Idag har Aftonlövet en ledare om den politiska oförmågan till ordentlig industripolitik i Sverige numera. (Vilket jag tror leder till att framtiden inte nödvändigtvis blir anständig utan bara kommer att rulla på i permanent utförsbacke mot konkursen.) Oförmågan gäller både regering och opposition (eller om vi skall säga: de som sitter i regering och de som inte gör det men skulle vilja göra det utan att skilja sig så mycket åt.) Men för socialdemokraterna är det särskilt allvarligt:
Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant, är tyst. Det är mycket småföretagande och tjänster, men väldigt lite branschprogram, innovationspolitik eller exportprogram.
Det är saker som jag själv varit inne på tidigare på bloggen: exempelvis den fantasilöshet och handfallenhet som politiker-etablissemanget visade när den senaste krisen bröt ut och bland annat de gamla bilfabrikerna höll på att gå omkull. Om man inte kan göra så mycket mer än att med plågad stämma utropa att "staten ska inte göra bilar" har man inte mycket att komma med.
Där fanns produktiva resurser i form av människor och utrustning, men vad hade politikerna för visioner? - De som verkligen hade idéer var människor långt borta från maktens korridorer, de som vågade prata om förstatligande och alternativ produktion. Den politiska eliten kunde bara stå och se hjälplös ut. Man skulle möjligen kunna tänka sig att här finns en genomtänkt nyliberal ideologi: om inte staten ingriper så kommer marknaden automatiskt att justera resurserna på bästa sätt. Men jag tvivlar på det. Jag tror mer på handfallenhet.
I kommentarerna till mitt inlägg om "elektriska vägar" gissade jag att ett sådant projekt kan vara bra men ändå riskerar att haverera på grund av att ledande politikerna helt enkelt inte kan tänka i dessa banor. Aftonbladet skriver:
Där årets statsministerkandidater växte upp fanns knappast någon produktion att identifiera sig med.
Jag misstänker att Aftonbladet har rätt: de flesta politiker idag på hög nivå är broilers som inte sysslat med annat än politik sedan de gick med i något ungdomsförbund. De saknar helt enkelt de erfarenheter som tidigare generationer hade, när en murare eller lantarbetare kunde avancera ända upp till de högsta nivåerna i landet men ändå bar med sig kunskaper om hur det såg ut "där nere". Om dagens politiker har visioner handlar det mer om att "sätta Sverige på kartan" genom några upptåg som ger publicitet för dagen men sedan glöms direkt, inte genom långsiktiga påhittiga projekt. Vi lever i "attentatens och jubelfesternas tid", för att citera Strindberg.
Den äldre modellen - att staten förvaltar den offentliga sektorn och röjer scenen för den privata - verkar inte fungera längre. "Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant" har blivit ännu ett parti för medelskikten medan industrin tas över av spekulationskapitalet. Det gamla partnerskapet där brukspatron och fackordförande gjorde upp finns inte längre. Den situationen har man inte lärt sig handskas med, vilket däremot regeringen gjort (trots att den är rejält tafflig och borde vara utslagen vid det här laget).
För socialdemokraterna är valet att antingen ge upp, eller bli offensiva och kräva att den ekonomiska demokratin genomförs i samband med en grundlig ombyggnad av Sverige som tjänar folkets flertal. För dagens sahlinare är valet lätt: ge upp, och ställ några mer eller mindre kufiska vallöften för medelskikten i stället. Inte undra på att partiet försvinner ut i marginalerna, med vänsterpartiet och LO hängande i rockskörten. Om vi får en politisk framtidsinriktad förnyelse värd namnet i Sverige lär det knappast komma från de där partierna. Vi får hoppas på sociala rörelser som kan trycka på utifrån, och att det blir någon fart på den verkliga vänstern. Jag såg att såväl Kommunistiska Partiet som Socialistiska Partiet manar att man skall rösta på Vänsterpartiet till riksdagen och på dem själva lokalt där de ställer upp. Det låter inte heller så jäkla offensivt.
 |
| Valaffisch av hemmagjort slag, fotograferad på Götgatan, Söder, Stockholm, i söndags. Om Vänsterpartiet generellt höll samma modiga linje som Dror Feiler (och Che Guevara) skulle det vara bra - men så bra är det ju inte. |
9 kommentarer:
Nu har jag ännu inte läst Ab artikeln men citatet :
"Det är mycket småföretagande och tjänster, men väldigt lite branschprogram, innovationspolitik eller exportprogram."
Första delen är en "sanning" med modifikation, de "arma" småföretagarna har alltid haft många "vänner" inom politiken och inte minst inom "Svenskt Näringsliv" (vilket otroligt korkat namn på en organisation, inge vettig akronym kan man få till och skriver man hela namnet vet man inte om det är organisationen eller den generella betydelsen som avses) som ger läpparnas bekännelse till småföretagen men som sen tillsammans driver en politik som är extremt storföretagsvänlig och missgynnar de små.
Andra delen kan man vara lite tveksam till om det är just så mans ska attackera problemet, vad behöver och vad är bäst för medborgarna och landet. Är det förnuftigt att politiskt överstyra alla branscher? Man kan se behov inom stora behov, energiförsörjning och liknande, hur vi nyttjar de naturresurser vi har. Och inte minst att vi försöker få till att vidareförädling av dessa sker här och att vi inte bara skeppar iväg råmateriel, det är alltid högre upp i kedjan där kunskap är avgörande som de stora vinsterna görs. Men i mycket annat är nog det primära att ekonomin är så väl fungerande att olika branscher själv kan utveckla sig. Att ständigt strama åt köpkraften på hemmamarknaden som vi gjort de senaste 30 åren ger inte stort utrymme för olika branscher och inte minst för små att bli stora.
