Vad är "det svenska"?

Jag har haft World Values Survey uppe här på bloggen några gånger. Första var redan i februari 2009, när jag presenterade den här bilden:

För att sammanfatta väldigt kort: Internationellt sett är Sverige extremt vad det gäller sekularisering och individualism. I augusti förra året hade jag anledning att återkomma till vår "avantgardekultur".
Senast var i augusti i år, när inställningen till politik berördes.

Här är en intressant fråga som ställs i dessa internationella undersökningar:

Generally speaking, would you say that most people can be trusted or that you need to be very careful in dealing with people?

Jag har gått in på WVS sida och kört lite statistik. Av bilden ovan förefaller Sverige och Zimbabwe vara totala motsatser, så jag valde dem, samt världens folkrikaste land - Kina. Hur svarade folk på frågan om tillit under den senaste undersökningen som gjordes 2010-2014? Kan man lita på de flesta människor, eller måste man vara väldigt försiktig. Jo, så här:

	China	Zimbabwe	Sweden
Most people can be trusted	60,3	8,3	60,1
Need to be very careful	35,2	91,7	37,2

Likheten mellan Kina och Sverige får sägas vara slående, olikheten mot Zimbabwe detsamma. Men här är en intressant detalj till: första gången den här frågan ställdes var 1981, och då såg svaren för Sverige ut som följer:

Most people can be trusted		52.5%
Can´t be too careful		39.5%

Nu skall man nog inte dra för stora växlar på små procentuella förändringar, men är det uppåt åtta procentenheters skillnad kan det vara anmärkningsvärt. (Kina finns med första gången i en mätning 1990, tilliten var då obetydligt lägre än ovan.)

Här vill jag komma med en länk igen, till någon som irriterar somliga av mina läsare: Karl-Olov Arnstberg har skrivit en artikel om "statsindividualismen". Jag tror att den kan ha viss betydelse för att förstå hur ett land som är världens mest individualistiska samtidigt har en befolkning som har så stort förtroende för politiska ingripanden. Svaret kan vara att staten/det offentliga har stöttat individualistiska lösningar på livets problem och får då förtroende tillbaka, inklusive att ta ut väl tilltagna skatter.

Som alltid: man kan diskutera faktaurval och slutsatser, men samhällsvetenskap är ingen exakt naturvetenskap - och därmed ökar utrymmet för tolkningar av grunddata. Men om man kombinerar en hög nivå på förtroendet mellan människor, och stor tillit till politiska lösningar av samhälleliga problem kanske man har hittat en del av det där "svenska" som somliga påstår inte finns, eller placerar på fel ställe. "Det svenska" sitter inte i knätofsen, det sitter i huvudet. Och jag skulle nog påstå att det går tillbaka till tider långt innan någon visste vad en välfärdsstat kunde hitta på.

Smaskens för vänsterfältet?

Det fanns stora förhoppningar att välfärdsektorn skulle bli en expansiv marknad för svensk företagande i Sverige och utomlands. Vad som kan konstateras är att den svenska välfärdssektorn blivit en snabbt växande marknad för utlandsägda företag.

Hoppsan, jaha, det hade politikerna som 'lekte affär' inte räknat med. Det blev tvärtom. Man får tänka sig 'tvärtomspråket' när de socialmoderata nyliberala politikerna pratar: säger de 'bättre' så bör man tänka 'sämre'. Säger de 'effektivitet' så fundera på om det inte snarare är 'kaos' det kommer att handla om. Här är mera intressanta rön:

Under perioden 1993-2006 minskade motståndet mot privatiseringar inom sjukvård och äldreomsorg. Efter 2006 vände opinionen och motståndet mot privatiseringar har ökat inom dessa områden, särskilt efter 2010. Våren 2007 fattade riksdagen beslut om att upphäva ”stopplagen” (Prop. 2006/07:52). Samtidigt ökade svenska folkets stöd för en stopplag och under senare år har det varit en klar övervikt för förbud mot vinst när det gäller sjukhusvård. Det råder i denna fråga bristande åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda både på nationell och på regional nivå (Karlsson 2013).

Ett intressant citat till, från samma skrift men om en annan sak:

I ett globalt perspektiv har debatten om privatisering varit mycket intensiv när det gäller vattenförsörjning. I 2003 års undersökning ingick en fråga om att fortsätta driva vattenverk i offentlig regi. Ingen fråga inom området har gett ett så starkt utslag, och i ingen fråga har partiernas sympatisörer varit så samstämmiga. Svenska folket var klart motståndare till en privatisering av vattenförsörjningen och det gällde också 2008 när frågan på nytt ställdes.

Jaha, och varifrån kommer nu detta? - Jo, Starkt stöd för välfärdsstaten av Lennart Nilsson. Det är ett kapitel i boken Mittfåra och marginal som i sin helhet även kan läsas på nätet. Den ges ut av SOM-institutet i Göteborg (SOM står för Samhälle, Opinion och Massmedier) som presenterar sig som följer:

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. 

Här är alltså ytterligare material som borde vara smaskens för hela det politiska vänsterfältet att kasta sig över och göra politik av, och fullständigt mosa Alliansgänget. Men hur är det? Socialdemokraterna verkar inte säga så mycket, vänsterpartiet piper lite om vinster i vården ... men så mycket mer är det inte. Kan det vara så att de där människorna inte är vänster utan faktiskt tillhör samma skikt av politiker som Reinfeldtarna, och som utan att skämmas har helt andra åsikter och planer än de väljare vars intressen man påstår sig företräda? - Det kan ju faktiskt vara ett argument för att det är tämligen meningslöst att rösta! Vare sig du röstar för eller emot Alliansen kommer du att få dras med deras politik!

Undrar om detta kan symbolisera en samtida arbetarrörelsepolitiker som på glödande däck rusar fram mot nya djärva mål i akt och mening att tjäna folket?

Blir politiken viktigare, och i så fall vilken politik?

Det här är en tabell jag tagit fram genom att lattja lite med World Values Survey. Har nämnt WVS för nära ett år sedan.

Samma frågor ställs i ett antal länder. En handlar om hur viktigt i livet människor tycker att politik är. Man kan ju undra över definitionen av 'politik', men så här ser svaren ut i en intressant tidserie för Sverige. Siffrorna är procent av de svarande, utom (N) längst ned som är antalet svarande. Det har hänt något intressant mellan första och senaste undersökningen: i första omgången ansåg 53 procent att politik är helt eller ganska oviktigt, i den senaste har den inställningen sjunkit till 37 procent. Samtidigt har de som anser politik mycket eller ganska viktigt ökat från 47 till 63 procent.

	Sweden
	1994-1998	1999-2004	2005-2009	2010-2014
Important in life: Politics
Very important	11	11	15	17
Rather important	36	43	47	45
Not very important	41	37	29	28
Not at all important	12	8	8	9
Missing; Unknown	0	0	0	0
No answer	0	0	0	0
Don´t know	0	0	0	0
(N)	1,009	1,014	1,003	1,206

Vad betyder detta? Är det partipolitiska intressen som växer, trots att de dominerande partierna står på samma nyliberala fläck och trampar allihop, skriker åt varandra och gör konstiga 'utspel'? Eller handlar det om intresse för samhällsfrågor som ligger utanför partisfären?  Om det är det senare som gäller så borde det vara intressant såväl för icke-parlamentariska medborgarrörelser som för renodlade partigrupper som har valt att arbeta utanför parlamentarismens ramar.

Om man kombinerar data som WVS tar fram (och som medger internationella jämförelser) med andra mer specifika svenska undersökningar borde det finnas mycket sociologiska grunddata för att utarbeta politik både för intressegrupper och partier. Stödet för välfärdsstaten är ännu väldigt stort i Sverige, det tycks som om tanken att politik är viktig lever och frodas - vad gör man av det? Kan det vara så att det är sverigedemokraterna som är skickligast att utnyttja detta för närvarande? Kan man tänka sig att några skärpta marxister tar sig an dessa data och skapar knivskarp klasspolitik? Eller någon annan grupp?

