Sista gången jag tjatar om lärdomar av EU-valet hoppas jag

En del känslor av olust bryter fram efter EU-valet. I stort sett fortsatte ju valdeltagandet att minska i Europa. Att det gick upp i Sverige kan nog till rätt stor del bero av att Piratpartiet bröt sig in och bröt mot en del politiska regler, och det vitaliserar ju klimatet åtminstone tillfälligt. På sikt har de ju chans att bli normalkorrumperade EU-politiker de också. Dessutom: de flesta som röstade röstade ju på andra partier än PP. Och nästa gång kanske folk sköter sig och ger tusan i att rösta - om det blir något mer val. Törs någon våga sitt liv på att EU är vid liv om fem år?

Men vänstern mår inte bra efter valet. I större delen av Europa har vänstern lyckats illa eller möjligen hållit sina positioner. die Linke i Tyskland fick 8 av Tysklands 99 platser i EU-parlamentet. De tyska socialdemokraterna (som nog knappast är mycket till vänster) gjorde sitt sämsta val sedan 1946 i Berlin. Deras väljare stannar hemma, trodde en statsvetare. Och det är väl typiskt att över stora delar av Europa har valet snarast varit en opinionsmätare för vad folk tycker om sina lokala regeringar och lokala partier, inte ett försök att påverka Europas framtid. Och är man sur på regeringen och ens bryr sig om att rösta kan man ju alltid lägga rösten på någon stolle med lätt führerliknande profil.

Åter till olusten och särskilt den som hänger samman med vänstern (vad som nu menas med vänster, vilket jag inte har definierat). Jag läser inte så många bloggar men exempelvis LOKE förespråkar ett nytt arbetarparti. Är det kanske ett sätt att göra ArbetarInitiativet till parti och knyta det till NPA i Frankrike och liknande organisationer? Cappuccinosocialisten är tveksam till att det dyker upp ytterligare en organisation bland alla andra små grupper, och jag är benägen att hålla med. Det vore på tiden att smågrupperna lärde sig att börja jobba praktiskt med praktiska frågor i stället för sitta var och en i sin skrubb och slösa på dyrbar tid och dyrbara resurser. Dagens Konflikt tycker att Vänsterpartiet måste bli "djärvare och vildare". Fan tro't!

Men jag skall fortsätta via en annan linje och fråga vilken kamp vänstern (fortfarande inte definierad) för, och mot vem? Jag lägger fram ett antagande: vänsterns verkliga motståndare är inte de borgerliga partierna, det är kapitalismen. Men kapitalismen som sådan ställer inte upp till några val. När vänstern låter uppsluka sig av valstriderna slår man på kapitalismens skugga, inte dess verkliga kropp. Medan vänstern slår mot motståndarpartier i stället för mot huvudfienden slår kapitalet direkt mot proletariatet inklusive vänstern och dess organisationer. Därmed kommer vänstern oftast i underläge - eller blir utslagen helt som skett nu.

I centrum finns klasskampen, kampen om fördelning av samhällets resurser. Genom att förtrollas av livet i de parlamentariska församlingarna dras vänstern bort från uppgiften som inte är att vinna val och förvalta den borgerliga staten, utan att bedriva klasskamp, se till att folkets majoritet är med på noterna och därpå upphäva kapitalismen och i förlängningen av detta den borgerliga staten. Det där har varit elementär socialistisk teori i över 150 år, men viftar man med lite arvoden framför näsan på en vänsterpolitiker så är det elementära fort glömt.

Det var en stor vänsterrörelse omkring 1970, och detta utan att den dåvarande vänstern i VPK växte särskilt mycket. Detta påpekades av Erik Svensson i diskussionen efter en bloggpost. Detta leder mig vidare till funderingen: är det så att Vänstern står i vägen för vänstern? Det är ju ganska klart att skall det utövas socialism så handlar det om mängder av människor som arbetar efter eget huvud utan att i varje läge styras av partidirektiv. ("Utöva", till skillnad mot projekten att "bygga socialism" som förekom i en del länder med lägre utvecklingsnivå - man kan inte dra många slutsatser om Sverige 2009 genom att studera Ryssland 1929.) Är det så att V:s parlamentariska trallande gör att folk passiviseras i stället för aktiveras?

Borde inte vänstern fungera ungefär som Marx och Engels tänkte sig i Kommunistiska Manifestet: en proletär organisation bland andra som utmärkte sig främst genom att ha hos sig de skarpaste tänkarna och organisatörerna som är bäst på att kolla in dagsläget och ur det föreslå vad rörelsen skall göra? Se till att massrörelsen får information så att den kan fungera maximalt effektivt.

Ja, det kunde jag väl skriva mer om, men här tröttnar jag faktiskt och ställer i stället frågan: att föreslå förbättringar till vänsterfolk, är inte det ett fall av margaritas ante porcas (att kasta pärlor till svinen)? - Nästa inlägg på bloggen får handla om något roligare!