När vi och andra industriländer utvecklades insåg man att inom en del områden som t.ex. järnväg, tele, elförsörjning att marknaden inte var effektiv nog utan man gick in och tog nationell kontroll och styrning över dessa områden för att styra upp det hela. Alla gjorde det inte offentligt men styrningen var så hård att det inte var någon större real skillnad. I dag verkar den samhällsynen ha försvunnit från våra makthavares föreställningsvärld. 30 år av nyliberalt ideologiskt nonsens kan göra vem som helst bakom flötet.
"Jag såg att såväl Kommunistiska Partiet som Socialistiska Partiet manar att man skall rösta på Vänsterpartiet till riksdagen ..."
Det ger ju intrycket av att det mer är en hobbygrej för att fylla fritiden med något trevlig sysselsättning och förmodat meningsfullt än seriöst menande politisk rörelse. De har väl sagt samma sak sen lång tid tillbaks.
Det tar lång tid att komma över 4% spärren, det kräver tålmodigt och långsiktigt arbete, om man hela tiden säger till potentiella väljare att det inte ska kasta bort sin röst på vårt parti lär man aldrig komma över. Mp, Kd och nu förmodligen Sd hade aldrig kommit över 4% om de agerat så. Gudrun säger att folk ska rösta på F!, "det finns inga bortkastade röster i en demokrati" säger hon.
Här har Erik Reinert mycket att ge - se how rich countries got rich - and why poor countries stay poor, eller den norska kortupplagan Global økonomi, http://www.spartacus.no/index.php?ID=Forfatter&counter=235. Han drar en mycket skarp linje - inte mellan höger och vänster i politiken, utan mellan att ha en industripolitik och att låta de liberala flosklerna styra.
Men ett problem är väl också att den svenska staten genom Maastrichtfördraget är förbjudet att idka industripolitik. Det är i alla fall vad Samir Amin påstår - se http://www.monthlyreview.org/1206amin.php. Och ännu värre blir det då även EU är förbjudet att idka industripolitik.
Det blir de liberala flosklerna som styr. Sånt som inte ens USA tar på allvar, de håller sig trots allt med en industripolitik i den mån det behövs för deras militära behov.
När det pratas om "småföretagare" hos SAP och V får jag en vision av en pajsare som tillfälligt har haft F-skattesedel medan han konstruerat hemsidor, eller åkt runt och hållit föredrag som Sahlin. Det känns inte så tungviktigt alltså, ungefär som när liberala "företagsexperter" är inne och skriker på nätet och man nästan undrar om de har nappen kvar i munnen. Sverige har ju byggt välståndet på stora enheter. Att konsekvent i stället elda på med företag vars enda kännetecken är att de är små är en säker väg till ekonomisk tillbakagång. Varje företag måste värderas efter sina egna starka och svaga sidor. Det enda man kan säga om småföretag är ju att de är små!
Branschpolitik behövs ibland, ibland inte - det är samma sak där: man måste göra bedömningar.
Idag tycks de flesta svenska revolutionärerna befinna sig ungefär där socialdemokraternas vänsterflygel fanns för fyrtio år sedan, och bättre kan man ju faktiskt kräva.
Jaja, jag får väl läsa Reinert (någon gång i en obestämd framtid). Vad det gäller EU så antar jag att det handlar om att stater inte får ge bidrag till industrier så att det kan uppfattas som någon slags subventioner som snedvrider konkurrensen.
"Där fanns produktiva resurser i form av människor och utrustning, men vad hade politikerna för visioner?"
Det är väl just poängen? Avsaknaden av visioner och handlingskraft gör väl att dom är politiker istället för företagare?
Eldorado
Nja, håller inte riktigt med om man tar det generellt. Hade vi första sorteringen av politiker och första sorteringen av företagsledare skulle det nog inte vara så svårt med goda ideer och visioner av hållbart slag, men nu verkar det vara ungefär som att "skit flyter" på de flesta håll, medan de goda existenserna försvinner någonstans under ytan.
Men för Ny demokrati gick det snabbt att komma under 4%-spärren.
Jag hoppas på SD 3,9 %, C 3,9 % och KD 3,9 %...
"Vad det gäller EU så antar jag att det handlar om att stater inte får ge bidrag till industrier så att det kan uppfattas som någon slags subventioner som snedvrider konkurrensen." - Ja just det. Men den perfekta konkurrensen är som någon sorts värmedöd - vi blir utfattiga allihop. Industripolitik består ju i att, av politiska skäl, satsa på det som ger något.
Kjell, tänk om ALLA partier får 3,9% (utom De Blygas Parti som naturligtvis aldrig kommer att visa sig i Riksdagen) - då slipper man dem.
Jan, det där är en observation som är värd en egen bloggpost: jag får fundera på om jag kan utveckla några tankar där!
Du får tankarna till skänks av Erik Reinert. Läs gärna, det är ingen möda, något så roligt har jag inte läst sen jag läste Stephen Potters böcker om hur akademiker gör för att flyta ovanpå.
Skicka en kommentar