor och tjänster. I marxistisk ekonomi antas dessutom att det endast är levande arbete som kan skapa nya värden, och med mindre levande arbete i förhållande till hela det använda kapitalet kan vinstnivåerna därmed falla.]

Skatteflykt och trixande med användardata är exempel på dessa företags asociala metoder. De slipper undan eftersom det västliga juridiska systemet skyddar privata intressen över allt annat. I Kina finns det stora privatägda internetbolag som Alibaba och Tencent. Men till skillnad från i väst är de övervakade av staten och står inte över social kontroll.

[Min anm: I en artikel i Svenska Dagbladet 20180526 beskrivs den kinesiska modellen så här:  "Det som sedan har växt fram i Kina under de senaste 30 åren kan tyckas vara en ohämmad kapitalism i en diktatur som bara till namnet är kommunistisk. Men det är inte riktigt sant. Oavsett om vi talar med politiska experter, ekonomer eller företag så blir det uppenbart att kommunistpartiet också styr näringslivet, vid behov in i minsta detalj. På sätt och vis kan man säga att kommunism med kinesiska förtecken helt enkelt är socialism där det styrande partiet har  outsourcat driften av företagen på privata entreprenörer." 

Jag har sett olika redogörelser för det här, positiva och negativa. När partiet har celler i alla företag, och den centrala partiledningen styr med fast hand och slår hårt mot korruption och oönskade investeringar, verkar det dock som om staten har god kontroll över vad privatföretagen har för sig.]

Ju mer AI tränger in överallt, ju mindre förnuftigt är det att det förblir i privata händer och tjänar de få i stället för de många. Massarbetslösheten och kraven på allmän välfärd kommer att driva på för att socialisera AI. Marknaden fungerar någorlunda om arbete skapas för de flesta människor. Men när industrin bara skapar arbetslöshet genom att robotar tar över mer och mer finns det inget annat alternativ för staten än att gå in. När AI invaderar ekonomiskt och socialt liv kommer alla privata lagrelaterade frågor att bli offentliga. Det blir  nödvändigt att reglera privatföretag för att upprätthålla någon stabilitet i samhällen som skakas av oavbruten förändring. Denna historiska process är ett steg närmare en planerad marknadsekonomi.

[Min anm: Detta ligger nära Marx uppfattning om hur tekniska förändringar i samhällets bas driver på hur hela samhället utvecklas. De tekniska möjligheterna, i kombination med de problem de kan orsaka, kommer att driva fram nya sätt att organisera samhället. Det gamla sättet kommer att uppfattas som oförnuftigt, och då kommer det att "dåna i förnuftets krater" om inte ansvariga politiker reagerar och agerar.

Den nuvarande ledningen i Kina verkar vara inställd på att agera. Man får anta att professor Feng anser att att det här övertagandet, som alltså i praktiken redan har skett genom att staten kontrollerar privatföretagen, skall ske lugnt och städat. Ingen ny kulturrevolution alltså. Men hur blir det i länder där det snarare är privatföretagen som äger staten?]

Av samhälleliga välfärds- och säkerhetsskäl bör inte individer och privata bolag tillåtas att ha exklusiv tillgång till avancerad AI-teknologi.Om vi inte nationaliserar AI skulle vi kunna sjunka ner i en dystopi påminnande om den tidiga industrialismens misär.

[Min anm. Det finns alltså alternativa vägar som inte är så trevliga, kanske också i Kina som professorn måste varna för? "Socialism eller barbari!"]

Om staten kontrollerar marknaden, i stället för att den digitala kapitalismen kontrollerar staten, kommer de kommunistiska målen att vara uppnåeliga. Eftersom AI gör det möjligt att styra komplexa system genom att behandla stora mängder information i återkopplingsloopar finns det för första gången ett verkligt alternativ till marknadssignalerna som länge har berättigat laissezfaire-ideologin – och alla problem som kommer med den.

[Min anm: med "marknadssignaler" avses att de priser som konsumenterna är beredda att betala också bestämmer vad som kommer att produceras och säljas. Efterfrågan, inte behov, bestämmer. Någon gör ett köp, och det sänder marknadssignalen till producenten. Ett behov som inte kan betala för sig finns inte på den ordinarie marknaden i den liberala ekonomin. Möjligen finns det som välgörenhet vid sidan av.

"Looparna" som Feng skriver om är antagligen samma sak som beskrevs i termen av cybernetik, alltså styrteori, i mitten av 1900-talet när datorer var ganska nya. Ju bättre informationsbehandling, och naturligtvis ju bättre indata till datorerna, desto snabbare kommer det att gå att kunna reagera på förändringar i flödet mellan produktion och konsument och göra lämpliga justeringar.

Tillåt mig i detta sammanhang att påminna om min gamla klassiker om morotspåsen och streckkoden!]

 

Det som fattas här (artikeln är ju inte så lång och täcker egentligen bara problemet när datoriseringen slår ut folk) är lite mer tankar om hur systemet skall styras. Här får vi de tekniska möjligheterna, men hur skall behov definieras och värdesättas - och av vem? I ett kinesiskt sammanhang torde det ännu så länge vara Kinas Kommunistiska Parti, men då är frågan vilka som kontrollerar partiet idag och framöver. Det finns ju en del rikt affärsfolk även i partiet. Hur mycket inflytande kommer de att ha? Med en proletär klasståndpunkt skulle ju arbetarnas och de fattigare böndernas intressen alltid sättas först, men jag är inte säker på att den kinesiska ledningen har just den ståndpunkten alla dagar.

Generellt om det sorgliga ämnet "dagens vänster och tekniken" så avslutar jag med ett citat från min blogg, daterat 29 juli 2007:

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från "nödvändighetens till frihetens rike". Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

Jag minns med visst vemod den gång jag försökte prata med en ganska uppsatt dam i Vänsterpartiet om datorernas möjligheter. Hon stirrade på mig och utbrast: "Men jag är ju humanist!" - Tja, det var väl Marx också?

