"Den nya gyllene tidsåldern"

Den här upplysande bilden hittade jag för en tid sedan på Pål Steigans blogg. Rubrikens "gilded age", 'gyllene tidsålder', syftar tillbaka till de klang- och jubeldagar som föregick den stora börskraschen 1929.

Jag är tveksam till beräkningar ner på tiondels procent, och om vi struntar decimalerna så tar en procent av hushållen i USA hand om 40 procent av landets rikedom. Därmed blir 60 procent över till resterande 99 procent. Men där har vi en intressant uppdelning: den näst rikaste gruppen av 9 procent tar nära 35 procent av rikedomen, medan resterande 90 procent får mindre än 26 procent. Det är alltså en oerhörd koncentration av rikedom till en liten grupp i toppen av samhället.

Den där mellangruppen "90-99 procent" är intressant. Vad har dessa människor för inställning till livet? Är de avundsjuka på "enprocentarna" däruppe, är de rädda för att halka ner i den stora fattiga massan därnere? Med tanke på att en stor del av USA:s befolkning (tror det rör sig om uppåt 80 procent) riskerar att hamna i ett läge där de kan behöva socialhjälp, så är oron i så fall befogad. Risken att falla är stor, det sociala skyddsnätet glest. Fattigdomen är inte långt borta för stora befolkningsgrupper.

De extremt rika löper knappast några risker. Deras förmögenheter minskade en del i samband med kraschen 2008, men det har de tagit tillbaka med råge. Man kan misstänka att dagens superrika dessutom är mycket bättre att skydda sig från kriser än föregångarna 1929. Kriser - det är något som pöbeln därnere får ta hand om och betala för! I den mån småfolket lyckats förgylla sin tillvaro kommer väldigt många att upptäcka att "guldet blev till sand".

Samtidigt har diskussionen om ojämlikheten och dess problem blivit mer märkbar på sista tiden. Det är inte konstigt eftersom hela systemet verkar vara i obalans. En fransos som heter Piketty har skrivit en omtalad bok i ämnet och den diskuteras mycket. Det kan man se ur olika synvinklar. De som tycker att samhället är bra som det är anser förmodligen att frågan är ointressant: väljer folk att vara fattiga eller rika är det deras ensak och naturens ordning! Andra ser ingripanden mot ojämlikheten som ett sätt att rädda systemet från kollaps och sedan tuffa vidare med en upputsad kapitalism. En tredje grupp ser Pikettys insats som ett fult grepp för att rädda ett djupt orättfärdigt socialt system.

Själv ser jag en brygga mellan kategori två och tre: när 'räddare' som Piketty, eller tidigare Keynes och socialdemokratisk, socialliberal eller nazistisk krispolitik lyfts fram, är det för att hela samhällssystemet är i allvarlig kris. Förtroendet är rubbat. De rika måste göra vissa eftergifter för att inte själva gå under. Om det är så att kategori två ökar på bekostnad av ettan så borde möjligheterna för kategori tre att vinna anhängare för sin syn på saken också öka. Detta är möjligt om man kan visa att dels att krispolitiken lindrar problemen men inte löser dem, dels att det finns hållbarare alternativ för att låta samhället leva vidare, men utan den kapitalistiska belastningen.

Som jag skrev är förmodligen de rika bättre på att skydda sina intressen idag än under tidigare kriser. Men de är också förmodligen mycket mindre villiga att gå med på reformistiska kompromisser för att hålla de breda massorna på gott humör. Detta kan betyda att uppgörelsen för att lösa problemet med ojämlikt fördelade sociala resurser blir ganska rörig och våldsam. En härskande klass ser sig nog gärna som oumbärlig och värd alla sina fina tillgångar, och ger inte upp utan strid.

Något är snett ...

Snart går vi under (??)

Aftonlövets rubrik: bara tre rader men inte helt rätt. NASA har bekostat en studie, slutsatserna i den är inte NASA:s. Och det är den industriella civilisation som är hotad, vare sig den är väst- eller österländsk. (De "vi" som "snart går under" kanske snarare är Aftonlövet, med sin mystiska journalistik. Kom ihåg att det kallas Avigbladet också på grund av många grodor!) .

