Ett par guldkorn i Aftonlövet

Aftonlövet är mycket av en slasktidning. Jag slutade köpa den när priset höjdes till, om jag minns rätt, 75 öre på vardagar och började prenumerera på en morgonblaska i stället. Men det kommer ändå guldkorn då och då. Idag ett par stycken som visar att det gamla öket ändå kan sparka då och då.

Exempel ett är Jan Myrdals artikel med en förmodligen fåfäng förhoppning som rubrik: Hyfsa Tibet-debatten .

I Väst tänker man sig ofta ett Shangri-la av det gamla Tibet. Men så var det inte. Och Dalai lama själv är – oavsett om man intresserar sig för hans sorts andlighet eller ej – som politiker en som står en bra bit till höger om Vatikanstatens påvar för hundra år sedan.

Jag misstänker att den "andlighet" som den tibetanska buddhismen står för ligger i skärningen mellan gammal vidskepelse och västerländsk new age, och att det är därför den slår an på sina håll. Håller just nu på att läsa en mycket Dalai-vänlig bok där detta framgår rätt klart och jag återkommer eventuellt med en sammanfattning av intrycken därifrån.

... årets oroligheter har faktiskt varit rätt obetydliga. Offren var lägre medelklass och tjänstemän av han-nationalitet. ...

Att religiösa grupperingar från de forna teokratiskt härskande och den menighet de har direkt inflytande över upprörs över modernisering, kommunikationer och ekonomiskt framsteg tror jag. Men att den upprördheten över det moderna inte är vidare utbredd i Tibet visas av proteströrelsens ringa omfattning. ...

Att kretsar kring Dalai lama sökt organisera rörelsen framgår av utformningen av aktionerna också i Nepal och Indien. Det är möjligt att de inspirerats av Kosovo och hoppats få internationellt stöd; men tanken att NATO och Förenta Staterna skulle vilja (eller kunna) bomba fram ett Tibet som de bombade fram ett Kosovo är omöjlig. Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan.

Om Myrdal har rätt stampas det just nu fram (även bland vänsterfolk) en kampstämning mot Kina och för en rätt snäv grupp bland tibetanerna, medan flertalet tibetaner inte tycks vara indragna i rörelsen. Med andra ord ett larmande i ogjort väder. Kanske han underskattar att en del tibetaner känner sig undantryckta i det nuvarande råkapitalistiska klimatet i Kina.

Vad Myrdal skriver om Maos politik i Tibet är också intressant, inklusive referat av kommentarer från indier om att Mao borde ha gjort som i Indien efter självständigheten (nämligen klippt till stenhårt redan från början mot statsfientliga lokala härskare). Tittar man i volym fem av Maos Valda verk finns några sidor om politiken i Tibet i början av 1950-talet, och där förefaller Mao förespråka en synnerligen mjuk linje. Det verkade handla mycket om att kinesiska armén skulle göra goda gärningar och låta de lokala tibetanska härskarna stå för de onda, och därmed kunde kineserna vinna över befolkningens flertal på sikt och kunna slå ner eventuella reaktionära attacker.

Om tibetaner i gemen inte är särskilt inne i proteströrelsen så finns däremot en grupp som är synnerligen engagerad: den kinesiska majoritetsbefolkningen som undrar vad som är på gång. Är det rätt att hoppa på Han-kineser för att de är Han-kineser? Detta inkluderar även utlandskineser som kan ha olika inställningar till regimen i Beijing men som inte tycker om att det gamla hemlandet smutskastas och att etniskt våld tolereras. (Tidvis har kineser i Sydostasien varit hårt drabbade av förföljelser och diskriminering,) Och en så stor samling människor bör man inte utmana på falska premisser. Minns den selektiva demoniseringen av vissa grupper (serber) under de senaste balkankrigen och hur andra grupper (kroater i första hand, skyldiga till enorma etniska rensningar) fick god press trots att de också visade dåligt uppförande. Det borde ge en besk eftersmak och anledning till eftertanke. När vi kritiserar, är kritiken nyanserad och riktas den åt rätt håll?

