Politiken och den försvunna industripolitiken

Röstkortet kom igår. Finns det något att rösta på då, om man tänker sig en anständig framtid för Sverige? Notera att anständig framtid och framtid i största allmänhet inte behöver vara samma sak. För många år sedan skrev Jan Myrdal en skriftställning om att "pinka i valurnorna" som protest mot det politiska apspelet. Jag tycker det låter ohygienskt och otrevligt för valförrättarna. Andra metoder för att ta hand om det politiska eländet är nog mer rekommendabla. (Notera att vi förslappade medborgare är medskyldiga till eländet också, vi får inte automatiskt bättre politiker än vad vi förtjänar.)

Idag har Aftonlövet en ledare om den politiska oförmågan till ordentlig industripolitik i Sverige numera. (Vilket jag tror leder till att framtiden inte nödvändigtvis blir anständig utan bara kommer att rulla på i permanent utförsbacke mot konkursen.) Oförmågan gäller både regering och opposition (eller om vi skall säga: de som sitter i regering och de som inte gör det men skulle vilja göra det utan att skilja sig så mycket åt.) Men för socialdemokraterna är det särskilt allvarligt:

Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant, är tyst. Det är mycket småföretagande och tjänster, men väldigt ­lite branschprogram, innovationspolitik eller exportprogram.

Det är saker som jag själv varit inne på tidigare på bloggen:  exempelvis den fantasilöshet och handfallenhet som politiker-etablissemanget visade när den senaste krisen bröt ut och bland annat de gamla bilfabrikerna höll på att gå omkull. Om man inte kan göra så mycket mer än att med plågad stämma utropa att "staten ska inte göra bilar" har man inte mycket att komma med.

Där fanns produktiva resurser i form av människor och utrustning, men vad hade politikerna för visioner? - De som verkligen hade idéer var människor långt borta från maktens korridorer, de som vågade prata om förstatligande och alternativ produktion. Den politiska eliten kunde bara stå och se hjälplös ut. Man skulle möjligen kunna tänka sig att här finns en genomtänkt nyliberal ideologi: om inte staten ingriper så kommer marknaden automatiskt att justera resurserna på bästa sätt. Men jag tvivlar på det. Jag tror mer på handfallenhet.

I kommentarerna till mitt inlägg om "elektriska vägar" gissade jag att ett sådant projekt kan vara bra men ändå riskerar att haverera på grund av att ledande politikerna helt enkelt inte kan tänka i dessa banor. Aftonbladet skriver:

Där årets statsministerkandidater växte upp fanns knappast någon produktion att identifiera sig med.

Jag misstänker att Aftonbladet har rätt: de flesta politiker idag på hög nivå är broilers som inte sysslat med annat än politik sedan de gick med i något ungdomsförbund. De saknar helt enkelt de erfarenheter som tidigare generationer hade, när en murare eller lantarbetare kunde avancera ända upp till de högsta nivåerna i landet men ändå bar med sig kunskaper om hur det såg ut "där nere". Om dagens politiker har visioner handlar det mer om att "sätta Sverige på kartan" genom några upptåg som ger publicitet för dagen men sedan glöms direkt, inte genom långsiktiga påhittiga projekt. Vi lever i "attentatens och jubelfesternas tid", för att citera Strindberg.

Den äldre modellen - att staten förvaltar den offentliga sektorn och röjer scenen för den privata - verkar inte fungera längre.  "Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant" har blivit ännu ett parti för medelskikten medan industrin tas över av spekulationskapitalet. Det gamla partnerskapet där brukspatron och fackordförande gjorde upp finns inte längre. Den situationen har man inte lärt sig handskas med, vilket däremot regeringen gjort (trots att den är rejält tafflig och borde vara utslagen vid det här laget).

För socialdemokraterna är valet att antingen ge upp, eller bli offensiva och kräva att den ekonomiska demokratin genomförs i samband med en grundlig ombyggnad av Sverige som tjänar folkets flertal. För dagens sahlinare är valet lätt: ge upp, och ställ några mer eller mindre kufiska vallöften för medelskikten i stället. Inte undra på att partiet försvinner ut i marginalerna, med vänsterpartiet och LO hängande i rockskörten. Om vi får en politisk framtidsinriktad förnyelse värd namnet i Sverige lär det knappast komma från de där partierna. Vi får hoppas på sociala rörelser som kan trycka på utifrån, och att det blir någon fart på den verkliga vänstern. Jag såg att såväl Kommunistiska Partiet som Socialistiska Partiet manar att man skall rösta på Vänsterpartiet till riksdagen och på dem själva lokalt där de ställer upp. Det låter inte heller så jäkla offensivt.

