Symboliskt bara, eller ..?

Det verkar som om förhållandet mellan Kina och Japan kan mätas i hur mycket kineserna pratar om Nanking-massakern 1937 - en av de värre (eller värsta) i mänsklighetens historia av blodbad på värnlösa civila. Är det bra mellan Beijing och Tokyo pratas det inte så mycket, är det oenighet så höjer kineserna rösten betydligt.

Följande två twittringar från Nyhetsbyrån Nya Kina kanske beskriver samma fenomen, men i andra sammanhang. Det finns historiska händelser som tas upp igen. I det första fallet är det bombandet av den kinesiska ambassaden i Belgrad. Kan man tänka sig att kineserna har flera syften: dels att ställa sig bredvid de verkliga stora offren för NATO-bomberna, nämligen serberna. "Vi har lidit med er, låt oss fortsätta vara vänner. Och kom ihåg vem som är vår gemensamma fiende." Samt kanske att också utfärda en varning: "Om någon bombar en kinesisk ambassad en gång till så kommer vi inte att vara lika passiva som 1999! Räkna med vedergällning!"

Serbian, Chinese officials honor Chinese martyrs killed in U.S.-led #NATO bombing of Chinese embassy in #Belgrade in 1999 https://t.co/BomPBrzXgb pic.twitter.com/TeiVq7l8ax

— China Xinhua News (@XHNews) 6 april 2018

Det här var mer överraskande. Kina och Albanien samarbetade under lång tid, när Sovjet sågs som huvudfiende. En hel del kineser arbetade i Albanien. Sedan blev det en upprörd skilsmässa och kineserna åkte hem - och Albanien kraschade. Men nu högtidlighålls alltså minnet av kineser som dog under arbete i Albanien. Vad ser man för budskap här? Kanske "Vi har hjälpt Albanien tidigare, och är villiga att göra det igen. Kom med i vår nya sidenväg!"

Memorial held in Tirana ahead of #Qingming Festival to mourn Chinese who gave their lives to help development of #Albania during 1960s-1970s pic.twitter.com/kCkQ0YHv7X

— China Xinhua News (@XHNews) 5 april 2018

Kina - raka spåret!

Ovanstående karta fiskade jag upp från Pål Steigans blogg. Kina hyr hamnen i grekiska Pireus på 35 år och nu planeras snabbtåg från Pireus till Budapest. Kartan är lite otydlig, men järnvägen passerar Belgrad och Skopje. Därmed är även Makedonien och Serbien så att säga "med på tåget". Däremot ser det ut som linjen gör en knyck alldeles utanför Kossovo. Kanske lugnast att ha lite distans till denna illa fungerande statsbildning.

Här rör det sig om jätteinvesteringar som är av stort intresse såväl för kineser som det fattiga Balkan. Ett jättelikt järnvägsprojekt med diverse kringarbeten, och det måste börja snart om det skall vara klart år 2017. Någon tröst för att EU-bossarna och USA berövade dem det ryska gasledningsprojektet kanske? USA må bråka med Ryssland, men Kina äter sig samtidigt in i det till stora delar NATO-anslutna sydöstra Europa.

För en del år sedan hävdade folk att kineserna visst kunde producera, men att de inte var något vidare på att hitta på nya grejor. (Undrar om inte samma visa sjöngs om japanerna för femtio-sextio år sedan? De kunde imitera, inte uppfinna!) Nu har Svenskan en artikel med rubriken Kina är världens mest uppfinningsrika land. Bakgrunden till detta är att mängden kinesiska patent ökat högst väsentligt under senare år. Nu är man störst i patentansökningsbranschen. Förklaringen verkar vara planering:

Kina satsar enorma resurser på att komma ikapp USA och Europa när det gäller fördjupad forskning, framförallt inom teknologi och digital teknik. Landet har dessutom en femårsplan att nå två miljoner patentanmälningar för uppfinningar och varumärken framtill 2015, enligt en färsk studie av Thomson Reuters.

Ja minsann, en femårsplan! Förslag till slogan: Kina - raka spåret in i framtiden!

