Otacksamme Per

Antag att en (förmodligen före detta, vid det här laget) kompis hjälpt SvD-ledarskribenten Per Gudmundsson att flytta någon gång: burit kartonger, släpat tunga möbler nästan en hel dag trots att han egentligen skulle behöva vara hemma och ta hand om en sjukling. Och så har kompisen hjälpt Per när denne var i behov av snabba kontanter, genom att låna ut en tusenlapp.

Nu behövde kompisen själv hjälp vid en flytt, och ville få tillbaka tusenlappen. Men icke! Per slår ifrån sig:

Du pratar som en femåring!

Om detta verkar konstigt, gå till den ledare i Svenska Dagbladet som publiceras idag, och där Nordeas flytt till Finland kommenteras. Här ser vi hur Per resonerar.

Nu när flyttplanerna förverkligas finns inte tillstymmelse till självkritik. Tvärtom försöker regeringen påskina att Sverige är ett paradis för företag och att ledningen för Nordea är dåligt informerad och otacksam. ”Här har vi en bank som två gånger har fått rejäl hjälp. Hela förutsättningen för att banken finns är svenska skattebetalare och tacken för det är: nu flyttar vi huvudkontoret”, sade statsminister Stefan Löfven i går. 

Regeringen har bara suttit tre år, men beter sig redan som en femåring. Löfven och Andersson borde växa upp.

Om detta är ett resonemang med intellektuella anspråk är det när nog obegripligt. Om regeringen "bara suttit tre år", borde den då bete sig som en treåring, inte en femåring? Och finns gamla hederliga dygder av typen 'göra rätt för sig och inte snylta på andra' inte kvar i den liberala tankevärlden? Det kanske bara var gamla tokskallar inom gamla högern och vänstern som tänkte så? Handlar det nu bara om att sno åt sig så mycket man kan, och sedan räcka lång näsa åt de dumskallar som lät det ske? (Tips på svar: "ja".)

Nå, en förväxt finansiell sektor är rena giftpillret för den reala ekonomin, så varsågod Finland: Nordea kan ni ta hand om!

"Tyska banken"

En bild tagen av mig mot slutet av 1970-talet. Tror den här bänken stod på Långholmen i Stockholm. Någon har klottrat "Bank of Germany" samt några siffror.

Har hört glunkas om att Deutsche Bank har det svårt med finanserna numera, och att en krasch hotar runt hörnet. Annat var det på sjuttiotalet, när D-marken var stenhård hårdvaluta. Skulle bankerna i Tyskland krisa till sig så är det illamående så det duger i det kapitalistiska systemet!

Glatt (?) överraskad

Swedbanks vd Michael Wolf lämnar sin post med omedelbar verkan, han får närmare 20 miljoner i fallskärm. "Jag blev överraskad" skriver han själv i ett pressmeddelande.

Äsch, det måste han väl ha vetat att det låg en god slant och väntade om han åkte ut.  Som vi alla vet: det blåser på toppen, men det finns ju fördelar med att vara där i alla fall! Ett par direktörer på lite lägre nivå i banken uppges ha misskött sig. En har åkt ut (hur många miljoner fick han då?). Den andra sitter kvar, enligt denna något mystiskt formulerade mening i Sveriges Radios reportage:

En av de två direktörerna fick nyligen sluta Den andre sitter kvar, med stort styrelsen från styrelsen, sa Anders Sundström i dag.

Här saknas en punkt, och första 'styrelsen' skall nog vara 'stöd'. Anders Sundström är styrelsens ordförande, en gammal socialdemokrat som gjort som en massa andra gamla s-märkta figurer: fortsatt karriären i näringslivet.

Mot nya djärva mål!

På hemsidan radar banken upp diverse snygga formuleringar (eller om det är så kallat 'corporate bullshit') i samband med bokslutet för 2015:

En av Swedbanks viktigaste prioriteringar för 2015 var att fortsätta förbättra värdet för kunderna. För att möjliggöra detta har Swedbank fokuserat på att effektivisera banken i syfte att frigöra resurser för fler och bättre kundlösningar.

Tja, kunder och kunder ... den gamla hederliga spararen har väl inte så mycket att hämta på det som en gång var  gamla hederliga sparbanker. Det var i ett land som nu raskt dör bort. "Fler och bättre kundlösningar ...". Sundström kan lipa åt sina gamla väljare, de har inget att hämta i hans värld.

Hongkong-soppa och ny bank: 2 x Bhadrakumar

Vem tillagade Hongkong-soppan kan väl vara en hyfsad översättning av rubriken till den senaste bloggposten författad av den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar. För övrigt en läsvärd blogg som kan rekommenderas eftersom den ofta ger insikter som man inte ser så mycket av i svenska media.

Nå, vem lagade till soppan? - Bhadrakumar hänvisar till en för somliga ödeläggande BBC-rapport som möjligen också kan visa att det ligger en viss sanning i den gamla nidvisan att "Norge är ett ruttet land". (Fast enligt Shakespeare var det ju i Danmark det fanns "something rotten".) De håller på med något skumt 'demokratiforum' där, och det luktar illa lång väg. Som bekant antas ju demonstrationer av den typ som förekom i Hongkong vara spontana. Folk bara går ut på gatorna och ropar ut sitt missnöje ... Men nu, ordet till BBC:

However, far from being impromptu demonstrations, it is an open secret at this meeting in Norway that plans were hatched for the demonstrations nearly two years ago.

The ideas was to use non-violent action as a "weapon of mass destruction" to challenge the Chinese government.

Organisers prepared a plan to persuade 10,000 people on to the streets, to occupy roads in central Hong Kong, back in January 2013.

They believed that China's moves to control the Hong Kong election would provide a flashpoint where civil disobedience could be effective, and planned accordingly.

Their strategies were not just to plan the timing and nature of the demonstrations, but also how they would be run.

