Är 'eliterna' trögtänkta?

Det är frågan som besvaras i den här artikeln. Och svaret, om jag får uttrycka det på mitt sätt, är att de inte alls är trögtänkta, de ser bara till sina egna intressen för dagen ... men saknar perspektivet framåt. En global kollaps hotar med samtidiga kriser inom ett antal tunga områden, nämligen klimat, befolkning, vatten, resursfördelning, jordbruk. Men en liten grupp är oerhört välbeställd och vill inte se att golvet under den börjar svikta.

Bakgrunden till artikeln är intressant: det är USAmerikanska rymdflygstyrelsen NASA som har beställt ett forskningsprojekt där resultatet blev att den industriella civilisationen hotas av kollaps om något eller några årtionden. Varför? - Uttryckt väldigt kort så har de härskande eliterna historiskt sett haft väldigt svårt att uppfatta att något farligt håller på att hända. De har det ju så bra, allt har gått bra hittills, så vad kan gå fel? Att det redan är kriser som slår ner vanligt folk märker eliten inte mycket av i sina fina palats. Och därför rasar deras välden: babylonier, romare, maya, kineser, indier faller. Och samma väg riskerar den industriella civilisationen att gå!

Är detta elitister som vänder ryggen åt en hotande verklighet?

Det är intressant att extremt ojämlikt fördelade resurser tas som en av huvudpunkterna. En del diskussion om det förs i nationalekonomiska och andra kretsar också, om/hur ojämlikhet är skadligt för samhället.

"... accumulated surplus is not evenly distributed throughout society, but rather has been controlled by an elite. The mass of the population, while producing the wealth, is only allocated a small portion of it by elites, usually at or just above subsistence levels." 

Vad är detta om inte klasser och klasskamp (om man utgår från Marx' tolkning)?  [Tillägg: här finns en filosofisk kritik som understryker oklarheten om klasskamp i rapporten ännu mer, samtidigt som den får beröm för att den i praktiken erkänner den historiska materialismen.]

Forskarna tror inte att katastrofen är oundviklig även om läget ser hotande ut. Det finns lösningar:

The two key solutions are to reduce economic inequality so as to ensure fairer distribution of resources, and to dramatically reduce resource consumption by relying on less intensive renewable resources and reducing population growth:

"Collapse can be avoided and population can reach equilibrium if the per capita rate of depletion of nature is reduced to a sustainable level, and if resources are distributed in a reasonably equitable fashion."

Det är intressant inte bara med slutsatserna, utan att de kommer från det nuvarande systemets centrum. Med andra ord kan det bli svårt att bara avfärda dem. Då kommer man också snabbare till frågan om hur lösningarna kan genomföras. Kanske också hur de som vägrar att vara med på lösningarna skall hanteras. Härskande klasser brukar inte ge upp frivilligt, även om enskilda individer kan ta progressiva steg.

Tuffa grabbar brukar inte gilla att bli utskrattade. Om man skrattar ut överklassen kanske den blir förtvivlad och springer sin väg?

Det här med 'undergången' har varit uppe på bloggen tidigare. Diskussionen känns igen. Här är ett citat från en bloggpost jag publicerade 2008, orsakad av en DN-artikel av Alf Hornborg, professor i humanekologi:

Artikeln heter "Den vite konsumentens börda." Hornborg skriver: Vi lever på de fattiga länderna för att upprätthålla ett system som är vid vägs ände. Pratet om "hållbar utveckling" håller inte. Etanol löser inga problem, snarare tvärtom. En stor del av Jordens befolkning lever på ett sätt som vi inte vill dela. Och de rika länderna tycker att de fattiga skall nöja sig med de småsmulor som de får ha kvar. Vad händer när katastrofen närmar sig och bryter ut? Blir det en tillnyktring? - Hornborg är pessimist vad det gäller att hållbar utveckling eller hållbar produktion skall rädda oss. Ändringarna kommer inte att göras frivilligt. Han skriver inget om att de makthavande i de rika länderna kan tvingas att ändra politiken dock, fast det ändå borde vara en möjlighet. Avslutningen är på gränsen till undergång:

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris - även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

2009 hade jag anledning att citera Hornborg igen (nu angående en artikel som ännu finns på nätet). Där får man en positivare syn på sammanbrottets verkningar. Hornborg refererar till en annan författare, Tainter:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad den ger. De mera småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mera ändamålsenliga (ekonomerna skulle säga kostnadseffektiva) än de stora imperierna och statsapparaterna, när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.

Nja, det kanske inte är så roligt för den som står mitt i smeten i alla fall. Men jag undrar hur småfolket under slutet av den grekiska bronsåldern upplevde att de gamla härskarna föll och deras palats blev ruiner.  Det var ungefär 1200 år f.Kr., och många riken runt östra Medelhavet gick under nästan samtidigt. Samhällena försvann in i ett skriftlöst mörker som varade i bortåt 500 år, men blev det sämre för vanligt folk när kungen var borta? Vid 700-talet kom skriften tillbaka, och mängder av självstyrande mer eller mindre demokratiska stadsstater. Var det inte en förbättring?

Ett nytt samhälle kan vara svagt och osäkert i början, men det kommer att växa till sig och bli starkt om det kämpar ordentligt!

Nå, det var en utvikning. Åter till Hornborgs artikel: Det kan finnas möjligheter, om vi antar att nästa megakris råkar bli av den typ som nu beskrivs i utredningen som NASA beställt:

En annan viktig omständighet skiljer vår nuvarande situation från alla tidigare civilisationers, säger Tainter. Nästa sammanbrott blir globalt i omfång. Så sammanvävd är världen idag. Ingen nation kan gå oskadd genom krisen för att sedan breda ut sig på de andras bekostnad. Paradoxalt nog borde även detta vara en källa till hopp snarare än förtvivlan. Om vi nu anar en kris av globala proportioner ett stycke längre fram längs vägen, kan den faktiskt vara vår stora möjlighet.

Och vad drar vi för slutsatser av detta?

För övrigt kan jag hänvisa till podradioserien Kunskapens träd som förmedlar intressanta synpunkter. Ta femte programmet som handlar om hur mänskligt arbete ersätts av datorer och robotar. En diskussion som knappast finns i den 'officiella' politiska debatten.