Däremot hänger inte Europa med så bra, och det är väl träffande för en världsdel som nästan hänger på repen numera. Man kan undra vad som händer när alltmer självsäkra kineser etablerar allt fler projekt i Europa och de lokala politikerna knappt vet vilken fot de skall stå på. De vill ha in kinesiska investeringar, men hur blir det sedan med politiskt inflytande? Kina har hållit en låg profil på det området, men kommer det att vara för evigt? Under några årtionden har Kina setts som en tillverkare av billiga prylar, men när landet ökar sin tekniska kompetens och dessutom har mycket väl fyllda kassakistor ... vad blir resultatet av det? Kan kineserna ge diskreta antydningar till europeiska politiker om att det är 'harmoni' som skall råda framöver, och att det därmed är olämpligt att delta i USA:s manövrar vid de ryska och kinesiska gränserna?

Kanske lilla Singapore (som ju bebos mest av kineser) varit en förebild för stora Kina? Singapore började med enkel tillverkning, men har sedan jobbat sig upp i värdekedjan. Så gör Kina, men med oerhört mycket större resurser kan man sedan bli global.

En sidoanmärkning: det finns diskussioner om Kina är imperialistiskt, och i så fall hur om man svarar 'ja' på första frågan. En fullfjädrad imperialistmakt sysslar med kapitalexport, men kan om så krävs följa upp med militära maktmedel. För några dagar sedan såg jag uppgifter om att Kina erbjudit sig att ställa upp med stridsflygplan i Irak - och Kina har ju intressen i Iraks oljefält som hotas av islamisterna. Kan man tänka sig att kinesiska trupper börjar dyka upp runt kinesdrivna oljefält, gruvor och annat i exempelvis Afrika framöver?Det kan man fundera över medan man läser den här artikeln om The new Chinese Empire.

På tal om kinesiska järnvägar förresten: ett av Kinas första stora projekt utomlands, redan under Maos tid, var att bygga Tanzam-banan, järnvägen som förband kopparfälten i Zambia med utskeppningshamnen i Tanzania.

Armenier, lobbygrupper, historieskrivning och annat

Hitlers uttalande om utplånandet av armenierna

Jag skrev en gång om Hitlers tänkbara inspiration inför folkutrotningarna, nämligen massdödandet av armenier i det ottomanska riket under Första världskriget. Detta har sedan legat kvar som ett öppet sår genom hela det gångna århundradet och blöder fortfarande. Man får förmoda att det finns ytterst få personer kvar som har egna levande minnen av slakten. Så Hitler hade fel när han trodde att ingen längre pratade om armeniernas öde.

Sedan har det hänt konstiga saker under de senaste årtiondena. Som att parlamenten i olika länder tagit beslut om vad som får sägas/inte sägas om historiska händelser. Har man respekt för historieskrivning som vetenskap är man inte förtjust i officiellt fastslagna sanningar. Det är i en vetenskaplig process som rimliga beskrivningar av händelser skall utarbetas, inte genom att parlament utsätts för olika påtryckningar och beslutar om "sanningen".

Så kallade Förintelseförnekare är visserligen en pest, men man får inte stopp på dem genom att förbjuda dem att prata - det gör de i alla fall, men på ett dolt sätt så att det är svårt att få tag på och bemöta dem. Lika dumt är det att försöka hindra studier av Mein Kampf eller utgivandet av faksimil av nazityska tidningar. Samma sak gäller andra massmord. Tänk om engelsmännen skulle förbjuda allt tal om vad de gjorde i Kenya under 1950-talet exempelvis! Vore inte det lika upprörande?

Och så var det detta med armenierna. Franska parlamentet har tagit en lag som gör det till ett brott att förneka massmorden på armenier. Dumt. I Turkiet däremot är man fortfarande ovilligt att göra upp med sitt förflutna och erkänna vad som faktiskt hände - och det är också dumt. Dagens regeringen kunde ju helt enkelt be om ursäkt för övergreppen och påpeka att den turkiska republiken inte var ansvarig för vad man hade för sig i det ottomanska imperiet. Men det gör man inte. Dumt som sagt, men det är väl någon sorts "nationell ära" som spökar.