Tur att kineserna kanske gör något praktiskt i alla fall.

Socialismen – en blandekonomi och en ekonomisk demokrati

Jag har tidigare publicerat inlägg av Ulf Modin, som numera är utlokaliserad till Finland. Här kommer ytterligare ett, som också har publicerats i den finska tidningen Nya Argus. När nu Karl Marx passat på att fylla tvåhundra år, och samtidigt det kapitalistiska systemet gnisslar ganska illa, kan det vara idé att skärpa debatten om hur vi skall gå vidare mot något hållbarare. Är det möjligt att byta system, hur skall det då se ut för att åtminstone göra gnisslandet mindre påfrestande, etc? Marx gillade inte "utopier", men är det ändå inte dags att diskutera lite närmre hur socialismen kan organiseras? - Ordet till Ulf:

Socialismen – en blandekonomi och en ekonomisk demokrati

Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produkion och robotar. Alternativet är barbariet.

Kapitalismen kan ej längre utvecklas, därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens och den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet.

Kapitalets centralisering och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Det senare är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Konkurrens är bra, men allt som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. En av de konkurrerande får monopol. Moral och anständighet utplånas. Alla klasser och skikt hade tidigare moral. Normal fosterlandskärlek stämplas som fascism.

Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.

I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU- staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EU:s centralbank. En hänsynslös vålds- och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.

Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900- talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.

Kapitalets kvarn maler vår jord till pengar

Efter revolutionen

Överallt i de länder där revolutionen segrar ställs de strategiskt viktiga industrierna under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.

Man sörjer för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den förhoppningsvis lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.

Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och samhället, i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet.

I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.

Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en människa från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan lyda under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa människor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen.

I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.

Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region- och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.

Kan den här mannen tänkas ha några synpunkter?

Modell Brus

En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960 -talet av den polske ekonomen Włodzimierz Brus. Hans decentraliserade modell har flera beslutsnivåer. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten.

För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som människan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att Wahrheit der Notwendigkeit ist die Freiheit. Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet mot plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät- och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.

Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen.

Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man inom dagens kapitalism ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna.

Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo, och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor, är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett meccano.

En fungerande demokrati i både statliga, kommunala, församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande människor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.

Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny människa skapas knappat, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning av de flesta utförs lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.

I det goda samhället är människorna beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som människorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills människan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.

Vissa alternativ är nog inte så aktuella längre

Språngvis utveckling

Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Människan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av människor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.

Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Höger­ och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.

Ulf Modin

Nya Argus 2–3 / 2018

Modeller för offentligt ägande

Här är en artikel av den marxistiske ekonomen Michael Roberts, med hans intryck från en brittisk labour-konferens. Jag antar att när kapitalismen krisar till sig blir åter andra ägandeformer av näringslivet intressant. Här kommer Roberts text, och så följer jag upp med några dogmatisk-marxistiska kommentarer.

Modeller för offentligt ägande

Jag har just deltagit i en specialkonferens som sammankallats av brittiska labourpartiet för att diskutera modeller för offentligt ägande. Konferensens mål var att utveckla ideer om hur en labourregering kan bygga den offentliga sektorn om den skulle tillträda vid nästa allmänna val.


Centerstycket vid konferensen var en rapport beställd av labours ledning och publicerad förra sommaren, benämnd Alternativa modeller för ägande, (med ordet 'offentlig' märkligt nog utelämnat).


Labours ekonomiske talesman, John McDonnell, (en 'bekännande' marxist) presenterade nyckelidéerna i rapporten som hade ställts samman av en rad akademiska experter, inklusive Andrew Cumbers från Glasgow-universitetet, som har skrivit mycket om problem med offentligt ägande. Och Cat Hobbs från Weownit gav en övertygande redovisning av misslyckanden och slöseri i tidigare privatiseringar.


På många sätt var McDonnells tal inspirerande på så vis att nästa labourregering under Jeremy Corbyn och McDonnell verkligen är dedicerad till att återställa ordentligt finansierade och utrustade offentliga tjänster, och backa tidigare privatiseringar av ekonomiska nyckelsektorer utförda av tidigare konservativa och labourregeringar under den trettioåriga neoliberala perioden innan den stora recessionen [krisen som började 2008, Björnbrums anm.].


McDonnell och rapporten betonade en rad modeller för framtida offentligt ägda tillgångar och tjänster: från kooperativ, kommunala tjänster och nationalisering av nyckelsektorer som hälsovård, undervisning, och nyttigheter som vatten, energi och transporter – de så kallade 'naturliga monopolen'.


Som rapporten övertydligt klargjorde har de senaste trettio årens privatiseringar klart misslyckats även i sina egna uttalade mål: mer effektivitet och högre produktivitet, mer konkurrens och större jämlikhet. Det har varit precis tvärt om. Produktivitetstillväxten i UK har fallit, och som många studier har visat (se min nya bloggpost) så har privatiserade branscher inte alls blivit mer effektiva.


De har bara varit enheter skapade för att ge snabb vinst åt aktieägare på bekostnad av investeringar, kundtjänster och arbetsvillkor (pensioner, löner och arbetsbelastning). Temat för privatiserat vatten, energi, järnvägar och post i UK har i själva verket varit kortsiktighet, d.v.s. blåsa upp aktiekurser, betala direktörer stora bonusar och betala stora utdelningar i stället för att investera långsiktigt i en social plan för alla.


Statsägda branscher är i själva verket en framgångsrik ekonomisk modell även i huvudsakligen kapitalistiska ekonomier. Labourrapporten citerar det faktum att andelen statliga företag bland de 500 största internationella bolagen har stigit från 9% år 2005 till 23% år 2015 (fastän detta huvudsakligen är följd av uppgången för kinesiska statliga företag). Historien om de östasiatiska ekonomiernas framgång var delvis resultatet av statsdirigerade och -ägda sektorer som moderniserade, investerade och skyddade mot USA:s multinationella företag (fastän det också var tillgången av billig arbetskraft, nedtryckta arbetarrättigheter och anpassningen av utländsk teknologi).