Valaffisch av hemmagjort slag, fotograferad på Götgatan, Söder, Stockholm, i söndags. Om Vänsterpartiet generellt höll samma modiga linje som Dror Feiler (och Che Guevara) skulle det vara bra - men så bra är det ju inte.

"Socialisme på dagsordenen"

Socialismen på dagordningen är en rubrik i danska radikala Arbejderen, och det är ett citat från ledaren för det grekiska kommunistpartiet KKE. Partiets synpunkter är att det inte räcker med motståndskamp, man måste gå vidare mot ett nytt system (jo, det här citatet är på danska, men du klarar säkert av att läsa det):

»Tiden er kommet til at lade en social folkefront for politisk handling og masseaktion tage form, tage tydeligt form, udviklet fra de eksisterende militante kræfter, som skal forøges,« skriver KKE i sit forslag.

Folkefronten skal ikke nøjes med at slå nedskæringsdiktaterne tilbage. Målet er at ændre styrkeforholdet radikalt og skabe en situation, hvor folket tager den politiske magt med et helt nyt system med direkte valg og den økonomiske magt ved at nationalisere monopolernes ejendom og kollektiviseren resten af økonomien.

Nu är det intressant att veta hur KKE mer praktiskt tänker gå till väga och om man har några planer för framtiden. I ett dokument från 12 maj, KKE’s proposal -Solution for the crisis, skriver partiets generalsekreterare om bildandet av en folkfront med ett val:

This front has one choice, creative and realistic. To strengthen the alternative proposal for people’s power and a people’s economy having as key slogan, the socialization of the monopolies, the formation of popular cooperatives in sectors where socialization is not possible, nationwide planning with workers’ people’s control from the bottom up.

Nå, socialister brukar vara bra på att analysera dagens problem och ropa "upp till kamp", men hur ser förslaget ut. Till att börja med säger man att Grekland har en tillräckligt utvecklad ekonomisk bas för att kunna gå vidare:

Greek has a satisfactory level of the concentration of production, the means of production, a trade network, and a specific level of development in modern technology. It has a large, experienced labour force, with an improved educational level and specialization in comparison to the past, a large labour force in science.

It has valuable natural wealth-producing resources, important reserves of mineral wealth, which are an advantage in industrial production and the production of consumer goods.

It has the great advantage that it can ensure sufficient food supplies for people’s needs as well as for external trade. It has capabilities in the production of modern products, machinery, tools and appliances.

Därför har man ett val, att göra om den föråldrade ekonomiska basen och därmed den politiska överbyggnaden:

The choice is one: a change in the historically outdated social relations of ownership that determine the political system as well and concern the basic and concentrated means of production in the following areas: energy, telecommunications, mineral wealth, mining, industry, water supply, transportation.

Socialization of the banking system, the system of extraction, conveyance and management of natural resources; external trade, a centralized network of internal trade; housing for the people, research and the democratic provision of information to the people.

För delar av ekonomin som inte passar in i storskalig samhällsägd ekonomi tänker man sig kooperativ som ändå har en anknytning till central planering:

We estimate that there may be areas that will not be included in complete, nationwide, universal socialization. Complementing the socialized sector, a sector for the productive cooperatives in small-level agriculture may be formed, of small businesses in branches where concentration is low. Their participation in cooperatives will be understood as a beneficial choice, based on experience that exists from the monopoly ring.

The socialized as well as the cooperative sectors, production and distribution as a whole must be included in a centralized, national economic mechanism of planning and administration so that all of the means of production and the labour force can be mobilized, so that every possible form of international economic cooperation can be utilized based on mutual benefit. Domestic production will be protected and the interests of the workers will be protected from any possible consequences that arise from the needs of external trade.

Man förespråkar alltså central planering, men utan att gå in på praktiska detaljer - man får väl tänka sig många datorer i alla fall:

Central planning is necessary in order to formulate strategic goals and choices, in order to prioritize branches and sectors, to determine where greater forces and means will be concentrated. The materialization of programming demands distribution by branch and area, and first of all, workers’ control of administration in every production unit and service, in every administrative organ.

För att klara av detta måste det finnas en regering som är folkmaktens organ, för att ta hand om folkets behov och se till att produktivkrafterna utvecklas:

The government as an organ of people’s power will be obliged to ensure the participation of the people in this completely new, totally unknown task, to support the people’s movement, to support and to be monitored by that within new institutions of workers’ and social control.

