Tibetanskt hakkors

I nedre högra hörnet av den här 'tviten' framträder en välkänd symbol. Det enda som gör mig förvånad är att svastikan har samma riktning som den variant nassarna använde. Annars brukar väl tvärarmarna vara vända åt andra (rätta) hållet. I Asien används den här symbolen bland annat för att markera buddhistiska kloster (har sett det på koreanska kartor). Men i Tibet används tydligen den variant som "der schöne Adolf" och hans gäng föredrog.

Herdsmen, kid and lambs: sacred ritual on Tibetan plateau for prosperity, balance and life https://t.co/1aH2Tbw6ty pic.twitter.com/CsBCu7lTVB

— China Xinhua News (@XHNews) 14 maj 2016

Undrar om det är sädeskorn som lagts ut på tyget? Hur som helst, det gällde nog att ta den här bilden fort, innan fårskocken kom och åt upp kornen!

Varumärkesförfalskning

Canvas är numera ett internationellt varumärke, som den serbiska frihetsrörelsen Otpor var.

Se vidare intervjun i Svenskan. Hittills har den fått tre kommentarer, först en utskåpning och två som håller med utskåparen.


Revolution med humor och icke-våld som väg är den lustiga rubriken. Är det lika roligt som det låter? Eller just bara ett varumärke som påstås handla om revolution men i själva verket är förfalskning? För hur mycket har dessa så kallade färgrevolutioner, växtrevolutioner etc. varit värda? Har de inneburit de genomgripande samhällsförändringar som verkligen kan behövas på många håll, eller bara att en elit ersätts av en annan? - Och att den nytillträdda eliten raskt själv blir förtryckande, tjuvaktig, samt så snabbt som möjligt skall med i EU (om 'revolutionen' råkar inträffa i EU:s närområde) eller NATO, är det en tillfällighet? Sedan är det inte så viktigt med demokrati och samhällsförändringar längre (eller med "humor och icke-våld"), och student-idealisterna får stå där med lång näsa - såvida de inte själva kan ta sig in i det nya härskande skiktet. Och är det en tillfällighet, eller är det kanske något som ingick i varumärkesgängets planer redan från början?

Jugoslavien sprängdes i ett antal inte helt lyckade småstater. Sudan sprängdes förra året när södra delen blev självständig. Irak har i praktiken delats och Syrien står på tur. Bör inte begreppet "självständighet" också betraktas som varumärkesförfalskning? Snygg etikett men sjaskigt innehåll!

FN-sändebudet Michael Sahlin skriver att det delade Sudan riskerar att bli två "misslyckade stater". Nu uttrycker han sig som diplomat ganska diplomatiskt, men vi kan väl säga rent ut att delandet av Sudan inte var helt lyckat. Det verkar handla mer om olja och regional storpolitik än vad folken där anser. De lokala konflikterna fortsätter.

Dessutom antar jag att försöken att lossgöra Darfur från Sudan inte är slut ännu. Det finns Hollywood-skådisar som säger sig kämpa för Darfur, liksom Tibet är en stor fråga för vissa. Propagandan jobbar på alla nivåer men alltid i en bestämd riktning. Vad händer om Sverige skulle börja föra en oberoende utrikespolitik och kanske till och med reformera inrikes på ett sätt som utrikes krafter inte uppskattar? Kommer det plötsligt att poppa upp samiska och tornedalska 'befrielsefronter', kommer Republiken Jämtland att få vapenleveranser så att man kan försvara sig mot de svenska övergreppen, etc.? - Håll ögonen öppna! När stjärnögda aktivister kommer och pratar om 'revolution' eller 'självständighet' så bör erbjudandet, varumärket, underkastas en sträng granskning!

Cyberkrig

Jinge skriver om ett israeliskt försök att överbelasta "islamisternas servrar", vad det nu kan betyda. Hur skiljer man en islamistisk server från en buddhistisk, det är väl samma teknik även om ettorna och nollorna i burken skiljer sig en del åt.

Det är nog inte dessa israeliska extremister som avses i den här nyhetsposten: Extremist Hackers Declare Cyber Propaganda War in Gaza Conflict. Jag tror inte amerikaner i allmänhet vågar kalla israeler för extremister, utom när de är komplett bindgalna. Men då skall det vara komplett.

