På vadå?

Jaha, att lymmeln Bodström snattade och fuskade förstår vi, det är sånt man kan vänta av överklassens slynglar (jag har dock som hypotes att hans fader var en hederlig ämbetsman som till och med vågade utmana de rättroende genom att ha tvivel om ubåtsinvasionen på sin tid). Men "rökte på", vad är det? Rökte han på toaletten, vilket ju är ett jäkla tilltag?

Varför blir politikerna sämre? Om de nu blir det?

Jinge har sett

intervjuer med äldre manliga partimedlemmar [hos socialdemokraterna]. En av de saker de äldre männen talade om var Sahlins sätt att tala, de använde inte uttrycket dagisspråk, men väl något liknande.

När det gäller radarparet Sahlin/Bodström så har de en sak gemensamt, all kritik rinner av dem direkt. De verkar inte ens lyssna på andras åsikter.

Det är klart att man kan hacka på politiker av den här sorten - och de är väl rätt representativa för politiker i toppen inte bara i Sverige - men måste man inte gå djupare? Först en reflexion: nog lyssnar Sahlin och Bodström, men frågan är vem de lyssnar till. Är det till vad "verklighetens folk" har för synpunkter, eller är det en liten elit som får deras uppmärksamhet?

Men så över till min fördjupning. Jag föreslår att den usla kvaliteten på många toppolitiker i gemen redan har förklarats av Marx.

För att ta det superkort: produktivkrafterna i samhället har utvecklats så att den mekaniska industrialismens serieproduktion håller på att bytas ut mot det elektroniska samhället. Men hela den ideologiska och politiska överbyggnaden har inte hängt med när samhällets grunder ändras. Den har inte klarat av att formulera framtidens visioner och krav. (Jodå, det finns folk som har gjort det, men jag talar om huvudtendensen, inte om intressanta undantag som exempelvis Birger Schlaug.)

Av det kan man dra ett par slutsatser: politiker som kämpar för ett döende samhälle kommer inte att lyckas något vidare och i värsta fall bli rent katastrofala, och de som verkligen har goda tankar för framtiden (som stämmer med produktivkrafternas utveckling) kommer att söka sig till andra fält än politiken. Som Marx skrev: en liten grupp av borgerlighetens filosofer kommer att gå över till proletariatet.

Show a dead system how to die! Jag tog fotot när syndikalisternas demonstration på första maj i år kom på Västerlånggatan. Problemet med dagens politiker är att nästan hela gänget vill hålla liv i detta döda system. Tiden kan inte gå bakåt, ändå verkar detta vara vad de tror kan uppnås. Det är reaktionärt, dumt och hopplöst.

När Sahlin och Bodström och resten av gänget lyssnar så är det till intressena hos en industrikultur som är på nedgång och utdöende. (Detta innefattar knäfallet för det sönderfallande USA.) Det är serieproduktion, det är copyright i all evighet, det är tillväxt till döds. Och när fabrikerna försvinner finns ändå ett pockande skikt av finansiella skojare kvar som måste gynnas till varje pris.

En ny framåt politiker lyssnar på andra intressen: miljöhänsyn, fildelning, allmänningar, open source ... . Piratpartiet är halvvägs ute på den linjen, kanske de kan fortsätta att utvecklas. Och även om de inte kommer att göra det så har deras inhopp i politiken ändå betytt att de utdöende krafterna fått ännu en spark i riktning mot graven.

Det är inte politikerna som blir sämre (tror jag i alla fall). Det är ökade svårigheter att hålla ihop en ny verklighet och en gammal teori som gör att de förefaller allt mer verklighetsfrämmande, allt mer upptagna av alltmer småsaker och strunt - allt mer irrelevanta för att lösa problemen i den värld vi lever i. Politikerna i sig blir vare sig bättre eller sämre, men de blir usla därför att de försöker hålla fast vid något som inte håller längre. Eller för att ta till en gammal liknelse: de försöker bygga dammar av is om våren! Om Sahlin skulle övergå till att bli en framtidskandidat skulle vi slippa höra barnspråket också.