BBC Newsnight has been told many of those involved in the demonstrations, perhaps more than 1,000 of them, have been given specific training to help make the campaign as effective as possible.

Det där låter ju inte så spontant direkt, med årslånga förberedelser och 'särskild utbildning' för vissa aktivister. Det låter snarare som plockat ur en handbok för undergrävande verksamhet. Och kineserna, vare sig vi talar om folk på hög nivå eller nere på gatan, verkar särskilt imponerade. På tal om Kina ...

Hundarna ylar och karavanen drar vidare. (Hundarna = den sjunkande kapitalistklassen i väst, karavanen = den uppstigande kapitalistklassen i öst.)

För några dagar sedan publicerade vår bloggare en artikel som berättar om skapandet av en ny internationell bank. Tjugo stater i Asien har mötts i Beijing för att dra igång något som heter The Asian Infrastructure Investment Bank [AIIB]. Vad skall AIIB göra:

The AIIB will be a multilateral financial institution focused on infrastructure development in Asia, with its headquarters in Beijing.

Närvarolistan vid undertecknandet är som följer:

Bangladesh, Brunei, Kambodja, Kina, Indien, Kazakstan, Kuwait, Laos, Malaysia, Mongoliet, Myanmar, Nepal, Oman, Pakistan, Filippinerna, Qatar, Sri Lanka, Thailand, Uzbekistan, Vietnam.

En ganska blandad samling står alltså bakom en bank som förväntas starta nästa år, och som kommer att bli en konkurrent till nuvarande inrättningar som styrs från USA. AIIB:s kapital kommer huvudsakligen från Kina. Vad kan USAmerikanerna och deras underhuggare göra? Makten glider ur deras händer. Ännu står viktiga länder som Sydkorea och Indonesien utanför, men hur länge? Det kan finnas en intresserad kundkrets för en internationell bank som inte har en otrevligt påträngande USA-kassör bakom disken men som bjuder lån till hyggliga villkor. Ytterligare ett steg mot en multipolär värld.

Skakiga banker

Jo, jag vill givetvis inte skrämma upp någon. Det är bara det att händelsen som påstås ha utlöst den stora trettiotalsdepressionen i Europa var när en bank i Österrike gick i konkurs:

Kärvt läge för banker i Österrike

Wien. Österrikes banksystem är en koloss på lerfötter. Problemen är flera: ett myller av inhemska underfinansierade småbanker, riskabla krediter i Östeuropa och till det kommer skandalbanken Hypo Alpe Adria vars svarta hål ännu är outforskat.

Det kan väl inte hända igen?

DIN lön!!!

Finland ligger så långt borta att det är ju inte konstigt att många svenskar har dimmiga uppfattningar om detta land. När det kommer en svensktalande finländare och pratar svenska som hen gör hemma så tror mången svensk att det är någon "som bryter på finska". Detta trots att österbottniska dialekter bör klassas som mer svenska än blekingska, även om båda kan vara obegripliga. (Mina släktbanor går för övrigt både till Österbotten och Blekinge - samt en massa andra ställen. Och Österbotten var svenskt långt tidigare än Blekinge.)

En del har också för sig att de svensktalande i Finland skulle utgöra någon slags "överklass". Intressant: ett finländskt landskap (Åland) skulle då ha en befolkning som till bortåt 99 procent består av överklass! (Till detta kan man förvänta sig kommentaren: "Va, Åland ligger väl inte i Finland!")

Fast det finns naturligtvis en liten finsk överklass där några har svenska namn och pratar svenska. Som denne Björn Wahlroos, företrädare för det parasitära bankkapitalet. Varför inte klämma i med "bankskojare" på en gång? En som tänker i konspiratoriska banor kan ju hävda att det är taktiskt riktigt att ha en sådan person på en hög position: blir det rejäl kris och någon behöver offras för att visa att "man gör något" är ju en illa omtyckt finsk överklassare rätt person att skicka genom falluckan. Han kommer inte att saknas av så många. Men så länge det går bra för spekulationskapitalet kan han få prata på. Det kan ju vara roligt att lyssna på tycker de kanske.

Fast jag undrar vad Svenskans trogna (mot kapitalet) läsare tänker när de får veta att just deras lön måste sänkas! Och detta av en tomte som i sina yngre år kallade sig marxist-leninist! Eller vad tänker alla som har något handfastare att sälja än finansiella tjänster till rika knösar? Kunderna blir fattigare, efterfrågan sjunker ... men spekulationsmaffian kanske kan göra ytterligare några plundringståg innan systemet kraschar definitivt!

Bedräglig ekorre

Haha, avdelningen för skojeri! Ändra det där med "hur du kan förvalta dina pengar" till "hur en banknisse kan ägna sig åt så kallad rådgivning (att sälja egna bankens onödiga tjänster dyrt) så att stålarna raskt 'förvaltas' över till bonusgubbarna". Nänä, den gubben bör man inte gå på, även om den maskeras till ekorre!

Onödiga figurer som dock kan skratta

Foto: ScanpixDe fyra storbankernas vd:ar.

Bankerna frodas av svenskarnas bolån

Industrin i Sverige går på knäna. Företagen tvingas sparka personal. Men Sveriges storbanker har de senaste åren kammat hem miljarder. 

Hittade just det här i DN. Anknyter på något sätt till föregående inlägg tycker jag. Kan någon minnas en gammal fras om att "tvätta bort hånflinet från klassfiendens läppar", eller lät den på något annat sätt?

Nu 38

Under tidigare år har jag då och då rapporterat antalet kraschade banker i USA. Det har lugnat ned sig på den fronten, hittills i år är det 38 jämfört med 58 under samma period förra året. En rimlig anledning bör vara att antalet små lokalbanker med dåliga affärer inte är oändligt, så småningom bör de flesta av dem ha lagts ned och övertagits av större banker. Det är alltså ytterligare kapitalkoncentration som följer av krisen. Spararna torde inte bli drabbade, det finns insättningsgarantier. Dessutom, när man talar om bankproblem är det nog jättarna med sina svindlande affärer som är de verkliga orosmomenten, inte att en liten bank i en småstad ingen hört talas om gör konkurs.