Som många författare, som Mariana Mazzacuto, har visat, har statlig finansiering och forskning varit vital för utvecklingen av stora kapitalistiska firmor. Statsägd industri och ekonomisk tillväxt sker ofta tillsammans – och labours rapport citerar ”den sällan diskuterade europeiska framgångshistorien är Österrike, som uppnådde den näst högsta nivån av ekonomisk tillväxt (efter Japan) mellan 1945 och 1987 med den högsta andelen statsägd av ekonomin i OECD.” (Hu Chang).


Rapporten gör det också klart att det bör inte bli någon återgång till gamla modeller för nationalisering som antogs efter andra världskriget. Det var statsindustrier som huvudsakligen utformades för att modernisera ekonomin och skaffa basindustrier för att subventionera den kapitalistiska sektorn. Det fanns ingen demokrati och ingen påverkan från arbetare eller ens regeringen i statsföretagen, och definitivt ingen integration i någon bredare plan för investeringar eller sociala behov. Detta var den så kallade 'Morrison-modellen', uppkallad efter den högerinriktade labourledaren Herbert Morrison som övervakade UK:s efterkrigsnationaliseringar.


Rapporten anför alternativa exempel på system med demokratiskt ansvariga statsföretag. Där finns den norska Statoil-modellen där en tredjedel av styrelsen är vald av de anställda; eller ännu mer till saken, den franska elektricitets- och gassektorn omedelbart efter kriget där statsföretagens styrelser ”bestod av fyra utsedda av staten, fyra från teknik- och expertgrupper (inklusive två för att företräda konsumentintressen) och fyra fackliga företrädare.” (B Bliss).


Allt detta var mycket goda nyheter och det var klart att publiken av aktivister från labourpartiet var hänförda och redo att genomföra en ”oåterkallerlig ändring mot arbetarstyrda offentliga tjänster.” (McDonnell.) Labourledarnas mål är att backa tidigare privatiseringar, avsluta orättvisorna i så kallad privat-offentlig partnerskapsfinansiering; backa utförsäljning av offentliga tjänster till privata entreprenörer och ta ut marknaden från National Health Service, etc. Detta är utmärkt, just som deras vilja att överväga inte bara den bristfälliga idén om Generell Basinkomst som ett alternativ till förlusten av arbeten genom framtida automatisering, men också den mycket mer progressiva idén om Generella Bastjänster, där offentliga tjänster som hälsa, social omsorg, undervisning, transporter och kommunikationer tillhandahålls fritt där de utnyttjas – vad vi ekonomer kallar 'publika varor'.


För mig är dock de frågor kvar som jag först reste när jag övervägde 'Corbynomics' när Jeremy Corbyn först vann ledarskapet för Labourpartiet 2015. Om offentligt ägande begränsas till bara de så kallade naturliga monopolen eller nyttigheterna och inte utvidgas till bankerna och finanssektorn och till viktiga strategiska branscher (ekononomins 'kommandohöjder') kommer kapitalismen att fortsätta dominera investeringar och anställningar, och lagen om värde och marknad kommer att fortsätta styra. Labours plan på en statlig investeringsbank och statsstödd eller -skött investeringar skulle lägga till omkring 1-2% av totala investeringarna i förhållande till BNP i UK. Men den kapitalistiska sektorn investerar närmare 12-15% och skulle fortsätta vara dominerande genom sina banker, läkemedel, rymd-flyg, teknik och affärstjänstekonglomerat.


Det talades inte om att ta över dessa sektorer på konferensen. Det var inte ens tal om ta över de fem stora bankerna – något jag har tagit upp tidigare på denna blogg, och hjälpte till att skriva en studie på brittiska brandmannafackets vägnar (och vilket var brittiska LO:s linje tidigare). Utan kontroll över finanserna och de strategiska sektorerna i den brittiska ekonomin kommer en labourregering antingen att hindras i sina försök att förbättra villkoren ”för de många, inte de få” (labours valparoll), eller ännu värre, möta verkningarna av ännu en global recession utan några skydd från marknadens nycker eller värdelagen.

Och så var det mina slutfunderingar:

I Kommunistiska Manifestet skrev Karl Marx att kapitalisterna försöker göra om samhället helt för egna behov (vilket ju som bekant är att utvinna allt större profit). I Manifestets bibelinspirerade språk blir det: " ... bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte". Inget konstigt i det: alla härskande klasser bygger samhällen som bäst passar deras behov. Kapitalisterna/bourgeoisin bygger sitt projekt på ruinerna av äldre samhällsformer. Hela samhället skall var som en maskin som skapar vinst åt dem.

En annan Karl, nämligen Polanyi, hävdade senare att det kapitalistiska genombrottet innebär att ekonomin skiljs från samhället, så att samhället tvingas tjäna ekonomin i stället för att ekonomin tjänar samhället. Det beläte som kapitalismen skapat svävar utanför, formellt en oåtkomlig guddom, även känd som "Marknaden", som ensam måste tillbedjas ("du skall inga gudar hava jämte mig") och bringas allt större offer. I den låt oss säga 'snälla versionen' är det högre vinster som erbjuds, men mer realistiskt sker människooffer på Marknadens altare också. Många sådana. Man kan i förfäran ropa "Molok, Molok!"  I förlängningen hotas den mänskliga civilisationen av jättekrascher i och med att Marknadens profitsug, värre än giftsuget för den värsta narkoman, sätts före mänsklighetens och hela planetens intressen av överlevnad och drägliga liv.

Sista stycket i Roberts artikel (och möjligen en parentes i det andra) sätter ljuset på det tunga problemet. Socialdemokrati. Nu ser vi hur aktivister i ett stort parti i ett gammalt industriland åter reser frågor om att omvandla samhället efter det moderna proletariatets behov, att bygga nytt på kapitalismens misslyckade försök. Åtminstone 'litegrann' nybygge, för det kapitalistiska rövartåget inom den offentliga sektorn har inte varit så lyckat och måste åtgärdas. (En svensk kanske nu tänker på ett visst sjukhusbygge i Solna.)