Klassförakt?

Lundsbergshistorien har satt ljuset på en subkultur i Sverige, den så kallade överklassen. Nu känner den sig orättvist begabbad av okunniga människor i sociala media. En ... låt oss kalla det överklassböna ... klagar i Svenskan över att klassföraktet har tagit över i sociala media:

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

Det där med " ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" låter ju faktiskt som att integrereras någonstans, exempelvis i överklassen om det nu är den man tillhör. Är det "bara"? Och kan man inte säga att överklassens förakt för underklassen har motsvarigheter i ett förakt åt andra hållet? När folket i Frankrike började håna och förakta den härskande aristokratin för dess usla liv och uppförande var man på väg mot den stora smällen 1789. Överklassen spottade på folket som spottade tillbaka så det stod härliga till. Vive Madame Guillotine!

Fast personligen tycker jag förakt (och hat) är något man bör undvika. Bakom den mest uppblåsta överklassare kan dölja sig en ynklig liten trasig människa som behöver hjälp. Det kan gälla vanliga uppblåsta knegare också. Om man föraktar andra kan det egna omdömet grumlas och man kan glömma sina egna tillkortakommanden. Och det är ju inte bra för den personliga utvecklingen.

Just när jag skall trycka på 'sänd' noterar jag formuleringen "folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen". Om man redan ingår i överklassen behöver man väl inte integreras där? Betyder detta att anklagelserna att uppkomlingar/nyrika skickar ungarna till internatskolorna stämmer? Det kommer in katter bland hermelinerna, och det är väl inte bra?

Överklassen kan producera såväl små som stora grodor!

Vad är arbete?

På tal om medborgarlön/grundinkomst/basinkomst så kan det vara intressant att fundera på vad uttrycket arbete kan innebära. De här citatet från artikeln "Att ha ett arbete. En kritik av tesen om arbetets minskande betydelse." av sociologen Göran Ahrne har jag publicerat tidigare. Men det förtjänar att upprepas. Han skriver bland annat:

... väldigt mycket av vad folk gör när dom arbetar gör dom också, eller åtminstone andra, på fritiden. Och omvänt är det mycket som folk gör på fritiden som andra gör på sina arbeten. Faktiskt kan nog det mesta som folk gör på fritiden även vara arbete: klippa gräset, köra bil, läsa romaner, se på TV, spela fotboll osv.

Sett ur den här synvinkeln upplöses gränsen mellan (löne)arbete och fritid(sarbete). Vips, det så kallade utanförskapet kan reserveras för de fåtaliga element som verkligen står utanför samhället, medan alla andra är inne. Det kommer givetvis att finnas en del figurer som lyfter grundinkomsten och inte gör ett skvatt, eller krökar upp pengarna, men vi kan ha som en rimlig hypotes att det absoluta flertalet kommer att ta hand om sina gräsmattor och varandra, och utföra arbete enligt en bred definition. Det kan låta konstigt för oss idag, men väldigt mycket som utförs som lönearbete idag skedde ju oavlönat inom hushållen för inte så länge sedan. Vi kanske har nått 'peak-arbete' och måste ta hand om en minskning av det som vi tror är traditionellt arbetsliv. Men betyder det en katastrof - det finns ju en hel värld utanför den idag acceptabla arbetsplatsen, det riktiga livet! Och i det finns det andra typer av arbete som det kan vara värt att betala för.

Kan man tänka sig sanktioner mot personer som missköter medborgarlönen? Skall den utbetalas till folk som bor utanför landet (särskilt i soliga knarkparadis)? Det finns säkert fler frågor av den typen. Om det nu uttryckligen är en medborgarlön, kommer det att påverka möjligheten att bli medborgare? Skall en person med dubbelt medborgarskap (som jag hävdar är ett otyg) kanske bara vara berättigad till halv medborgarlön?

Lästips: Demokratins bärare

Bloggare med stil har en lista i kanten med böcker som de läser för tillfället. Så avancerad är inte jag. Men nu tänkte jag tipsa om en bok som särskilt de oppositionella inom socialdemokratin borde läsa för att få uppslag och insikter om sin egen situation:

Jan Wiklund: Demokratins bärare, Det globala folkrörelsesystemet, Roh-nin 2010.

Det är en tegelsten på över 500 sidor, varav jag hittills läst drygt sextio. I de inledande avsnitten refereras forskning om folkrörelser, bland andra en Josef Hubers resonemang om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”. Det låter knepigare än vad det är. Huber säger om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”:

… att sådana organiseringar har ett värde så länge de står i direkt förbindelse med mobiliseringar i konflikter. Så snart de inte gör det erövras de av marknaden eller hierarkierna och blir resurser för näringslivet eller staten, dvs slutar som vanliga företag eller utväxter på socialstatsbyråkratin. Svenskar kommer lätt att tänka på hur arbetarrörelsens imponerande civilsamhälle – bostadskooperativ, byggföretag, förlag, tidningar, försäkringsbolag etc – på femti- och sextitalen blir en resurs för staten och på åttitalet blir en resurs för näringslivet på grund av folkrörelsebasens avmobilisering. …

En folkrörelse som inte försöker tvinga sina normer på stat och näringsliv ger upp kampen om hegemonin i samhället och slutar som USAs alternativsamhällesrörelse – som udda isolat i en omvärld där de ingenting betyder. En folkrörelse som inte själv bygger det goda samhället utan bara ställer ”krav” på andra förlorar mer och mer av sin resursbas, inte minst andligt, och slutar gärna som svaga, osjälvständiga och subalterna påtryckargrupper. En rörelse som gör både och, som den nordiska arbetarrörelsen på sin tid, kan erövra hegemonin i samhället. (Sid. 46)

”Rinnande vatten blir inte unket” lyder ett talesätt. I den mäktiga floran av organisationer anknutna till arbetarrörelsen slutade vattnet rinna, medlemmarna slutade trycka på och jaga ledningarna, och det blev unket. - Fast den här boken är mycket bredare än den nordiska socialdemokratins öden och äventyr, den spänner över mycket större tid och rum ... och då blir det ännu mer spännande! - Jag tycker att den här boken skulle kunna ingå i exempelvis statsvetenskapliga och sociologiska kurser också.

" ... en avantgardekultur"

I Forskning & Framsteg nr 4/2000 finns en artikel betitlad 'Sverige visar vägen enligt ny världskarta'. Tyvärr är själva kartan för otydlig på hemsidan för att återges men några slutsatser från artikeln (med sin måhända överdrivet positiva rubrik) kan återges.

Det rör sig om något som kallas World Values Survey. Forskare har intervjuat folk i ett sextiotal länder 1981, 1990 och 1996 och ställt frågor om hur människor ser på olika saker i livet. Hur ser "det svenska kynnet ut" enligt dessa intervjuer:

... en stark, näst intill helig betoning av personlig integritet och individuell autonomi tillsammans med starkt förtroende och stor respekt för andra.

Jag känner mig inte helt övertygad, men det kanske beror på att jag har alltför många svenskar i närheten. En del verkar inte särskilt integritetstroende, och med förtroende och respekt kan det vara si och så. Men det kanske kan skyllas på sociala media som understödjer asociala beteenden? Och artikeln säger också att det "svenska" egentligen också kan kallas "nordiskt".

De nordiska länderna ligger i en extremposition på den där kartan som alltså inte går att visa (har den nog på papper, men tidningen torde ligga långt under en massa andra grejor på ett rörigt ställe).

Deras extrema position längst upp till höger visar hur mönsterbildande och långt framme de nordiska länderna är, både i graden av modernisering och i graden av postmodernisering.
De nordiska länderna utgör en avantgardekultur, som har vuxit fram inom den skandinaviska välfärdsmodellen och de nordiska ländernas utveckling mot tjänstesamhällen.
- Det vore helt missvisande att sätta likhetstecken mellan kulturell förändring och "amerikanisering". Om några samhällen är typexempel på nutida kulturella förändringar är det de nordiska länderna och alltså inte USA som många skulle ha trott, menar kulturkartans upphovsmän.