Min energiske läsare Jan har hittat adressen till originalrapporten som föregående bloggpost byggde på, tack för det. Här kan alla läsa den. Jag har en känsla av att exempelvis historiker och arkeologer kan ha kritiska synpunkter. Kan man verkligen samla systemkollapser i det förgångna i matematiska formler och göra prognoser framåt? Är det inte detta som den neoklassiska nationalekonomin har misslyckats grovt med? Man kanske skall strunta i formlerna och titta på definitionerna och slutsatserna i stället?

Jan skriver också:

Problemet med både den här studien och Hornborgs ståndpunkt är att de är lite för mycket elfenbenstorn. Vad det handlar om är att visa hur det lönar sig för oss här och nu att påbörja en omställning. Tre sådana förslag har kommit, från den sydafrikanska, engelska och danska fackföreningsrörelsen.

Den maoistiske och filosofiske bloggaren Moufawad-Paul i Kanada har kommit med en kritik som är lite djupare än vad kvällspressen enligt ovan bjuder på. Varför inte återknyta till inledningen i Kommunistiska Manifestet: "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp." Och så fortsätter Marx med att räkna upp olika grupper som kämpat mot varandra:

Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.

Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.

Vår epok. bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat.

I studien som NASA beställt kallas klasserna 'elites' och 'commoners'. Strindberg hade nog skrivit 'överklass' och 'underklass'.

Men matematiken i NASA-studien bygger på något som låter ännu hårdare: The predator-prey model. 'Rovdjur-bytesdjur-modellen'. Eliten kan alltså ses som rovdjur som lever på övriga människor. Kunde man inte klämma till med 'parasit' också (även om den där modellen ursprungligen handlade om vargar och kaniner)?

Om rovdjuren härjar för hårt kommer det så småningom att slå tillbaka mot dem själva. Inte så att 'eliten' bokstavligen äter upp 'commoners', men genom att själv ta hand om allt större del av samhällets rikedomar kommer de rika att mer eller mindre bokstavligt svälta ut stora delar av folket. - Och där har vi den marxistiska kristeorin: när produktionen skjuter i höjden men folk inte har råd att köpa så blir det lågkonjunkturer eller till och med allvarliga depressioner. Rapporten tassar i utmarkerna till en marxistisk förklaring av kriserna som uppstår på grund av klassamhället.

Vi har större kunskaper nu än när Marx författade Manifestet 1848, och vet att även små och inte särskilt hierarkiska grupper av människor har kunnat förstöra rätt mycket i det förflutna. Det har hänt när tidigare obebodda öar befolkats och kolonisterna har utrotat lättjagade djur. Men den verkliga ödeläggelsen verkar hänga ihop med hierarkiskt uppbyggda samhällen, där en överklass försöker pressa ut mer och mer arbete av en underordnad befolkning och tär allt hårdare på befintliga resurser utan hänsyn till begränsningar. - Sett ur den synvinkeln verkar marxister ha rätt när de vill göra även resursfrågor till en klasskampsfråga.

En marxist är inte förvånad när tankar av den här sorten kommer fram även ur borgerliga institutioner. Det visar att det händer saker i samhällets bas som slår igenom i diskussionerna i överbyggnaden. Notera varningen hos Marx om alternativen i klasskampen, en strid ...:

... som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång. 

Det är inte otänkbart att smartare element i det borgerliga samhället anar att dagens segrar i klasskampen kan förbytas i en total katastrof framöver, där såväl kapitalister som arbetare går under. Kapitalismen kan inte existera utan arbetare. 'Commoners' kan existera utan 'eliten' däremot. Det verkar som det är underklassen som kan rädda situationen genom att driva politiken mot resurshushållning och jämlikhet och plocka bort överklassen. Och då är vi inne på resonemanget om  här och nu som Jan för fram. Man får anta att borgerliga tänkare funderar på hur katastrofen skall undvikas utan att överklassen förlorar sin makt. Det kan bli spännande framöver!

Är 'eliterna' trögtänkta?