Utanför Riksdagshuset - mot FRA-lagen

Suck, vilket hundliv ... uppklädd i vitt därför att det var påbjudet vitt till denna demonstration ... men vem vet, rätt vad det är kanske de dj-a börjar snoka på oss taxar också. Men vänta bara, den där Reinfeldt ska jag bita i benet (fast sprid inte ut det i epost eller så!) ....

Jo, jag var med i den stora och tidvis högljudda skaran utanför det fula gamla Riksbankshuset som nu innehåller Riksdagen. Undrar om det här var en i verkligt mening historisk händelse. För här har en opinion snabbt och effektivt slagit sig fram och satt en rejäl käpp i hjulet för en arrogant överhet som tror att man kan sitta inne på kontoret och mixtra till verkligheten som det passar en själv bäst. Jag tror inte att oron kommer att stillas även om Alliansen tillgriper några små undanmanövrar för att rädda skinnet både på statsministern och de andra partiledarna, och på de riksdagsledamöter som försökt uppträda under liberal fana. En stund igår var Federley uppe i smöret igen och fick beröm av några bloggare, men jag har en känsla av att hans aktier faller snabbt igen.

Det kanske inte är vad enskilda aktörer tar sig för i det ena eller andra ögonblicket som är det viktiga, utan att bloggosfären kunnat slå sig in på det politiska mittfältet och störa dagordningen. Nästa steg kan bli att sätta dagordning också. Det är en historisk ändring, för de traditionella media som skulle ha varit de första att larma om FRA-lagen gjorde det inte. Kan man se det här som en del i en process där såväl den traditionella politiska apparaten som de traditionella media (som ju ofta lever i symbios med denna apparat) snabbt tappar initiativ och inflytande? Ungefär som Obamas kampanj i USA som mycket bygger på många nobodies som jobbar lokalt och underifrån men också har tillgång till det världsomspännande nätet och därför formade den kraft som kunde slå ut Clintons och förhoppningsvis också McCain. En Marxinspirerad analytiker kanske skulle peka på att nätsamhället innehåller sådana steg framåt i produktivkrafterna (i synnerhet i informationsbehandling och -förmedling) att riksdagspolitik och gammelmedia helt enkelt inte hänger med.

"Vill ni ha det som i Sovjet?" frågar Ung Vänster. Det givna svaret från åtminstone ledarna för Alliansen och deras närmaste anhängare torde väl vara att "javisst, bara vi får kalla sakerna för något annat än i Sovjet eller DDR går det alldeles utmärkt, åtminstone vad det gäller övervakning!"

Ärligt talat, jag förstår inte hur allianspartisterna ser ut i skallarna när de lägger fram det här FRA-förslaget. Olika bloggare har olika teorier: man har fått order från USA om att spana, det finns enorm överkapacitet hos FRA som måste utnyttjas till något. Kanske det helt enkelt handlar om allt detta och många andra saker, inklusive rädsla hos en härskande grupp för att förlora greppet.

Lars Ohly var ute hos massorna och myste. Undrar vad som hade hänt om Reinfeldt vågat sticka ut näsan?

Aftonbladet skriver idag i ledaren:

Vad är det för hemligheter som tvingar alliansfria Sverige att bryta mot alla principer om frihet. Vad är det som tvingar oss att gå längre än både USA och Storbritannien?

Ja, förklara för oss varför just Sverige måste gå allra längst i kontrollen av oskyldiga medborgare?

Sten Tolgfors och hans integritetsombudsman i all ära, det kommer att vara Försvarets radioanstalt som bestämmer vad som är ett yttre hot. Men vilka är de som jobbar där? Tjänstemännen på radioanstalten har väl mest utmärkt sig för att bryta mot lagen och lagra trafikdata om svenska folket. Hur ska vi kunna lita på dem nu?

Jag kursiverade ett väsentligt avsnitt. Notera: i en svensk tidningsledare utpekas ett antal tjänstemän, människor som är en viktig del av landets försvar, som brottslingar! Då har det gått ganska långt - särskilt som det dessvärre förmodligen är sant också. Lagar och förordningar har inte alltid varit det som den här sortens människor satt i första rummet.