Men 'litegrann' duger inte. Att bara ta tillbaka privatiserade enheter räcker inte. Det ger inte den kontroll som krävs om man verkligen vill att Molok skall drivas bort och inte ges möjlighet att hämndlysten komma tillbaka. Låter man Marknaden sitta kvar på styrpositioner i samhället kommer det att utnyttjas. Tillåts bankerna fortsätta som förut blir de åter vrak som måste räddas i framtida kriser medan folket utanför slängs i Moloks ugn. Det är den nödvändiga uppstädningen som socialdemokraternas ledningar inte vill vara med om, de är sammangjutna med kapitalistklassen, det är där deras karriärer finns. Finns det anledning att tro att Corbyns parti är bättre? - Det vill jag se innan jag tror.

Lästips: "Kan sparsamhet rädda proletariatet?"

En och annan gamling bland mina läsare kanske minns en låt som 'Blå Tåget' spelade in på 1970-talet: "Kan sparsamhet rädda proletariatet?"

Detta var i själva verket undertiteln till en broschyr från 1886, författad av en man med det märkliga namnet Atterdag Wermelin. Jag har först nu läst den, den finns på nätet (tidningen Arbetaren, samt Projekt Runeberg). Den är riktigt bra i sin behandling av det ekonomiska kretsloppet och att "åtstramning" (sänkande av massornas konsumtion) inte fungerar bra annat än för de redan rika.

Och 'Blå Tågets' låt finns på Spotify.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 2

Här kommer den andra delen av Ulf Modins artikel. Första delen finns här.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 2

Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna.

Skolorna går tillbaka till det gamla gymnasiet och berikas med de frukter som utvecklingen har frambringat sedan 1970. Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle, där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett mekano.

En fungerande demokrati i både statliga, kommunala. församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande mänskor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.

Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny mänska skapas knappast, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning utförs av de flesta lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.

I det goda samhället är människor beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som mänskorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills mänskan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.

Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Mänskan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av mänskor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.

Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Den konfederation som skisseras kan ha framtiden för sig. Höger­ och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, Högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 1

För några år sedan publicerade jag en artikel (Den nya syntesen) av Ulf Modin, numera pensionär och bosatt i Finland. Jag minns att den orsakade vissa magplågor hos någon eller några personer på Clartés redaktion. Undrar om följande kommer att utlösa liknande reaktioner? Skall man behöva tala om (jo, för några som kanske tänker lite långsamt) att jag självfallet kan ha en eller annan kritisk fundering angående vissa av Ulfs tankar. Men om de inte offentliggörs kan man ju inte prata om dem, antar jag. - Hur som helst, diskussionen om vad vi skall ha i stället för en allt mer parasitär kapitalism blir allt mer akut, och Ulf har synpunkter på det. Artikeln är ganska lång, så jag har delat upp den i två avsnitt. Första kommer nedan, nästa om några dagar. Och nu ordet över till Ulf:

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 1

Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produktion och robotar. Alternativet är barbariet. Kapitalismen kan ej längre utvecklas , därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens, den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet. Kapitalets centralisation och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Den sistnämnda orsaken är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.

I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU­staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EUs centralbank. En hänsynslös vålds-­ och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.

Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900-­talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.

De strategiskt viktiga industrierna ställs under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.

Överallt i de länder där revolutionen segrar sörjer man för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den hoppeligen lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.

Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och i samhället i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet. I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning.. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.

Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en mänska från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan vara under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa mänskor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen. I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.

Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte av övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region­ och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.

En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960-­talet av den polske ekonomen Brus. Hans decentraliserade modell har flere beslutsmodeller. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten..

För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som mänskan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att ”Freiheit ist Einsicht in die Notwendigkeit.” (Frihet är insikt om vad som är nödvändigt /att göra/). Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet av plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät-­ och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.

Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen. I DDR gjordes vackra kärleksfilmer, samtidigt som pornografin var förbjuden. Allting som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. För mycket och för litet skämmer allt.

Stigberoende

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid, även om han är något helt annat än kommunist. Jag ser också en möjlig (men inte garanterad) framtid, men inte med samma argument. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte
Sjätte
Sjunde

Om man skall ha två tankar i huvudet samtidigt gäller det att hitta någon sorts jämnvikt!

Ett problem (eller fördel ibland) i samhällsbygge är stigberoende. Det innebär att en framtida utveckling beror av tidigare beslut, exempelvis investeringar. Bygger du en väg, järnväg eller fabrik kan det styra hur transporter och produktion organiseras under lång tid framåt. När anläggningarna väl finns är de inte så lätta att flytta på. Man bygger sig fast i strukturer som inte är så lätta att ändra, och med det hänger ett tänkande som inte heller ändrar sig så lätt (vilket kan förklara politikernas och fackens vilsenhet inför samtidens snabba förändringar i det ekonomiska landskapet). Strukturen kan ge stabilitet och trygghet, men börjar den fungera dåligt  blir det skadeverkningar, osäkerhet och otrygghet.

Beroende av hur man tolkar Marx' samhällsmodell så finns där ett tydligt drag av teknisk determinism. Det är ungefär samma tankar som Marshall McLuhan förde fram i början av 1960-talet: den industriella serieproduktionen som började med boktryckeri i slutet av 1400-talet medförde också en sorts seriellt tänkande - men så kom elektroniken och vände upp och ned på produktion, tänkande och samhälle. Det är där vi är nu.

Marx själv formulerade det som att "handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister". Men hur många ångdrivna kvarnar finns det numera?  Förmodligen är det ofta elmotorer som håller hjulen igång. Det betyder ju en stor fördel när det gäller att bygga en kvarn, eller vilken fabrik eller verkstad som helst: för hundra år sedan måste ångmaskinen finnas på samma plats som den utrustning den drev. Kraften överfördes med transmissionsremmar från ångmaskinen. Nu fås kraften 'ur ett hål i väggen'.