Jag läste en artikel som kommer in i den här frågan från en annan vinkel. Nu handlar det om triangeln Israel-Turkiet-USA. Det finns grupper även i USA som försöker få kongressen att ta ett beslut om det armeniska folkmordet, men hittills har man inte haft några framgångar. Ett skäl sägs vara att turkarna lobbar hårt mot en sådan resolution, och de har haft stöd av de mycket mäktigare israeliska lobbygrupperna. Israel och Turkiet har nämligen haft nära militärt samarbete.

Men som en följd av ödeläggelsen i Gaza har den turkiska regeringen (och folket) klart uttryckt sitt missnöje. Det tidigare goda samarbetet mellan de två staterna har försvunnit. I Turkiet var det jättedemonstrationer, premiärministern protesterade mot övervåldet och skällde personligen ut Israels president i Davos. Förbindelserna torde vara rejält frostiga vid det här laget.

För att backa litegrann i framställningen: israellobbyn i USA har alltså tidigare stött Turkiets försök att hindra en armenienresolution, ett uttalande om att det som skedde var folkmord. Det gjorde man för att underhålla de goda relationerna med en stat som förnekade händelser som vi är ganska säkra på har hänt (detaljer kan vara oklara men de större linjerna är det inte - det var massmord). Ett stöd till historieförfalskning alltså.

Under det skede av krigen på Balkan när det var massflykt och etnisk rensning av albaner i Kosovo väckte det viss uppmärksamhet att Israel inte deltog i "världens" fördömande av serberna. Någon påpekade att på sina håll på Balkan - bland annat i Serbien under Andra världskriget - fanns det motstånd mot tyskarnas "slutgiltiga lösning". Man kunde alltså peka på en gammal tacksamhetsskuld. Men någon sade också att serbernas rensning av Kosovo påminde en hel del om vad sionisterna gjorde mot palestinierna 1947-1948. Man skrämde bort massvis av människor genom att döda några stycken som demonstrationsobjekt, samma taktik på båda ställena förefaller det.

Det förefaller som om historisk rättvisa åt offer för olika övergrepp kan vara förhandlingsbar eller vägd mot andra intressen. Av politiska bekvämlighetsskäl tillåts historieförfalskning. - Men kan det ändå vara så att ärlighet varar längst, och det gångna fifflandet och mixtrandet slår tillbaka mot smartskallarna? Turkarna sprattlar emot men hängs ut för något som hände för nittio år sedan (och skall vi ta upp det där med kurderna också när vi är i farten ...?), Israel åker dit för mer än sextio års övergrepp i en eskalerande våldsvåg? Och detta trots allt lobbande och historieförfalskande!

Ett par guldkorn i Aftonlövet

Aftonlövet är mycket av en slasktidning. Jag slutade köpa den när priset höjdes till, om jag minns rätt, 75 öre på vardagar och började prenumerera på en morgonblaska i stället. Men det kommer ändå guldkorn då och då. Idag ett par stycken som visar att det gamla öket ändå kan sparka då och då.

Exempel ett är Jan Myrdals artikel med en förmodligen fåfäng förhoppning som rubrik: Hyfsa Tibet-debatten .

I Väst tänker man sig ofta ett Shangri-la av det gamla Tibet. Men så var det inte. Och Dalai lama själv är – oavsett om man intresserar sig för hans sorts andlighet eller ej – som politiker en som står en bra bit till höger om Vatikanstatens påvar för hundra år sedan.

Jag misstänker att den "andlighet" som den tibetanska buddhismen står för ligger i skärningen mellan gammal vidskepelse och västerländsk new age, och att det är därför den slår an på sina håll. Håller just nu på att läsa en mycket Dalai-vänlig bok där detta framgår rätt klart och jag återkommer eventuellt med en sammanfattning av intrycken därifrån.

... årets oroligheter har faktiskt varit rätt obetydliga. Offren var lägre medelklass och tjänstemän av han-nationalitet. ...

Att religiösa grupperingar från de forna teokratiskt härskande och den menighet de har direkt inflytande över upprörs över modernisering, kommunikationer och ekonomiskt framsteg tror jag. Men att den upprördheten över det moderna inte är vidare utbredd i Tibet visas av proteströrelsens ringa omfattning. ...