Det man kan fundera över är hur ekonomin runt dessa små banker ser ut. Klarar sig lokalsamhällenas ekonomi bra ändå, eller fortsätter krisen? - Som det ser ut permanentas den och blir värre. Fattigdomen i USA ökar och är på väg upp till 1960-talets nivå. Var sjätte USAmerikan räknas som officiellt fattig. Det finns dock några intressanta saker i artikeln som fordrar vidare förklaringar tror jag. Fattigdomen var mer utbredd från 1959 när man började räkna på den, och sedan sjönk den fram till 1973. Samtidigt räknas ju femtio- och sextiotalen som guldåldern vad det gällde arbete och välståndsökning (har jag fått för mig i alla fall). Kan det vara så att fattigdomen var mer utbredd, men samtidigt fanns realistiska möjligheter för stora grupper att ta sig ur den och få det bättre? Idag ger många arbetslösa helt enkelt upp, de tycker sig inte se några realistiska möjligheter att hitta ett nytt arbete.

Jag såg en annan artikel (sumpade tyvärr bort länken) som hävdade att de flesta låglönejobben i USA nu finns i storföretagen. Lönerna var bättre i smärre företag, vilket förvånade författaren. Jag är inte så förvånade, för en i och för sig mildare version av det såg jag i Sverige för tiotals år sedan. Det ansågs naturligt att det storföretag jag arbetade i skulle ha lägre nivå på lönerna än småföretagen. Motiveringen var att det stora företaget var tryggare och hade en större intern arbetsmarknad. Folk kunde hoppa av till småföretag och få flera tusen mer i månaden, men då ökade riskerna.

Nu förefaller det som om USA kombinerar det värsta i de två systemen: de som arbetar i stora företag riskerar såväl usla löner och arbetsvillkor men utan trygghet. Fler och fler av konsumenterna kommer att pressas ned mot fattigdomsstrecket när de inte har någon makt att stå emot företagens lönesänkningsoffensiver. De smärre företagen pressas av vikande efterfrågan, kunderna har inte råd att handla. Och då kommer det så småningom att bli en efterfrågekris som även når fram till den lokala banken.  Storkapitalet kan däremot ännu så länge ta det lugnt. Ännu så länge ...

Kanske man kan rekommendera en omläsning av Kommunistiska Manifestet för att bättre förstå vad som händer? Det är tänkbart att kapitalismen passerat sin höjdpunkt, börjar bli senil och gå i barndom, och får alltmer drag av hur den såg ut i sin kaotiska och brutala barndom för över 150 år sedan.

"Livet är det som händer ...

... medan du gör andra planer." Var det inte ungefär så John Lennon sjöng i någon låt (fast på engelska då)? Kan man kanske översätta det till att när fantasi och verklighet stöter ihop så blir det verkligheten som vinner i långa loppet?

EU-fördragen om unionens sätt att sköta sin ekonomi förefaller vara av den typen. Man fantiserade ihop något som skulle passa särskilt Tyskland och tänkte sig att det går väl bra bara alla följer föreskrifterna. Att det skedde några feltramp vad det gällde reglerna redan i början gjorde väl inte så mycket och regelverket kom att omfatta alltfler länder. Men nu började det knaka ordentligt i bygget - när den senaste krisen började skaka om i världens ekonomier för några år sedan visade det sig att grunden var illa hopkommen. Det som var bra i Tyskland kunde vara rena giftet söder om Alperna. EU:s ekonomiska grundregler visade sig passa väldigt illa särskilt för medlemmarna vid Medelhavet samt Irland. Den verkliga ekonomin hängde illa ihop med drömmarna om hur den borde se ut.

Ekonomiprofessor Mats Persson skriver i DN att stödlånen är ett brott mot Maastrichtfördraget och inte ens fungerar bra:

...i praktiken har lånen inte gett någon lättnad till grekerna. I stället har pengarna gått till de banker, försäkringsbolag, hedgefonder och privatpersoner som har spekulerat i grekiska statspapper.

Om syftet med stödlånen har varit att rädda euron har detta varit helt missriktat; euron som betalningsmedel har aldrig varit hotad av bankernas och hedgefondernas kalkylerade risktagande. Om i stället syftet har varit att rädda bankerna på hemmaplan, ja då har det varit ett mycket dyrt sätt för Europas skattebetalare. Ett mycket enklare och billigare sätt hade varit att rikta insatserna mot de fåtal utländska banker som hade drabbats av en tidig grekisk statsbankrutt, exempelvis genom att respektive stat tillfälligt gått in som ägare. Det hade endast drabbat de bankägare som spekulerat sig över huvudet.

Lite längre ner ger han också sin åsikt om vad det handlar om, och här kommer drömmar och planer in igen:

Europas bankägare har hört till de stora vinnarna på den politik som har förts under 2010 och 2011. Men det finns fler vinnare. En av de främsta tillskyndarna av stödlån till skuldländerna har varit EU-kommissionen i Bryssel. Dess tjänstemän anser nämligen att valutaunionen bör omvandlas till en så kallad fiskal union, med mycket högre grad av centraldirigering än i dag och där delar av ländernas skatter och utgifter ska beslutas på Europanivå. En sådan union skulle naturligtvis skapa många fler intressanta karriärmöjligheter för den klass av internationella byråkrater som lever i Bryssel.

Detta kan väl ses som naturligt: byråkratier verkar ha en inneboende tendens att hela tiden vilja expandera, tills något yttre hinder sätter stopp. Om grundläggande regler för arbetet överträds så kanske det inte spelar så stor roll, förutsatt att ledarna är tillräckligt hämningslöst inriktade på sitt eget bästa. Det finns bland annat demokratiska problem med att alltmer makt centraliseras till Bryssel:

Den union som nu håller på att ta form, med ett stort inslag av överstatlighet, stödfonder och styrning av enskilda länders skatter och utgifter, är en helt annan union än den ”rena” valutaunion som Sverige folkomröstade om 2003. Många av dem som röstade ”ja” då har nog anledning att känna sig lurade i dag.

