fredag 30 januari 2015

Ur arkivet: Praktiska förslag

Även om jag skulle kunna skriva att "ett praktiskt förslag är guld värt" så betyder det inte att jag på något sätt eftersträvar guldmyntfot. Tvärtom. Guldmyntfot är för tokar, MMT (som förklaras nedan) är för sunt tänkande människor. Det här inlägget publicerades första gången 22 oktober 2012.


Det är bra med praktiska exempel när man diskuterar ekonomi. Jag har saxat en 'bör göras-lista' från en blogg som skrivs av Britta i Upplands-Väsby. Den finns i det här inlägget  med synpunkter på kommunens planering. Tack för att jag får använda den. Intressant, läs hela inlägget! Jag vill påpeka att alla andra påfund i bloggposten du läser nu kommer från mig och är inget som Britta skall lastas för!

Här är listan, från enkla manuella jobb till större anläggningsarbeten, tillfälliga och permanenta arbeten, säsongsberoende respektive året-runt. Bra exempel!

  • Tömma de offentliga soptunnorna så att inte kråkorna drar ut innehållet när de blir fulla.
  • Sopa trottoarerna och rensa från fimpar så barn inte kan stoppa i sig och svälja.
  • Klippa ner tistlar och (särskilt) kardborrar från gångvägarna så hundar slipper få dem i pälsen.
  • Förse våra få offentliga konstverk med namnskyltar så att konstnärer inte förblir anonyma.
  • Göra gångbanor utmed alla allmänna vägar.
  • Ordna dörröppningar som inte hindrar rullstolar och rullatorer.
  • Rensa Väsbyån och åkanterna.
  • Bygga ett skal, en tunnel i marknivå kring tågen, när de passerar Väsby.

Låt oss anta att vi har en kommun med knapra finanser i en region med stor arbetslöshet. Hur gör man om man har modet att gå utanför de nutida reglerna för budget och finansiering? Nu tänker jag återknyta till vad jag skrev tidigare som exempel på hur intressanta men ofinansierade saker kan finansieras om vi utnyttjar de möjligheter som finns inom ramen för nuvarande penningsystem. Jag ställde en frågelista där, och den kan med en del modifieringar återanvändas för varje punkt på Brittas lista.

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: hur?

3. Nu frångår vi dagens budgetrutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga. Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

4. Finns inte resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt blir tillgängliga, eller man får tänka sig andra lösningar, eller ge sig på saker som går att utföra.

5. Finns arbetslösa människor som kan jobba med det här, och erforderlig material, är pengar inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis kommunen kan debitera för personal- och materialkostnader. Det som naiva människor kallar ”att trycka pengar” handlar i dagens samhälle om att knappa in några siffror på ett konto, inte om att sprida ut sedelbuntar. Eftersom den svenska kronan inte baseras på några materiella värden kan man göra hur mycket som helst av dessa elektroniska pengar, men grundidén är att nyskapade pengar plus befintliga medel läggs ihop för att projekten skall gå ihop. (Det är alltså inte fråga om att urskillningslöst vräka ut pengar, det här är riktade och kontrollerade insatser.)

Offentliga utgifter för a-kassa försvinner och blir lön till de som får arbete. Arbeten som här utförs skall klassas som just vanliga arbeten, med lön och annat som medföljer ett vanligt arbete. Därmed kommer folk som går på a-kassa eller socialhjälp, inklusive det eländiga Fas3, att förvandlas till vanliga anställda lönearbetare. Samtidigt avvecklas en del kostnader för arbetslöshet i de sociala systemen.



Den som läst min blogg tidigare känner igen tankegångarna. Det är mitt sätt att försöka anpassa MMT (Modern Monetary Theory) till svenska förhållanden. Den svenska staten kan, om den så bestämmer, producera tillräckligt med pengar för att köpa loss resurser som ligger stilla. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste balansera utgifter och inkomster utifrån givna penningsummor utan kan (och bör) tillhandahålla betalningsmedel som krävs för att inte viktiga resurser skall ligga oanvända.

En del tycker att detta inte är särskilt uppjagande, utan mer som vad driftiga socialdemokrater kunde hitta på under den stora depressionen. Själv ser jag det som å ena sidan samhällsnyttigt och hjälp till folk som behöver hjälp, dels som ett sätt att få bort lånehajar och skuldsättning från den offentliga ekonomin. Och det upplevs nog som väldigt uppjagande på sina håll. Om staten gör sig fria från banker och andra långivare får de ju mindre makt.

Det är klart att det finns kritiska frågor. Den om inflation har jag avfärdat tidigare. Finns det en fara idag handlar det förmodligen om deflation.

Däremot finns det andra saker att fundera över, exempelvis detta: kan lågskattekommuner utnyttja det här för att kräva att statliga gratiskonton skall finansiera saker som kommunerna borde klara själva? Rimligen borde det vara viktigare att högskattekommuner får tillgång till en sådan här tjänst, medan de rika knösarnas kommuner inte får någon tilldelning. (De har väl redan förklarat hur duktiga de är, och borde i anständighetens namn inte begära några gratispengar eftersom de klarar sig själva.) Bör det finnas motprestationer? Och vad händer med det berömda kommunala självstyret (som väl är ganska urholkat numera) om en högre instans bestämmer om kommunen X:s gatustädare skall få pengar? Vem är det egentligen som ytterst bestämmer i det här systemet? Den "oberoende" riksbanken kan vi glömma, den gör vad den får order om att göra. Det här måste ältas i någon sorts demokratisk process.

Kan ett sådant här system leda till att skatternas roll minskar vad det gäller finansiering av samhällsnyttiga tjänster, men i stället kommer att användas för att hålla tillbaka eventuella inflationsbrasor som orsakas av att det finns för mycket pengar i rörelse på sina ställen?

Som jag ser det finns det en massa möjligheter, problem och intressanta frågor här. Så då blir egentligen den yttersta frågan: hur långt utanför dagens ramar vågar vi tänka?