The centrally planned development of society is a need that stems from today’s demands, first of all the demands of mankind which is the primary productive force. The need to satisfy the wide-ranging modern needs of the working people, the need for the means of production to develop, for science and technology to develop for the benefit of the people, make central planning a vital necessity.

Man vill ha handel och annat utbyte som baseras på ömsesidigt intresse, däremot (och detta måste låta hotfullt för alla lånehajar och skattefuskare) kommer man att granska den offentliga skuldsättningen:

People’s power promotes intrastate commercial agreements and exchanges, agreements for the utilization of techno-knowledge based on mutual interest.

The public debt will be re-examined under people’s power with the main criteria being the interests of the people.

At the very beginning, people’s power will have to confront an organized internal and international reaction. The EU and NATO, the agreements with the USA, do not leave much room for maneuvering by EU member countries.

Ibland sägs det att vänstern i det kontinentala Europa är EU-positivt, till skillnad mot skandinaverna. Men KKE anser att det är oundvikligt att går ur:

The solution to this problem by withdrawal from the EU is inevitable with the aim a self-reliant, popular development and cooperation that is in the interest of the people.

Men det finns ändå sympatiskt inställda krafter inom EU-parlamentet. I ett upprop som citeras hos Svensson (komplett, på engelska här) manar ett antal ledamöter av vänstern inom parlamentet (däribland Eva-Britt Svensson, svenska Vänsterpartiet) till sympatiåtgärder för grekerna.

Utvecklingen är utomordentligt intressant. Kapitalets allt aggressivare sparkar mot bland annat Europas folk har inte gjort alla mer rädda och eftergivna och beredda att överlämna allt vad de har för att slippa bli ihjälsparkade - i stället blir motrörelserna kraftfullare och formulerar sina alternativ. Och det borde inte vara så svårt i dagens Europa. För hur kan man motivera att smågrupper av spekulanter skall tillåtas plundra den absoluta folkmajoriteten? Vad har de olika ländernas alltmer parasitära överklasser för existensberättigande? Hur länge kan de sitta kvar när folken upptäcker att de inte behövs?

Vi har något som faktiskt påminner om en revolutionär situation: två klasser står mot varandra och ingen vill ha det som tidigare. Motsättningarna är så stora att de inte går att lösa inom det nuvarande systemet (däremot kan de fortleva på grund av att överklassen har tvångsmedel för att se till att ingen verklig lösning sker). Men eftersom överklassen är den onödiga och underklassen den nödvändiga klassen kan historien bara sluta på ett sätt, sett långsiktigt.

Nu är det Grekland som är brännpunkten mellan kapital och arbete. Där var det militärkupp 1967, en skam för Europa och för det NATO som påstod sig vara "demokratins försvarare" men som gladeligen accepterade diktarorer och diktaturer i sina led. Undrar om någon sitter och planerar en ny kupp nu? I borgerliga media skulle detta säkert välkomnas - för grekerna är ju bara en samling fuskare och latmaskar, eller hur?

Nytt paradigm?

Den gamle (bokstavligen!) historikern Eric Hobsbawn skrev ungefär att Första världskriget gjorde att folk upptäckte att staten kunde göra en massa saker som den inte hade gjort förut. Före kriget hade de européiska statsapparaterna inte varit särskilt stora och människorna hade i stor utsträckning fått reda sig själva. Det kunde nog vara ganska svårt i skarven mellan ett sönderfallande jordbrukssamhälle och ett nyfött industri-dito.

Staten hade en krigsmakt och en civil administration som i allmänhet inte var särskilt stor. Men under kriget blev staterna tvungna att mer och mer planera hela sin ekonomi för att kunna klara av ett krig som var totalt. Den reellt genomförda planekonomin har sina rötter i krigsekonomierna 1914-1918. Man kanske kan tala om ett paradigmskifte, ett nytt sätt att se verkligheten.

Under den första korta och häftiga krisen efter kriget kanske det här idébytet inte märktes så mycket, men när den stora och långvariga trettiotalskrisen bröt loss växte kraven att staten skulle gripa in. Folk tyckte väl i allmänhet inte att det var en god idé att patienten dog medan nationalekonomernas långsiktiga "självläkande krafter" misslyckades med att rädda sjuklingen. "På lång sikt är vi alla döda" påpekade lord Keynes. Och världskriget hade ju visat att staten kunde när den ville. Och därmed kunde vi få ett nytt paradigm, ett nytt sätt att tänka. Den moderna välfärdsstaten växte fram ur ruinerna av kris och krig.