Hoten mot den gemensamma valutan kommer inte från det faktum att vissa länder ibland råkar ut för budgetunderskott och galopperande statsskulder. Nej, hoten kommer tvärtom från de försök som görs – av missriktad välmening eller av snävt egenintresse – att lyfta bort kostnaderna för sådana underskott från dem som har ansvaret för dem. En sådan politik uppmuntrar bankerna till farligt risktagande. Och ansvarslöst risktagande inom banksektorn är det sista Europa behöver mer av.

Det finns inte mycket att klaga på här, men samtidigt tror jag att kritiken måste fördjupas rejält. Det gäller spekulationskapitalets allt värre härjningar, hur offentlig egendom plundras för att ge nya vinster till spekulanterna, moraliska sammanbrott i krisens följd (hatet bubblar i det som skulle vara ett föreningsverk för Europa), hur staternas och folkens ekonomi lider av att man tror att staten måste skötas som hushåll etc. Det lär jag återkomma till.

Och avslutningsvis: jag misstänker att det finns olika verkligheter beroende av var du lever i samhället. Det som för några kan vara katastrof kan för andra vara en god affär och i själva verket vara planerat för att bli en god affär. Det kanske räcker med att jämföra storbolagens vinster med den lille medborgarens verkliga inkomster under de senaste årtiondena för att upptäcka att det kan vara något lurt här ...

Mikrolån och (praktisk) penningteori

I Danmark avser Köpenhamns kommun att starta bankverksamhet för mikrolån. Redogörelsen i Svenskan är synnerligen kortfattad men det sägs avse att hjälpa arbetslösa och förtidspensionärer att starta eget med hjälp av räntefria smålån. För mig låter det som det vanliga knepet att bli av med en del arbetslösa från statistiken, åtminstone temporärt. Och även om lånen är räntefria kan en skuld på 5.000-50.000 kronor bli en ohygglig belastning för den som misslyckas. Eller tänker man vara flott och avskriva hela lånesumman om det går åt helsike för låntagaren och utsikterna till återbetalning är minimala?

Man kan ju också räkna ut att de företagare som skapas här blir småskuttar i näringslivet, den understa delen av ekonomins undervegetation där det utförs enklare tjänster eller detaljhandel på elementär nivå. Det blir inga firmor som gör några tyngre investeringar. Det kan få oss att minnas påståendet att småföretagsamt är vägen till fattigdom. - Som framgår av det nedre diagrammet i gårdagens inlägg har Danmark tappat en del arbeten på senare år, och detta trots att man tillhör de EU-länder som har kvar den egna valutan. Kan vara att danska kronan ändå är för hårt knuten till euron, jag vet inte detaljerna. Och man kan undra om det bara är en tillfällig historia av skämtkaraktär, eller om det blir verklighet, att betrodda kunder får ta hand om kassan i ett lågprisföretag när ordinarie kassapersonal måste gå på toaletten? There is something rotten i the realm of Denmark ...

Det här i Köpenhamn är ingen massföreteelse, man räknar med 10-20 lån, men själva upplägget och kritiken mot det kan vara intressant att diskutera. Jag tycker det verkar ingå i en global tendens att leta efter skenlösningar på djupgående strukturella problem. Just mikrolån har framhållits som lösningar för utfattiga människor i utfattiga länder, exempelvis Indien, men vad jag vet har företeelsen alltmer kommit under kritik. För att citera Real World Economics Review Blog:

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.

Mer om mikrolån i ett Tredjevärlden-perspektiv finns i detta inlägg hos IndienSolidaritet. Det gäller att vara vaksam när företeelser från Tredje världen börjar dyka upp även i gamla industriländer, det antyder att något kan vara ordentligt fel och att vi befinner oss i utförsbacken.

(En annan idé som jag inte vet om den fortfarande är så aktuell är att sluminnevånarna i Tredje världen faktiskt har tillgång till värden i form av landplättarna där de bor, och att dessa på något sätt kunde förvandlas till kapital. Jag var inne på det i ett par inlägg, här och här, redan 2007. Sedan antar jag att subprime-krisen i USA gjort det mindre troligt att utfattiga husägare automatiskt kan lyfta sig automatiskt i håret.)

Finns det alternativ som kanske är bättre än lån? - Jag skrev lite dunkelt angående en i och för sig bra talare på Första maj om att han kunde ha pratat bättre om penningteori. Det låter teoretiskt med penningteori, men i själva verket kan man vara väldigt konkret. Ta ett land som har handlingsfrihet genom att ha en egen konvertibel valuta som inte är knuten till något (läs: guld), som Sverige. Vad finns det för konkreta möjligheter som inte har att göra med "besparingar" eller konstigheter som mikrolån om det gäller att angripa en ekonomisk kris?

Svar: finns det mänskliga och materiella resurser som ligger stilla men som borde användas skapar staten konton som debiteras för att få fart på resurserna. Det är statens uppgift att se till att det finns en penningtillgång som motsvarar en ekonomi med full sysselsättning. Nu gör man inte det, utan lägger sig i stället platt för lånehajar och åtstramare som bara gör krisen värre.

Eftersom statens möjligheter att på egen hand skapa pengar är tämligen självklar är motståndarnas desperata försvar att vråla INFLATION, eventuellt med hänvisningar till ohistoriska jämförelser med Zimbabwe eller Tyskland i början av tjugotalet. Nu är det ju en klassisk kunskap att inflation inte skapas av att man kör in pengar på ett produktivt sätt i en ekonomi som kännetecknas av arbetslöshet och underutnyttjande av resurser, men det lär inte bekymra gaphalsarna. Inte heller att begreppet 'inflation' inte betyder något annat än vad man godtyckligt bestämmer skall betyda 'inflation'. (Under några år har det dessutom varit deflation som varit mer hotande, för övrigt.)