Det är frågan som besvaras i den här artikeln. Och svaret, om jag får uttrycka det på mitt sätt, är att de inte alls är trögtänkta, de ser bara till sina egna intressen för dagen ... men saknar perspektivet framåt. En global kollaps hotar med samtidiga kriser inom ett antal tunga områden, nämligen klimat, befolkning, vatten, resursfördelning, jordbruk. Men en liten grupp är oerhört välbeställd och vill inte se att golvet under den börjar svikta.

Bakgrunden till artikeln är intressant: det är USAmerikanska rymdflygstyrelsen NASA som har beställt ett forskningsprojekt där resultatet blev att den industriella civilisationen hotas av kollaps om något eller några årtionden. Varför? - Uttryckt väldigt kort så har de härskande eliterna historiskt sett haft väldigt svårt att uppfatta att något farligt håller på att hända. De har det ju så bra, allt har gått bra hittills, så vad kan gå fel? Att det redan är kriser som slår ner vanligt folk märker eliten inte mycket av i sina fina palats. Och därför rasar deras välden: babylonier, romare, maya, kineser, indier faller. Och samma väg riskerar den industriella civilisationen att gå!

Är detta elitister som vänder ryggen åt en hotande verklighet?

Det är intressant att extremt ojämlikt fördelade resurser tas som en av huvudpunkterna. En del diskussion om det förs i nationalekonomiska och andra kretsar också, om/hur ojämlikhet är skadligt för samhället.

"... accumulated surplus is not evenly distributed throughout society, but rather has been controlled by an elite. The mass of the population, while producing the wealth, is only allocated a small portion of it by elites, usually at or just above subsistence levels." 

Vad är detta om inte klasser och klasskamp (om man utgår från Marx' tolkning)?  [Tillägg: här finns en filosofisk kritik som understryker oklarheten om klasskamp i rapporten ännu mer, samtidigt som den får beröm för att den i praktiken erkänner den historiska materialismen.]

Forskarna tror inte att katastrofen är oundviklig även om läget ser hotande ut. Det finns lösningar:

The two key solutions are to reduce economic inequality so as to ensure fairer distribution of resources, and to dramatically reduce resource consumption by relying on less intensive renewable resources and reducing population growth:

"Collapse can be avoided and population can reach equilibrium if the per capita rate of depletion of nature is reduced to a sustainable level, and if resources are distributed in a reasonably equitable fashion."

Det är intressant inte bara med slutsatserna, utan att de kommer från det nuvarande systemets centrum. Med andra ord kan det bli svårt att bara avfärda dem. Då kommer man också snabbare till frågan om hur lösningarna kan genomföras. Kanske också hur de som vägrar att vara med på lösningarna skall hanteras. Härskande klasser brukar inte ge upp frivilligt, även om enskilda individer kan ta progressiva steg.

Tuffa grabbar brukar inte gilla att bli utskrattade. Om man skrattar ut överklassen kanske den blir förtvivlad och springer sin väg?

Det här med 'undergången' har varit uppe på bloggen tidigare. Diskussionen känns igen. Här är ett citat från en bloggpost jag publicerade 2008, orsakad av en DN-artikel av Alf Hornborg, professor i humanekologi:

Artikeln heter "Den vite konsumentens börda." Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om "hållbar utveckling" håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? - Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

2009 hade jag anledning att citera Hornborg igen (nu angående en artikel som ännu finns på nätet). Där får man en positivare syn på sammanbrottets verkningar. Hornborg refererar till en annan författare, Tainter:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad den ger. De mera småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mera ändamålsenliga (ekonomerna skulle säga kostnadseffektiva) än de stora imperierna och statsapparaterna, när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.

Nja, det kanske inte är så roligt för den som står mitt i smeten i alla fall. Men jag undrar hur småfolket under slutet av den grekiska bronsåldern upplevde att de gamla härskarna föll och deras palats blev ruiner.  Det var ungefär 1200 år f.Kr., och många riken runt östra Medelhavet gick under nästan samtidigt. Samhällena försvann in i ett skriftlöst mörker som varade i bortåt 500 år, men blev det sämre för vanligt folk när kungen var borta? Vid 700-talet kom skriften tillbaka, och mängder av självstyrande mer eller mindre demokratiska stadsstater. Var det inte en förbättring?