Idag kanske vi inte skulle säga "mönsterbildande" med samma självkänsla, särskilt inte som mäktiga krafter försöker slå sönder det som kan vara just positivt mönster. Men jag tänker att för folk som vill göra politik av sociologiska undersökningar borde det finnas intressanta data att vrida och vända på i den här och andra undersökningar. Förutom "personlig integritet och individuell autonomi" antas vi ju ha "starkt förtroende och stor respekt för andra", och där borde man ju kunna koppla till undersökningar som visar ett stabilt stöd för välfärdssamhället i Sverige. När det nu pågår en utveckling som inskränker och trycker ner så många, och misstänkliggör oss alla, borde det finnas utrymme att bygga motstånd, "bara" man kommer på hur det skall göras!

Hej och hå, kommer någon nykläckt eller äldre politisk grupp våga göra hoppet ut i havet av användbara vetenskapliga data och leta efter godbitarna? 

Ytterligare ett par frågeomgångar har gjorts, 2000 och 2005, och ytterligare en uppges vara på gång. Undrar om Norden fortfarande tillhör "avantgardet"?

Socialt kapital och demokrati

Termen 'socialt kapital' uppfattas ofta som positiv.  Formella och informella nätverk lyfter samhället. Där vi har samhällen med en massa grupper där folk möts och gör saker tillsammans är den ömsesidiga tilliten hög och därmed fungerar samhället bättre än om vi har en massa isolerade individer och grupper som inte gillar varandra. Idealt kan man anta att högt socialt kapital optimerar resurserna medan lågt socialt kapital kommer att leda till så kallad sub-optimering. Det klassiska exemplet är jämförelsen mellan det mer korrupta Syditalien gentemot det mer hederliga Norditalien. Myndigheterna fungerade bättre norrut.

Men det kan finnas problem även med samhällen med stort socialt kapital, vilket framgår av artikeln Bowling for Adolf: How social capital helped to destroy Germany’s first democracy. Författarna hävdar att det fanns ett stort socialt kapital i Tyskland under Weimarrepublikens tid, och att nazisterna kunde utnyttja det för att bygga upp sin styrka. Frimärkssamlare, fotvandrare, krigsveteraner - alla kunde dras in i den nazistiska kretsen bara man fick tag på förtroendeingivande personer i varje grupp. Statistik presenteras som antas visa att ju mer organisering/social kapital det fanns på en ort, desto större möjligheter hade nazisterna att nå ut och växa.

Med den vändningen blir således 'socialt kapital' en neutral term. De förbindelse- och förtroendenät som utgör det sociala kapitalet kan användas för såväl goda som onda syften.

Nazi-schwein?

Weimarrepubliken var en skakig demokrati som gick under trots att det fanns en tysk demokratisk historia ända från sekelskiftet 1900 och tidigare. Kan demokrati införas från den ena dagen till den andra, eller krävs det en längre startsträcka? (Jag bortser här från vad man rimligen kan mena med 'demokrati' utan tar termen för given, vilket naturligtvis är orimligt i en djupare diskussion.) För Sveriges del kan man peka på traditioner som gick tillbaka långt före det demokratiska genombrottet på 1910-talet: sockenstämmorna, folkrörelserna. Det tar tid att bygga upp kunskaper och förtroende, samt inte minst självförtroende hos de som mest tjänar på demokrati.

Jag undrar om händelserna i arabvärlden kan ses i det sammanhanget, om man tar till en lite udda infallsvinkel: att bygga demokrati tar tid, och därför gäller det för anti-demokraterna att klippa till fort om man kan se tendenser till demokrati. Nu är det inte så farligt om dessa tendenser kommer underifrån och någorlunda effektivt kan hållas tillbaka av en diktatorisk regering. Annorlunda är det om regeringen själv börjar ta steg i demokratisk riktning och/eller visar farlig eftergivenhet för folkliga krav, då kan det bli farligt. Demokratibygge tar tid, kupper och invasioner kan genomföras snabbt - därför är tiden ofta på antidemokraternas sida.

För övrigt - med hänvisning till föregående inlägg här på bloggen så kan man ju undra om sanktionerna, hoten och krigshandlingarna mot Iran just syftar till att stärka landets mest antidemokratiska krafter? Verkar ju som Carl Bildt anser det!

Finns siffror på själv-avknoppade?

För några dagar sedan skrev Frances om klassintressen inom socialdemokratin. Det är synpunkter som jag tror jag sett tidigare, men som förtjänar att upprepas och inskärpas eftersom de gör att en del konstigheter i dagens politik blir begripligare:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt.

Jag funderade vidare på det. Det här är något som vore bra att ha övergripande siffror på. Kanske sådana sammanställningar redan finns - jag vet inte. Delinformation kommer fram när skandaler briserar, som när avknoppade offentliga verksamheter säljs ut till underpris och sedan säljs vidare med jättevinster, eller när vanvård utbryter någonstans, men finns det en övergripande sammanfattning, med siffror?

Jag skulle kunna tänka mig att energiska forskare inom flera olika ämnen skulle kunna ge sig på den här frågan. Den verkar rymmas inom åtminstone historia, ekonomisk historia, sociologi, statsvetenskap, nationalekonomi och företagsekonomi. Vilket håll man än kommer ifrån borde ett grundläggande material krävas som bland annat innehåller uppgifter om antal avknoppningar, vilka som köpt, köpepris, vinster i det avknoppade företaget, hur mycket en eventuell vidareförsäljning gett. Kunde man sedan spåra partiprefenser hos personer som "avknoppat sig själv" är det givetvis ett bonus. Och hur många socialdemokrater med förtroendeuppdrag sitter på styrelseposter i "välfärdsföretag", och är de många eller få jämfört med styrelsemedlemmar från andra partier? Man kan ju också fråga om det finns avknoppningar som inte lyckas något vidare, där ledaren/ledarna för företaget inte blivit självständiga kapitalister utan förvandlas från lönearbetare med anställningsskydd till nära nog rättslösa småföretagare som inte har mer än en F-skattesedel att hålla i handen? 

Angående en sociologisk angreppsvinkel så slog det mig att den USAmerikanske forskaren Erik Olin Wrights idé om 'motsägelsefulla klasspositioner' kan vara användbar som teoretisk ram. (Här är hans hemsida, förresten.) Vad han antog (i alla fall när jag läste honom för några år sedan) var att man kan se en glidande skala i klasstillhörighet från helt oberoende kapitalister, via otryggare småföretagare, till mer eller mindre självständiga yrkesutövare, ända till personer nästan helt utan inflytande på sin egen situation. Det 'motsägelsefulla' består i att en person kan vara anställd, men samtidigt fått sig tilldelat ansvar och beslutsrätt som ligger på ägarens nivå egentligen. I det läget tillhör man två läger samtidigt trots att man formellt är en vanlig knegare. Och man kan avancera mot att bli verkligt oberoende, eller att halka ner och få mindre inflytande.

Vissa lönearbetare med arbetsgivarbefogenheter ser enligt Olin Wrights definition ut att tillhöra det självavknoppande arbetsgivarskikt som Frances skriver om. I den rådande situationen har de fått chansen att gå från att vara lönearbetare till att kliva över staketet till kapitalisterna. Men hur ser siffrorna ut! Här är väl en intressant forskningsuppgift för unga akademiker på jakt efter något att sätta tänderna i, levererad helt gratis av mig! 

Lästips fredag

Erik Berg uppdaterar inte sin blogg Approximation så ofta, men det han skriver är jäkligt bra. Följaktligen rekommenderar jag att sätta ett bokmärke på hans blogg! I sitt senaste inlägg behandlar han hoppen av ledande socialdemokrater över till "näringslivet", som konsulter och liknande, och vad det betyder för det socialdemokratiska partiet:

Pär Nuder har gjort samma resa som många andra höga socialdemokrater under senare år. Med varje ny resenär sker resan allt mer obehindrat och alltmer befriat från skamkänslor. Den ena toppsossens tvärsprång över till att uppbära lön för att företräda kapitalets intressen gör samma steg mer naturligt och ångetsbefriat för nästa toppsosse. moraliska och politiska barriärerna är nu helt nedrivna. Eller är det den moraliska kompassen som är trasig? ...