Från Konfliktportalen.se: MJE skriver Vår glömska skymmer blommorna., salkavalka skriver ROMANTIKEN, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnors osynliggjorda arbetsskador, Anders_S skriver Förtäta längs med Mölndalsvägen, cappuccinosocialist skriver I don’t wanna fade away…, martin skriver Efter Europaparlamentsvalet

Är det här ett bra initiativ?

Jag vet inte om jag skall rösta i EU-valet eller så att säga rösta med min frånvaro. Olika vänsterorganisationer har olika synpunkter på detta. En del vill vara med (vid köttgrytorna?) medan andra förespråkar bojkott med hänvisning till att det bara är skit med EU.

Å ena sidan sympatiserar jag med bojkottlinjen. Å andra sidan finns frågan om hur vi försvarar de demokratiska rättigheterna, inklusive rösträtten. Den är ju inte något som snälla makthavare "givit" folket, den har folket tvingat till sig, ibland under hotfulla former. Men nu verkar överklassen vilja sno den för oss genom olika knep. Då kanske det inte är så bra att inte använda den.

I flera stater i Latinamerika har vi sett att demokratiska massrörelser genom lyckade val kommit så långt att vissa individer i sin förtvivlan helt försöker omdefiniera demokratin. Du kanske har sett eller hört hur "liberaler" ojar sig över hur Chávez i Venezuela vinner fria val och därmed visar sig vara en lömsk diktator? Samma sak gäller för flera andra länder därborta. Bolivia och Ecuador är väl de mest framträdande exemplen bredvid Venezuela. Så ibland kan det fungera med att rösta, det kan medföra förändringar eller åtminstone få borgerligheten att svettas och kanske till och med tappa masken.

Titta, den har affischen från AI ser inte alls ut som de stora partiernas

För att återgå till EU är det en byråkratisk skräckmaskin som folk i allmänhet inte vill ha så mycket att göra med, och dess ledare uppskattar inte att folk har avvikande åsikter, så hur skall man göra där då? Bojkotta eller rösta? Jag sliter med frågan.

Men ett alternativ kan vara att rösta på någon som man är tämligen säker inte kommer att kunna ta sig in i EU-parlamentet, exempelvis ArbetarInitiativet. Då behöver man inte gå och gruva sig för att man röstade på någon nisse som försvann ner i entrén till någon porrklubb i Bryssel redan första veckan och aldrig hördes av igen.

Varning: om du klickar på den här bilden kan den bli lite större men definitivt inte roligare

Eftersom AI till rätt stor del verkar bestå av trotskister kan man i stället studera hur det går för deras franska gren NPA. Den har nog bättre chanser att verkligen ta sig in i parlamentet. Realistiskt sett: det är troligare att en ny revolutionär socialistisk våg startar i Frankrike än i Sverige och kan fransoserna agera både inom och utanför parlamenten utan att tappa riktningen stör det mig inte. Snarare tvärtom.


Från Konfliktportalen.se: kvinnopolitisktforum skriver Introduktionstext till tema arbetsmiljö, Anders_S skriver Det handlar inte om Belgien eller Sverige, Jinge skriver Wanja-skandalen fortsätter, cappuccinosocialist skriver I Guds namn

Swedpank

Om den här bilden är svår att läsa går det att få upp den som pdf-fil här. Det är Arbetarinitiativet som är igång, en i stort sett trotskistisk grupp antar jag, som kallar till demonstration kl. 10 fredag den 24 april utanför Operan i Stockholm.

En seg vårförkylning hindrar mig dessvärre att deltaga. Annars hade jag gärna varit där och hött med näven. För vad har galningarna gjort med de gamla fina och trygga och tråkiga bankerna som gamla Sparbanken och Jordbrukskassan? Det stormade in räknenissar som inbillade sig att det bara var att skära guld med täljknivar i Baltikum och Ukraina. Kan ge mig tusan på att de var religiöst övertygade marknadsliberaler hela bunten. Erfaret bankfolk såg nog tidigt varthän det barkade, men är man frälst till marknadsevangeliet behöver man ju inte lyssna till pipet från misslyckade gamla marknadsreglerare som inte följt med i utvecklingen!

"Från Sparbank till luspank" - lustig paroll, men den torde inte gälla välavlönade och välbonuserade direktörer och styrelsemedlemmar!


Från Konfliktportalen.se: Tuss skriver Cyberrymdimperiet slår tillbaka, kimmuller skriver Motstånd mot nedskärningar lönar sig!, Baskien Information skriver “Jag har inget att dölja”, tusenpekpinnar skriver Internet♥, MJE skriver Bukowski - reflektioner en sen natt., Kristoffer Ejnermark skriver Jean-Paul Sartre - Äcklet