Nu är vi där igen. Jag tänkte på det här när jag läste en HuffPost-artikel som hävdar att det kommer ett nytt paradigm efter de statliga räddningsaktionerna till banker och industrier. Hur långt författaren har rätt i att det blivit ett nytt paradigm undandrar sig min bedömning, men det är otvivelaktigt så att det skett en snabb ändring i vad som anses vara gångbart inom ekonomin bara på några månaders tid. Han resonerar så här:

There is no longer the mask of calling something a "private" company. We have finally acknowledged the interlinked and interdependent nature of our economy in which many kinds of large companies play crucial roles. These components of our economy are resources that affect us to such a degree that they are public resources. They just are. When they affect all of us to the degree they do, so that when the crisis arrives we step in and exert the necessary control and provide the necessary backing, it demonstrates that they are in fact too important to us to allow them to fail. By the fact of these massive bailouts the mask has been removed.

Avslutningen skulle ha kunnat komma från en socialdemokrat på vänsterkanten kanske för två-tre generationer sedan:

When a company grows up, it is a public resource. "Too big to fail" means public resource by definition.

"Branschen är mogen för socialisering" hade nog socialdemokraten sagt. Idag säger han väl inte "flaska" ens (dricker möjligen ur den och gråter över sin röda ungdom). Och direktörerna sitter väl och hoppas på bättre tider igen så att de på sedvanligt manér kan glömma bort vem som nyss räddade skinnet på dem. Men tänk om det inte går så den här gången? Årtusendet är åtta år gammalt, det här är den andra stora krisen under den tiden, och vad händer när den tredje bryter loss? Under tiden kan vi ju fundera på termen "socialisering". Det brukar tas som en synonym till förstatligande, men samhället är mycket mer än staten och skulle bland annat kunna innehålla en rejäl dos demokrati.

Den stora banksvindeln

Jag är så gammal att jag kommer ihåg vad som hände förr i tiden (har jag inte kommit med den plattityden tidigare, förresten ...?). Ta det där med SSU exempelvis. Om vi går tillbaka ungefär fyrtio år krävde SSU varje gång man hade kongress att bankerna skulle socialiseras. Och sedan blev det inget mer med det. De hade fått vifta med en radikal vimpel en stund och kanske fått någon upprörd borgerlig kommentar, och så kunde Gunnar Sträng ("kapitalets dräng") fortsätta med den gamla vanliga politiken. Då bör man komma ihåg att på den tiden var bankernas verksamhet mycket mer reglerade än vad de är nu.

Nu skriver Dagens Dumheter att det kommit kritik mot bankernas höga vinster. En gammal socialdemokratisk minister yttrar missnöje. "Dålig konkurrens" sägs det. Om man nu skulle tala i gamla socialdemokratiska termer är branschen "mogen för socialisering". Det är oligopol, det driver upp vinsterna och man kan inte realistiskt gå tillbaka till otaliga småbanker. Varför då vänta? Slå ihop hela klabbet till en storbank under demokratisk kontroll.

Man skulle kunna tänka sig att SSU, som håller kongress snart igen, skulle höja socialiseringens stora röda banér. Av detta syns intet på deras hemsida, men den verkar inte uppdateras nu på grund av semester. Men när jag tittade runt på hemsidan verkar sådana här konkreta förslag inte vara det man vill syssla med. Termer som "socialisering" hittade jag inte. Däremot många vackra fraser av snömoskaraktär. - För några år sedan råkade jag stöta på tösen som eventuellt kan bli SSU:s nya ordförande. Fick väl inte något intryck av att det var en person som klättrade på väggarna och gnisslade tänder i iver att störta den perfida kapitalismen.

Ett vänsteralternativ till förstatligande kunde vara att ta "konkurrensen" på allvar, kräva att det startas en offentlig bank som håller sådana räntor och annan service att den slår ut privatnissarna. Vad man än gör kunde eventuellt gny från EU kontras med att det här är samhällsviktig verksamhet som kräver rejäl offentlig kontroll. Eller helt enkelt strunta i vad EU säger - vi är väl stora starka svenska karlar som man inte puffar omkring hur som helst, eller hur?

Gamla tider var det ja - minns att jag hade funderingar på att gå med i SSU i mitten av 60-talet, men det blev inget med det. Hade jag gjort det hade det väl blivit livstidsmedlemskap, tillsammans med Kjell Olof Fäldt och andra framtidshopp. Nå, man blev tvungen att rensa medlemsregistren för ett par år sedan, och efter det var man så få i SSU (4000 har jag för mig) att Tage G Pettersson kallade organisationen för "sekt".