Varje sosse som hoppar över till svenskt näringsliv bidrar till att sudda ut de politiska skiljelinjerna och eldar upp det moraliska kapital arbetarrörelsen sitter på - det moraliska kapital som är folkrörelseorganiseringens främsta och helt oersättliga drivbränsle. Detta är är precis vad borgerligheten vill uppnå. Den upprördhet, förtvivlan och frustration som socialdemokratiska väljare och medlemmar uttrycker över Östros och Nuders hopp ner i köttgrytorna är värd mycket mycket mer för borgerligheten än de futtiga miljoner de måste hysta över i ersättning till överlöparna. Det är ett vrakpris för att uppnå politisk hegemoni.

Läs hela själv! Det här borde vara tvångsläsning för varje socialdemokrat - om personen i fråga fattar vad saken handlar om är väl en annan sak, men tvångsläsning borde det vara!

Påminner inte den här lille krabaten på något sätt om Östros eller Nuder ... kan ha något med flinet och den lömska blicken att göra!

Här är ett citat från en annan text, en recension i Aftonlövet av Adrienne Sörboms bok Politikens gränser. Globalisering, socialdemokrati och banden till nationen. Som recensenten tolkar Sörbom anser hon att socialdemokratin består av:

 ... smått chauvinistiska, självtillräckliga kontrollfreaks, som inte vågar samarbeta med andra. Man ser massmobilisering som ett svaghetstecken, och den främsta metoden för att möta globaliseringen går ut på att fjäska för investerare och konkurrera med tyskar och kineser med utbildning och teknologi.

 Detta mot bakgrund av att när arbetare strejkade och demonstrerade i många EU-länder mot kapitalets "besparingar" nöjde sig svenska LO med att fundera på om man skulle skriva ett brev till regeringen med sina synpunkter på läget. - Fast jag undrar om det inte snarare är rädsla för massorna än rädsla för att verka svag som gör att ledarna inte vill mobilisera?

Jag hörde Sörbom prata på ett möte för några år sedan. Verkade bra. Hon är sociolog, och om inte ledningen för socialdemokrati och LO bestod av de ynkliga figurer som beskrivs ovan så skulle de med entusiasm kasta sig över intressanta data och synpunkter som levereras av progessiva sociologer. För där finns mycket att hämta!

Och till sist: sätt ett bokmärke på Birger Schlaugs blogg. Senaste inlägget handlar om spekulationen inom världens matproduktion.

Privatiseringspolitik inte populär - slutsatser av det?

Det som jag skrev om tidigare idag - om 'utförsbacken - får ytterligare aspekter från den här artikeln i Svenskan:  SOM-institutets långa mätserier visar att privatiseringspolitiken inte är så populär. Eller skall vi säga att vissa aspekter av liberalismen inte är så omtyckta? Många människor är mer angelägna om att olika samhällsfunktioner fungerar bra än att de är privata (och kanske lika dyra som tidigare).

Jag har haft det här uppe tidigare på bloggen, med hänvisning till långa undersökningar som visar att stödet för välfärdsstaten är fortsatt starkt. Då gällde det undersökningar som gjordes av forskare i Umeå, SOM-arna finns i Göteborg, så det finns geografisk spridning.

Och de frågor som jag ställt tidigare kvarstår: varför tar inte 'det gamla arbetarpartiet' tag i de här opinionerna och vinner storslam i kommande val? Vare sig man åberopar det suddiga begreppet 'politiskt väderkorn' eller hävdar att man bygger sin politik på sund vetenskaplig grundval så borde ju inriktningen på det praktiska politiska arbetet vara serverad utan tveksamheter. Ett mindre antal socialdemokrater fattar väl detta och försöker tala om saken, men det verkar ännu som om partiledningen domineras av fullständigt destruktiva element (som de mesiga medlemmarna inte törs hiva ut).

Jag hittade den här bilden på Birger Schlaugs blogg (det är Robert S. som är skaparen)  och den kan väl sägas visa vilken väg såväl nya som gamla arbetarpartier riskerar att gå om de inte sköter sig.

Oetiska överklassare?

Den trogne läsaren Martin har tipsat om en artikel i Science som berör ett ämne som är känsligt särskilt för de utpekade. Som gamle ordföranden Mao påpekade någonstans har varje samhällsklass sin egen moral, och här refereras till sociologiska spel-experiment och observationer som antyder att överklassens/de förmögnas moral avviker från underklassens. Samma undersökning refereras också i Svenskan.

I och för sig, vad som är bra eller dålig moral är en definitionsfråga. Moral är latinarnas motsvarighet till grekernas etik, båda orden, mores/ethos, betyder i grunden samma sak, och det är ungefär "som man brukar göra". Att stjäla från sin granne brukar betraktas som dålig moral, men råkar man leva i ett samhälle där stöld från grannarna är vanligt och accepterat är det åtminstone inte dåligt/omoraliskt.

Man kan ju alltid vara kritisk mot experiment som rör hypotetiska situationer och där en del av försökspersonerna är studenter. Det finns frågetecken om studenters representativitet (nämns också i slutet av den här bloggposten). Det finns också människor som överhuvud taget inte gillar spelteori som metod för att få fram något vettigt, som den här kritiken. Men i just den här refererade undersökningen kanske man har parerat en del av kritiken, exempelvis att spelteorin inte tar hänsyn till maktrelationer. För när man talar om klass talar man också om makt, eller brist på sådan. Personer i experimentet som tillhörde de högre skikten visade sig vara mer villiga att fuska, sparka folk för att själv få högre bonus, och till och med knycka godis från barn! Intressant nog spred sig den oetiska inställningen även till lågklassiga försökspersoner som intalades att de tillhörde en högre grupp än vad som verkligen var fallet! Det kanske är en varning: se upp för uppblåsta underklassare som tror att de är något!

Förutom försök hemma på universitetet gick forskarna ut på gatan och tittade också, och kom fram till att förare med högstatusbilar visade mindre hänsyn mot fotgängare och andra bilister i en livlig gatukorsning. Hög status skulle alltså innebära att man brydde sig mindre om andra människors väl och ve. Kan man tala om narcissism här, en tendens att i första hand se sig själv och först i andra hand observera om man håller på att meja ner någon gångtrafikant?

Där fanns en udda observation i gathörnet: förare av hybridbilar (som skulle kunna antas vara miljövänner) tillhörde också gruppen av bilistligister. Kan vi ha en förklaring till de europeiska miljöpartiernas urartning här: de sopsorterar och kör miljöbilar, och det kompenserar man för genom att trycka ner arbetarklassen och bomba araber? Med andra ord att summan av lasterna är konstant, och är man god på ett håll kan man bli ond på ett annat?

Om man vill klaga på definitioner kan det vara att klass och förmögenhet inte är samma sak. Det finns rätt god överensstämmelse förmodligen, men det finns även "fattiga riddare". Undrar hur den utarmade greven tar sig i förhållande till den svinrike uppkomlingen? Kanske greven tar sin fattigdom med större värdighet än den nyrike med sina miljoner? - Det gamla talesättet om "den hederlige arbetaren" verkar i alla fall få visst stöd av denna undersökning.

Progressivare skatt - mer lycka?

Här är ytterligare en vetenskaplig rapport, refererad hos Science News, som diggare av den vetenskapliga socialismen borde ta till sig och lägga ihop med alla andra vetenskapliga resultat som mer eller mindre stödjer den egna linjen. Och vad säger den då? - Jo, att en studie avseende 54 stater som gjordes för några år sedan kom fram till det intressanta resultatet att progressiv skatt - ju progressivare den är - skapar mer lycka. Folk mår bättre. Det är naturligtvis psykologer som kommit fram till det här, nationalekonomer av standardmodellen skulle förmodligen inte klara av det eftersom resultatet inte stämmer med de märkliga människospillror som ingår i deras teoretiska modeller.

