fredag 26 augusti 2016

Är maoismen bra att ha? Lite politisk knappologi

Lindelöfs blogg diskuterades nyligen om "Lenin" är en återvändsgränd eller ej, och hur det förhåller sig med hans förhållande till Marx. Det argumenteras för och emot, men låt oss fundera vidare. Om leninismen inte är slutet kan det finnas fortsättningar, och vad hittar vi där? En linje är trotskismen. En annan är maoismen. Det är den senare jag behandlar här. Det finns kanske fler avläggare, men de har jag ingen koll på.

För att få det hela ordentligt definierat: när debattörerna hos Lindelöf (en del av dem i alla fall) var unga pigga revolutionärer omkring 1970 så var det 'marxismen-leninismen-mao tse-tungs tänkande' som gällde. Uttrycket 'maoism' fanns redan, men det var inget som de berörda själva använde. Det var snarast ett skällsord. Mao levde ännu, och inte heller kineserna hade gjort någon -ism av hans läror. Detta av respekt för Marx och Lenin, som jag uppfattade det. Det talades också om 'maotsetungtänkandet', vilken möjligen kan ha inneburit ett myrsteg mot övergången till -ism. Så länge ordföranden levde så var det dock för tidigt att gå så långt.

Men så dog den gamle ordföranden, den kinesiska partihögern tog över på hemmaplan och det hände saker i kinainspirerade marxist-leninistiska partier ute i Tredje världen omkring 1980. Politiska tänkare plockade ut det man gillade ur Maos teori och praktik och försöka sätta ihop det till en ny övergripande vägledning för taktik och strategi.  De började kalla sig 'maoister' och framhöll M-L-M som sin linje. Marxism-leninism-maoism. Mao Tse-tungs tänkande förvandlades till -ism. 

Förutom plock av lämpliga äldre idéer från marxismen-leninismen har 'långvarigt folkkrig' och 'kulturrevolution' tillkommit som särskilda kännetecken för maoism. Båda dessa är ju direkt förknippade med Mao, även om Mao själv kanske inte hade gillat alla tolkningar av dem. Det är ju så med -ismer: de kan utgöra rätt grova förvanskningar av vad som upphovsmannen förespråkat. Marx själv utsattes för det under sin levnad och tvangs utropa att han inte var 'marxist'.

Detta var inga meningslösa akademiska funderingar. Flera av dessa partier ledde folkresningar som åtminstone tidvis var framgångsrika. Men i några länder hakade man på den egne lokale ledarens namn som vidareutvecklare av maoismen (Gonzalos tänkande i Peru, Prachandavägen i Nepal), och det är frågan om hur vettigt det var.  I det ena fallet har reaktionen krossat upproret, i det andra har upproret krossat sig själv. Allvetande ledare är inte bra för partiets hälsa. De stora indiska och filippinska partierna har inte odlat personkult av levande ledare, och de har överlevt i svåra tider. Det kanske inte är en tillfällighet.

I väst däremot hade de marxist-leninistiska grupperna från 1970-talet i stor utsträckning försvunnit eller förvandlats till meningslösheter. Mycket gammalt vänsterfolk övergick till miljö- eller identitetspolitik eller egna livsprojekt. Men viss påverkan från Tredje världens maoister förekom även här. Dels av inhemskt vänster, dels förmedlat av invandrare från bland annat Peru. Något inflytande från de här nya grupperna kan man knappast tala om. I avsaknad av ett stort folkkrig fick de nöja sig med sporadiska gatuslagsmål, hemsidor, klotter och taffliga flygblad och tidningar, och ibland verkade deras framtoning mer trasproletär än proletär. Dessutom kom omedelbart splittringar och ny- och ombildningar, vilket ännu så länge effektivt hindrat att större organisationer växt fram.

En (oavsedd?) effekt av M-L-M är att de två viktiga personerna Engels och Stalin har fallit bort, eller åtminstone fått minskad betydelse. Med tanke på att Marx knappast kommit så långt som han gjorde utan Engels, både som ekonomisk understödjare och intellektuell jämlike, är detta ganska märkligt. Och Stalin förde ju arvet efter Lenin vidare.