Men, och här kommer det viktiga om man är orolig för inflation: Pengar kan skapas genom enkla knapptryckningar. Glöm larvet när borgaren hånfullt frågar: "Jaha, och du har en sedelpress i källaren då?" när det handlar om reformer som antas kosta pengar. Numera är sedelpressen digital, och den finns i verkligheten. Det är inte många som springer omkring med tjocka sedelbuntar numera, för övrigt, men pengarna ligger på konton. Konton kan också elimineras om så behövs. Och offentliga intäkter genom skatter och avgifter behöver inte automatiskt spenderas egen, utan kan vid behov helt enkelt raderas.

För Sveriges del är det förmodligen kreditbubblan för bostadslån som är den stora kandidaten till att punkteras, för att därigenom få bort en hel del tryck i ekonomin som kan leda till prishöjningar. Med andra ord bör bankernas möjligheter att så att säga skapa egna pengar genom bostadslån nationaliseras bort. (Det låter kanske konstigt, men är väl inte underligare än att bankernas rättighet att ge ut egna sedlar försvann för länge sedan.) Samtidigt kan bostadsbubblan angripas genom massbyggande av hyreslägenheter, där det bor människor som inte behöver dras med miljonskulder till bankerna utan kan vara relativt fria medborgare.

Det här blev långt och vindlande. Jag lär återkomma med mer funderingar i ämnets olika aspekter.

Kläm åt missnöjda kunder!

Här är en kul (?) (bizarr ?) grej som jag läste om hos Yves Smith på Naked Capitalism. När några tiotal människor i USA gick till banken Citibank för att avsluta sina konton slutade det med att banken stängde i förtid, låste in kunderna och tillkallade polisen som grep ett antal personer. Man kan nog säga att stämningen mellan Too big to fail-gänget och allmänheten i USA är rätt ansträngd vid det här laget, vilket eldar på ockupationsrörelsen.

Vad som i detalj hände är väl inte helt klart, men folk har naturligtvis filmat en massa och lagt ut på nätet. Det framfördes misstankar om att banken kommer att förlora PR-mässigt på det här. Tja, det blir väl i alla fall lite för någon PR-manager att fundera på. Ytterligare en detalj för humorister är att högste bossen för Citibank heter Pandit. Även en rätt obegåvad person inser nog hur kul det är att byta P-et mot ett B. Låt folkhumorn flöda!

Tre bilder

Här är tre bilder som jag plockat upp de senaste dagarna. Den första har jag sett på flera stället på nätet. Klicka upp den och beskåda hur koncentrationen av bankkapitalet i USA skärpts under de sista årtiondet!

En affisch i Marseille, från Pierre Gillys blogg. Sarkozy säger: "Glöm inte  att om Gestapo hade medlen för att få er tala, så har politikerna idag medlen för att få er att tiga."

Som motvikt mot helgonförklaringarna

Banker töms på panter/pantrar/tanter?

En panter som inte är kvar på banken längre?

"Banker töms på panter" skrivs det i Svenskan. Borde det inte heta pantrar, kan rubrikskummaren fråga sig. Eller skall det möjligen vara tanter - bankerna gör ju sitt bästa för att jaga bort kunderna, och då torde väl hyggliga gamla tanter med portmonnä men utan intresse för "rådgivning" vara ett givet objekt att driva ut ur lokalerna.

Nej, detta är inget att skämta om, vilket klart antyds av skribent Hedelii ilsket stirrande blick som kröner artikeln:

Bäst man passar sig så man inte får en snyting! Men det är tydligen inget mot vad de stora bankerna riskerar genom sin frejdiga verksamhet. Inledningen ser ut så här, och det är en sak som får mig att haja till (möjligen för att jag inte är insatt i ämnet):

De svenska storbankerna har lånat 7400 miljarder kronor. Hälften av lånen står vi bankkunder själva för via inlåningen. Resten har bankerna lånat upp delvis på svenska marknaden men också utomlands. Lejonparten av de pengar som bankerna behöver låna går till att finansiera kundernas bostadsköp. För att själva få så bra lånevillkor som möjligt samlar bankerna ihop sina kunders pantbrev till större paket. Genom att lämna paketen med säkerheter till sina långivare får bankerna billig finansiering. Men i och med att bankernas långivare nu övertar rätten till panterna töms bankerna på säkerheter.

Det som fick mig att undra var det där med "pengar som bankerna behöver låna [för] att finansiera kundernas bostadsköp". Här predikas det ju från olika håll att bankerna genom att skapa lånekonton kan skapa pengar "ur tomma intet". Någon vill låna några miljoner till bostadsköp, banken kollar att personen kan förväntas betala riktiga pengar till banken under många år framåt, och så - simsalabim! - registerar banken ett konto och pengarna poppar upp ur trollkarlens hatt. Lånen skulle alltså, enligt denna teori, inte behövas finansieras. Men skall man tolka det så här, att banken fixar luftpengar och sedan drar in riktiga pengar direkt genom att i sin tur låna på pantbreven i stället för att vänta på den långsammare tillströmningen av just riktiga pengar när folk amorterar och betalar ränta? Med den tolkningen är det ju inget annat än krav på snabba och stora vinster (och jättebonusar och löner till banktopparna) som styr "behovet" att låna på lånehandlingarna.

En annan fråga är: finns det något mer i de där "paketen", eller är innehållet glasklart och utan konstigheter av den typen som orsakade finanskrisen i USA, där goda och dåliga lån blandades så ingen såg skillnaden?

