Om att rösta

Jag är för att rösta. Rösträtten har inte kommit gratis. Den är en tillkämpad demokratisk rättighet, inte en gåva av någon snäll överklass. Snälla överklasser finns inte, särskilt inte om deras klassintressen hotas. Så där har vi problemet: även om överklassen i sin godhet låter dig lägga din röst på det ena eller andra partiet kan man räkna med att det hela tiden pågår rörelser för att oskadliggöra "olämpliga" valresultat. Vare sig det sker våldsamt, eller genom fifflande bakom kulisserna, så pågår dessa rörelser. Du tror att du röstar för en sak, men plötsligt så sker något annat ... . Vare sig det är en våldsam statskupp eller långsamt undergrävande arbete så blir resultatet detsamma. DU röstar, DE bestämmer. I alla fall så länge DU inte ser till att DE försvinner från sina maktpositioner.

Som jag skrev inledningsvis: jag är för att rösta (men inte med de argument som Aftonbladets krigshäxa drar). Men det finns ingen glädje i att rösta när politiken bara är en sörja där usla partier som enda argument kan kläcka ur sig att de andra ju är ännu värre. Men då säger ju de som är ännu värre att "det där som ni klagar på är så dåligt har ni ju själva gjort tidigare". Ungefär så är läget i Sverige idag om man ser till de partier som har en chans att ta sig in i Riksdagen. Vad göra? Rösta blankt, vägra rösta, rösta på någon som man vet inte har en chans att komma in i Riksdagen? En del hävdar att det är absolut nödvändigt att se till att Sverigedemokraterna inte kommer in i Riksdagen. Då kan man ju fundera över varför väljarna skall ta det ansvaret medan det politiska etablissemanget uppträder på ett sådant sätt att de mer eller mindre drar in SD i Riksdagen?

Bland smågrupper på vänsterkanten har några kläckt en lösning åtminstone för Stockholms lista till Riksdagen: man röstar på Vänsterpartiet och kryssar för Dror Feiler. Vad han har för kvalifikationer för att sitta på en politiskt vald post vet jag inte, förmågan som yrkespolitiker behöver ju inte följa med den rakryggade och modiga hållning han visat tidigare, men det kunde ju vara lustigt att få höra honom läsa lusen av någon israellakej i Riksdagen. Tja, det kanske är ett alternativ.

Vad det gäller lokalpolitiken i Stockholm kan man undra om det kommer till en ekonomisk krasch längre fram i och med att Nordin & Co. håller en lågskattelinje som finansieras med försäljning (till underpris) av gemensam egendom, ett magiskt trick för att temporärt hålla nere kommunalskatten. Det borde vara tillräckligt för att blåsa bort liberalgänget från Statshuset, men räcker tydligen inte. I alla fall inte för den officiella "oppositionen". Jag såg på Kommunistiska Partiets lokala listor att där fanns ett par undersköterskor som kandiderade. Det kanske kan behövas några människor som kan utföra under för att få rätsida på det som är skevt?

Politiken och den försvunna industripolitiken

Röstkortet kom igår. Finns det något att rösta på då, om man tänker sig en anständig framtid för Sverige? Notera att anständig framtid och framtid i största allmänhet inte behöver vara samma sak. För många år sedan skrev Jan Myrdal en skriftställning om att "pinka i valurnorna" som protest mot det politiska apspelet. Jag tycker det låter ohygienskt och otrevligt för valförrättarna. Andra metoder för att ta hand om det politiska eländet är nog mer rekommendabla. (Notera att vi förslappade medborgare är medskyldiga till eländet också, vi får inte automatiskt bättre politiker än vad vi förtjänar.)