Jag såg förresten det intressanta påpekandet i en blogg att spaningen gäller ju allt som cirkulerar på nätet. Med andra ord även bibliotekslån, sjukjournaler och annat. Menar verkligen "rentmjölipåsen"-töntarna att de vill att myndigheterna skall kunna kolla vilka böcker du lånar? Eller den sortens människor kanske inte har några kontakter med datavärlden. De har ingen telefon, dator, kontokort eller liknande... . Är man i det läget kanske man inte är så rädd för Storebror.

Det kanske är lugnast att uppträda maskerat i fortsättningen. Kan någon fixa en Reinfeldtmask åt mig? Han måste väl stå över alla misstankar?

Leif Pagrotsky kan sola sig i mängdens bifall, åtminstone för tillfället. Men dagens Reifeldteri är ju i mångt och mycket gårdagens Bodströmmeri, så jag vet inte om man helt kan lita på den där killen om det vore Sahlin och Bodström som satt vid rodret och ville ha en sådan här lag.

På denna bild finns flaggor från moderatungdomarna, SSU och Miljöpartiet. Tidigare har vi sett att Ung Vänster också var med. Ganska intressant hur den här "snokfrågan" går över parti- och organisationsgränser. Jag antar att det fanns många med djupliberala tankar på mötet också. Detta kan också ha betydelse för hur politiken i Sverige utvecklas framöver.

Är bodströmmandet ens effektivt?

Jag läste någon gång att när Första världskriget bröt ut 1914 skulle det Österrikisk-Ungerska imperiet tillsammans med Tyskland gå i krig mot Ryssland. Österrike var på den tiden en jättestat i Europa, en stormakt och försedd med en ordentlig underrättelsetjänst. Denna samlade flitigt på information om ryssarnas krigsmakt och hade väl reda på vad ryssarna hade tänkt göra om det blev krig. Men det fanns ett litet problem: mängden av insamlad information var så enorm att den blev oanvändbar. Österrike fick smörj trots informationsöverläge.

Nu har vi det här med kamp mot diverse brottslighet och övervakning av all möjlig elektronisk trafik i Sverige. Bodströmmeri är ju en ny term som betecknar extrema förespråkare för att medborgarna skall övervakas vare sig de är misstänkta för något eller ej. Bodströmmarna betraktar oss alla som potentiellt kriminella och våra elektroniska kommunikationer skall lagras någonstans "ifall …".

Enligt ett reportage i Sveriges Radio har ett antal datakunniga människor kritiserat förslaget som ineffektivt. Det kommer inte åt dem man önskar hitta, knepigare är det inte. Man kan vara anonym på nätet. Dessutom antar jag att de som önskar skicka ut maskerade riktiga budskap, eller ställa till kaos med hjälp av falska budskap, inte kommer att ha några problem med det. Och man kan väl skicka ett vanligt vykort till kompisarna i det kriminella gänget, eller hyra ett bud som kilar över med förhållningsorder?

En herre på polisens it-brottssektion tror ändå att datalagringen kommer att göra nytta.

– Den stora majoriteten av uppkopplingar och telefonsamtal sker ju inte i brottsligt syfte utan de sker utan att man försöker dölja sig. Det ger viktiga pusselbitar i förundersökningar även om man har försökt att dölja sig just vid det tillfälle då man begår brott, säger han.

Det låter egendomligt. Hur tänker man? "Jönsson har inte ringt eller använt nätet på sex timmar - han måste vara ute på något skumt! Skicka iväg några man och kolla vad han gör!"

Jag antar att detta bodströmmande kommer att generera en massa tjänster och leveranser och inkomster (dyra, betalda av skattebetalarna), det kommer också att generera en sjuhelsikes massa information som man inte kommer att ha användning för, den kommer inte att drabba dem som är avsedda att drabbas. Om det nu är det som man tänkt sig - i själva verket kanske man är ute efter dem som man påstår inte skall drabbas.

