lördag 6 augusti 2011

Konstutställning 10


Symboliserar detta någonting? - Helt säkert.

Minns jag rätt lade jag ihop några fotografier av medeltida franska kyrkoskulpturer för att få till den här märkliga uppvisningen. Fågeln ser gladare ut än gubben. Olja på papper.

Föregående i denna serie här.

fredag 5 augusti 2011

Ragnarök bakom knuten?

USA:s befolkning ligger på nära 312 miljoner. Av dessa nyttjar nära femton procent något som officiellt kallas Supplemental Nutrition Assistance Program (SNAP), matkuponger i dagligt språkbruk, som skall hålla svälten borta från drabbade människor. Det betyder 45,753,078 individer och 21,581,234 hushåll. Siffran är rekordhög i maj, efterfrågan har aldrig varit så stor.

2008 använde omkring 28,2 miljoner människor matkuponger. Det var 33,5 miljoner 2009 och 40,3 miljoner år 2010. Det var med andra ord rätt illa redan innan senaste lågkonjunkturen bröt ut, och sedan har det bara gått utför. Och hur många som skulle behöva hjälp får inget?

USA:s servicenäringar har stått stilla i bortåt ett och ett halvt år och inte är det så mycket bättre med andra näringar heller. I Europa står ekonomin och hackar, och en del observatörer tycker det snarare är Europa än USA som främst bör uppmärksammas just nu. Det börjar nästan likna skrämselhicka på vår sida av Atlantiska pölen. Den svenske ekonomen Lars Persson Syll skriver med fetstil:

Vad vi är på väg att se är en repetition av historien. En stor del av problemen i Europa under mellankrigstiden hade med det dåvarande internationella betalningssystemet – guldmyntfoten – att göra. Därför bestämde sig Europas politiker efter andra världskriget för att detta inte skulle få hända igen. Man skapade ett nytt gemensamt betalningssystem och ersatte guld med euro. Med facit i hand ser vi nu vad detta inneburit. EMU närmar sig alltmer ett sammanbrott. Ur askan i elden.
Fascister marscherar här och där, så även i det avseendet upprepas historien. Vad vi saknar är en stark motrörelse vilket är en avvikelse mot trettiotalet. Det kanske är dags om att påminna om en dunkel och förbisedd mening i Kommunistiska Manifestet: Klasskampen kan leda till att en klass kan besegra en annan, men den kan också leda till klassernas gemensamma undergång. När det alltmer parasitära kapitalet ivrigt sågar av grenen det sitter på så har det sällskap av det som en gång var Europas arbetarrörelse. De kan båda falla, men hur mycket kommer de att dra med sig i fallet? Blir det totalversion av Ragnarök, eller helt enkelt lite damm som rörs upp  medan det gamla rasar och det nya träder fram? Och vad blir det nya, och vilka krafter bär fram det?


Har denna rök något med Ragnarök att göra? Robert Reich kopplar samman den omtalade uppgörelsen om lånetak i USA med börskurser som är på väg utför i hejdlös fart.

Som glödande nationalist (nåja, 'gammal sverigevän' låter nog bättre) känns det tråkigt när Sverige i stället för att inta en framskjuten position vad det gäller förändringar har dekat ned sig och blivit en solkig utmark i EUSA, utan kraft att agera självständigt. (Fast det har ju ofta varit Sveriges position under århundradena, fattigt och ynkligt och med usla ledare.) Ännu är vi långt ifrån det fall ner i Tredjevärlden-fattigdom som märks i USA, men det där är något som ändå kan gå fort om inte en massrörelse infinner sig snart och trycker på bromsen.

Men att ingen funderar på problemen är fel - mängder av människor gör det, analyserar frågorna och kommer till mer eller mindre bra lösningar. Men hur når man fram till den härskande eliten med detta? Är det möjligen så att man helt enkelt skall ignorera den härskande eliten utom i ett avseende: nämligen att få bort den från maktpositionerna så snabbt det någonsin går! Bloggaren Erik Bengtsson kastar ut frågan vad som kortsiktigt kan göras med marknadsfundamentalismen och skickar oss vidare till en artikel i Financial Times. Och från där hamnar man hos en grupp forskare i Manchester. Överallt sitter folk och funderar på frågan "vad kan göras?". Det är väl ett gott tecken i alla fall.

Men det finns funderare som vi inte skall lita på. Birger Schlaug skriver idag:


Jag hörde just på Ekot och där ställde man frågan: Vad ska man göra om man är orolig för sin ekonomi nu när marknaden svajar? Rådet som som strömmar ut i sommarmorgonen är: ta kontakt med en expert eller en bank. 

Något sämre råd lär inte kunna ges. Bankerna skiter fullständigt i annat än att reducera dig till en lösning för deras problem eller egna önskemål. Och experterna - de välbetalda skojare vars analyser man oftast kan använda som komisk underhållning på fester - har gång på gång avslöjat att deras största intresse är att verka intressanta utifrån principen att tomma burkar skramlar mest. 

....