Att kretsar kring Dalai lama sökt organisera rörelsen framgår av utformningen av aktionerna också i Nepal och Indien. Det är möjligt att de inspirerats av Kosovo och hoppats få internationellt stöd; men tanken att NATO och Förenta Staterna skulle vilja (eller kunna) bomba fram ett Tibet som de bombade fram ett Kosovo är omöjlig. Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan.

Om Myrdal har rätt stampas det just nu fram (även bland vänsterfolk) en kampstämning mot Kina och för en rätt snäv grupp bland tibetanerna, medan flertalet tibetaner inte tycks vara indragna i rörelsen. Med andra ord ett larmande i ogjort väder. Kanske han underskattar att en del tibetaner känner sig undantryckta i det nuvarande råkapitalistiska klimatet i Kina.

Vad Myrdal skriver om Maos politik i Tibet är också intressant, inklusive referat av kommentarer från indier om att Mao borde ha gjort som i Indien efter självständigheten (nämligen klippt till stenhårt redan från början mot statsfientliga lokala härskare). Tittar man i volym fem av Maos Valda verk finns några sidor om politiken i Tibet i början av 1950-talet, och där förefaller Mao förespråka en synnerligen mjuk linje. Det verkade handla mycket om att kinesiska armén skulle göra goda gärningar och låta de lokala tibetanska härskarna stå för de onda, och därmed kunde kineserna vinna över befolkningens flertal på sikt och kunna slå ner eventuella reaktionära attacker.

Om tibetaner i gemen inte är särskilt inne i proteströrelsen så finns däremot en grupp som är synnerligen engagerad: den kinesiska majoritetsbefolkningen som undrar vad som är på gång. Är det rätt att hoppa på Han-kineser för att de är Han-kineser? Detta inkluderar även utlandskineser som kan ha olika inställningar till regimen i Beijing men som inte tycker om att det gamla hemlandet smutskastas och att etniskt våld tolereras. (Tidvis har kineser i Sydostasien varit hårt drabbade av förföljelser och diskriminering,) Och en så stor samling människor bör man inte utmana på falska premisser. Minns den selektiva demoniseringen av vissa grupper (serber) under de senaste balkankrigen och hur andra grupper (kroater i första hand, skyldiga till enorma etniska rensningar) fick god press trots att de också visade dåligt uppförande. Det borde ge en besk eftersmak och anledning till eftertanke. När vi kritiserar, är kritiken nyanserad och riktas den åt rätt håll?

Vi har redan en västerländsk stormaktsovana att försöka provocera fram motvilja i muslimska stater. Lägg till det dagens provokationer mot Kina, och stämningen blir inte mycket bättre. Inte nog med det: på sikt är det kanske inte så förbaskat smart att vara med i den grupp av västerländska stater som försöker uppträda aggressivt trots att resurserna för en aggressiv politik blir allt klenare. Som Myrdal skriver: Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan. Det lär inte att gå att bomba fram ett nytt Kosovo på den tibetanska högplatån - och världen har nog inte lust med en ny statsbildning av det skakiga slaget.

********

Den andra artikeln innehåller också en from förhoppning. Åsa Linderborg, historiker, skriver om uppropet mot Forum för levande historia. För att ta början av hennes text:

Historieuppropet i Dagens Nyheter förra veckan, då 250 forskare (i dag 370) från olika vetenskapliga discipliner tog avstånd från statlig kampanjhistoria, är unikt. Det kan närmast liknas vid vad som hände i Frankrike härom året, då en samlad aktion från ett antal intellektuella omintetgjorde Jacques Chiracs lagförslag att lärare måste betona den franska kolonialismens ”positiva” sidor.

Och slutet:

Vi som undertecknat uppropet väntar fortfarande på att ledande beslutsfattare ska ta sakfrågan på allvar. Vad som än påstås, är våra ståndpunkter kända sedan länge. Att vi samlar oss just nu beror på att den fria åsiktsbildningen, forskningen och undervisningen aldrig tidigare varit så hotade.