Bilde
En norsk M-L-M-knapp

Jag såg nyligen en kritik mot de västliga maoisterna. Skribenten drar en linje mellan de hårt kämpande maoisterna i exempelvis Indien och maoisterna i väst. Det är inget tvivel om att det maoistiska upproret i Peru, som ett tag var framgångsrikt, har krossats, men någon diskussion om varför det gick som det gick har inte förekommit. (Mitt förklaring till bristen på utvärdering är att diskussionen om Peru har monopoliserats av peru-kommunister i exil, och resultatet har blivit en hysterisk drömvärldbeskrivning av vad som hände.) Skribenten nämner inte Nepal. Det kan bero av att upproret där faktiskt inte krossades, utan mer avvecklades av sig själv genom hur de ledande maoisterna uppträdde.

Medan upproren av Tredje världen-maoister behandlas sympatiskt av skribenten skåpas alltså den västliga maoismen ut som betydelselös. Denna kritik kan möjligen tolkas som krav på återgång till Marx' metoder, med grundliga undersökningar i hur samhället ser ut idag:

Western Maoism on the other hand is simply irrelevant and the sooner people realize this, the sooner we can begin developing a communist politics which relates to 21st century reality. Nor is this exclusive to Maoism. Regurgitation of the sectarian platitudes of anarchism, Trotskyism or Stalinism in whatever variant and in however intellectually sophisticated a form has little to offer in a apocalyptic future which none of these prophets expected. There is no easy alternative answer, simply the necessity of systematic and rigorous theoretical work beginning from the basic materialist premises and united with modest and serious intervention in social reality.
Ett ilsket svar på detta hittar man här, från några aktivister i Austin, Texas. De tar inte upp alla punkter som kritiken gäller, skäller en del, och verkar vara åt peru-hållet. Alltså uppjagade och inte särskilt relevanta. Mer relevant för en vettig diskussion om maoism över huvud taget torde en kanadensisk doktor i filosofi vara: Josh Moufawad-Paul. Han verkar ha någon sorts anknytning till det maoistiska partiet PRC-RCP där, har fått några böcker publicerade och lagt upp en del mindre texter på nätet (länkar till dessa finns i olika inlägg på hans blogg). Annars verkar det vara rätt glest med intellektuella inom den västliga maoismen.

Bildresultat för marx engels lenin stalin mao
Hela raden!


Hur är det i Sverige? - Jag har ingen bra överblick och kan ha missat en del, men under många år verkar det ha varit peruaner som stått för maoism här. Deras långa och snudd på oläsbara politiska artiklar, samt hyllningar utan måtta till partiordföranden, väckte väl inte något större intresse hos folk utanför gruppen. Dessutom försökte man propagera för folkkriget i Peru långt efter att det i stort sett var avslutat. Här är svenska hemsidan för den gruppen.

Så här fina flaggor hade Oktoberrörelsen på Medborgarplatsen, första maj 2013.


För några år sedan kom ett försök med svensk bas, Oktoberrörelsen. En del av aktivisterna kom från Kommunistiska Partiet och man gjorde ett ambitiöst försök att bilda en ny riksorganisation. Den verkade ambitiös, men sprack efter ett tag. En grupp gick in i Sveriges Kommunistiska Parti i Uppsala (vilket verkar väldigt udda, i och med att SKP mer finns i Moskvatraditionen). En annan bildade det som idag heter Kommunistiska Föreningen. Man syftar, som vanligt, på att bygga ett parti. Och så lär någon tredje grupp ha försvunnit åt annat håll, om någon vet något om det så skriv gärna en kommentar!

Så här ser Kommunistiska Föreningens hemsida ut. Tre huvuden.


När jag använder termen 'knappologi' i rubriken till det här inlägget beror det av att den maoistiska strömningen i Sverige är liten, såväl numerärt som vad det gäller geografisk utbredning och förankring. Jag har intrycket av att medelåldern är ganska låg, men att det finns inslag av folk som var med redan under det förra radikala uppsvinget i början av 1970-talet. Även då så deltog en del äldre kommunister som influerade rörelsen med sina erfarenheter. En intressant detalj är att den gamle svenske kommunisten Set Persson har tagits upp av föreningen. Det torde bero av att Persson var tidigt ute med kritik av omsvängningen i Sovjets politik efter Stalins död, och blev utsparkad från det svenska kommunistpartiet under 1950-talet.