Om man vänder på saken bör den platta skatt som vissa individer tycker är bra (alla betalar samma procentsats i skatt oavsett inkomstens storlek) göra att folk i gemen blir olyckligare.

On average, residents of the nations with the most progressive taxation evaluated their own lives as closer to "the best possible." They also reported having more satisfying experiences and fewer discomfiting ones than respondents living in nations with less progressive taxes. That happiness, Oishi says, was "explained by a greater degree of satisfaction with the public goods, such as housing, education, and public transportation."

Indirekta skatter som moms har mer drag av platt skatt i och med att alla (utom de momsbefriade då) antas betala samma skatteprocent. För att återknyta till det där med socialism som jag skrev i början: en klassisk ståndpunkt ända sedan tiden Marx skrev Kommunistiska Manifestet har varit att man är mot indirekta skatter eftersom de drabbar de fattiga hårdast, och man är för starkt progressiva skatter för att de omfördelar från de som har till de som inte har och skapar mer social rättvisa.

Det finns ju mer i det korta referatet i Science News. Det är uppenbart att skatter och offentliga utgifter måste hänga ihop på ett sätt som folk uppfattar som vettigt. Om det är en allmän uppfattning att väldiga belopp bara försvinner till skumma ändamål så kan man förmoda att respekten för skattesystemet också försvinner och dörren öppnas för "plattskattarna". Något för smartskallarna i Det Gamla Arbetarpartiet att tänka på kanske?

Fackets betydelse, stölder, sjukfuskande (?) företagare

Några USAmerikanska sociologer har försökt räkna ut vad facklig organisering betyder för jämlik/ojämlik lönesättning. 1973 var 34 procent av arbetande män och 16 procent av kvinnor i den privata sektorn i USA organiserade. 2007 hade detta minskat till 8 respektive 6 procent. Samtidigt har löneskillnaderna ökat våldsamt under samma tid. Föga förvånande kommer forskarna fram till att tiotals procent av de ökande löneskillnaderna kommer av den fackliga nedgången (skillnader i utbildning är en annan viktig faktor).

“In the early 1970s, unions were important for delivering middle class incomes to working class families, and they enlivened politics by speaking out against inequality,” said Western. “These days, there just aren’t big institutional actors who are making the case for greater economic equality in America.”

Man kan tala om mer orättvisa skillnader, eller hävda att de är rättvisa eftersom de skulle återspegla vad "marknaden" tycker. Men som jag tidigare hävdat, och fortsätter att hävda, så leder det här till snedvridningar i ekonomin: inkomsterna koncentreras hos ett fåtal som mest är intresserade av spekulation, och de massor som bär upp den konsumtion som håller systemet igång har helt enkelt inte råd. De senaste kriserna bör ses i ljuset av den här ekonomiska pressen mot vanliga arbetande människor.

Men de slår tillbaka. Jag tycker inte det är OK att stjäla på jobbet, men uppenbarligen har många i USA känslan av att om företaget inte vill betala rimlig lön så kan man kompensera detta genom att bära iväg en del av dess tillhörigheter för egen räkning.

– Vi är i en ekonomi som är fylld av desperation, säger analytikern Howard Davidowitz till USA Today. Människorna är desperata. Vissa har inte fått löneförhöjningar eller bonusar under flera år och känner sig bedragna. Då tänker de att det här är ett sätt som de kan få tillbaka lite på. En stor del av stölderna från arbetstagarna kommer just från den attityden: Jag är underbetald, jag jobbar för mycket, jag borde få mer.

Man får den personal man betalar för, så verkar moralen av detta vara. Eller omoralen kanske? - Jag antar att främst anarkistiskt inriktade personer tycker det här är OK: "stjäl från dom som stjäl från dej!" Men då har vi ju en borgerlig lösning à la "satsa på dej själv!" som inte kan lösa några långsiktiga problem. Är man marxist tänker man i andra banor.

Många småföretagare är säkert inte marxister. Men innebär inte det här att de faktiskt har avslöjats som fuskare av mäkta stort format:

Egenföretagarna sjukanmäler sig bara hälften så ofta som för ett år sedan. Förklaringen är att karensdagarna i deras sjukförsäkring utökats från en till sju dagar.
...

De senaste tolv månaderna sjukskrev sig 16 000 företagare, jämfört med 31 0000 under den föregående 12-månadersperioden.

Kan folk som är döende i cancer jobba så bör väl en småföretagare klara av det också? Sveriges Radio:

Catrin Mattsson, politiskt sakkunnig på näringsdepartementet, är inte lika förvånad över minskningen men hon betonar att regeringen kommer föreslå förändringar i antal karensdagar.

– Vi vill öka flexibiliteten, säger Catrin Mattsson.

Antal personer som har fått ersättning:

Tidsperiod                                               Antal personer                   Belopp (Före skatt)

2009-07-01 – 2010-06-10                        30 803                                 687 542 804 kronor

2010-07-01 – 2011-06-30                        16 258                                 559 153 525

'Flexibilitet' - kan det vara ett kodord för att småfolk skall springa som hysteriska kaniner när storpamparna visslar och klappar i händerna? Det kan vara det här som gör att tanken om anti-monopolistiska fronter dyker upp. Valet är egentligen småföretagarnas: vill de försöka sig på enighet med storkapitalet som ändå ofta behandlar dem som skit och förbrukningsvara, satsa på någon sorts nyfascism under Behring Breiviks fana, eller bli en del av en stor folklig enhetsfront som försöker få permanenta lösningar på de här problemen i stället för ett elände utan slut i sikte?

" ... inte skrattat på över tjugo år"

De här verkar glada i alla fall ...

Vi hörde får några dagar sedan att förtroendet för apoteket sjunkit i Sverige. Hur det är med förtroendet för järnvägar, elnät och en del annat ska vi väl knappast tala om ... . Medan liberalerna hurrar för 'köp och sälj' och tror att det kommersiella kan löskopplas från människors känslor så förefaller mänsklighetens huvudström ha andra prioriteringar. Det kan ha något med kulturell inställning att göra. Många blir inte nöjda även om de kan sälja sin gamla morsa ... och därmed över till Kina.

China Study Group presenterade för en tid sedan en artikel av en förtidigt avliden samhällsvetare vid namn Liu Xiangbo: Choice of Path in the Reconstruction of Rural Culture. Vägval i återuppbyggnaden av landsbygdskultur. Vi kan ju tänka på att 'culture/kultur' också har med 'odling' att göra, och att ett gott skratt kanske förlänger livet. Därför är det illa när en intervjuad bonde säger att han inte skrattat på över tjugo år. Och varför?

Det förefaller vara så att man inte kan få igång utveckling i fattiga kinesiska landsbygdsområden genom materiella bidrag eller genom att bygga infrastruktur, det kan ibland till och med förvärra läget (vilket nog kan vara en generell erfarenhet vad det gäller u-hjälp på många håll i världen). Under femtio- och sextiotalen kände, enligt Liu Xiangbo, bönderna delaktighet när de byggde upp jordbruket och landsbygden under stora svårigheter. De var landsbygdens herrar. Idag känner de hjälplöshet trots att möjligheterna till materiellt bistånd är mycket bättre. När marknadsreformerna förstört det kollektiva brukandet blir de enskilda bönderna utlämnade och hjälplösa, de tappar sin andliga kraft när var och en skall stå upp ensam för sig själv. Det kulturliv som tidigare fanns på landet försvinner. Den stackars bonden får inte uppleva något roligt på flera årtionden.

... och hos den här killen vilar inga ledsamheter!

Under denna process har bönder som försökt upprätta marknadsinriktade kooperativ (till skillnad mot de äldre kooperativen som inte var vinstdrivna) upptäckt att det inte räcker med affärer. Skall kooperativen kunna hålla samman även vid påfrestningar krävs att man bygger upp kulturella band som stärker  lokalsamhällena. Det kan gälla teater, dansföreställningar, poesi, tidningar, böcker och annat som gör att folk kan känna sig samhöriga på ett pålitligare sätt än om det bara handlar om köp&sälj. - Och det gäller nog inte bara Kina. Om folk slutar skratta tillsammans kanske de slutar att överhuvud taget göra något vettigt tillsammans?