Det ångdrivna samhället försvann, men kapitalismen finns kvar. Betyder det att Marx missade något, att stigberoende inte finns, eller vad? - Nej, han skriver ju uttryckligen att förändringar sker i samhällets produktiva bas, och det slår igenom i hela samhället. Teknik och tänkande ändras. Men det orsakar störningar och kamp.

Ta detaljhandeln exempelvis. Den har i stort byggt på butiker där man går in och tittar på varorna och handlar. Postorder är ju en gammal inarbetad gren för distansköp, men det krävdes en omvälvning inom elektroniken för att den skulle växa till ordentligt. Men då börjar det hända saker:

Detaljhandeln befinner sig mitt i en enorm förändringsprocess. I USA har begreppet köpcentrumdöd blivit verklighet, den växande e-handeln pekas ut som en anledning.

Det ser annorlunda ut i Sverige, men all tillväxt i handeln sker numera i digitala kanaler. Samtidigt innebär digitaliseringen att priser pressas och även företagens marginaler. Handlare med fysiska butiker har haft all anledning att fundera över sina butiksytor i förhållande till framtida förväntade försäljning. (Svenska Dagbladet 27/11 2017)

Slutsats: butiken är inte så självklar längre. Sökande, beskådande och beställande av varor sker via hemdatorn. Den gamla upptrampade stigen blir glesare trafikerad till förmån för nya stigar. Förhoppningsvis kvalificerad butikspersonal ersätts i stor omfattning av lågbetalda lagerarbetare (som redan nu alltmer ersätts av robotar). Frågan är vad stigberoende av e-handel kan ha för återverkningar längre fram, exempelvis om nätet totalkraschar. Å andra sidan passar ju e-handel väl in i ett planeringssystem ungefär som jag skissade lite på här för flera år sedan.

Hela välfärdssamhället kan sägas vara 'stigberoende' i och  med att fasta strukturer byggts upp för att hantera välfärden, vård, skola, omsorg, pensioner etc. Problemet kan vara att strukturerna inte är tidsoberoende. De hänger på att en stadig produktivitetsutveckling hela tiden kan höja standarden. De hänger också på att kapitalägarna finner det lämpligt att dela med sig av produktionens överflöd. När tillväxten saktar av och överklassens girighet och okänslighet tilltar hotas hela samhällsstrukturen. Det politiska uttrycket för det är när det blir kris och politikerna predikar 'sparsamhet' och hugger bort mer och mer av den överenskomna välfärden. Samhällskontraktet upplöses - det kan ge en öppning för att gå från en stig till en annan.

En del av dessa insikter har trängt in även i Svenskans ekonomidel 27/11. En artikel listar ett antal förhållanden som lett till den enorma tillväxten under några hundra år, och drar slutsatsen att detta var engångsinjektioner som knappast kommer att upprepas.

Det var ett begränsat antal engångshändelser som låg bakom mycket av välståndsboomen sedan industrialiseringen. Flertalet av dessa landvinningar är nu tagna. Det innebär enligt nationalekonomen Robert Gordon att de flesta i Västvärlden kanske får nöja sig med närmare noll procents välståndsökning framöver. Det skulle vara förödande för pensioner, statsbudgetar och börskurser.

Bland dessa sporrande engångsinjektioner kan nämnas höjd utbildningsnivå, folk flyttar från låg- till högproduktiva näringsgrenar, kvinnorna kommer ut på den öppna arbetsmarknaden, vissa radikala tekniska genombrott, urbanisering, transporter och kreditväsende. Jag skulle nog lägga till bättre hälsa, krig och plundring av kolonierna som pådrivande faktorer.

I tillägg till att ovanstående ”engångsvinster” har vi en mycket stor motvind i form av ökad ojämlikhet. I USA har de nedre 99 procenten av inkomstpyramiden fått en välståndsökning som är 0,5 procentenheter lägre än snittet eftersom så oerhört mycket gått till den översta procenten.

(Sidoanmärkning: jag lyssnade till en 'invandringskritisk' radio-podd häromdagen. Där var det någon som hävdade att vi svenskar måste arbeta hela vårt liv och betala in till pensionerna, men när vi väl är där vid pensionsdags kommer det inte att finnas någon pension att få ut. Den har gått åt för att underhålla folk utifrån som enligt vad som sas tidigare skulle just rädda våra pensioner. Det kan delvis stämma, men jag misstänker att den stora förskingraren av pensionsfonderna är den gamla vanliga svenska staten med dess gamla vanliga kapitalistklass.)

Men vad gör den översta procenten med jättevinsterna? Utbytet av nya investeringar i realkapital sjunker och därmed hamnar de stora insatserna i spekulationsekonomin hellre än i trista fabriker. Och så visar 'enprocentarna' sin makt genom att försöka sno till sig ännu mer de fonder som finns, exempelvis för pensioner. Den progressiva kapitalistklassen är inte progressiv längre.
.
Skribenten drar inga slutsatser om nuvarande samhällssystems överlevnadsmöjligheter eller existensberättigande, men det kan ju andra göra. För att komma över till en stig som gynnar de 99 procenten måste enprocentarna fås att flytta på sig, frivilligt eller ej. Att vara kvar på nuvarande stig ser väldigt mycket ut som alternativet 'barbari' i valet mellan barbari eller socialism.

Argument för vanhävdsdom över hela systemet?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid, även om han är något helt annat än kommunist. Jag ser också en framtid, men inte med samma argument. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte
Sjätte

Det som följer här är inte nyskrivet, utan en revision av en gammal bloggpost från mars 2008. Miljövänlig återanvändning!

- Hmmm, hur sköter sig de där filurerna till kapitalägare egentligen? Kanske dags att åberopa vanhävdsparagrafen!

Här nedan följer ett klipp ur Nordisk familjebok, den berömda Uggleupplagan, band 31 från 1921. Originaltexten finns här och här. Jag har studerat vad uppslagsboken har att säga om ordet vanhävd. Uttrycket handlar mest om vanskötsel av jordbruksmarker, men jag funderar på om det inte kunde få en bredare, rent av samhällsomvandlande, betydelse.

