intervjuer med äldre manliga partimedlemmar [hos socialdemokraterna]. En av de saker de äldre männen talade om var Sahlins sätt att tala, de använde inte uttrycket dagisspråk, men väl något liknande.
När det gäller radarparet Sahlin/Bodström så har de en sak gemensamt, all kritik rinner av dem direkt. De verkar inte ens lyssna på andras åsikter.
Det är klart att man kan hacka på politiker av den här sorten - och de är väl rätt representativa för politiker i toppen inte bara i Sverige - men måste man inte gå djupare? Först en reflexion: nog lyssnar Sahlin och Bodström, men frågan är vem de lyssnar till. Är det till vad "verklighetens folk" har för synpunkter, eller är det en liten elit som får deras uppmärksamhet?
Men så över till min fördjupning. Jag föreslår att den usla kvaliteten på många toppolitiker i gemen redan har förklarats av Marx.
För att ta det superkort: produktivkrafterna i samhället har utvecklats så att den mekaniska industrialismens serieproduktion håller på att bytas ut mot det elektroniska samhället. Men hela den ideologiska och politiska överbyggnaden har inte hängt med när samhällets grunder ändras. Den har inte klarat av att formulera framtidens visioner och krav. (Jodå, det finns folk som har gjort det, men jag talar om huvudtendensen, inte om intressanta undantag som exempelvis Birger Schlaug.)
Av det kan man dra ett par slutsatser: politiker som kämpar för ett döende samhälle kommer inte att lyckas något vidare och i värsta fall bli rent katastrofala, och de som verkligen har goda tankar för framtiden (som stämmer med produktivkrafternas utveckling) kommer att söka sig till andra fält än politiken. Som Marx skrev: en liten grupp av borgerlighetens filosofer kommer att gå över till proletariatet.
Show a dead system how to die! Jag tog fotot när syndikalisternas demonstration på första maj i år kom på Västerlånggatan. Problemet med dagens politiker är att nästan hela gänget vill hålla liv i detta döda system. Tiden kan inte gå bakåt, ändå verkar detta vara vad de tror kan uppnås. Det är reaktionärt, dumt och hopplöst.
När Sahlin och Bodström och resten av gänget lyssnar så är det till intressena hos en industrikultur som är på nedgång och utdöende. (Detta innefattar knäfallet för det sönderfallande USA.) Det är serieproduktion, det är copyright i all evighet, det är tillväxt till döds. Och när fabrikerna försvinner finns ändå ett pockande skikt av finansiella skojare kvar som måste gynnas till varje pris.
En ny framåt politiker lyssnar på andra intressen: miljöhänsyn, fildelning, allmänningar, open source ... . Piratpartiet är halvvägs ute på den linjen, kanske de kan fortsätta att utvecklas. Och även om de inte kommer att göra det så har deras inhopp i politiken ändå betytt att de utdöende krafterna fått ännu en spark i riktning mot graven.
Det är inte politikerna som blir sämre (tror jag i alla fall). Det är ökade svårigheter att hålla ihop en ny verklighet och en gammal teori som gör att de förefaller allt mer verklighetsfrämmande, allt mer upptagna av alltmer småsaker och strunt - allt mer irrelevanta för att lösa problemen i den värld vi lever i. Politikerna i sig blir vare sig bättre eller sämre, men de blir usla därför att de försöker hålla fast vid något som inte håller längre. Eller för att ta till en gammal liknelse: de försöker bygga dammar av is om våren! Om Sahlin skulle övergå till att bli en framtidskandidat skulle vi slippa höra barnspråket också.
4 kommentarer:
Egentligen är det på sitt sätt inte så konstigt. De som är födda på 1960-70-talen och gick vidare till universitetet hade föräldrar som i många fall tillhörde den första generationen i sin släkt som fick studera vidare. Sahlin och Bodström är på samma sätt barn till föräldrar som tillhörde den första generationen heltidspolitiker, där andra än regeringsledamöter kunde ha politiken som levebröd. Problemet är att det som inte spelar så stor roll när det gäller yrkesval spelar större roll när det gäller representativ politik. Speciellt eftersom politikerna lyder under samma ekonomiska lagar som allt annat i samhället och alltså stadigt blir allt färre, allt mer specialiserade och har totalt sett mindre kontaktytor med medborgarna i landet.
Det blir en "lustig" paradox att med allt mer professionella men representativt valda politiker blir politiken ur vissa avseenden inte bara mindre representativ utan också kanske till och med amatörmässig. Måste man dölja sina taskspelarknep för att verka just representativ (att man är ungefär lika vanlig som sina väljare)? Inte tror jag det blir bättre med personval heller. Kanske det blir värre.
" Måste man dölja sina taskspelarknep för att verka just representativ (att man är ungefär lika vanlig som sina väljare)? "
Det handlar nog även om att impulserna försvinner. Med minskade kontakter (dvs man sitter ej längre i samma fikarum) med de som inte är med i politikens värld får man ta till föreställningar om "verklighetens folk" för att försöka vara representativ. Träffar man bara andra människor med liknande bakgrund och med liknande tankegångar stagnerar den intelektuella utvecklingen.
Bakom kulisserna är de kompis, sedan går de ut och skäller ett tag på varandra, och sedan smiter de in bakom kulisserna och är kompisar igen. Det är väl ungefär så det fungerar när man har en liten kår av folk som är yrkespolitiker och aldrig gjort något annat i hela sitt liv. Man kanske skulle låna lite ideer från Kinas kulturrevlution och kräva att politikerna åker ut och praktiserar och får skolning av massorna då och då?
Skicka en kommentar