... gott om vänsterfolk som är mer intresserade av homosexuellas rättigheter, feminism och multikulturalism än klasskamp. I stället för att bekämpa orättvisor strävar man efter att orättvisorna ska fördelas mer rättvist inom det rådande systemet.
Det handlar alltså om en vänster som givit upp vänsteruppgifterna och i stället sysslar med frågor som är tämligen ofarliga för det borgerliga klassamhället. Jag tänkte haka på med några egna funderingar som jag haft ett tag, men som nu är läge att kläcka ur sig tror jag. Inga garantier för att jag har rätt, men så här tänker jag ...
Tage Erlander - svensk reformistDe läsare som är lite äldre minns kanske de livliga debatterna omkring 1970. Då förekom orden "reformist" och "revisionist" som tillmälen mot personer som inte var tillräckligt socialistiska. Ofta med rätta, får man nog säga. Här är lite historik. Den är verkligen inte komplett.
De första "revisionisterna" var personer som började peta på Marx' och Engels' ursprungliga idéer vid den tid den tyska socialdemokratin började bli en massorganisation och få politiskt inflytande. Man hade svårt att se hur det skulle gå att skapa socialism ur de förhållanden som rådde omkring sekelskiftet 1900. Folk som tysken Eduard Bernstein ville flytta det socialistiska målet in i en obestämd framtid och ägna sig åt lite dagskamp och reformer under tiden. Man kan säga att revisionism och reformism på den tiden var liknande företeelser. Reformisterna (som de svenska socialdemokraterna) kunde hävda att de gradvis, genom reformer av olika slag, skulle arbeta sig fram mot socialismen. När skulle man komma dit då? Det visste ingen!
På sätt och vis kan det ha stämt. I de högst utvecklade industriländerna växte visserligen arbetarklassen men inte förutsättningarna för att slå kapitalismen över ända. Kapitalismen själv utvecklades själv snabbt och framgångsrikt. Samtidigt blev i stället resultatet en numerärt stark men ideologiskt försvagad arbetarrörelse som misslyckades med att stoppa Första världskriget bland annat. Däremot uppstod ett skikt av byråkrater i arbetarorganisationerna som inte längre hade något intresse av militant kamp. Där fanns basen för de tidiga revisionisterna.
Efter ett bakslag under 1930-talet kunde kapitalismen åter ta enorma steg framåt, och verkade framåt 1990 ha vunnit en världsomspännande seger. Någonstans vid den tiden hade pratet om "reformister" och "revisionister" av någon anledning tystnat.
Eduard Bernstein - tysk revisionist
Under de debatter som jag inledningsvis nämnde var det ofta Vänsterpartiets föregångare som skälldes för revisionister. Nu handlade det inte om socialdemokrater som urartat (de fick heta "reformister" i stället) utan organisationer med eller utan kommunistisk etikett som visserligen viftade med röda fanor men ur den hårda vänsterns synpunkt var helt under isen. Internationellt tog det revolutionära Kina upp kampen mot "de moderna revisionisterna" i Sovjetunionen, men även den polemiken hade försvunnit några år efter Mao Zedongs död.
Vad är det som hänt? Varför hörs idag inga talkörer som skanderar "krossa revisionismen" eller "död åt reformismen"?
Jag har ett par teorier: för det första att reformism och revisionism i stort sett är samma sak och kan slås samman under etiketten "reformism".
För det andra att reformismen bygger på en dynamisk industriell kapitalism, och den typen av industrisamhälle har krympt rejält i de gamla industriländerna. De sociala skikt som stödde reformerna håller på att pensioneras bort nu. Inte nog med det: det finns inget utrymme för stora reformprojekt längre. De vilade på en bas av materiellt expansiv kapitalism som inte finns kvar. Man kan inte bygga reformprojekt på parasitär finanskapitalism. Var det inte Sahlin som skickades fram för att säga att "pengarna är slut"? I själva verket har det väl aldrig funnits så mycket pengar, men kapitalisterna var inte intresserade av någon reformpolitik längre, så då var det "slut". Och så fick vi socialdemokrater och vänsterpartister som blev mycket vilsna i tillvaron. Inget kvar att göra, utom att köra lite harmlös jämlikhet eller homofili.
Mona Ingeborg Sahlin - varken revisionist eller reformist, kanske bara trist?
Men även om äldre typer av industrikapitalism är på retur finns kapitalismen kvar, den tekniska och vetenskapliga revolutionen fortsätter, och det gör omfattande samhällsförändringar nödvändiga. När det inte fungerar med reformer längre återstår två alternativ: antingen bygga om samhället genom en revolutionär utveckling, eller se det falla ihop i ett barbariskt kaos.
Man kan inte skjuta sig fram till ett sådant ombygge (däremot kan våldsverkare med stora intressen i det nuvarande systemet ta till sådana metoder för att stoppa en omvandling). För den som följer det marxska schemat är det uppenbart att samhället själv kommer att tvinga fram ombygget, de rätta lösningarna kommer så att säga presentera sig själva och det gäller för de politiskt aktiva att "tolka tidens tecken".
Den svenska vänsterns tragedi är att den är mer intresserad av frågor av den typ som Pierre nämnde än att ta ett rejält grepp på grundläggande samhällsutveckling. Uttrycket "vetenskaplig socialism" är inte något man sysslar med. Och därmed får vi den absurda situation där Piratpartiet kan vara mera framtidsinriktat än Vänsterpartiet i vissa frågor, eller att Miljöpartiet kan ha bättre grepp på miljö- och resursfrågor. Om V och SAP inte skärper sig kan de snart vara bortsopade. Och under en mellanperiod kan väldigt otrevliga grupper tränga sig fram och få utrymme därför att vänstern mest är intresserad av sitt homo-filande och mindre av vanligt folks bekymmer.
Sammanfattningsvis (och med risk för upprepning): när reformismen kört slut på sina projekt kan den antingen dö bort i vanära eller gå vidare mot en ärorik revolution. Något annat ser jag inte. Gör du?