En tredje fråga/reflexion: när pantbreven skickas vidare på det här sättet, vem äger bolånarens fina lägenhet (eller om det skall vara: "borätten till bolånarens fina lägenhet")? Kan det vara så att en bolånare plötsligt får klart för sig att hans framtida borätt hänger på beslut i en bank långt bort som han kanske inte ens har hört talas om men som kan bli väldigt otrevlig att ha att göra med?

Jag har nog luftat min misstänksamhet mot kreditekonomin, inklusive bostadslån, tidigare på bloggen. Kan det bero på vanlig sund skepsis, eller att jag tillhör en äldre generation som lärde sig att vara försiktig med pengar? Nja, en del generationskamrater är ju med i spekulationssvängen de också, så jag är inte säker på det sista alternativet.

Bolån kan betraktas som krediter till konsumtion, bostaden ur den boendes synvinkel som en mycket varaktig konsumtionsvara, och därmed kan man fråga sig hur sunt detta är. Att handla på kredit är något man bör undvika, det kan bli dyrt i längden. Krediter till konsumtion påverkar förmodligen prisnivån generellt också, priserna ligger högre än vad de skulle göra om folk tvingades handla med egna pengar. Borde inte marknadsfundamentalister protestera mot en sådan snedvridning, eller har de möjligen just köpt en bostadsrätt och vill inte riskera den framtida prislappen ...?

När bostadsrätter som HSB och egnahemsrörelse skapades i Sverige i början av 1900-talet handlade det i hög grad om att fixa tak över huvudet till vanliga knegare till vettiga villkor, inte om spekulation och svindel. För att klara av dagens situation måste kreditbubblan tömmas på luft, vilket kräver tuffa och djärva politiska beslut. Det behövs en "de boendes befrielserörelse" där de befrias från de livsfarliga lånen och där bankerna samtidigt oskadliggörs som ekonomiska bomber. Dessutom återinförande av bostadssubventioner och massbyggande av billiga och bra hyreslägenheter. Gärna på exproprierade tomter i områden där det bor många bankdirektörer. Man kan också sätta upp plakat med Patricia Hedelius stränga blick för att skrämma upp dem extra och få dem att hålla sig i Herrans tukt och förmaning!

Stresstest?

Bara en fundering, jag vet inte hur realistisk den är. Men vad det gäller banker har man under de senaste åren kört så kallade stresstester. Jag vet inte detaljerna, men det verkar handla om hur banker kan tänkas klara av ekonomiska kriser. Skulle man inte kunna ta exempelvis bostadsmarknad med borätter i de större städerna i Sverige och göra något liknande? Jag tänker så här:

Bankerna är kapitalistiska institutioner, och kapitalet har bara intressen (i att föröka sig själv) och inga vänner. Visserligen slogs bankväsendet i många länder mer eller mindre till marken i den gångna finanskrisen men tilläts att inte bara resa sig utan att komma tillbaka som maktcentra som vet (eller tror sig veta) att man kan återupprepa de gamla bravaderna och återigen få all hjälp som behövs. "För stora för att få gå i konkurs ..."  I och med att man har detta strupgrepp på det omgivande samhället kan man nu klämma åt hårdare och exempelvis förändra villkoren för bostadslån för att öka vinsterna (och direktörsbonusarna). Hyggliga räntor igår kan bli något helt annat i morgon, och den som inte kan betala får väl hoppa i sjön eller så. Kan man inte kalla bolånen för ett av de fruktansvärda finansiella massförstörelsevapen som bankerna förfogar över?

Nå, skulle man kunna göra en datamodell och försöka räkna ut vad som händer med ett representativt urval hushåll om räntorna skrivs upp, om man lägger in arbetslöshet, inkomstbortfall på grund av sjukdom, splittrade hushåll vid skilsmässor och liknande? Ser utfallet allvarligt ut kanske det går att göra politik av det hela och vidta åtgärder innan det blir storkris igen? Samhällsintresset får ställas såväl över bonusgubbarnas som enskilda borättsinnehavares privatintressen. (Eller har någon redan gjort en sådan här utredning?)

Kanske man får kolla vad bostadsbolagen håller på med också. Kan det vara så att man temporärt försöker få nybildade föreningar att ta över hus från miljonprogrammets år, och när föreningarna kraschar på grund av dyra underhållskostnader kan man köpa tillbaka kåkarna för en billig penning?

Lite om de parallella konjunkturerna

Enligt den "failed bank list" som jag brukar citera så har under årets fyra första månader summa 31 banker gått i konkurs i USA. Håller man den takten skulle det bli ett nittiotal konkurser det här året, men det kan lugna ner sig. Med 11 respektive 12 fall i januari och februari, och 3 respektive 5 i mars och april, ser det lugnare ut. Å andra sidan kan det bli värre också, beroende av hur den allmänna konjunkturen utvecklar sig.

Och här kan man notera, vilket jag nog gjort tidigare, att två konjunkturer kan löpa samtidigt. Det låter kanske konstigt, men anser man att det finns en överklass och en underklass, och de har mycket olika livsvillkor, så blir det logiskt. När storbolag tjänar storkovan och aktier och utdelningar går i topp verkar det som högkonjunktur för eliten. Men samtidigt är det svårt med löner och arbeten, och alla de människor i USA vars förmögenhet ligger i det egna hemmet tvingas notera att fallande huspriser gör dem fattigare. Officiellt är lågkonjunkturen över, men en massa människor med låga inkomster anser att det fortfarande är dåliga tider - och de har ju naturligtvis rätt så länge de goda tiderna inte når fram till dem själva. Och med den skoningslösa klasskamp som överklassen bedriver lär lågkonjunkturen för underklassen fortsätta.

Samma ämne behandlas här, bland annat hävdas att räddningspengar som storbankerna i USA fick (de som är "för stora för att få gå i konkurs") har använts till spekulation som gjort exempelvis priser på driv- och livsmedel högre, och därmed försämrat ytterligare för vanligt folk. Man kan kalla det nationalekonomi, men man kan också ta upp den äldre och mer rättvisande termen politisk ekonomi - eller kalla det klasskamp helt enkelt. Kampen om samhällets samlade resurser.