Vi har redan en västerländsk stormaktsovana att försöka provocera fram motvilja i muslimska stater. Lägg till det dagens provokationer mot Kina, och stämningen blir inte mycket bättre. Inte nog med det: på sikt är det kanske inte så förbaskat smart att vara med i den grupp av västerländska stater som försöker uppträda aggressivt trots att resurserna för en aggressiv politik blir allt klenare. Som Myrdal skriver: Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan. Det lär inte att gå att bomba fram ett nytt Kosovo på den tibetanska högplatån - och världen har nog inte lust med en ny statsbildning av det skakiga slaget.

********

Den andra artikeln innehåller också en from förhoppning. Åsa Linderborg, historiker, skriver om uppropet mot Forum för levande historia. För att ta början av hennes text:

Historieuppropet i Dagens Nyheter förra veckan, då 250 forskare (i dag 370) från olika vetenskapliga discipliner tog avstånd från statlig kampanjhistoria, är unikt. Det kan närmast liknas vid vad som hände i Frankrike härom året, då en samlad aktion från ett antal intellektuella omintetgjorde Jacques Chiracs lagförslag att lärare måste betona den franska kolonialismens ”positiva” sidor.

Och slutet:

Vi som undertecknat uppropet väntar fortfarande på att ledande beslutsfattare ska ta sakfrågan på allvar. Vad som än påstås, är våra ståndpunkter kända sedan länge. Att vi samlar oss just nu beror på att den fria åsiktsbildningen, forskningen och undervisningen aldrig tidigare varit så hotade.

Jo, om regeringen vore tillgänglig för intellektuellt meningsutbyte vore det här en rimlig förhoppning men jag tvivlar starkt. En president i Frankrike bör verka någorlunda intellektuellt redig, och det gäller väl fackministrarna också (en och annan av dem läser till och med poesi misstänker jag!) men svenska ministrar ... ? "Ta sakfrågan på allvar?" De närmast berörda torde ha ett ganska dimmigt begrepp om vad sakfrågan i detta fall är. Finns det någon eller några av dem som har några kunskaper om metoder för samhällsvetenskaplig forskning exempelvis?

Jag undrar om kulturministern ens uppfattar att hon har målat in sig i ett hörn genom att att sätta en nedvärderande politisk etikett på sina kritiker? Om hon ändå förstår det, hur kan hon backa från detta påstående och be om ursäkt utan att ha förlorat så mycket prestige att hennes position rasar ihop? Därför misstänker jag att hon och hennes meningsfränder helt enkelt kommer att mala på. Om man då skulle fråga om de inte borde städa upp framför sin egen dörr först, och om det inte finns tecken på att de själva inte lärt av, utan i stället upprepar gamla felaktiga politiska åtgärder, misstänker jag att de bara kommer att stå där och gapa som ett gäng starholkar en stund - och så fortsätter de sitt malande. Möjligen ropar de på polisen också.

Åsa L om yttrandefrihet

Igår gav jag Dagens Nyheter en känga för tidningens ansträngda och knappast konsekventa försvar av yttrandefrihet i samband med Vilk rondellhundsjönseri. Idag kommer Åsa Linderborg med en mycket bättre formulerad råsop i Aftonbladet. Heders åt den bönan! Här är det centrala avsnittet:

Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?

Påfallande selektivt var det! Problemet torde uppstå när försvaret av det ena eller andra inte är konsekvent utan i stället beror av politiska konjunkturer och bondsluga knep för att knipa kortsiktiga poänger. Då löper man risken, som nu DN och Expressen här ovan, att efter ett tag påminnas om vad för dumheter man sade förra gången.

Förr i tiden sas det att ärlighet varar längst. Det hör man inte så ofta numera, men vete tusan om inte gamlingarna hade rätt i alla fall!