Vad är arbete egentligen?

Sitter och rensar i gamla kurspapper. Här kommer det fram kopior av en artikel betitlad "Att ha ett arbete. En kritik av tesen om arbetets minskade betydelse", av sociologiprofessor Göran Ahrne. Verkar komma från en antologi som heter "Sociologer ser på arbete" från 1987. Jag har saxat intressanta stycken ur texten:

Värderingen av arbetet som något positivt och som grundläggande för människan har kanske mest tydligt kommit till uttryck inom marxismen. Det är i människans förmåga att både planera och utföra ett arbete som hennes särart ligger och denna verksamhet är av grundläggande betydelse i livet

Vad gör man när man arbetar? Föreställningen är att man tillverkar något eller möjligen transporterar något, eller också hjälper man någon som tillverkar något. Nu är det dock så att det här med att "hjälpa till" har blivit allt större och större. Det är svårt att längre urskilja vem som hjälper vem; produktionen har blivit så uppdelad att det inte längre går att säga vad som är produktion. Därför har ett naturligt arbetsbegrepp urholkats allt mer. Det är knappast möjligt att försöka finna ett begrepp för arbete, som skulle täcka alla tider och alla samhällen ....

Timmerflottning - det är väl ett riktigt arbete för karla-karlar? Eller var, rättare sagt, för timmerflottningen och dess arbetare tillhör numera det förflutna. Timret går på väg eller räls.

Hur är det med arbetet i Sverige på åttiotalet då? Vet vi vad som är arbete, vet vi egentligen vilka som arbetar? Vad gör man när man arbetar? Ja, väldigt mycket av vad folk gör när dom arbetar gör dom också, eller åtminstone andra, på fritiden. Och omvänt är det mycket som folk gör på fritiden som andra gör på sina arbeten. Faktiskt kan nog det mesta som folk gör på fritiden även vara arbete: klippa gräset, köra bil, läsa romaner, se på TV, spela fotboll osv. För att inte tala om sådant som passa och uppfostra barn, städa, laga mat. Det gäller också planering, sammanträden, bokföring, ja allt sånt som sker inom föreningar av olika slag. Överlappningen mellan "arbete" och "fritid" i fråga om sysslor är, om inte total, så i alla fall oerhört stor.

När det gäller försöken att definiera arbete är det anmärkningsvärt att man endast resonerar om arbetet som en aktivitet som ett "görande". Det har funderats ytterst lite kring arbetet som en institution, som något man kan ha. Att ha ett arbete kan vara minst lika viktigt som att ha ett hem.

Sjukvårdsanställda - men sjukvård kan man ju göra hemma och utan lön, väl? Är vård ett "riktigt" arbete?

Problemen med att definiera arbete har uppmärksammats ... En engelsk forskare frågar sig: "Is all social activity or social behaviour 'work'?" ... Han exemplifierar frågeställningen med en kvinna som står i sitt hem och stryker ett klädesplagg. Denna syssla skulle kunna tänkas ske i en mängd olika sammanhang: som betalt lönearbete, som egenföretagande, som "svartjobb", som hemmafrusyssla, som hobby, som föreningsaktivitet. För att kunna säga något om sysslan att stryka är ett arbete, och i så fall vilken sorts arbete, måste man sätta in den i ett socialt sammanhang. För att definiera och kategorisera arbete måste man sätta in det i ett socialt sammanhang. Samma syssla kan i ett sammanhang vara arbete och i ett annat sammanhang vara något annat. Det som konstituerar arbete är med ett sådant synsätt sociala relationer. Här blir olika typer av maktrelationer viktiga. Med en sådan syn på arbete har man kommit ganska långt  från den mer "naturliga" föreställningen om arbete som något nyttigt, något som har med försörjning eller produktion att göra. Arbetet utgörs av en eller flera olika sociala relationer. Konsekvenserna av ett sådant synsätt kan bli långtgående. ... Denna förmodan om att arbetet håller på att försvinna har alltför ofta förts fram utan en ordentlig diskussion om vad arbete är eller kan vara. Tvärtemot denna tes skulle jag vilja hävda att arbetets betydelse har ökat, särskilt i meningen "att ha ett arbete". 

Spinnrock eller vävstol - de kunde användas utan krav på lönsamhet och inkomst, eller vara viktiga verktyg i hemindustri där husfolket arbetade mot betalning

... allt fler sysslor har kommit att utföras som lönearbete: barnuppfostran, matlagning, hjälp åt gamla rnänniskor, underhållning, förströelse. Lönearbetet har heterogeniserats från att domineras av industriarbete till att omfatta allt fler sysslor. Det som man ser som arbetets heterogenisering är i själva verket främst en förändring av arbetets organisationsformer. Det är lönearbetets utbredning som kan framstå som om arbetet har heterogeniserats. Istället är detta, om man vänder på resonemanget, en kraftig homogeniseringsprocess. Allt fler arbetsuppgifter har blivit till lönearbete och olika former av lönearbete har blivit mer och mer likställda. Formerna för betalt arbete har förenhetligats. Antingen dessa sysslor tidigare vant någon form av arbete eller ej har de allt mer kommit att stöpas i samma form; lönearbete. Arbete har alltmer blivit en speciell organisationsform i samhällslivet. Allt mer socialt liv har kommit att organiseras som arbete med allt vad det innebär. Så även om man till en viss del kan säga att arbetet har heterogeniserats så överskuggas denna process av den process där allt fler former av sociala relationer kommit att inordnas under det organiserade lönearbetets form.

... de sociala relationerna förländras genom att organiseras som lönearbete. Vård organiserad som lönearbete är inte samma sak som vård i hemmet, även om vården sker under hemliknande former. I en mening kan man säga att lönearbetsgreppet heterogeniseras, ändå är formerna lönearbetets. Och vårdens organiserande som lönearbete skapar intressanta konflikter  i uppdelningen mellan vad som är arbete och icke-arbete.

... arbete tenderar att organiseras på samma sätt, när det gäller anställningsformer och när det gäller former för delning och fördelning av arbeten: industriarbetet byråkratiseras och kontorsarbetet "tayloriseras" ...

På detta vis har arbetet som organisationsform kommit att dominera allt mer av samhällslivet. 

Jo, och så var det ju det där med lön efter ... "lön efter kön" skämtades det cyniskt om, men inte har det väl blivit så mycket bättre för att det kommit en del manspersoner i sköterskeyrket?

Jag skulle vilja gå så långt och hävda att arbetet håller på att bli den klart dominerande formen av samhälleligt liv. Arbetsorganisationen ersätter allt mer familjen som den grundläggande kontinuitetsskapande institutionen i samhället. Skilsmässorna ökar, men folk byter jobb allt mindre. Det har blivit lättare att skiljas men anställningstryggheten har ökat. Kvinnors ökande inordnande under det organiserade arbetets former har varit ett led i denna process. Kvinnor har lösgjort sig från ett patriarkaliskt beroende, men har i stället blivit mer beroende av att vara organiserade som arbetare. Möjligen är detta en förbättring, men konsekvensen har blivit att arbetet som organisationsform har ökat i betydelse. Att familjen trängs undan ökar marknadens
möjligheter att expandera. Att allt fler människor bor ensamma ökar utrymmet för konsumtion, fler bostäder, möbler, TV-apparater osv.

Om man tänker sig arbetet som en samhällelig organisationsform blir det också naturligt att se skolan som en arbetsform. Den utbildning som barnen rar från och med förskolan är en form av organiserat arbete som blir allt svårare att skilja från övrigt organiserat arbete. Utbildning och arbete går allt mer in i vartannat. När barnen börjar skolan är det också deras inträde i det organiserade arbetet. Liksom i det övriga organiserade arbetet blir det för skolarbetet allt svårare att urskilja vad som är organisations- och kontrollform och vad som är nödvändig undervisning ....  Det organiserade arbetet blir en alltmer dominerande sammanhållande form i samhället från förskolan till pensioneringen.

