Ännu en av de gamle går bort

Den som gick med i Sveriges Kommunistiska Parti år 1941, när det nazistiska Tyskland stod på toppen och kunde slå till mot Sverige när som helst, saknade inte mod. Det kan man konstatera så här 75 år senare, och fråga hur många av C-H Hermanssons borgerliga belackare  som skulle ha visat samma mod. (Det fanns ju socialistiska/kommunistiska belackare också, som dock var av en annan kaliber.) Hur som helst, ännu en av de gamla har gått bort, med ett politiskt arv som går att diskutera. Men C-H Hermanssons böcker finns kvar för den som vill veta mer om svensk storfinans.

Vart tog revisionisterna vägen?

En liten historia från förr (påhittad)

Tänk en uppjagad diskussion mellan ett par politiskt intresserade ungdomar på vänsterkanten omkring 1970. Till slut drämmer den ene till med ett ilsket:

- Du är en galen revisionisthund!

Då blir den andra riktigt arg, ledsen, eller vad som helst, och svarar:

- Vadå, varför säger du det, jag är väl ingen revisionist heller!

Idag torde en diskussion av denna typ förefalla obegriplig. Det är ingen (vad jag vet i alla fall) som talar om revisionister eller revisionism längre. Man kan ta det som ett faktum helt enkelt: ord kommer och går. Men man kan ju fundera "varför?" också, vilket jag har gjort.

Eduard Bernstein, ärkerevisionist, 1850-1932

Revisionismens ursprung

Mannen på bilden, tysken Bernstein, brukar anges som revisionismens upphovsman. I det kejserliga Tyskland ägnade han sig åt att försöka göra om, revidera, marxismen till något annat och mer lättsmält i en situation där den socialistiska revolutionen inte verkade stå för dörren. Fast i stället för att helt vända sig bort från socialismen, vilket borde ha varit mer konsekvent, flyttade revisionisterna det socialistiska målet bort i en oerhört avlägsen framtid.

På så vis kunde de fortsätta att ha sina positioner i den socialistiska arbetarrörelsens olika grenar, de kunde vifta med några röda flaggor vid lämpliga tillfällen - men i praktiken var de integrerade i det borgerliga samhället. Detta var folk som talade om socialism ibland men som i praktiken inte gjorde något för den. Lenin skällde på Bernstein och hans meningsfränder så det dånade om det. (För den som undrar kan påpekas att Lenin tillhörde den icke-revisionistiska delen av den socialistiska rörelsen, den del som bland annat var emot att socialisterna skulle ställa upp för "Fosterlandet" under Första världskriget och slakta arbetarna i andra länder.)

Och så över till Sverige och nyare tider ...

Om vi hoppar fram till tiden för den tänkta diskussionen i inledningen så fanns de här tendenserna kvar även i Sverige för 35-40 år sedan. Hos socialdemokraterna var det väldigt svagt: socialismen stod kvar i partiprogrammet och det var lite röda fanor ibland, men annars ingenting.

Vänsterpartiet på den tiden hette Vänsterpartiet Kommunisterna och var några snäpp radikalare, men i praktiken hade man nog fallit för den revisionistiska lockelsen redan innan Andra världskrigets utbrott. Partiledare omkring 1970 var C-H Hermansson, och de unga revolutionärerna (som inte gillade revisionismen) kunde avfärda hans parti som "hermanssonrevisionisterna". Som revisionister försökte VPK-arna sitta på såväl den borgerliga som den socialistiska stolen samtidigt - men i praktiken satt de nog mest på den borgerliga. Och internationellt angreps "sovjetrevisionisterna" av den marxist-leninistiska rörelsen med Kina i spetsen. Inget dalt med avvikarna!

Och nu över till en samhällsvetenskaplig modell

Men sedan avtog kritiken. Dels kan det ha berott av att den revolutionära vågen från tidigt 70-tal ebbade ut, men det hände kanske något annat också. Och här tänkte jag göra min egen tolkning genom att hänvisa till Marx, Engels och Kommunistiska Manifestet.

Manifestet är ju en stridsskrift från 1847/1848 men råkar också innehålla en modell för hur samhällen utvecklas under historien. Skissartad är den förvisso, men kan användas.

Angående det borgerliga samhället så innehåller det mängder av olika grupper, men det sker en renodling med två tendenser som löper parallellt: dels sker en koncentration till motpolerna bourgeoisie och proletariat, dels kommer andra grupper (bönder, hantverkare etc) att orientera sig mot de två polerna eftersom de inte kan existera självständigt längre. Det är utvecklingen av samhällets produktiva bas som driver fram den här utvecklingen.

Med andra ord: mellanlägena rensas bort, extremerna finns kvar. Antingen bourgeoisie eller proletariat, inget annat! Bland mellanlägena kan man återfinna just revisionisterna, de som skulle sitta på två stolar samtidigt. Nu är det så långt mellan stolarna att inte ens den bredaste revisionistbak klarar av att överbrygga gapet - och så försvinner de! (Försvinner över till det borgerliga lägret där de hör hemma, förmodligen!) Den samhälleliga situationen som från slutet av 1800-talet och fram till senare delen av 1900-talet kunde skapa den revisionistiska strömningen finns det inte mycket kvar av längre, den dör bort, och därmed kan folk sluta skälla varandra för revisionism!

Om det här är en bra tolkning vet jag inte, men det är ett försök i alla fall!

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Streck i debatten (bildningsdebatten), 1915 skriver Nyhetstips #1, Anders_S skriver Ingen borgfred - öka istället kritiken, MJE skriver Stalingrad - skuggor som förföljer oss, andread0ria skriver Thatcherismen trettio år

Grattis på födelsedagen, Carl-Henrik

Grattis på nittioårsdagen, C-H Henriksson! Du har varit med länge och kämpat.

Det har inte alltid gått bra, det har varit med- och motgångar, men en sak bör påpekas: den som gick med i Sveriges Kommunistiska Parti, som du gjorde den 5 oktober 1941, var sannerligen ingen politisk lycksökare eller vindflöjel! För den som inte riktigt uppfattar detta hade det nazistiska Tyskland vunnit Andra världskriget vid den tiden. Tyskland hade segrat på kontinenten, England isolerat på sina öar, USA självisolerat på andra sidan Atlanten, den tyska armén verkade vara i läge att vinna kriget mot Sovjetunionen innan nyåret 1941. Men C-H gick med i SKP. Dessutom var han gift med en judisk kvinna vilket betydde dubbelt dödshot.

När C-H tog över efter Hagberg verkade SKP kunna vitaliseras men det lyckades inte något vidare. Jag antar att det var för stora skillnader mellan vänstersocialister av nyare typ och gamla arbetarkommunister samt unga revolutionärer för att det skulle lyckas att samtidigt förnya och hålla ihop partiet. C-H hade nog oturen att han var aktiv under fel period, när motsättningarna gjorde att rörelsen bara stod och stampade och varken kunde gå framåt eller bakåt. Den svenska vänstern lider ännu av det eländet.

C-H hade nog kunnat gå längre om han gjort som en del andra partikamrater: kommit på att han i själva verket var socialdemokrat och därmed kunnat göra karriär i SAP, kanske till och med blivit minister. - Men sådant gör väl inte hederligt folk? - Nä! Karriärism luktar, hur mycket deoderanter man än lägger på!