Omedelbart efter att konflikten bröt ut hackades mer än 300 israelvänliga hemsidor av islamister och försågs med anti-israeliska och anti-USA-budskap. Artikeln nämner att massvis av USA-sajter hackades av kineser 2001, och att danska och amerikanska hemsidor hackades i samband med den danska muhammedaffären. Sedan var ju arga ryssar ute och härjade i samband med statybråket i Tallinn. Kanske det var liknande historier när det var kris i Tibet strax före olympiaden - jag minns inte annat än att många kineser var förbannade då.

Vad kan man dra för slutsatser av det här? - Bland annat att datorkunskaper även på avancerad nivå i allt högre grad finns utanför västvärlden. Elektronisk propaganda och cyberkrig är inte något som de gamla makterna har monopol på. Även om det finns en del personer i Israel som är datasnillen kanske det finns ännu fler av samma kaliber idag i arabvärlden - och räknar man in den muslimska världen torde underlägsenheten vara betydande.

Eftersom västvärlden inklusive dess lilla attackhund Israel ofta har betett sig illa mot Tredje världen kan vi nog tyvärr vänta oss att det finns många därute som vill ge igen. Och då handlar det inte bara om att sabba några hemsidor, utan att försöka klippa till mot samhällsfunktioner av betydligt större dignitet. Dessutom kan datasnillena vara filippinska katoliker eller indiska hinduer eller något annat, inte bara muslimer, men hämndlystna likförbannat. Håll det i minnet. Västvärlden insåg inte att om man är stark måste man vara snäll, däremot verkar den gärna vilja komma och klaga över elaka gulingar och bruningar nu när dess makt håller på att sjunka i gruset. Ganska ynkligt! Bllir det cyberkrig mellan "oss" och Tredje världen är jag inte säker på att "vi" är givna segrare.

Mer om OS-demonstrationen i Stockholm

Egentligen har jag spolat Blogge men jag kan inte låta bli att lägga upp en länk till hans rapport från OS-demonstrationen i Malmö. Jag har ju skrivit lite själv om stockholmsversionen, här och här, men inte lika omfattande. Det finns några intressanta kommentarer till Blogges text, särskilt en som skjuter sönder Dagens Nyheters bristfälliga artikel om demonstrationen i Stockholm. Jag var ju misstänksam vad det gällde det låga antalet deltagare som angavs i Stockholm och även uppgiften om antalet motdemonstranter. Den verkliga siffran kan nog ligga närmare 2000 än de 1000 som jag gissade på tidigare. Och jag tycker fortfarande att folk var glada och trevliga, och att ett gäng lejondansare borde komma och bita DN:s redaktörer hårt till ackompanjemang av ett gäng intensiva kinesiska trumslagare!


Jag tog en bild av motdemonstrerande uighurer. Det är svårt att få ihop dem till ens hälften av de tjugo personer som DN skrev om. När tåget lämnade Mynttorget kilade jag hem (hoppas att de klarade sig från regnskuren som kom lite senare) så tanten med tibetflaggan såg jag aldrig. Av text- och bildutrymmet i DN var hon tydligen en av dagens viktigaste aktörer.

Jag tar mig friheten att klippa in en text från Blogge, författad av fysikprofessorn (emeritus) Lin Duoliang vid Buffalos universitet:


When we were the sick man of Asia, we were called the yellow peril.

When we are billed to be the next superpower, we are called the threat.

When we closed our doors, you smuggled drugs to open markets.

When we embrace free trade, you blame us for taking away your jobs.

When we were falling apart, you marched in your troops and wanted your fair share.

When we tried to put the broken pieces back together again, Free Tibet you screamed, it was an invasion!

When we tried communism, you hated us for being communist.

When we embrace capitalism, you hate us for being capitalist.

When we have a billion people, you said we were destroying the planet.

When we tried limiting our numbers, you said we abused human rights.

When we were poor, you thought we were dogs.

When we loan you cash, you blame us for your national debts.

When we build our industries, you call us polluters.

When we sell you goods, you blame us for global warming.

When we buy oil, you call it exploitation and genocide.

When you go to war for oil, you call it liberation.

When we were lost in chaos and rampage, you demanded rules of law.

When we uphold law and order against violence, you call it violating human rights.

When we were silent, you said you wanted us to have free speech.

When we are silent no more, you say we are brainwashed xenophobics.

Zizek om Tibet

(Den här bloggposten har viss bäring till ett inlägg i bloggen Biology and Politics.)