En människas relation till det organiserade arbetet får på detta sätt en allt mer dominerande roll. Det organiserade arbetet är normen för socialpolitisk verksamhet; alla samhällets stödformer är relaterade till det organiserade arbetet. Det gäller naturligtvis arbetslöshetsersättning, sjukpenning och sjukskrivning. Men det gäller också socialhjälpen i allmänhet ... Allt "stöd" utgår ifrån ens relation till det organiserade arbetet, storleken på och villkoren för "bidrag" relateras till arbetet ... Arbete blir också alltmer en dominerande rehabiliteringsform.

Olika sorters lönebidrag, som t o m ibland överstiger lönekostnaderna, ges till arbetsgivare för att människor ska kunna knytas till någon form av organiserat arbete. Arbetsgivare kan få betalt, helt enkelt, för att på detta sätt "ta hand om folk" ....

Att vara organiserad och registrerad som anställd någonstans blir på ett sätt den viktigaste dimensionen av arbetet. Innehållet i arbetet kan variera ofantligt, men det gemensamma är själva anställningsförhållandet och det faktum att du har ett arbete. Arbetet har blivit en organisationsform och en byråkratisk kategori. Allt större andelar av den vuxna befolkningen har ett arbete. På detta vis har arbetet blivit allt viktigare i samhället tvärtemot profetior om det motsatta. Det är inte lika mycket vad man gör på arbetet, vilka sysslor man utfår eller vad man eventuellt producerar som betyder mest. Det viktigaste är att folk har ett arbete att gå eller åka till. Arbetet eller arbetsplatserna, har blivit till en övergripande kontrollform i det svenska samhället. Det är inte bara frågan om att kontrollera vad man uträttar på arbetet, utan det är nästan mer frågan om att kontrollera att man gör något. Det går säkert inte att urskilja något direkt intresse som ligger bakom denna kontrollform och det är kanske varken direkt i kapitalets eller statens intressen, åtminstone har det aldrig varit en strategi. Men ändå har själva organisationsformen arbete kommit att få en sådan stark institutionell ställning.

Att ha ett arbete har blivit till en allt betydelsefullare resurs. Man kan inte precis äga sitt arbete, men man har det, man har ändå vissa rättigheter till det. I broschyrer om PRAO-platser till grundskoleelever uppmanar skolan "dela med dig av ditt arbete".

Gräsklippning - fritidsnöje eller arbete, det beror av omständigheterna

Arbetet har blivit till en central social institution. Arbetet är inte bara en plats där man arbetar. När allt mer socialt liv har blivit arbete har också arbete allt mer blivit till socialt liv. Allt fler människor inlemmas i besluts- och ansvarsfunktioner. Samtidigt som arbetet blir mindre nödvändigt för den materiella överlevnaden och välfärden i samhället blir det mer nödvändigt för sociala relationer. Människor umgås på jobbet. Arbetsplatser får allt mer karaktären av sociala
institutioner i allmänhet; man talar om företagskulturer och försöker med olika medel skapa en vi-känsla, en familje-känsla inom en arbetsplats. Människor binds upp till arbetsplatserna med annat än lönerna: konferenser, personalfester, fritidsverksamhet, delägande, karriärmöjligheter. Seder och traditioner utvecklas i anslutning till arbetsplatser. Det mest tydliga exemplet är Lucia-firandet, som har blivit en typisk arbetsplatsangelägenhet.

Luciatåg - kan man misstänka barnarbete här?

... jag vill hävda att även tanken om lönearbetets minskade betydelse är överdriven. Snarare
tror jag att man kan tala om en lönearbetets förändrade betydelse. Det är inte längre i samrna utsträckning en aktivitet utan en organisationsform och en grundläggande social institution. Det är en förskjutning från att arbeta till att ha ett arbete. Allt fler vuxna människor har ett arbete, allt fler sociala relationer inlemmas under det organiserade arbetets former. Samtidigt tenderar det man gör på sin arbetsplats att bli allt mer socialt i en allmän betydelse.

Klassanalys

Så här ser den ut

För några dagar sedan kom senaste numret av den lilla förträffliga tidskriften Clarté, innehållande flera artiklar av intresse när vi studerar det politiska landskapet efter det senaste valet. Bland dessa skulle jag vilja peka på sociologen professor Göran Ahrnes om klassanalys i Sverige, Arbetarklassen lever vidare. (Finns inte på nätet ännu, men kan du inte få tag på tidningen för snabbläsning torde den komma på webbplatsen så småningom. Där kan du också få information ifall du exempelvis vill prenumerera.)

I och för sig är det inget märkligt som Ahrne skriver om man känner till hans tidigare verk, men för den som tror att det skett en enorm medelklassifiering i Sverige, och att arbetarklassen försvunnit, torde Ahrnes siffror och slutsatser vara överraskande. Jag tror Göran Greider bland annat använde Ahrnes forskning som underlag i en bok om arbetarklassens återkomst för bortåt tio år sedan.

För att sammanfatta artikeln väldigt kort så finns arbetarklassen kvar som majoritet bland de arbetande, och lägger man till formellt medelklassiga människor som i praktiken inte är mycket annat än vanliga knegare så blir det ungefär ett tvåtredjedelarssamhälle av arbetare. Visserligen har arbetarklassen i viss utsträckning ändrat utseende i och med att fabriker försvunnit och en stor tillströmning av kvinnor skett, men arbetarklass är det lik förbaskat. Och det innebär, om vi vänder på resonemanget, att den storstadsbaserade och högljudda medel- och överklassen som dominerar i media med sina bekymmer och dagordningar fortfarande är i minoritet. Och något annat kommer knappast att ske. Fortsatta förändringar i det ekonomiska systemet kommer att göra att den sociala rörligheten huvudsakligen vara i riktning nedåt - proletarisering med andra ord. (Om man godkänner Ahrnes resonemang så följer dessutom bland annat att socialdemokraternas storstadsstrategi att satsa på medelklassen är helknäpp.)

Ahrne har också samarbetat med den progressive USAmerikanske sociologen Eric Olin Wright som kompletterat Marx' äldre och inte särskilt fullständiga ansatser till klassanalys med en komponent som mäter det inflytande på sin arbetssituation en person har. En arbetare eller tjänsteman kan ha inflytande på hur arbetet läggs upp och kanske verka med delegerat ansvar och makt från sitt företag eller organisation, men personen är ju ändå en arbetare eller tjänsteman med inflytande på nåder.

På tal om det har LO-tidningen en artikel där det frågas "vad är ett fritt jobb?". Den går inte så djupt. Men jag antar att det är en jäkla skillnad att ha frihet med stöd och trygghet respektive att ha en frihet där man i själva verket är försvarslös i världens stormar.

Stabilt stöd för välfärdsstaten

Här kommer påfyllning till vad jag skrev om i fredags: välfärdsstaten har ett gott stöd bland folk i de gamla industriländerna, det parti som lyckas mobilisera de tre fjärdedelar av folket som stödjer en anständig socialpolitik kommer att skaffa sig ett ointagligt försprång i valen. Men demokrater i USA och socialdemokrater i Europa har inte fattat det (i alla fall inte de borgartyper som leder dessa partier).

Svenskan refererar en serie undersökningar som pågått sedan åtttiotalet i Sverige, och där budskapet är ganska så klart:

Stödet för välfärdsstaten är fortsatt starkt bland svenskarna. Omkring 75 procent kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg, visar en undersökning bland 4 000 svenskar.

Jaha, där har vi de där 75 procenten igen. Att det är en serie undersökningar som ger liknande resultat gör det hela ännu mer intressant. Det rör sig inte om plötsliga kast hit och dit i opinionen, den är stabil. Och man kan fundera på hur vår "opposition" reagerar på det här, hade de huggit tag i den här sortens frågor hade de ju kunnat kvittera ut ministerlöner vid det här laget. Men det kanske är så att dessa politiker inte uppfattar väljarna som sina verkliga uppdragsgivare? - Det finns mer som kan vara värt att citera och kommentera i artikeln:

Siffrorna för 2010 visar att stödet för skattefinansierad välfärd snarast har förstärkts sedan den förra undersökningen 2002.