Ett nytt samhälle kan vara svagt och osäkert i början, men det kommer att växa till sig och bli starkt om det kämpar ordentligt!

Nå, det var en utvikning. Åter till Hornborgs artikel: Det kan finnas möjligheter, om vi antar att nästa megakris råkar bli av den typ som nu beskrivs i utredningen som NASA beställt:

En annan viktig omständighet skiljer vår nuvarande situation från alla tidigare civilisationers, säger Tainter. Nästa sammanbrott blir globalt i omfång. Så sammanvävd är världen idag. Ingen nation kan gå oskadd genom krisen för att sedan breda ut sig på de andras bekostnad. Paradoxalt nog borde även detta vara en källa till hopp snarare än förtvivlan. Om vi nu anar en kris av globala proportioner ett stycke längre fram längs vägen, kan den faktiskt vara vår stora möjlighet.

Och vad drar vi för slutsatser av detta?

För övrigt kan jag hänvisa till podradioserien Kunskapens träd som förmedlar intressanta synpunkter. Ta femte programmet som handlar om hur mänskligt arbete ersätts av datorer och robotar. En diskussion som knappast finns i den 'officiella' politiska debatten.

Ojämlikhet och 'säkerhet'

Den här bilden hittade jag hos Real-World Economics Review Blog:

Och vad vill den visa? Jo, att ju större den ekonomiska ojämlikheten är i ett land, desto större andel av de arbetande håller på med säkerhetstjänster. Någorlunda jämlika nordvästeuropeiska stater har färre väktare och liknande figurer i förhållande till alla anställda. Men de anglosaxiska värstingarna UK och USA har väktare i mängder. En rimlig gissning kan vara att ju mer rikedomar en liten överklass samlar på sig, samtidigt som de fattiga och missnöjda (eller bara missnöjda eller avundsjuka) blir fler, desto fler säkerhetstjänster behövs det.

Man kan ju fråga hur säkerheten i samhället i stort ser ut - även om rikt folk och storföretag och offentliga myndigheter bygger ut sina säkerhetsapparater så finns risken att människorna där utanför hamnar i mer eller mindre laglöst land. Man får själv svara för sin säkerhet, och dyker det någon gång upp poliser eller väktare kan man undra vad de tänker ta sig till. På vems sida står de?

På tal om egen säkerhet: det var en brand i ett flott hus på Strandvägen i Stockholm för en del år sedan. Brandkåren hade svårt att ta sig in, för de boende hade satt upp rejäla säkerhetsdörrar ... just för att det inte skulle gå att kunna ta sig in. Smart. Såväl brandmän som inbrottstjuvar kunde känna sig blåsta!

Man skulle kunna föra det här resonemanget vidare genom att peka på angränsande problem: exempelvis att ojämlikhet i ett krisande system som bygger på privatvinster gör att folk allt mindre litar på varandra. Företag måste ju använda en hel del resurser till bokföring, revision och rättsliga åtgärder för att se till att de inte blir lurade av andra företag eller av illojala typer bland de anställda - eller för att själv kunna lura andra. 'Control fraud' är en term som används när högt uppsatta personer i företag (som VD och/eller ekonomichef) använder sin position för att stjäla från företag, anställda och kunder eller andra intressenter. Den sortens brottslighet är allvarlig, farlig, men också svår att komma åt. Och mot den hjälper det inte med några lönnfeta väktartyper i uniform. Med säkerhetstjänster kan man inte avlägsna den osäkerhet och misstro som finns inbyggd i samhällssystemet.

Man kan också sätta frågetecken för hur väktarföretag kan gå över gränsen till att bli beväpnade privatarméer, och då är vi på väg mot problemet med militär urbanism som jag haft uppe några gånger tidigare på bloggen. Poliser och väktare, som ju har att arbeta i civila miljöer, blir alltmer lika militärförband. Då ökar risken att 'lösningen' på samhälleliga problem blir att tillgripa mer eller mindre militära metoder: drönare, pansarvagnar, personal utrustade som uniformerade soldater med kraftig beväpning. Blir det bråk i någon eftersatt förort kanske någon får för sig att problemet bokstavligen kan skjutas bort. Och med tanke på vilken människotyp som förmodligen är villigast att låta sig värvas till säkerhetsfirmor bör man befara att många av dem utan några större betänkligheter kan använda grovt våld bara de är säkra på att slippa ta ansvar för det.

