Men över till bilderna. När jag (som berättats i tidigare inlägg) kom ångande till Norra bantorget några minuter innan demonstrationen anlände så pågick någon sorts utfrågning som man dessutom kunde se på storbildsskärm. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, men det verkade handla om SSU och frågan "vad vill SSU egentligen?". Uppenbarligen finns det oklarheter om vad partiets ungdomsförbund vill, vilket är märkligt. Det har ju haft många år på att putsa upp politiken! I och för sig skulle man kunna säga att de få aktiva medlemmar som finns kvar mest är inställda på sina privata karriärprojekt, men det kanske vore lite vågat att häva ur sig?
 |
| Här var det inte packat framför scenen. Det blev mer folk när demonstrationen anlände, men jag undrar om inte hela gänget rymdes innanför staketet till den gamla skolgården? Annat var det 1972 (minns jag rätt år?) när 50.000 människor fyllde Norra bantorget och protesterade mot USA:s bombkrig mot Indokina. |
2 kommentarer:
Jag plockade för nått år sedan upp en socialdemokratisk liftare. Då fick jag mig en mycket intressant skolning i svensk realpolitik under en 5 timmar lång bilfärd.
Han berättade om en föreläsning han varit på och bekräftade även denna föreläsning. Den handlade om "Hur man tar över en svensk kommun med 20 personer." Föreläsaren berättade att engagemanget i partierna var så litet, den verksamhet partierna sysslade med var så fokuserad på det realpolitiska spelet i kommunen att det egentligen inte heller fanns något för medlemmar att göra om de nu masade sig till nått möte, att det hela var en affär för de närmast sörjande. De enda som har något att göra i partierna är de som antingen går politikerspåret och skriver interpellationer, sitter i olika utskott osv. Mötena handlar om rapporter från olika utskott och om ställningstaganden till olika frågor i de olika utskotten. För eller emot den ena eller andra tjänstemannaprodukten som kommer ur apparaten. Inget som en vanlig medlem har så mycket möjlighet att sätta sig in i eller möjlighet att ha synpunkter på, kanske säga "ja" eller "nej", men inte mycket mer. En verksamhet som kan kampviljan ur den mest hårdföre revolutionären/samhällsförbättraren.
De andra som också kommer på mötet är de som går tjänstemannaspåret i partiet, de sitter som politisk sekreterare på kommunen. Nämndemän och diverse politiskt fördelade tjänstemannapositioner med diverse arvoden. De sitter också på mötet och rapporterar diverse kommun-menusha och skvaller. På mötet slår de ofta effektivt ihjäl varje tanke eller idé som kommunapparaten inte har någon funktion för att genomföra eller alla regler, praxis och begränsningar i apparaten som dödar varje kreativ tanke.
De som mötena är relevanta för i även de största partierna är inte så himla många, det är ovanstående två gäng, nån partifunktionär som ser till att det finns gott om fika på mötet(jag förmodar att de överblivna bullarna hamnar hos dessa också), sen finns det ju alltid nån knäppgök som irrat sig in på ett partimöte som vanlig medlem och som sitter och acklamerar ja eller nej strax efter alla andra efter att sneglat förvirrat på de andra om vad man faktiskt skall tycka om den 10 sidiga tjänstemannaprodukten från kommunens utbildningsutskott.
Så kommer 20 personer till ett parti som har egen majoritet i kommunen, så kan de ta alla poster som partiet har på ett år. De behöver bara rösta på varandra varje gång en tjänsteman skall utses, varje gång en representant till utskott skall utses och varje gång en kommunlista till val skall tas fram.
Detta har redan hänt, flera gånger om. Inte av någon medveten revolutionär vilja utan det har bara blivit så, gång på gång. För där var ni i ungdomsförbundet 100 stycken ivriga politiskt medvetna ungdomar, inställda på att förändra världen, ni var unga och starka och nu jävlar skulle ni snart ta er an världen, ni for på läger och deltog i aktiviteter av alla de slag. Ni gick på kurser och fick lära er spela spelet i apparaten. Men sen tog ungdomen slut och ni gick upp i det ordinarie partiet. När ni gick på ert första partimöte så var ni bara 20 personer kvar av de där 100 revolutionärerna. Men ni var fortfarande lite taggade, ni ville vara med och ni kände varandra, medan de där gubbarna och kärringarna som satt och tuggade bullar på mötet visste ni knappt vilka de var. Ni kandiderade till allt som fanns och eftersom ni kände varandra från ungdomsförbundet så röstade ni på varandra och tog därmed snabbt över kommunen.
(Var det kanske så 40-talisternas en gång så revolutionära ådra dog där på 70-talet, när de inte var i studentförbund och ungdomsförbund längre utan fastnade i apparatens spel. Är det så varje revolutionär ungdoms samhällsförbättringstanke dör? Krossad av kuggarna i den magnifika samhällsmaskinen?)
Forts följer:
Det är därmed inte lätt för SSU att veta vad de vill, det finns väl bara två sorters SSU:are, de som varit på kurs/läger och lärt sig svensk realpolitik och de har inga idér alls längre, för deras skolning gör dem medvetna om vad som är möjligt, inget. Sen har vi de som inte vet ett skit om realpolitiken och deras idér är alla omöjliga. Så frågan om vad de vill blir alltid komplicerad.
Kanske är det därför som det är så mycket lättare att samlas kring att vara emot något, än att vara för något. Liksom på 70-talet så ock idag.
Skicka en kommentar