Idag har Aftonlövet en ledare om den politiska oförmågan till ordentlig industripolitik i Sverige numera. (Vilket jag tror leder till att framtiden inte nödvändigtvis blir anständig utan bara kommer att rulla på i permanent utförsbacke mot konkursen.) Oförmågan gäller både regering och opposition (eller om vi skall säga: de som sitter i regering och de som inte gör det men skulle vilja göra det utan att skilja sig så mycket åt.) Men för socialdemokraterna är det särskilt allvarligt:

Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant, är tyst. Det är mycket småföretagande och tjänster, men väldigt ­lite branschprogram, innovationspolitik eller exportprogram.

Det är saker som jag själv varit inne på tidigare på bloggen:  exempelvis den fantasilöshet och handfallenhet som politiker-etablissemanget visade när den senaste krisen bröt ut och bland annat de gamla bilfabrikerna höll på att gå omkull. Om man inte kan göra så mycket mer än att med plågad stämma utropa att "staten ska inte göra bilar" har man inte mycket att komma med.

Där fanns produktiva resurser i form av människor och utrustning, men vad hade politikerna för visioner? - De som verkligen hade idéer var människor långt borta från maktens korridorer, de som vågade prata om förstatligande och alternativ produktion. Den politiska eliten kunde bara stå och se hjälplös ut. Man skulle möjligen kunna tänka sig att här finns en genomtänkt nyliberal ideologi: om inte staten ingriper så kommer marknaden automatiskt att justera resurserna på bästa sätt. Men jag tvivlar på det. Jag tror mer på handfallenhet.

I kommentarerna till mitt inlägg om "elektriska vägar" gissade jag att ett sådant projekt kan vara bra men ändå riskerar att haverera på grund av att ledande politikerna helt enkelt inte kan tänka i dessa banor. Aftonbladet skriver:

Där årets statsministerkandidater växte upp fanns knappast någon produktion att identifiera sig med.

Jag misstänker att Aftonbladet har rätt: de flesta politiker idag på hög nivå är broilers som inte sysslat med annat än politik sedan de gick med i något ungdomsförbund. De saknar helt enkelt de erfarenheter som tidigare generationer hade, när en murare eller lantarbetare kunde avancera ända upp till de högsta nivåerna i landet men ändå bar med sig kunskaper om hur det såg ut "där nere". Om dagens politiker har visioner handlar det mer om att "sätta Sverige på kartan" genom några upptåg som ger publicitet för dagen men sedan glöms direkt, inte genom långsiktiga påhittiga projekt. Vi lever i "attentatens och jubelfesternas tid", för att citera Strindberg.

Den äldre modellen - att staten förvaltar den offentliga sektorn och röjer scenen för den privata - verkar inte fungera längre.  "Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant" har blivit ännu ett parti för medelskikten medan industrin tas över av spekulationskapitalet. Det gamla partnerskapet där brukspatron och fackordförande gjorde upp finns inte längre. Den situationen har man inte lärt sig handskas med, vilket däremot regeringen gjort (trots att den är rejält tafflig och borde vara utslagen vid det här laget).

För socialdemokraterna är valet att antingen ge upp, eller bli offensiva och kräva att den ekonomiska demokratin genomförs i samband med en grundlig ombyggnad av Sverige som tjänar folkets flertal. För dagens sahlinare är valet lätt: ge upp, och ställ några mer eller mindre kufiska vallöften för medelskikten i stället. Inte undra på att partiet försvinner ut i marginalerna, med vänsterpartiet och LO hängande i rockskörten. Om vi får en politisk framtidsinriktad förnyelse värd namnet i Sverige lär det knappast komma från de där partierna. Vi får hoppas på sociala rörelser som kan trycka på utifrån, och att det blir någon fart på den verkliga vänstern. Jag såg att såväl Kommunistiska Partiet som Socialistiska Partiet manar att man skall rösta på Vänsterpartiet till riksdagen och på dem själva lokalt där de ställer upp. Det låter inte heller så jäkla offensivt.

Valaffisch av hemmagjort slag, fotograferad på Götgatan, Söder, Stockholm, i söndags. Om Vänsterpartiet generellt höll samma modiga linje som Dror Feiler (och Che Guevara) skulle det vara bra - men så bra är det ju inte.