Så drar det mot Första maj igen

Banderolltillverkning

Som bekant är det Första maj i morgon, en dag med traditioner. Det går förhoppningsvis lugnt till, här hemma och utomlands. Men här och där kommer det nog att bli hårda tag. Hårda tider får efterverkningar. När man läser hur den icke-socialistiska Manila Times i sin ledare beskriver läget för de filippinska arbetarna kan man gott tänka sig att arbetarna själva kan ha ännu vassare formuleringar. Världsekonomin är skakig, miljökrisen ser alltmer hotande ut, nu förvärras matkrisen - det finns mycket att svära över. Parollerna på Första maj borde vara stålhårt militanta. Det borde dåna rent öronbedövande i "förnuftets krater". Inte i "rättens krater" som det står i den mesigare svenska versionen av Internationalen till skillnad mot det franska originalet. För världens ordning är inte bara orättvis, den är dessutom oförnuftig.

Här är en affisch från Vänstern, die Linke, i Tyskland. Budskapet är entydigt: bättre arbete, lön och pension. Men jag tycker det ser grafiskt lite tråkigt ut.

Och de svenska socialdemokraterna kör med ett förstamajmärke som banne mig inte ser roligt ut. Ärtpuré?

Nu kanske det skall vara mer kamp än nöje på Första maj. Visserligen vet jag att det där röda krafset i mitten skall föreställa en ros, men skulle det inte kunna symbolisera den sista hederliga principen som trampats blodig och sönder av partibossar med bara en önskan: att få komma in i Kanslihuset igen till vilket pris som helst. Men det bör de inte vara så säkra på att det går - i sitt maktbegär kan de mycket väl sätta krokben för sig själva.

Huvudparollen för SAP är "Frihet kräver rättvisa", och det känns tomt på något sätt. Skall den tidigare justitieministern Bodström, mannen som gett upphov till skällsordet "bodströmmeri" verkligen hålla tal på ämnet rättvisa? Han skall tala i Norrköping ser jag. Borde det inte handla om avlyssningsteknik och övervakning av medborgarna i stället?

Underparollerna hos SAP verkar i bästa fall sympatiska. Men så har det väl varit länge. Jag minns parollen "ökad jämlikhet" från omkring 1970. Någon påpekade att detta faktiskt betydde "begränsad jämlikhet" - hade man velat ha just jämlikhet hade man väl krävt det.

Fler jobb – inte ökade klyftor!
Utbildning – inte utslagning!
Vård efter behov - inte efter plånbok!
Klimatinvestera – inte vänta!
Människovärde – inte rasism!
Fred i Mellanöstern - inte våld!

Vill den som är emot någon av dessa paroller räcka upp handen!

Första maj i Stockholm 1899. I mitten syns Typografiska föreningens standar och till höger antar jag att det är bokbinderiarbetarnas dito.

Jag tvivlar på att man kan ta kamp mot samtidens oförnuft genom att föra fram paroller som knappt någon människa har något emot. När klassamhället har försvunnit kan väl folk vara ense om det mesta vad det gäller hur vårt gemensamma liv skall organiseras, men det finns ännu kvar och därför kommer grupper med djupt motsatta intressen att stå emot varandra.

För att hitta lite mer substans i samhällskritiken får man gå till grupper vänster om socialdemokratin, men även där verkar det ganska tamt. Det skall bli intressant att se vad som händer imorgon, om vänstern som vanligt blir störst i Stockholm, om kräftgången för deltagandet i socialdemokraternas tåg fortsätter etc. Det verkligt intressanta kommer dock senare när man studerar hur vänstergrupperna reagerar på de allt mer hotfulla krismolnen runt om i världen. För Sverige lär inte bli oberört.

Om historieförfalskning, antirasism och om vi lär oss något av historien

Jag hörde ett inslag i P1 igår, i Obs, där det berättades om historieförfalskning i Östeuropa. Idag läsar jag om samma sak i tidningen Kulturens nätupplaga. Det är känt sedan tidigare hur s.k. nationalister i Ukraina förfalskar och suddar i historien.