"De rika blir rikare ..."

Jag har tjatat om det här förut, men vi kan dra det hela en gång till. Det olämpliga med en väldigt skev inkomstfördelning i ett land är inte bara att det ser moraliskt illa ut - det medför också rent skadliga effekter för hur hela landets ekonomi utvecklas. Ett fåtal rika kan inte, hur de än slösar, underhålla ett ekonomiskt system som också innefattar stora mängder med människor med låga inkomster och som inte har råd att handla så mycket. Dels har de dåligt med pengar att köpa för, dels försöker de spara ifall tiderna blir ännu sämre, eller de måste dra ner på konsumtionen för att kunna betala sina lån. Resultatet blir stagnerande ekonomi, spekulationsbubblor och krascher.

Mellan 2002 och 2007, alltså under den senaste högkonjunkturen i USA, tog 1 procent av de amerikanska hushållen hand om två tredjedelar av inkomstökningarna.



Här har vi ett intressant diagram med högkonjunturer och kriser, krig och rekordår i en följd. Man kan tolka det som att under de (för folkflertalet) mer lyckosamma åren i USA kunde den rikaste procenten av hushållen "bara" ta hand om 10-15 procent av inkomsterna. Eller annorlunda uttryckt: ju jämlikare ekonomi desto bättre ekonomi för hela landet. Under "det glada tjugotalet" byggdes en ojämlikhet upp så att den rikaste procenten av hushållen tog nästan en fjärdedel av inkomsterna. Som bekant slutade det med en jättekrasch.

2005 var vi på 1929 års nivå igen, tack vare den "företagsvänliga" politik som såväl demokratiska som republikanska administrationer drivit. Ett par år senare kom bolånekraschen och världskrisen. Och nu borde väl egentligen USA begäras i konkurs och sättas under förmyndarskap tills landets urusla ekonomi städats upp.

Table 1: Average Income Gains, Adjusted for Inflation, 2002-2007
	Dollar Increase	Percent Increase	Average Annual Increase
Bottom 90 Percent	$1,206	3.9%	0.8%
Next 9 Percent	$19,476	13.0%	2.5%
Top 1 Percent	$521,127	61.8%	10.1%
Top 0.1 Percent	$3,455,384	94.1%	14.2%

Den här tabellen, från samma källa, är inte mindre tankeväckande. Det säger att nio tiondelar av hushållen fått mindre än en procents årlig inkomstökning under föregående högkonjunktur. Jag antar att om man delade upp den gruppen i några undergrupper skulle man finna att väldigt många människor inte fått någon inkomstökning alls, och att väldigt många fått sänkta inkomster. Det var ju under den perioden som mängder av industrijobb flyttade ut från USA till låglöneländer som Kina. En mindre grupp av hushåll har fått ta del av inkomstökningar på några procent per år, men det är ändå en (tycker jag i alla fall) en förvånansvärt liten grupp.

"Åt dem som har skall varda givet" stod det i den gamla bibelöversättningen, och för de rika i USA stämmer det övermåttan väl. "Och från dem som inget har skall allt tagas" eller hur nu fortsättningen på bibelordet löd - och även det stämmer för de fattiga i USA. Och inte lär det hjälpa med böner heller. Inte undra på att folk är hysteriska därborta. Väldigt många står med ryggen mot väggen, och det politiska systemet har brakat samman och kan inte hjälpa dem. Det kan bli riktigt otrevligt framöver om folk skall börja använda sina kära skjutvapen för att ge luft åt missnöjet.

Unequal America

Unequal America är titeln på en artikel i juli-augustinumret av Harvard Review, och där står det en del intressanta saker. Underrubrik är "Causes and consequences of the wide - and growing - gap between rich and poor", författare Elizabeth Gudrais.