En stor majoritet anser att det är stat och kommun som ska sköta utbildning, sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg. Viljan att betala skatt är stor. Omkring tre av fyra svenskar säger sig vara beredda att betala mer i skatt för sjukvård, äldreomsorg och skola. Däremot vill mer än hälften av de tillfrågade att anslagen till administration ska minskas inom stat och kommun.

OK, den nyliberala föreställningen är över, folk begriper att det kostar att driva ett samhälle samtidigt som man kanske inte vill ösa pengar över en del byråkrater som inte verkar göra så mycket nytta. Jag gissar att många hellre lägger pengar på några fler sjuksköterskor eller äldrevårdare än på redan välgödda kommunalråd.

De flesta anser att välfärden ska finansieras skattevägen, att mer egenfinansiering och fler privata sjukhus och skolor är negativt för samhället.

Man kanske av praktiska exempel sett att privatskolor och privat sjukvård är bra för små välbeställda grupper, men knappast för gemene man.

– Det är intressant att uppfattningarna är så väldigt stabila sedan 2002. Inte nog med det, på de punkter man kan se några förändringar så går de nog snarast i riktning mot ökat stöd för välfärdsstaten, säger Stefan Svallfors, som är professor i sociologi vid Umeå universitet.

Exempelvis är misstankarna om att bidrag och tjänster missbrukas mindre nu än för åtta år sedan. Skattebetalningsviljan är betydligt större än 2002.

Jo, den nyliberala revolutionen omkring år 2000 var nog mer av ett ytfenomen av folk som skrek väldigt mycket (ungefär som en del av vänstervågen omkring 1970, som ändå hade större förankring) och dess praktiska verkningar borde ha stärkt uppfattningen att vi bör slå vakt om den gemensamma välfärden. Vid en del tillfällen har det dessutom kommit påståenden om "bidragsfusk" som sedan i stort sett runnit ut i sanden. Man har inte kunnat täppa till några hål i statsbudgeten genom att jaga folk som får socialbidrag eller ersättning från socialförsäkringar, och detta trots intensiv jakt och misstänkliggöranden.

Å andra sidan har misstänkta jättesummor i icke inbetalade skatter fått passera utan större uppmärksamhet. Här har vi faktiskt ett intressant fall av felplacerade pengar: man satsar stora penningsummor för att driva in småpengar från folk som av olika anledningar (det behöver inte ens vara medvetna fel) fått för mycket pengar, medan man i förhållanden till det misstänkta skattefuskets storlek bara satsar småpengar för att komma åt skattefuskarna.

Det här är alltså värdefulla data från en serie sociologiska undersökningar. Sociologi - en samhällsvetenskap. Vetenskaplig analys av världen bör vara ett av de viktigaste aktiviteterna hos ett parti som vill förändra världen. Socialdemokraterna struntar i det, i alla fall vad det gäller dess nuvarande ledning. Man följer i stället linjen hos borgerliga politiker som stoppar huvudet i sanden för att slippa se den besvärliga verkligheten. Möjligen beror det av att man sitter fast bland annat i ekonomiska teorier som gör att man inte begriper hur välfärden skall betalas, och hur Sveriges goda ekonomiska läge skulle kunna växlas in i enorma investeringar på hemmaplan i stället för att slösas bort i ett permanent exportöverskott. Man sitter fast vid Östros' ömkliga ekonomiska "ansvar". Undrar om Lena Sommestad börjar glida bort från det tänkandet i alla fall? Med andra ord ett eller annat steg i riktning mot den vetenskapliga socialismen?

Snälla Berglins, hoppas det är OK att jag "lånar" en ruta av er igen. Det finns ingen specificering här, men skulle det kunna vara det socialmoderata partiets verkställande utskott som diskuterar den ekonomiska politiken?

Grusade framtidsplaner och glädjen av fritid

Allt är tillåtet men inget är möjligt (eller som det heter på fransyska språket: tout est permit mais rien est possible) kanske skulle kunna vara en rubrik till det här diagrammet som jag nyss fiskade upp från Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI. Som vanligt ett fynd när jag letade efter något annat.

Man kan ju tolka staplarna som att i mitten av femtiotalet gick världen framåt och man kunde känna tilltro till framtiden (bortsett från atombomber och sådana otrevligheter). Samtidigt kanske de flesta människor hade rätt modesta framtidsplaner och behövde därmed inte känna så stora besvikelser. Kapitalismen kunde leverera en massa varor och tjänster, i samarbete med den offentliga sektorn. Ur vår synpunkt levde folk rätt påvert (jag har i alla fall lite minnen från den tiden) men man kunde vara nöjd med sin lott.

I dagens läge sitter vi med enormt mycket större tillgångar som skulle kunna ge ett drägligt liv till varenda människa på detta jordklot och ge den välmående svensken stora möjligheter att förverkliga sig - men då slår kapitalismens obevekliga järnhäl i backen! Systemets produktivitetstillväxt avtar samtidigt som alltmer spekulativa kapitalister försöker kapa åt sig allt större delar av den samhälleliga rikedomen. Och de lyckas med det också. Och därmed kraschar framtidsutsikterna för alltfler människor som därmed blir allt surare. En del lyckas väl men är sura ändå, därför att ytterligare konsumtion inte höjer glädjen så mycket längre. "Olust råder i landet" som Strindberg skrev.

På tal om tjatet om "arbetslinje" kan vi notera det här intressanta diagrammet.

Det verkar som om viljan att slava för en alltmer uppjagad, slimmad och allmänt hysterisk arbetsmarknad har avtagit. Sådana här saker skulle de partier som kallar sig vänster kunna göra politik av. Men det vill de inte (och vänster är de inte). Några punkter ur en FSI-undersökning som heter Förvärvsarbetandes attityd till kortare arbetstid
sammanfattas som följer:

• Fler föredrar förkortad arbetstid med bibehållen lön framför samma arbetstid med högre lön.
  
  
• Endast bland de yngsta och deltidsarbetande (mindre än 20 timmar/vecka) finns en övervikt av de som föredrar samma arbetstid med högre lön.
  
  
• En majoritet anser att fritid är viktigare än arbete
  
  
• I Sverige finns en stark opinion för en arbetstidsförkortning bland landets förvärvsarbetande, under förutsättning att det inte innebär några inkomstförluster.

Är det inte sådana här saker som Birger Schlaug och Christer Sanne skriver om? Skulle man inte kunna misstänka att det ökade intresset för fritid har en del att göra med att man känner att framtidsmöjligheterna inte är så bra längre? En massa människor är fångade i en verklighet där de själsmördas på arbeten som inte ger dem ordentliga möjligheter att utvecklas just som människor. En del arbeten kanske snarare krymper det mänskliga. Då ser man fram mot fritiden. För är det en framtid att arbeta mer för att ha råd att köpa mer varor som man ändå inte har någon glädje av?

Redan på 1840-talet filosoferade Marx och Engels om ett tillstånd av överflödande industriell produktion som skulle kunna ge alla människor möjlighet att förverkliga sig själva - faktiskt ur vissa synpunkter ett liberalt ideal men utan några ideer om att privategendom kan vara grunden till förverkligandet. Kanske den alltmer krisande nutida kapitalismen, i kombination med en växande gnagande känsla av olust hos många människor, är tecken på att tiden för systemskiftet närmar sig. "Liberalerna spår men produktivkrafterna rår" som en tänkare (jag själv) har uttryckt sig. Då kan vi kanske också se det omslag som herrarna Marx och Engels såg framför sig, när människor började se arbete som en nödvändighet i deras liv. Men då blir det arbete inte för att fixa mer bonus åt bonusgubbarna, utan för hela samhällets välfärd.

Hur man känner igen en nazist

Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!

Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister ... Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet - man nästan "luktade" sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande - och jag misstänker att den "orättvisa" behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.

Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.

Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.

Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.

Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.

Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.

Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.

Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter - och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.