Skakiga banker och knark

Har bankslakten i USA lugnat ned sig? I januari stängdes enligt deras finansinspektion 11 banker, det var 12 i februari men bara 3 i mars. Summa 26 hittills i år. Är det lugnare tider, eller lugnet före stormen?

På tal om banker, en del får ju inte gå omkull för att de är för stora. Jag hade en egendomlig historia uppe förra året - en storbank i USA slapp undan med småböter efter att ha tvättat enorma summor åt mexicanska knarkkarteller. Nu kommer en artikel som ger fördjupning i ärendet. Var det månne den pågående bankkrisen som räddade bankjätten från strängare åtgärder? Eller om man omformulerar frågan: användes pengar från knarkaffärer för att rädda det skakiga banksystemet?

Om svar anhålles ...

Om tre dagar är det faktiskt en månad sedan jag skickade detta meddelande:

Hej,
för 40-50 år sedan brukade SSU regelmässigt kräva banksocialiseringar. Kravet verkar vara ännu mer angeläget idag, med "för-stor-för-att-få-konkursa"banker som potentiella minor i ekonomin. Har ni den punkten kvar? Eller andra övertagande av samhällsviktiga branscher?

Mottagare var info@ssu.se vilket alltså verkar vara någon sorts informationsdisk. Och sedan har jag inte hört något. Undrar om de springer runt och ropar till varandra "finns det någon som känner någon gamling som vet nåt om det här, det verkar ju rena stenåldern?". Eller kanske de darrande har gömt sig i en garderob och gråtande undrar hur det kan komma sig att det funnits så hemska kommunistiska tankar i SSU, och att någon ännu minns dem?

På tal om banker - kollade just listan, och hittills är det 25 banker som stängts i år av USA:s finansinspektion.  Det verkar ha lugnat ned sig, bara två banker igenslagna hittills under mars.

En väg ur ekorrhjulet?

Klicka för större och läsbarare format!  

Ovan är ett stycke ur kommentarsdelen till ett inlägg hos Ekonomistas. Själva inlägget handlar om hur snöröjningen fungerat (eller inte fungerat) denna vinter. Och i Stockholm har det ju varit si och så med det. Förr var fastighetsägarna ansvariga både för tak och för gatan utanför fastigheten. Nu får det vara som det är på gatan medan det väl skett en viss uppryckning vad det gäller taken.  Men det var kommentaren "... många fastighetsägare i Stockholms innerstad är små bostadsrättsföreningar, med små ekonomier" som fick mig att vakna till.

Sedan jag läste bloggposten första gången tillkom ett par kommentarer som uppmärksammar ungefär samma sak, men jag vill skärpa till det ytterligare. Vi har alltså föreningar med liten ekonomi. Men inte nog med det, man kan misstänka att större delen av medlemmarna i dessa föreningar är skuldsatta upp över öronen. De må ha bostadsrätt, men makten ligger hos banken. Såväl föreningar som medlemmar har alltså tvivelaktiga ekonomiska status. Vi kan ju minnas Skriftens ord om att "bygga hus på lösan sand" - vilket ju är ett dåligt ställe att bygga på. Att stor skuldsättning, och att dessutom finansiera annan konsumtion genom att ta ytterligare lån på bostaden, är nationalekonomiskt farligt vet vi redan.

Då går vi vidare till bankerna. Man säger att folk lånar X miljoner hos banken för att köpa en bostadsrätt. När jag gick i skolan för många år sedan fick man lära sig att bankerna tar emot insättningar från allmänheten, och så lånar man ut de pengarna igen.

Det var då det. Numera gör banken egentligen bara två saker: den kollar att den som vill låna pengar kan tänkas ha ekonomi att betala en viss summa till banken, och så skapar man ett konto så att låntagaren verkar ha X miljoner. Med dessa köps bostadsrätten, och så försvinner siffrorna vidare ut i ekonomin. Det som banken gör är faktiskt att fungera som en pengatillverkare. Man plockar fram pengar ur tomma luften, till väldigt låga kostnader, och sedan kan man lugnt luta sig tillbaka och se hur låntagarna betalar in riktiga pengar. Inte undra på att bankerna drar in storkovan! Jämför med en industri som faktiskt måste tillverka något för att dra in pengar.

Detta kan symbolisera en låneslav som desperat springer i ekorrhjulet och undrar hur det skall gå ihop med allting!

Och så tar vi en moralisk fråga. Lån bör ju betalas tillbaka, men hur är det med lån som inte är lån? Om låntagaren skulle betala för bankens verkliga kostnader, och för den lilla reserv som banken faktiskt har, skulle det inte bli några miljoner utan ett betydligt lägre summa. Dessutom vet vi att bankerna blir "för stora för att få gå i konkurs" bland annat genom aggressiv utlåning, de kan ägna sig åt grov utpressning mot samhället, medan vanligt folk är för små att rädda i händelse av kris.

Går det att ta sig förbi den här situationen? Kanske. Antag att vi demokratiskt bestämmer att bankernas utrymme att skapa pengar på egen hand skall skäras ned rejält. Den mesta penningproduktionen skall ske av staten så att inte utvecklingen skenar iväg utan kontroll och åker ner i ett dike någonstans. För att lösa detta, inklusive privatekonomiska bekymmer för en del personer, kan man plocka bort bostadslånen från bankerna och föra över dem till en offentligt ägd institution (riksomfattande, regional eller på kommunnivå). I samma veva kan man ge erbjudandet att de som vill bli av med lånen kan få dem avskrivna, under förutsättning att bostaden i stället övergår i offentlig ägo (i praktiken att det dyker upp en sur tjänsteman som representant för bostaden under årsmötet). Med andra ord bli skuldfri, få en massa pengar över samt bättre skydd som hyresgäst med förstahandskontrakt. Allt medan skakiga föreningar kan få träda i likvidation.