Världen är förvisso svår att förstå, men ännu svårare att förstå är hur "experterna" sätter upp förvånade anleten mot sommarsolen när nu marknaden svajar och den reella klimatsituationen är värre än de bestämt sig för att tycka så fort de analysera ekonomin... Men allra svårast att förstå är att bankekonomer allt som oftast anlitas som experter i nyhetssändningar. Som om banker var några sorts myndigheter eller neutrala organisationer som utifrån akademiskt och intellektuell bas analyserar världen. Att frågan banken vad man skall göra med sina pengar, sina skulder eller sina drömmar är som att låta räven bli rådgivare för bygge av hönshus.



Ja Birger, vi får väl klanka på lata journalister - eller kanske på korrupta och systemtrogna medialedningar?

Ibland går det inte så bra med experternas förutsägelser ...


... men för somliga finns det en räddning även på krisernas farliga hav!


Ja, ibland blir det ju fel i förutsägelserna, men det bekymrar inte de falska profeterna så länge de inte kastas ut från sina fina kontor. Kan vi få be om Ragnarök specialutformat för eliterna och deras falska profeter, så att folken kan få gå vidare och bygga sin framtid utan störande påverkan? Detta handlar inte om att ta livet av folk för att bli av med dem, vi kan lugnt utgå från att enbart indragna privilegier kommer att ses som Världens Undergång av eliterna och profeterna.

En sista notering: jag tror inte det bara räcker med att sitta på ett torg i huvudstaden ett tag för att genomdriva den här typen av förändringar. Det krävs nog mer av konkreta aktioner och långsiktig organisering. Man bör till och med vara misstänksam/avvisande mot torgsittare som hävdar att de tar avstånd från alla partier och fackföreningar, det låter mer som medelklassupptåg eller ren infiltration från andra sidan. Och därmed avslutar jag dagens slingrande funderingar. Fortsättning lär följa.

torsdag 4 augusti 2011

Stenåldern 1989?

En del folk gnäller om att vi kommer att hamna i stenåldern om vi lägger in backen ekonomiskt, inte bara slutar med tillväxt utan gör faktiska nedskärningar i vad vi konsumerar. Jag har här lånat ett intressant diagram från bloggaren Cornucopia? Vad händer om vi kapar bruttonationalprodukten med sextio procent? Jag har faktiskt inte funderat åt det hållet, men här har vi en grafisk illustration till svaret:



Du ser väl: "40% av dagens BNP ligger på ca 1989 års nivå"! Suck, ja vi som är lite äldre minns svältåret 1989 när man knappt hade barkbröd för dagen ...  Jag knappade lite på en miniräknare och kom fram till att om BNP sänktes med 3-4 procent per år så skulle vi vara tillbaka till nödåret 89 om 25 år.

Allvarligt talat, jag har en känsla av att det finns hakar i resonemanget, men så länge jag inte kan få fram vilka de kan vara så får det bli Cornucopia? (ja, ?-tecknet ingår i hans bloggnamn) som får stå för tolkningen.

Samtidigt funderar jag över vad det är som ökat så in i helsike mycket sedan 89. Jo, jag vet att persondatorn och mobiltelefonen och några andra grejor slagit igenom, men är det inte en BNP-uppgång som innehåller en massa luft? Ett resultat av allt mer spekulation inom lokal och internationell ekonomi möjligen?

Man kan ju notera den låga BNP-nivå där diagrammet börjar. En intressant observation som jag skrivit om någonstans i bloggen (hittar inte igen stället nu) är undersökningar gjorda under lång tid som visar att folk här i landet var lyckligare på 1950-talet, och att gnällnivån sedan bara ökat. En nationalekonom skulle kanske säga att marginaltillfredsställelsen av en ny pryl var betydligt större då än nu. Kan man tänka sig en process som rullar åt andra hållet: först blir det en jäkla massa gnäll över att några småsaker försvinner, sedan kommer tillvänjning och insikt i att vi faktiskt levde gott även 1989!

Skulle man inte kunna börja genom att eliminera onödigheter som permanent exportöverskott? Vi behöver ju inte exportera för mer än vad vi importerar.

onsdag 3 augusti 2011

Rationaliseringstips?


Efter att ha sett dessa två löpsedlar för ett par dagar sedan drog jag återigen slutsatsen att det förmodligen finns rationaliseringspotential (puh vilket ord!) om man slår ihop redaktionerna för Aftonlövet och Excessen! Deras tankevärld verkar ju rätt likartad denna dag av nyhetstorka.

(Och vad skall man göra med denna information? Skall man rusa iväg till personerna ifråga och försöka vigga lite stålar, kan man få ut deras kontonummer för att göra ett smärre ekonomiskt ingrepp, eller vad ... vara avundsjuk i största allmänhet???)