Jag har förkortat och redigerat, kursiverat ett intressant ställe samt lagt in en del styckebrytningar för att göra det hela lite lättare att läsa. I övrigt är det originaltexten. Läs igenom detta så följer en förklaring av mina tankar sedan!

Vanhäfd af jordegendom betecknar, att denna brukas så, att dess afkastningsförmåga starkt nedgår, vare sig därigenom, att jorden utsuges genom försummande af dess gödsling, eller därigenom, att bearbetning och renhållning från ogräs eftersättas, vanligen båda dessa brister i förening. Till vanhäfden räknas ock, att jordegendomens hus få förfalla.

... Under senare tid har emellertid den uppfattningen alltmer trängt igenom att, emedan jordbrukets alster äro nödvändiga lifsförnödenheter för folket, besittningen af jord bör medföra förpliktelse att bibehålla dennas afkastningsförmåga oförminskad. ….

[Enligt vanhävdslagen från 1909] får å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som uppenbarligen besitter egendomen hufvudsakligen för skogsavkastningen och ej är mantalsskriven å samma fastighet eller annan, som sambrukas med densamma, jordbruket ej nedläggas eller åker, äng och byggnader så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande äfventyras.

Jag tänkte på det här i samband med de ständigt hotande ekonomiska kriserna. De gör ju att fullt användbara resurser - och till och med resurser som inte bara kan utan bör användas - riskerar att ligga outnyttjade. Människor är utan arbete, materiella tillgångar används inte, och detta trots att behov finns. Om man följer andan i den gamla vanhävdslagen skulle det betyda att kapitalägare inte automatiskt betraktas som exklusiva innehavare av sitt kapital. För det är i själva verket kapital som hela samhället skall leva på. Här kan vi se att moral och ekonomi samlas under samma hatt.

Med en modernisering av det här tänkandet skulle företag som normalt går bra, men som drar ner verksamheten vid en kris och kanske missköter eller lägger ned anläggningar, kunna utsättas för granskning och eventuellt åtgärder. (Enligt den gamla lagen var det OK att lägga ner enheter som inte hade några ekonomiska förutsättningar alls, och de ligger utanför mitt resonemang, likaså verksamheter som bör avvecklas exempelvis av miljöskäl.)

Det kunde helt enkelt vara att man läser Bibeln för bolagsledningarna: "Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig." (Matt. 18:8). Och så skär man loss det förtretliga vanhävdade företaget från sina ägare, kanske till någon låg ersättning. Ibland anses "pengar" vara ett problem, men det speciella med staten är att den kan skaffa fram friska pengar vid behov. [När detta skrevs kände jag inte till hur bankerna kan skapa "pengar" ur tomma luften. Men med den möjligheten, som naturligtvis i första hand bör användas av staten, försvinner den löjliga frågan "ja och hur ska du få pengar till det då?".]

Vad det gäller människor som är utan arbete men kan ha lämpliga kunskaper för olika jobb är det inte konstigare än att de erbjuds arbete till avtalsenlig lön. Att låta kunniga och arbetsvilliga människor gå arbetslösa är också en sorts vanhävd.

Frågan är var larmpunkten för ingripande skulle ligga. Idag kan företag göra rätt bra vinster men av ägarna anses olönsamma därför att vinsten ligger under en önskvärd nivå, eller man kan höja vinsten genom att flytta verksamheten. Man kan också skapa försämrad lönsamhet genom att inte utföra nödvändiga investeringar i människor och material och därigenom låta en verksamhet förfalla, och det är ju också vanhävd.


Rent generellt kan man säga att kapitalismen (i likhet med andra klassamhällen) har en tendens till att misshushålla med resurser - ibland genom överutnyttjande, ibland genom icke-utnyttjande - och kan därmed avvecklas genom en övergripande vanhävdsdom.

Socialism eller barbari, samt några gamla historier

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde

Det må vara höst i Sverige, men någonstans ifrån kan våren komma!

Det kan vara så att kapitalismen står på gravens rand men inte har vett att kliva ner, utan i stället håller sig kvar i ett allt mer förfallet, parasitärt och ondsint skick. Tänk på sveakungen Aun (eller Ane) 'den gamle' som Snorre Sturlasson berättade om i sina Norska kungasagor: Aun blev gammal men offrade sina söner till Oden, den ene efter den andre, för att få leva ännu längre. Till slut var han så skröplig att han bara kunde få i sig mjölk, och dog när folket inte ville vara med om att den siste sonen skulle offras. - Möjligen kan man se detta positivt: till slut säger folket ifrån! Aun (och det ruttna systemet) faller.

Dessa reflexioner fick jag efter att ha läst denna bloggpost av den indiska ekonomen Jayathi Ghosh där en bok just om kapitalismens eventuella slut diskuteras. Man kan också tänka på frasen "socialism eller barbari" som brukar tillskrivas Rosa Luxemburg, men som möjligen har rötterna längre bak, till Friedrich Engels. Kommunismens seger är inte garanterad.

Den tunga frågan som boken ställer är om kapitalismen i sitt ruttnande slutstadium kan avvecklas snabbt och någorlunda snyggt, eller om den kommer att leva kvar som parasit under kanske århundranden framåt. Anledningen till detta (som vi kan kalla 'barbari') skulle vara att kapitalismen har varit så segerrik att allt tungt motstånd krossats, den mesta oppositionen i form av arbetarpartier och fack är borta Kapitalismen segrar ihjäl sig - men vägrar ändå att dö därför att den starka motkraften saknas.

Jag funderade på om detta är en situation som är mycket koncentrerad på den förvirrade situationen i de gamla industristaterna idag. På många håll därutanför ser vi såväl vital kapitalism som vitala socialistiska rörelser.