Jo, om regeringen vore tillgänglig för intellektuellt meningsutbyte vore det här en rimlig förhoppning men jag tvivlar starkt. En president i Frankrike bör verka någorlunda intellektuellt redig, och det gäller väl fackministrarna också (en och annan av dem läser till och med poesi misstänker jag!) men svenska ministrar ... ? "Ta sakfrågan på allvar?" De närmast berörda torde ha ett ganska dimmigt begrepp om vad sakfrågan i detta fall är. Finns det någon eller några av dem som har några kunskaper om metoder för samhällsvetenskaplig forskning exempelvis?

Jag undrar om kulturministern ens uppfattar att hon har målat in sig i ett hörn genom att att sätta en nedvärderande politisk etikett på sina kritiker? Om hon ändå förstår det, hur kan hon backa från detta påstående och be om ursäkt utan att ha förlorat så mycket prestige att hennes position rasar ihop? Därför misstänker jag att hon och hennes meningsfränder helt enkelt kommer att mala på. Om man då skulle fråga om de inte borde städa upp framför sin egen dörr först, och om det inte finns tecken på att de själva inte lärt av, utan i stället upprepar gamla felaktiga politiska åtgärder, misstänker jag att de bara kommer att stå där och gapa som ett gäng starholkar en stund - och så fortsätter de sitt malande. Möjligen ropar de på polisen också.

Hitlers inspiration?

Ett inlägg av bloggaren Pierre Gilly nyligen fick mig att fundera på hur det var med Hitler och hans eventuella inspirationskällor inför världskrigets massakrer. Jag hade för mig att han sagt något om massakrerna på armenier under Första världskriget, men var? Hans berömda bordssamtal? - Jag sökte på nätet och hittade det här i Wikipedia. Det är från ett tal i Obersalzburg 22/8 1939, strax innan Tyskland angrep Polen:

"Unsere Stärke ist unsere Schnelligkeit und unsere Brutalität. Dschingis Khan hat Millionen Frauen und Kinder in den Tod gejagt, bewußt und fröhlichen Herzens. Die Geschichte sieht in ihm nur den großen Staatengründer. Was die schwache westeuropäische Zivilisation über mich behauptet, ist gleichgültig. Ich habe den Befehl gegeben — und ich lasse jeden füsilieren, der auch nur ein Wort der Kritik äußert — daß das Kriegsziel nicht im Erreichen von bestimmten Linien, sondern in der physischen Vernichtung des Gegners besteht. So habe ich, einstweilen nur im Osten, meine Totenkopfverbände bereitgestellt mit dem Befehl, unbarmherzig und mitleidslos Mann, Weib und Kind polnischer Abstammung und Sprache in den Tod zu schicken. Nur so gewinnen wir den Lebensraum, den wir brauchen. Wer redet heute noch von der Vernichtung der Armenier?"

Vad han säger på slutet är att han gett sina "dödskalleförband" (antar det avser SS) i öster order att obarmhärtigt och utan medlidande skicka män, kvinnor och barn med polsk härstamning och språk i döden. Och nyckelfrasen: Vem talar idag ännu om förintandet av armenierna?

Naturligtvis är det här omstritt. Turkar vägrar att godkänna att citatet är riktigt, armenier hävdar att det är korrekt - båda är parter i målet. Men vad jag kan se av artikeln i Wikipedia har texten enligt ovan publicerats som äkta vara i officiella tyska handlingar efter Andra världskriget och i USA har man gjort en stentavla av den. Den var också känd på sina håll redan under kriget och är inte ett papper som kommit fram på senare år. Däremot lades dokumentet aldrig fram som bevismaterial under Nürnbergrättegångarna.

Gilly skriver om israeliska politiker som vägrar att kritisera massakrerna på armenier. Anledningen till detta är Israels och Turkiets samarbete idag som man inte vill skada. Jag minns ett annat fall när israelerna inte heller ville kritisera trots att "hela världen" i övrigt gjorde det, nämligen när Serbien skulle ställas vid skampålen på 90-talet. Där var dock motiveringen faktiskt mer sympatisk: serberna hade inte ställt upp på judeutrotningen under Andra världskriget (vilket dock de av NATO godkända kroaterna hade gjort, kan vi tillfoga). Hitlercitatet gäller polacker, inte judar. Kan det vara anledningen till att israelerna ignorerar det? - Jag tror inte det. Här handlar det om det som tyskarna kallar realpolitik. Och då får man svälja ett och annat obehag.