I Norge finns en grupp som heter Tjen folket, och det är ju en riktig maoistisk paroll: "Tjäna folket." Den verkar ha 'tjänat' delvis som inspiratör för de svenska organisationerna.

Grupperna är alltså väldigt små. Betyder det att de inte har någon politisk framtid? - Ärligt talat: ingen aning. Men just nu ser det inte så lovande ut.

Det mest grundläggande kan vara att titta på exempelvis Kommunistiska Föreningens politiska plattform. Punkterna är inte fler än att alla kan citeras. Är de särskilt originella?


1. Kom­mun­istiska Fören­ingen arbetar för ett socialistiskt Sver­ige på vägen mot ett klass­löst kom­mun­istiskt sam­hälle.
2. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att socialis­men end­ast kan gen­om­föras genom en socialistisk revol­ut­ion.
3. Kom­mun­istiska Fören­ingen verkar för bil­dandet av ett kom­mun­istiskt parti som insp­ir­eras av Marx, Lenin och Maos idéer.
4. Kom­mun­istiska Fören­ingen vill bidra till att ena revol­ut­ionära kraf­ter i Sver­ige.
5. Kom­mun­istiska Fören­ingen menar att kom­mun­isterna måste vara drivande i fol­kets dagl­iga kamp och förena den med arbetet för den socialistiska revol­ut­ionen.
6. Kom­mun­istiska Fören­ingen anser att mass­linjen och enhetsfront­ens metod måste till­ämpas för att nå bestående fram­gån­gar.
7. Kom­mun­istiska Fören­ingen utgår från den prol­etära inter­nat­ionalis­men och står på de för­tryckta fol­kens sida i kampen mot imp­er­ialis­men och verkar för stöd och sol­idar­itet med befr­iels­erörelser och arbetarkl­as­s­ens kamp i alla delar av världen.
I punkt 3 nämns Mao som inspiratör, men i övrigt låter detta som standardfrågor för revolutionära vänstergrupper, oavsett vilka etiketter de sätter på sig själva. Masslinje och enhetsfront kan tolkas som maoistiskt, men det är något som nog de flesta grupper på något sätt vill tillämpa. Upplägget känns rätt 'svenskt', tycker jag.

Om "socialistisk revolution" inbegriper 'långvarigt folkkrig' framgår inte. Det finns andra strategier inom det området, men den diskussionen spar jag till ett annat tillfälle. Dessutom verkar det, av somliga resonemang, som om detta långvariga krig mer handlar om att försöka upprätta politiska baser inom vissa förorter av 'utanförskaps'-typen. Några trovärdiga förslag på hur folkkrig skall föras i de gamla industriländerna har jag inte hittat. Bara att ens upprätta stödjepunkter i områden där kriminella ligor och religiösa sekterister är starka låter knepigt nog.

Noterbart att två av de starkaste maoistiska partierna, det indiska och det filippinska, i varierande grad har varit eller är inblandande i försök till fredsförhandlingar. Linjen om 'folkkrig' överallt och under alla omständigheter omfattas alltså inte i praktiken av två av de viktigaste partierna. 'Långvarigt folkkrig' i all ära, men någon gång måste det bli ett avslut. Annars blir det mest lidande utan ände.

Det avgörande blir nog inte militära aktioner, utan om föreningen kan slå rot och, som det står i rubriken på hemsidan: "Kämpa för dagskraven med sikte på revolutionen!" Men prognosen för den här typen av organisationer brukar inte vara så god.

Det här blev för långt. Jag bryter här. Om någon maoist känner sig trampad på tårna, eller har några sakinvändningar eller kompletteringar, är det bara att skriva en kommentar.

2 kommentarer:

Einar Schlereth sa...

I slutklämmen om fredsförhandlingar glömde du FARC som efter en verklig långvårig folkkrig har slutat med hjälp av Fidel och Raul en fredsöverenskommelse. Som jag är mycket tveksam mot eftersom FARC lade vapen ner och fick INGENTING för det utom några löften. Det liknar Prachanda stilen.

Björn Nilsson sa...

Anledningen till att jag utelämnade FARC i det här blogginlägget är att de inte kan räknas som maoister. Åtminstone sydamerikanska maoister har varit negativa till FARC (och till Cuba och Venezuela). Ibland har det varit så negativt så jag undrar om det är äkta maoister i farten, eller om de har betalt för att skälla!