En anvisning på hur ett helt land mår är hur det står till med folkets hälsa. Extra allvarligt är det om folks livslängd blir kortare, och det är just det som händer. I mer än 50 grevskap i USA minskade medellivslängden för män mellan 1983 och 1999. För kvinnor är det ännu värre: där minskar den förväntade livslängden i mer än 900 grevskap (det är mer än en fjärdedel av alla grevskap). Fyra procent av männen och nitton procent av kvinnorna i USA kan förvänta kortare livslängd idag än för tjugo år sedan. Och landet ligger inte längre på toppen internationellt vad det gäller livslängd. (Jag har sett någonstans att amerikanerna inte är längst längre heller, så det går utför på flera fronter.)

Dålig hälsa är ojämnt fördelad mellan rika och fattiga, det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Fattigt folk drabbas hårdare. En del kanske inte penningmässigt blir fattigare, men när de jämför sig med de rika känner de sig ändå illa utsatta och det slår på hälsan. (Jag har skrivit om det tidigare.) Men lustigt (?) nog påverkas även de rika i USA. Även om rika amerikaner lever längre lever rika i andra länder mycket längre. Det verkar som ojämlikheten kommer tillbaka och utkräver hämd på något sätt.

Ojämlikheten i inkomster har ökat sedan slutet av 1970-talet och är nu den största sedan "den gyllene eran" i USA, ungefär från 1870 till 1900, en tid av superrika och eländigt fattiga. I början av 1900-talet tog den översta procenten av USA:s inkomsttagare hand om cirka arton procent av nationalinkomsten. 1928 nådde man upp till rekordnivån när de rikaste tog 21,1 procent av alla inkomster inklusive kapitalvinster. Sedan föll andelen under tre årtionden, Andra världskriget och efterkrigstiden kom och USA:s "medelklass" växte sig stark. Den rikaste procenten fick nu nöja sig med mindre än 10 procent av alla inkomster under 1960- och 1970-talen. Sedan dess har den rikaste procenten ryckt fram igen: man passerade 15 procent 1996 och var uppe i 20,3 procent år 2006.

1965 tjänade en VD för ett större företag normalt 25 gånger mer än den genomsnittlige arbetaren. Idag är skillnaden 250 gånger. Det där är intressant. "Reaganrevolutionen" tycks ha lett till ett mycket ojämlikare land, och man börjar komma upp i skillnader mellan rika och fattiga som inte setts sedan strax före den stora börskraschen 1929. Det kan finnas ett samband.

Jag misstänker att den här fördelningen av nationalinkomsten inte bara gör att en massa människor mår illa utan att hela ekonomin snedvrids. Låg- och medelinkomsttagare har andra konsumtionsmönster än rika människor som knappt vet var de skall göra av pengarna (men definitivt vet att de vill ha ändå mer pengar!). Hade den berömda "subprime"-krisen blivit lika allvarlig om mängden av fattiga människor och mängden av sysslolöst spekulationskapital hade varit mindre? - Det kan vara så. Den våldsamma ojämlikheten tycks komma tillbaka på flera sätt, det tråkiga är att det är de som redan är drabbade som slås ner ännu mer.

Nu har ju amerikanerna inte fattat det här riktigt ännu. Inte mer än 62 procent höll med om att inkomstskillnaderna i deras land är för stora när the International Social Survey Programme kom och frågade. Medianvärdet för 43 länder var 85 procent som tyckte att skillnaderna i hemlandet är för stora. Det behövs tydligen lite folkbildning. Kanske den pågående krisen kan verka folkbildande?

Förmodligen är det "den amerikanska drömmen" som fortfarande håller många människor nedsövda - det där att man måste åka till Amerika för att kunna lyckas - men i artikeln påpekas att möjligheterna att avancera socialt är större i Danmark, Norge och Finland (och så vill jag peka på ett annat land nära dig som fortfarande har möjligheter till social mobilitet uppåt).

Tänk, det kanske kommer en tid när USA inte är så mycket intressantare i världen än vad exempelvis Storbritannien är idag (kom ihåg att för hundra år sedan var England kärnan i ett enormt imperium där solen aldrig gick ner!). Då slipper man fundera på sådana här saker.