Jag nämnde med gillande kravet att svenska filosofer måste synas mer i samhällsdebatten. En utländsk filosof som förefaller leva upp till önskemålet är slovenen Slavoj Zizek. Den artikel som Dagens Nyheter publicerar av honom är en vass uppgörelse med stödet till Tibet och Dalai lama. Jag tycker att den i sak inte skiljer sig så mycket från Jan Myrdals tidigare maningar om "hyfs i debatten", men eftersom de som hatar Myrdal förmodligen aldrig hört talas om Zizek blir reaktionerna nog mindre sura.

(Jag har bara läst ett mindre antal artiklar av Zizek tidigare. De har varit tänkvärda. Det kanske är tid att ta sig an karln i bokform?)

Han skriver:

Vad kineserna gjort i Tibet rymmer utan tvivel ett stort antal övergrepp och terrorhandlingar. Ändå finns det gott om inslag som stör den enkla bilden av ”onda mot goda”.

Och så listas nio punkter. En del välkänt, en del mindre känt. Att det gamla styret i Tibet var emot industrialiering påminner om gamle diktatorn Mobutu i Kongo som inte lät bygga några vägar under fyrtio års tid - vägar skulle ju kunna användas av oppositionella! Likaså påpekandet att det var i stort sett tibetanska ungdomar som stod för förstörelsen av kloster i Tibet under Kulturrevolutionen (skulle ha varit intressant med angivande av vad den uppgiften kommer ifrån). Och så ett längre citat med två punkter, där en del av västerlandets stöd till Dalai och munkarna förklaras:

En av de främsta orsakerna till att så många i väst deltar i protesterna mot Kina är rent ideologisk. Tibetansk buddism, så som den skickligt lagts fram av Dalai lama, är en av huvudingredienserna i samtidens nyhedonistiska newage-andlighet.

Vår fascination för Tibet förvandlar Tibet till en mytisk region, dit vi kan förlägga våra drömmar. När människor sörjer förfallet hos den genuint tibetanska kulturen bryr man sig egentligen inte om de reellt existerande tibetanerna. Vad de vill är att tibetanerna ska vara genuint andliga åt oss, så att vi stället kan fortsätta med våra bisarra konsumistupptåg.

Det där var en rejäl känga åt Hollywoodskådisar och andra som ställer upp för munkarna. Och en rejäl känga åt stora delar av mellanskikten i Europa och Nordamerika. De som å ena sidan verkar tycka att det är OK att tibetaner anfaller och dödar kinesiska inflyttare till Tibet men inte att palestinier gör samma sak med inflyttande zionister. (Skillnaden mellan Tibet och Palestina är bland annat att kineserna inte försöker köra bort tibetanerna och aldrig har förnekat tibetanernas existens.)

Ett par guldkorn i Aftonlövet

Aftonlövet är mycket av en slasktidning. Jag slutade köpa den när priset höjdes till, om jag minns rätt, 75 öre på vardagar och började prenumerera på en morgonblaska i stället. Men det kommer ändå guldkorn då och då. Idag ett par stycken som visar att det gamla öket ändå kan sparka då och då.

Exempel ett är Jan Myrdals artikel med en förmodligen fåfäng förhoppning som rubrik: Hyfsa Tibet-debatten .

I Väst tänker man sig ofta ett Shangri-la av det gamla Tibet. Men så var det inte. Och Dalai lama själv är – oavsett om man intresserar sig för hans sorts andlighet eller ej – som politiker en som står en bra bit till höger om Vatikanstatens påvar för hundra år sedan.

Jag misstänker att den "andlighet" som den tibetanska buddhismen står för ligger i skärningen mellan gammal vidskepelse och västerländsk new age, och att det är därför den slår an på sina håll. Håller just nu på att läsa en mycket Dalai-vänlig bok där detta framgår rätt klart och jag återkommer eventuellt med en sammanfattning av intrycken därifrån.

... årets oroligheter har faktiskt varit rätt obetydliga. Offren var lägre medelklass och tjänstemän av han-nationalitet. ...

Att religiösa grupperingar från de forna teokratiskt härskande och den menighet de har direkt inflytande över upprörs över modernisering, kommunikationer och ekonomiskt framsteg tror jag. Men att den upprördheten över det moderna inte är vidare utbredd i Tibet visas av proteströrelsens ringa omfattning. ...

Att kretsar kring Dalai lama sökt organisera rörelsen framgår av utformningen av aktionerna också i Nepal och Indien. Det är möjligt att de inspirerats av Kosovo och hoppats få internationellt stöd; men tanken att NATO och Förenta Staterna skulle vilja (eller kunna) bomba fram ett Tibet som de bombade fram ett Kosovo är omöjlig. Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan.