Den som är satt i skuld är inte fri (i alla fall när det gäller småskulder). Har man bostaden för att bo i borde det inte vara någon uppoffring att befria sin ekonomi och göra sig av med lånen. Räknar man med spekulation och stora vinster bör man nog vara medveten om att när spekulation sker i massomfattning brukar inte kraschen vara så långt borta. Och privatspekulation bör inte betraktas som viktigare än att samhällsekonomin i stort mår bra och att potentiella olycksrisker i form av skuldsättning och skakiga företag plockas bort.

En var annan eller var tredje dag, ungefär

Hittills har tjugotre banker stängts i USA i år. Den här helgen bara en, men utslaget över tiden blir det en konkurs var annan eller var tredje dag ungefär (fast stängningarna läggs till helgerna för att undvika panik). Utslagningen av lokala banker som tydligen är små nog för att få gå i konkurs fortsätter. Och det befaras att utrensningen kommer att fortsätta. En bank av nio hänger på gärsgårn, så att säga.

Oväntat svag BNP-siffra från USA  meddelas det. Oväntat? Nja, det verkar vara det gamla vanliga, nämligen att verklighetens landskap inte stämmer med "analytikernas" karta. Sjunkande offentliga investeringar och inte så snabbt växande privat konsumtion anges som skäl till att BNP inte växt så fort. Det är ju inga okända komponenter i ekonomin direkt, och att de dessutom utsätts för påfrestningar av olika slag är inte heller okänt. Krisen är inte över för det stora flertalet amerikaner, och det förefaller som om mäktiga politiska krafter i USA har bestämt sig för att driva en kurs som kommer att orsaka landet oerhörda skador. Den nuvarande administrationen i Washington kommer i vanlig ordning att föreslå kompromisser, och när republikanerna blånekar kommer man att ge upp och låta kraschen komma.

En skribent föreslår återgång till merkantilism för att få ordning på saker och ting. Med andra ord att göra slut på frihandelsdogmen och återgå till äldre beprövade recept för att skydda den egna ekonomin. Man kan plocka ideer från äldre ekonomiska system, det medger jag. Det är bra att kunna även ekonomisk historia. I en värld som alltmer kommer att påverkas av peak-oil och diverse andra pikar kan det bli nödvändigt att svänga tillbaka i riktning mot mer självförsörjning. Till det krävs en näringspolitik som är betydligt mer aktiv än att dels inte göra något och dels tro att krypande för spekulanter skulle ha något med företagsvänlighet att göra. Men i dataåldern kan produktion och distribution organiseras mer effektivt och demokratiskt än på 1600-talet.

För att ta USA igen: jag är inte säker på om jag har rätt, men en stor del av deras näringsliv som är kvar i landet är lokala etablissemang som inte är så stora, men som är kopplade till de där lokala bankerna som kraschar en efter en nu. Där är mycket av landets ekonomiska infrastruktur, och nu vittrar den sönder. Inte konstigt att privatkonsumtionen också vacklar. Det är dit, snarare än till smällfeta bonus-corporate-fat cats som USAmerikanska staten skulle skicka sina stödpengar.

Översatt till svenska förhållanden kanske det skulle betyda att vi skulle återuppliva gamla hederliga sparbanker och jordbrukskassor och se till att de kan stödja lokala aktiviteter som är samhällsnyttiga (vilket är något annat än kapitalistiska spekulanter).

En hel del i världsekonomin beror av vad kineserna hittar på. Enligt en sammanfattning är det stora grejor på gång i och med den tolfte femårsplanen som skall beslutas i början av mars. Det finns bubblor och sprickor i den enorma ekonomiska tillväxt som varit länge nu, och det är ledarna medvetna om. Planen är att gå över från exportdriven tillväxt till tillväxt som baseras på inhemsk konsumtion. Kommer det att påverka omvärlden? - Ja, det är mycket troligt, men kan man räkna ut hur? Kommer ett minskat kinesiskt exportöverskott  att hjälpa en sjuk västlig ekonomi? - Inte automatiskt, eftersom de västliga företag som säljer till Kina mycket väl kan ha sina fabriker och kontor där, och även omsätta sina vinster där. Det behöver alltså inte betyda ökad export från de gamla industriländerna till Kina. Däremot ökar handeln mellan Kina och andra nya framåt industriländer, bland annat med hjälp av rikhaltiga och billiga krediter. Kanske krediterna till utlandet är ett sätt att bli av med en del dollarreserver av tvivelaktigt framtida värde?

För att klara av den här omläggningen måste Kina bygga det som de gamla industristaterna nu försöker avveckla: omfattande sociala trygghetssystem. Sådana fanns i rudimentär form tidigare i Kina under Maos tid, men sedan kom "reformerna" som innebar att folk måste spara till allt för att försöka undvika att dess ekonomi krossades exempelvis vid sjukdom, arbetslöshet eller pensionering. Det privata sparandet har alltså ökat jämsides med den kinesiska exportboomen - man kan säga att de två sakerna hänger ihop. Man har låtit utlandet köpa det som man själv skulle ha kunnat köpa om man inte sparade så mycket. Nu måste regeringen få folk att spara mindre och konsumera mer av inhemsk produktion i stället. Det där med dyrt enskilt sparande i stället för offentliga billigare fonder är något som bör diskuteras även i vår del av världen.

Det är en mycket intressant utveckling: kommer kineserna att definitivt kunna återta ledningen som den ledande kraften inom ekonomi, kultur, vetenskap, teknologi ... allt medan ett alltmer konstigt och förvirrat babblande USA sjunker allt djupare i dyn (och tar oss med sig)? Det viktigaste är inte att Kina är störst - för det är man inte. Det viktiga är tendenserna, hur starka de är och åt vilket håll de drar. Och för att citera ett citat från gamle ordföranden Mao kan man säga att "östanvinden är starkare än västanvinden".