Kapitalismen började ju som ett löfte för framtiden, men sedan hände något. Kapitalet blev en kraft som ställde sig utanför och ovanför samhället. Här kommer jag att tänka på en ruskig historia som jag läste i barndomen och bara minns fragmentariskt. Eventuellt var det något av Sinbad sjöfararens äventyr, men jag är inte säker. Det var en sjöman (?) som hamnade på en ö och där träffade på en stackare som kröp på marken och bad om hjälp. Den hjälpsamme mannen lyfte upp varelsen på ryggen och bar iväg med honom. Men sen visade det sig att den jäkeln inte ville kliva av och hotade att strypa sin hjälpare! Skelettrester på marken visade att det här var inte första gången detta hände. Hjälpsamma personer fick plikta med sitt liv. Hur bäraren löste situationen minns jag inte, men vi kan ju ta det som en fingervisning om att den parasitära överklassen kan störtas från sin fina plats på proletariatets rygg.

Min första korta kommentar till frågan om kommunismens död

Simma lugnt under kommunismen?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar,  samt att Anders Romelsjö var vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Jag började fila på en lång kommentar, och den kanske kommer ut i etern någon gång, men i väntan på det så vill jag kort ge det här svaret:

'Kommunism' betyder två  saker. Dels personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar.

Dels är 'kommunism' samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem. Att det kan uppstå beror av två förhållanden. Det ena förhållandet är negativt: det nuvarande systemet bryts sönder av en mängd kriser av olika typ och blir ohållbart. Det andra är positivt: redan med existerande teknologi och vetenskap finns möjlighet att behärska och i hög utsträckning eliminera kriserna och organisera en värld där de flesta kan leva ett hyfsat liv. Förutsättningarna för morgondagens samhälle skapas i dagens. Men denna utveckling är inte garanterad. Det kan gå överstyr för mänskligheten om dagens krisande system på något sätt överlever ett tag till.

Är kommunismen verkligen död? - Del 2

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Del ett av hans långa artikel lade jag upp på bloggen igår. Där var det bakåtblickande, nu är det mer framåt. 

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar.  Mina ingrepp finns inom hakparenteser [...]. Den som undrar vad som försvunnit får ta sig en titt på grundtexten. 

Man behöver inte hålla med om vad The Saker skriver i alla avseenden och jag tror han missar en del väsentliga saker. Men texten kan få den vakne läsaren att tänka till, och det är bra! Och nu, ordet över till The Saker:


Kommunismen – framtiden


Här kommer jag att genast lägga korten på bordet och säga att jag tror, och till och med hoppas, att kommunismen inte är död och att den ännu har en lång och mycket intressant framtid. Här är några skäl varför:


För det första har den kommunistiska ideologin som sådan aldrig blivit genomgripande besegrad, om så bara för att ingen annan ideologi jämförbar i omfång och djup har uppträtt för att utmana, för att inte tala om att vederlägga eller ersätta kommunismen.


För det första är kommunismen en stor intellektuell byggnad och att förstöra bara några av de högsta våningarna får knappast hela byggnaden att falla. Låt oss ta ett enkelt exempel: Den marxistiska parollen ”Från var och en enligt förmåga, åt var och en efter behov”. Den uppfanns i själva verket inte av Marx, han bara gjorde den populär. Några källor säger att den ursprunglige upphovsmannen var August Becker 1944, Louis Blanc 1851 eller Étienne-Gabriel Morelly 1775. Andra säger att det var Pierre-Joseph Proudhon men i en något annorlunda version: ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete.” Det var denna version som antogs i SSRU som tillämplig under den socialistiska omvandlingsfasen på vägen mot det fulla genomförandet av kommunismen. Sedan finns naturligtvis det berömda citatet av Paulus från Nya Testamentet: ”den som inte vill arbeta får inte heller äta ” Och Kristus egna ord ”åt var och en efter hans förmåga”. [Citaten från 2 Thess 3:10 och Matt 25:15, enligt Bibel 2000. Ö.a.]

Detta blir fort mycket komplext, men ändå är det knappast en ursäkt att bortse från vad som är en av marxismen-leninismens grundläggande lärosatser. Och det finns många sådana lärosatser eftersom kommunismen kan inte förstås, för att inte säga värderas utanför en mycket bredare diskussion om dialektisk materialism, i sig en anpassning av hegelsk dialektik till historiografi, allt vilket tjänar som en grundval för historisk materialism vilket i sin tur erbjuder en omfattande kritik av kapitalismens natur.

Det finns en orsak till att ett bra bibliotek lätt skulle kunna innefatta ett helt golvplan bara till utlärande och kritik av marxism-leninism: denna massa av lärdom är så enorm, och innefattar historia, sociologi, ekonomi, filosofi och många andra ämnen. Bara materialismen själv innefattar en stor mängd skrifter från de pre-sokratiska filosoferna till Nietzsches ”Gud är död”, till Dawkins student-krior. Om vi uppriktigt ser noggrant in i marxismen-leninismen kommer vi att se att där finns sådana filosofiska pärlor (eller utmaningar, beroende av hur man ser dem) på nästan alla plan i den marxist-leninistiska byggnaden. Innan vi kan utropa ”Kommunismen är död” måste vi hantera varje ”våning” av den marxist-leninistiska byggnaden och och störta åtminstone de viktigaste så att vi inte (rättvist) kan anklagas för medveten okunnighet.

För det andra så erbjuder den kommunistiska ideologin den mest genomgripande kritiken av det globalist-kapitalistiska samhället vi lever i idag. Med tanke på att numera bara den mest medvetet blinde personen ännu kan fortsätta förneka att vårt samhälle genomgår en djup kris som möjligen leder till vad som ofta benämns ”SLVSVKD” (Slutet på världen som vi känner den) ifrågasätter jag klokheten i att förklara kommunismen död och glömma den. När allt kommer omkring så medför inte att informera oss om kommunistisk kritik av kapitalismen att vi antar kommunistiska lösningar på kapitalismens sjukdomar mer än att ta hänsyn till en läkares diagnos medför godtagande av en enda typ av behandling. Och ändå, vad vårt samhälle har gjort är att fullständigt avvisa diagnosen på den grunden att behandlingen har misslyckats i flera fall. Hur dumt är det?