Om Myrdal har rätt stampas det just nu fram (även bland vänsterfolk) en kampstämning mot Kina och för en rätt snäv grupp bland tibetanerna, medan flertalet tibetaner inte tycks vara indragna i rörelsen. Med andra ord ett larmande i ogjort väder. Kanske han underskattar att en del tibetaner känner sig undantryckta i det nuvarande råkapitalistiska klimatet i Kina.

Vad Myrdal skriver om Maos politik i Tibet är också intressant, inklusive referat av kommentarer från indier om att Mao borde ha gjort som i Indien efter självständigheten (nämligen klippt till stenhårt redan från början mot statsfientliga lokala härskare). Tittar man i volym fem av Maos Valda verk finns några sidor om politiken i Tibet i början av 1950-talet, och där förefaller Mao förespråka en synnerligen mjuk linje. Det verkade handla mycket om att kinesiska armén skulle göra goda gärningar och låta de lokala tibetanska härskarna stå för de onda, och därmed kunde kineserna vinna över befolkningens flertal på sikt och kunna slå ner eventuella reaktionära attacker.

Om tibetaner i gemen inte är särskilt inne i proteströrelsen så finns däremot en grupp som är synnerligen engagerad: den kinesiska majoritetsbefolkningen som undrar vad som är på gång. Är det rätt att hoppa på Han-kineser för att de är Han-kineser? Detta inkluderar även utlandskineser som kan ha olika inställningar till regimen i Beijing men som inte tycker om att det gamla hemlandet smutskastas och att etniskt våld tolereras. (Tidvis har kineser i Sydostasien varit hårt drabbade av förföljelser och diskriminering,) Och en så stor samling människor bör man inte utmana på falska premisser. Minns den selektiva demoniseringen av vissa grupper (serber) under de senaste balkankrigen och hur andra grupper (kroater i första hand, skyldiga till enorma etniska rensningar) fick god press trots att de också visade dåligt uppförande. Det borde ge en besk eftersmak och anledning till eftertanke. När vi kritiserar, är kritiken nyanserad och riktas den åt rätt håll?

Vi har redan en västerländsk stormaktsovana att försöka provocera fram motvilja i muslimska stater. Lägg till det dagens provokationer mot Kina, och stämningen blir inte mycket bättre. Inte nog med det: på sikt är det kanske inte så förbaskat smart att vara med i den grupp av västerländska stater som försöker uppträda aggressivt trots att resurserna för en aggressiv politik blir allt klenare. Som Myrdal skriver: Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan. Det lär inte att gå att bomba fram ett nytt Kosovo på den tibetanska högplatån - och världen har nog inte lust med en ny statsbildning av det skakiga slaget.

********

Den andra artikeln innehåller också en from förhoppning. Åsa Linderborg, historiker, skriver om uppropet mot Forum för levande historia. För att ta början av hennes text:

Historieuppropet i Dagens Nyheter förra veckan, då 250 forskare (i dag 370) från olika vetenskapliga discipliner tog avstånd från statlig kampanjhistoria, är unikt. Det kan närmast liknas vid vad som hände i Frankrike härom året, då en samlad aktion från ett antal intellektuella omintetgjorde Jacques Chiracs lagförslag att lärare måste betona den franska kolonialismens ”positiva” sidor.

Och slutet:

Vi som undertecknat uppropet väntar fortfarande på att ledande beslutsfattare ska ta sakfrågan på allvar. Vad som än påstås, är våra ståndpunkter kända sedan länge. Att vi samlar oss just nu beror på att den fria åsiktsbildningen, forskningen och undervisningen aldrig tidigare varit så hotade.

Jo, om regeringen vore tillgänglig för intellektuellt meningsutbyte vore det här en rimlig förhoppning men jag tvivlar starkt. En president i Frankrike bör verka någorlunda intellektuellt redig, och det gäller väl fackministrarna också (en och annan av dem läser till och med poesi misstänker jag!) men svenska ministrar ... ? "Ta sakfrågan på allvar?" De närmast berörda torde ha ett ganska dimmigt begrepp om vad sakfrågan i detta fall är. Finns det någon eller några av dem som har några kunskaper om metoder för samhällsvetenskaplig forskning exempelvis?