Konstutställning 9


Nu skall vi bli politiska i konsten, med olja på duk till och med! Är det någon som minns sovjetledaren Leonid Bresjnev numera? Han kuppade bort sin föregångare Nikita Krustjov 1964 och tog ledningen tillsammans med en som hette Kosygin. Så småningom blev dock Bresjnev ensam herre på täppan. Trots att den berömda "sovjetstagnationen" tog fart under hans tid var det i början på 1970-talet svårt att tänka sig Sovjetunionen som supermakt på snabb nedgång. Ekonomin höll ännu ihop någorlunda, och den sovjetiska flottan plöjde all världens hav, Sovjet var först med allt man tog sig för med i rymden.

Men med Kina var man i konflikt, på gränsen till krig, samtidigt som den mäktiga sovjetarmén ännu fanns i Europas mitt. Törs inte svära på att jag minns rätt, men jag tror att bilden av Bresjnev ursprungligen var från ett tidningsfoto vid ett statsbesök i Västtyskland. Det blåste visst snålt på flygplatsen, men jag ritade in några ledsna avlövade vinterträd i stället, och vilsna löv som far iväg i vinden. Gubben var vid dålig hälsa de sista åren vilket kanske märks. Raden av skröpliga sovjetledare under den epoken var ingen god reklam för Sovjet.

Föregående i denna serie här.

måndag 1 augusti 2011

Fackets betydelse, stölder, sjukfuskande (?) företagare

Några USAmerikanska sociologer har försökt räkna ut vad facklig organisering betyder för jämlik/ojämlik lönesättning. 1973 var 34 procent av arbetande män och 16 procent av kvinnor i den privata sektorn i USA organiserade. 2007 hade detta minskat till 8 respektive 6 procent. Samtidigt har löneskillnaderna ökat våldsamt under samma tid. Föga förvånande kommer forskarna fram till att tiotals procent av de ökande löneskillnaderna kommer av den fackliga nedgången (skillnader i utbildning är en annan viktig faktor).
“In the early 1970s, unions were important for delivering middle class incomes to working class families, and they enlivened politics by speaking out against inequality,” said Western. “These days, there just aren’t big institutional actors who are making the case for greater economic equality in America.”
Man kan tala om mer orättvisa skillnader, eller hävda att de är rättvisa eftersom de skulle återspegla vad "marknaden" tycker. Men som jag tidigare hävdat, och fortsätter att hävda, så leder det här till snedvridningar i ekonomin: inkomsterna koncentreras hos ett fåtal som mest är intresserade av spekulation, och de massor som bär upp den konsumtion som håller systemet igång har helt enkelt inte råd. De senaste kriserna bör ses i ljuset av den här ekonomiska pressen mot vanliga arbetande människor.

Men de slår tillbaka. Jag tycker inte det är OK att stjäla på jobbet, men uppenbarligen har många i USA känslan av att om företaget inte vill betala rimlig lön så kan man kompensera detta genom att bära iväg en del av dess tillhörigheter för egen räkning.

– Vi är i en ekonomi som är fylld av desperation, säger analytikern Howard Davidowitz till USA Today. Människorna är desperata. Vissa har inte fått löneförhöjningar eller bonusar under flera år och känner sig bedragna. Då tänker de att det här är ett sätt som de kan få tillbaka lite på. En stor del av stölderna från arbetstagarna kommer just från den attityden: Jag är underbetald, jag jobbar för mycket, jag borde få mer.

Man får den personal man betalar för, så verkar moralen av detta vara. Eller omoralen kanske? - Jag antar att främst anarkistiskt inriktade personer tycker det här är OK: "stjäl från dom som stjäl från dej!" Men då har vi ju en borgerlig lösning à la "satsa på dej själv!" som inte kan lösa några långsiktiga problem. Är man marxist tänker man i andra banor.

Många småföretagare är säkert inte marxister. Men innebär inte det här att de faktiskt har avslöjats som fuskare av mäkta stort format:

Egenföretagarna sjukanmäler sig bara hälften så ofta som för ett år sedan. Förklaringen är att karensdagarna i deras sjukförsäkring utökats från en till sju dagar.
...

De senaste tolv månaderna sjukskrev sig 16 000 företagare, jämfört med 31 0000 under den föregående 12-månadersperioden.

Kan folk som är döende i cancer jobba så bör väl en småföretagare klara av det också? Sveriges Radio:


Catrin Mattsson, politiskt sakkunnig på näringsdepartementet, är inte lika förvånad över minskningen men hon betonar att regeringen kommer föreslå förändringar i antal karensdagar.
– Vi vill öka flexibiliteten, säger Catrin Mattsson.

'Flexibilitet' - kan det vara ett kodord för att småfolk skall springa som hysteriska kaniner när storpamparna visslar och klappar i händerna? Det kan vara det här som gör att tanken om anti-monopolistiska fronter dyker upp. Valet är egentligen småföretagarnas: vill de försöka sig på enighet med storkapitalet som ändå ofta behandlar dem som skit och förbrukningsvara, satsa på någon sorts nyfascism under Behring Breiviks fana, eller bli en del av en stor folklig enhetsfront som försöker få permanenta lösningar på de här problemen i stället för ett elände utan slut i sikte?