Enkelt uttryckt: tidigare generationers massmord på icke-ukrainare (som polacker och judar) skall döljas medan egna lidanden under sovjettiden skall blåsas upp och samarbetet med tyskarna under kriget sopas under mattan. Att ukrainarna på egen hand var fullt kapabla att bedriva massmord skall man inte tala om, däremot kan gärna förövarna hyllas som nationella hjältar. Men med tanke på tsarrysslands historiska arv av pogromer behöver man ju inte tro att det behövde komma tyskar till Ukraina för att tala om för lokala nationalister hur man massmördar.

Ukraina är inte det enda landet där sådant hänt, våra närmsta grannar i Baltikum har också varit gravt inblandade. När Norrmalmstorgsdemonstrationerna för baltisk frihet pågick omkring 1990 (minns inte året exakt - 1991?) skrev Salomon Schulman i Dagens Nyheter att han inte ville gå dit. Han visste vad det var för sorts folk som fanns i publiken. Hans släkt kommer från Litauen och drabbades hårt av förföljelserna mot judar. Balter var i högsta grad inblandade, och en del kunde smita iväg över Östersjön och stanna i Sverige. Jag undrar om livligt antisovjetiska folkpartister noterade det - och om de brydde sig? Jag minns att gamle utrikesministern Torsten Nilsson hade svårt för de nya ledarna i Baltikum, som Landsbergis - kan det bero av att han var gammal nog att minnas hur trettiotalsfascisterna såg ut?

Det var ett möte till minne av nazisternas massutrotning i Stockholm den 27/1, och idag skriver Ola Larsmo i DN att han undrade var de unga antirasisterna var. Det var få yngre i publiken. Varför var inte de som demonstrerar i Salem mot nynazisterna med på minnesmötet efter förintelsen? Det undrar han, men jag gissar att en av de unga antirasisterna nog kunde ställa samma fråga fast åt andra hållet: varför var ni inte med i Salem? Är döda nazister och döda nazistoffer viktigare än de aktiviteter som nazi-inspirerade personer och rörelser håller på med idag? Är rasismen i "kriget mot terrorismen" oviktig? Är förhållandena i Gaza eller centrala Afrika mindre viktiga? (För övrigt: Förintelsedagen är till minnet av befrielsen av Auschwitz. Av någon anledning brukar man inte säga vem som befriade de överlevande där.)

Jag är mycket intresserad av historia, men här i landet verkar det som det ständiga sysslandet med vad som hände omkring Andra världskriget döljer vad som händer idag. För att ta ett exempel: Lennart Schöns insatser ger ett intryck av knappologi.

Vi vet redan att Svin-Olles farsa och hans kompisar i Sjöbo samlade timmer för att bygga ett koncentrationsläger - och vi vet att bygget fick ställas in på grund av krigsutgången. Det är i det förflutna och går inte att göra mycket åt, utom möjligen att älta det igen. Men vi vet också att på grund av politiska konjunkturer idag kan svenskar med fel hudfärg eller religion drabbas av svåra förföljelser ("kriget mot terrorismen") och att smårasismen sannerligen inte är oskyldiga pojkstreck alla gånger. Hur man kommer till rätta med det genom att hålla möten om en historisk period som inte kan upprepas (det finns andra metoder än gaskamrar idag) har jag svårt att förstå. Antagligen har de antirasistiska ungdomarna också svårt att förstå det. Det visar att vi antingen inte lär oss något av historien, eller att vi faktiskt inte kan lära oss något om historien därför att nya situationer uppstår hela tiden. Lärandet befriar oss inte från kravet att tänka kritiskt och värdera aktuella fakta, och om politisk bekvämlighet eller feghet (det som också kallas "bodströmeri" numera) tillåts bestämma när lärandet skall kopplas av eller på, då kan man lika gärna vara utan det.

Som sagt, historia är ett av mina huvudintressen, men när "lärandet av historien" inte leder till några positiva åtgärder idag är lärandet i bästa fall meningslöst, i värsta fall mycket skadligt.