En förlåtande organisation

Man kan inte lyckas jämt. Det måste finnas marginaler för att göra fel, misstag, utan att man omedelbart blir slagen i skallen, utskälld och utställd i kylan. Denna sanning kan vi tänka på när vi läser i Aftonbladet om Mannen bakom Monas fiasko. Stefan Stern, 38, är mannen som påstås stå bakom den överenskommelse mellan SAP och MP som gjort väldigt många människor konfunderade och upprörda och nog mest varit till skada för Sahlin själv.

Stern är som bekant "stjärna" på tyska. Jag undrar om inte en och annan socialdemokrat muttrar något om att "den där Stern är verkligen inte någon stjärna". Aftonlövet räknar upp några av hans tidigare bravader.

...han har varit inblandad i fler misslyckanden

2008

Utrensningen

När Pär Nuder petades anklagades Stern för att ha läckt vilka andra s-toppar som var på väg att ryka. Sahlin försvarade honom och skickade ett brev till riksdagsledamöterna där hon förklarade att hon hade fullt förtroende för alla sina medarbetare.

2003

Ja till EMU

Stern var kommunikationschef i Ja till EMU-kampanjen inför folkomröstningen. Folkets nej var ett svidande nederlag.

2000

Telia

Med en jättelik reklamkampanj sålde Stern in folkaktien Telia både till medier och svenska folket. Bra klirr i kassan för staten, men usel pr för regeringen.

1999

EU-valet

Stern var presschef när socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Valdeltagandet var också rekordlågt.

1998

Valet

Socialdemokraterna tappade nära nio procent och blev beroende av stöd från två partier. Stern var presschef.

Jösses, inblandad i Rosengrens Telia-geschäft också, inte illa för en kille som dock ännu inte är lastgammal. Han har hunnit med en hel del under det gångna årtiondet.

Konstigt att ingen i SAP-hierarkin harklar sig lite diskret och säger något i stil med ... "jag är ju ingen vän av att helt brutalt såga folk och kasta ut dem på gatan, men är inte den här killen så att säga liiite jobbig med sina råd? Kan vi inte åtminstone se till att han hamnar på något ställe där man kan ha konstiga idéer utan att det blir en jäkla skräll av alltihop!? Snälla Mona, lyssna på rörelsen ... jaså, du struntar i rörelsen och lyssnar bara via dolda mikrofoner, du vill bara ha supporters som sitter på läktaren och hurrar för allt vad du gör ... jaså, ursäkta då Mona!"

Sälja statliga företag - nää?

Fackförbundet SEKO är förvisso part i målet när det diskuteras om statliga företag skall säljas, men det undersökning som det beställt och som det skrivs om i Dagens Nyheter idag visar nog ändå på hur stämningarna i landet är. Det råder ingen större entusiasm bland befolkningen i stort över att sälja ut. Och det lär knappast uppvägas av att (rikspukkot) Mats Odell är av annan mening.

Egentligen borde motståndet vara ännu större. Men det är naturligtvis socialdemokraternas fel igen. Inte bara att de just nu mest bedriver opposition genom att mumla utan genom att man historiskt har skött statliga företag just som statliga företag och inte folkets företag där folket kunde känna sig hemma.

Ibland verkar det som om SAP inte har begripit att är man störst så har man störst ansvar. I stället för att arbeta mot de positiva mål som organisationen hade (för länge sedan, den generationen är väl nästan borta nu) blev man en trött förvaltare som inte förstod att nya generationer krävde lite mer än bara trötta förvaltare. Brukssamhället försvann men mycket av dess mentalitet levde kvar i SAP. Nu kan många människor tänka själv och förstår att sanslösa utförsäljningar inte gynnar Sverige, men hade SAP skött sig hade kanske opinionen varit sådan att utförsäljningarna hade varit politiskt omöjliga.

Riktigt avgörande för om en organisation, ett företag, sköts bra är inte ägandeformen, även om den ofta kan spela en viktig roll. Det avgörande handlar om tre saker: bemanning, instruktioner och resurser. För offentligt ägda företag handlar "instruktioner" i grunden om demokrati, det är därför inskränkningar i det offentliga ägandet också inskränker demokratin. "Resurser" kan handla om hur mycket den demokratiska strukturen anser att det skall satsas i en viss verksamhet, eller vad man skall göra med dess eventuella intäkter. Detta demokratiska område demoleras av den nuvarande regeringen, men redan föregående var ju i farten (minns den dubiösa Teliahistorien, under Björn Rosengrens lysande ledning).

Med fel personal, icke ändamålsenliga regler för hur man skall arbeta, och otillräckligt med medel för att utföra arbetet kan inget företag skötas bra. Om det är brister i ett avseende kanske de kan upphävas genom styrka i ett annat (bra personal som använder skallen i stället för reglerna och trollar med de tillgångar man har, exempelvis). Är det fel överallt kommer verksamheten att gå på kryckor, och gäller det en offentlig institution kommer då kraven på försäljning som ett brev på (den privatiserade?) posten.