Jag undrar om kulturministern ens uppfattar att hon har målat in sig i ett hörn genom att att sätta en nedvärderande politisk etikett på sina kritiker? Om hon ändå förstår det, hur kan hon backa från detta påstående och be om ursäkt utan att ha förlorat så mycket prestige att hennes position rasar ihop? Därför misstänker jag att hon och hennes meningsfränder helt enkelt kommer att mala på. Om man då skulle fråga om de inte borde städa upp framför sin egen dörr först, och om det inte finns tecken på att de själva inte lärt av, utan i stället upprepar gamla felaktiga politiska åtgärder, misstänker jag att de bara kommer att stå där och gapa som ett gäng starholkar en stund - och så fortsätter de sitt malande. Möjligen ropar de på polisen också.

Bästa sättet att bojkotta OS

Vilket är bästa sättet att bojkotta OS? - Givetvis genom att inte sitta och glo på evenemanget på TV, utan i stället läsa en god bok, ta en härlig och stärkande promenad, pyssla om krukväxterna etc. Det har jag gjort under många gångna OS, och det fungerar alltid lika bra. Sedan kan de hålla på med sina pampiga invigningar och svettiga och dopade idrottare bäst fasen de vill!

Nu verkar till och med en del vettigt folk ha tappat huvudet vad det gäller Kina, Tibet och OS. Det ropas om bojkott ur var och varannan buske (tidigare synpunkter i ungefär samma ämne här.) Somliga har dock inte gjort det, som exempelvis Blogge bloggelito. Vad jag förstår häckar mannen i Lund men har tidigare befunnit sig i Kina och kan kinesiska. Dessutom är det en liberalkille, så egentligen tillhör han inte mitt gäng. Men jag föredrar goda argument baserade på fakta framför etiketter om politisk rättrogenhet. Inte tror jag han har rätt om allt, men det har ingen annan heller, och eventuellt skevande i argumenten hjälper till att främja en god faktafinnande diskussion.

Världen har förändrats. Inget snack om saken. Visserligen vräker västliga media ut en vinkling av händelserna i Tibet men ... det finns en annan sida också. Knappt hade media här visat bilder av nepalesiska poliser som bankar tibetaner i skallen och påstått att bilderna var från Tibet förrän bloggare avslöjade bluffen. När nerklippta bilder påstods visa en sak tog bloggare fram hela bilderna som visade något annat. Och beviset för att mediekontrollen är svårare idag än bara för några år sedan är också filmer som turister tagit i Lhasa och där mobbvåldet klart framgår.

Hur vore det med mer källkritik? Inte bara konstatera att förvrängningar sker, utan vem som klipper i bilder och mixtrar med bildtexter? Är den tibetanska "exilregeringen" inblandad kanske?

Med dagens digitala filmkameror (till och med min lilla fickkamera kan ta rätt bra filmer) och lättheten att lägga upp filmer på nätet får propagandaministeriet en nästan hopplös uppgift - det är svårt att garantera att ingen är på plats där något skumt händer och dokumenterar det och sedan släpper ut beviset. Är beviset väl ute på nätet är det väldigt svårt att få hejd på. Därmed måste man vara försiktig med vad man säger, och det verkar som en del media inte lärt sig det ännu. De tror att de kan smälla ihop en uselt faktakollad historia om Tibet, köra ut den, och sedan stå oemotsagda. Det håller inte längre. (Ett bra exempel däremot har jag skrivit om tidigare.)

(En reflexion: den dagen hela World Wide Web säckar ihop kan man misstänka att något väldigt stort och väldigt skumt är på gång.)

Det kanske kom som en chock för någon, men även kineser är bra på att samla upp och redigera vad som finns på nätet. Säger exempelvis en tysk talesman något de inte gillar kan kineser klippa ihop en film som klär av den jäkeln rejält. Och jag misstänker att någon på den kinesiska ambassaden i Stockholm har en mapp med intressanta men otrevliga fakta om svenska tilltag att ta fram ifall regeringen och UD börjar larma alltför mycket om vad kineserna gör i Tibet.

När man släpper in modern medieteknik i Kina innebär det också att man släpper ut kineserna på den mediala världsscenen, och som synes är det inte alltid kineserna uppför sig som västliga personer förväntar sig. De står inte bara och tyst tar emot utskällningar från folk med egna tvivelaktiga meriter, de skäller tillbaka. På kort sikt kan det verka besvärligt, men på lite sikt hoppas jag att det ger oss en bättre och hederligare värld.