För det tredje är samlingen av kommunistiska och marxist-leninistiska lärdomar inte bara enorm, den är mycket varierad. Leninismen själv är för övrigt en vidareutveckling av marxistiska ideer. Det skulle vara helt enkelt ologiskt att bara inrikta sig på grundarna av denna ideologi och bortse ifrån, eller värre, avvisa, deras moderna följare. Låt oss ta ett enkelt exempel: religion.

Det är ett välkänt faktum att Marx deklarerade att ”religionen är folkets opium”. [Vilket inte var unikt för honom bland tyska tänkare under tidigt 18oo-tal. ö.a.] Och det är sant att Lenin och Trotsky medan de var vid makten gav sig in på vad som bara kan beskrivas som folkmordsartad och satanisk bärsärkagång mot religion i allmänhet och ortodox kristendom i synnerhet.

Under årtionden var rabiat ateism en hörnsten i den marxist-leninistiska ideologin. Men ändå, om man ser på de olika marxistiska regimerna i Latinamerika (inklusive Kuba och Venezuela) märker man snabbt att de ersatte denna rabiata ateism med en särskild sorts kristendom man kan löst beskriva som ”befrielseteologi”. För en hård ortodox traditionalist som jag är befrielseteologi inte riktigt min sak (politiskt skulle jag beskriva mig som ”folkmonarkist” […]).

Men det viktiga här är inte de inneboende kvaliteerna (eller bristen på sådana) i befrielseteologin, men det faktum att latinamerikanska marxister klart har spolat ateismen. Och oavsett om de gjorde detta av en djup känsla av andlig återfödelse och förnyelse eller från cyniska maktpolitiska överväganden är oväsentligt: även om de gav efter på grund av tryck gjorde de ändå något som deras föregångare aldrig skulle ha gjort under några omständigheter.

Så istället för att fördöma religion som reaktionär har vi nu ledare som Hugo Chávez som deklarerar att ”Jesus Kristus var en äkta kommunist, anti-imperialist och fiende till oligarkin.” Uppriktigt? Möjligen. Viktigt? Helt säkert. Jag föreslår att om en sådan central viktig lärosats kan släppas av moderna marxister är de förmodligen villiga att släppa vilken annan del som helst vilken de skulle anse vara fel (av något som helst skäl). Att blanda ihop 2000-talets kommunister med deras föregångare från 1800-talet är oförlåtligt dumt och okunnigt.

[Ett stycke är bl.a. Iran utmålas som en sorts socialism utlämnas. Iranska marxister av olika riktningar kan nog avgöra den saken bättre. Samma gäller arabisk politisk islam där Saker bl.a. hänvisar till en person som kan ses som en viktig inspiratör för dagens terrorism.]


Kommunismen – utmaningen:

Det är verkligen inte överraskande att amerikanerna, som inte har besegrat någon eller något under en mycket lång tid, kan ha en stark böjelse att anta uppfattningen att ha vunnit det kalla kriget och/eller ha besegrat kommunismen. I ett land där vuxna och förmodat bildade människor med allvarlig min kan hävda att Obama är socialist (eller till och med kommunist) kommer sådant strunt sällan att utmanas. Detta är en återspegling av det dåliga tillståndet för kunskap i en nation som tycker sig själv vara ”oundgänglig”, men som inte har några verkliga intressen att förstå resten av världen, för att inte tala om dess historia.

Vi kan nu skratta åt de påstått dumma kommunisterna, deras ”vetenskapliga kommunism” och deras universitets lärostolar i marxism och leninism, men det förblir omöjligt att förneka att man för att förstå den kommunistiska propagandan måste ha en miniminivå av bildning och att denna propaganda utsätter dig för ämnen vilka nu är praktiskt taget döda i västliga samhällen (som filosofi och historia).

När jag ser den sortens strunt som nu för tiden går som statsvetenskap eller filosofi kan jag bara dra slutsatsen att den en gång stolta västliga världen nu saknar den grundläggande bildningsnivån för att förstå, för att inte säga avvisa, marxistiska ideologier. Och att detta är synd och skam eftersom jag också tror att marxism och kommunism är i grunden både mycket tilldragande och mycket giftiga ideologier som måste utmanas och tillbakavisas.


[I huvudsak religiöst avsnitt utgår.]


Kan den marxistisk/kommunistiska ideologiska byggnaden be övertygande avvisad. Jag tror att det går och, förutsatt att mänskligheten inte förstör sig själv i närmsta framtiden, det slutligen sker. Men det kommer att kräva en ansträngning av fullständigt annorlunda natur och styrka än samlingen av primitiva paroller som idag slungas mot marxismen. […]

Inom den överskådliga framtiden har kommunismen en mycket ljus och lång framtid, särskilt med det anglo-zionistiska imperiets pågående kollaps och den åtföljande debatten om orsakerna till denna kollaps. Om man bor i USA må man vara förlåten för att inte se mycket av en framtid för kommunismen, men från Sydöstasien till den indiska subkontinenten, och från Afrika till Latinamerika har kommunismens ideal, värden och argument en enorm dragningskraft på miljoner människor. När Donald Trump under sitt senaste FN-tal låtsades ha auktoritet att föreläsa för världen om socialism visade han bara att okunnighet inte hindrar arrogans, och att dessa vanligen går hand i hand. […]

Tills vidare kommer kommunismens spöke att hemsöka mycket av vår planet, särskilt i de delar där bildning och fattigdom är stora. I den i huvudsak illiterata men rika världen kommer kommunismen att förbli ungefär vad den är idag: allmänt ignorerad och därför okänd. Men när kapitalismens stora byggnad slutligen faller och dess offer återupptäcker skillnaden mellan propaganda och bildning – då kan möjligen en modern utmaning till den kommunistiska ideologin uppstå. Men tils vidare och i den förutsebara framtiden kommer kommunismen att vara inte vara vid liv utan också obesegrad.