Det är fler och fler människor som deltar i samtalet i den globala byn. En klar ståndpunkt från flertalet kineser är att de inte vill splittra landet. Ibland har Kina splittrats, ibland har det varit enat, och splittringsperioderna (senast under 1920-talet) var sannerligen ingen välsignelse för det kinesiska folket. Om man tittar på vad som hände i Jugoslavien är det också ett varningstecken: landet i sig var för stort att knäcka, men genom att inre separatistiska krafter fick stöd utifrån har man kunnat bryta upp staten i ett antal smärre enheter som omvärlden kan behandla i stort sett hur som helst. Vägen dit har gått över högar av lik. Vill någon se en upprepning av det i Kina? Kanske det, men då kommer kineserna att meddela en avvikande mening!

OS kommer att vara en källa till glädje och stolthet för många kineser. Låt dem ha det, utan att bespottas av bättrevetare från stater som själva har mycket otrevligt byk att städa upp! Och kom inte dragande med pinsamma jämförelser med Berlin 1936! Kinas ledning har inte deklarerat att vissa grupper i landet är icke-värdiga att vara medborgare på grund av egendomliga rasskäl.

Aspekt på kulturmord

Dagens Nyheter skriver om tibetanska minneskonstnärer som har klarat att hålla enorma gamla versepos i huvudet. Nu är den sortens människor på utdöende (olika medier för att bevara minnen har ju funnits länge, de blir alltmer avancerade för var dag, och behovet av minneskonstnärer försvinner) så det är bråttom att registrera vad gamlingarna minns innan kunskapen har ohjälpligt försvunnit.

Det handlar närmast om eposet om Kung Gesar, kanske världens längsta litterära verk med 20 miljoner ord och mer än en miljon verser. En 86-årig tibetan vid namn Sangzhu har 67 berättelser (av över 120 kända) av detta epos i sitt minne. Litterturforskar spelar in, skriver ner och ger ut berättelserna på tibetanska.

Och detta är väl också en aspekt på kulturmord ... ? Eller? (Obs. ironi.)

Liknande minneskonstnärer vandrade nog omkring i det klassiska och förklassiska Grekland och drog sina utantilllärda berättelser om det trojanska kriget som sedan skrevs ihop till Iliadens och Odysséens stora epos när skrivkonsten blev brukbar för litteratur.

Tibet igen

Här kan man inte säga "klipp dej och skaffa ett jobb", men kanske åtminstone "skaffa dej ett riktigt jobb!" Den här killen tillhör samma sorts företagare i vidskepelsebranschen som exempelvis påven.

Den som misstänker att de senaste upploppen i Tibet inte bara var spontana utbrott av folkligt missnöje kan med fördel läsa en intressant översikt i Asia Times som mycket tydligt pekar på USA och CIA som aktiva i bakgrunden sedan 1950-talet.

Folk slåss på gatorna i Tibet men det finns yttre krafter som är inblandade, och det är inte dessa som riskerar livet. Om man skall försöka gissa vad som är det stora målet för USA handlar det inte om Tibet utan Kina, det Kina som håller på att återta sin ställning som världsmakt och numera till och med ökar närvaron i Sydamerika. När man försöker sätta krokben för kineserna spelar det nog ingen negativ roll ur Washingtons synvinkel att folk dödas eller skadas i Tibet. Snarare tvärtom.

Samtidigt finns det ett verkligt missnöje bland tibetaner som känner sig undanskuffade i konkurrensen med kineserna, annars skulle det knappast bli några upplopp. Det finns alltså anledning för Beijing att fundera på hur den tibetanska politiken, och politiken mot de nationella minoriteterna över huvud taget, bör förändras för att unvika nya utbrott av missnöje. Men hur man kombinerar detta med dagens kinesiska råkapitalism där de "duktiga" (kapitalstarka) har rätt att knuffa de mindre duktiga åt sidan vet jag faktiskt inte.

Tibet

Jag har bara läst vad några få bloggare med vänsteretikett skriver om Tibet och det är rätt varierande, i en glidande skala från "för" till "emot". Några är dock rätt uppjagade, och jag blir fundersam. Vad tänker de där bloggarna egentligen? Har de en hemlig dröm om att "jag skulle också vilja kasta bensinbomber i butiker som ägs av utlänningar, och gärna sticka ner nån svartskalle också när jag ändå är i farten"? Visserligen härjas Kina, inklusive Tibet, av råkapitalism, men det här är väl lite skumt sätt att protestera - särskilt som munkarna knappast verkar som progressiva framtidslöften.