... som urholkar stenen. Här är ett par exempel:
The Arabist citerar uppgifter om en intern kamp i Californien om en plats för demokraterna i USA:s kongress. Sittande delegat är en av de värre Israelsvärmarna i USA:s kongress. Utmanaren är verkligen våghalsig, hon ifrågasätter vem som den sittande delegaten företräder, men lovar själv att stå för folket i sitt eget valdistrikt och för USA:s intressen, inte verka för en högerfraktion i en utländsk regering. Är detta ren våghalsighet, eller faktiskt en kall bedömning av att väljarna i ett distrikt i Californien inte längre köper en politik som låter israeliska intressen väga tyngre än USA:s egna bekymmer?
En annan historia från Californien kan man läsa om hos Det Progressiva USA. Det har uppstått svåra motsättningar på en judisk filmfestival i Californien på grund av en film om den USamerikanska fredsaktivisten Rachel Corrie som dödades av en israelisk husförstörarmaskin. Ännu värre var det tydligen för vissa kretsar att Corries mor inbjöds att tala i samband med filmvisningen. Jag antar att upprördheten måste orsaka ett och annat höjt ögonbryn hos allmänheten.
Det här verkar som småsaker i det stora hela. Men droppen urholkar stenen. Eller en annan liknelse: en liten sten som rullar nerför en sluttning kan dra med sig ett helt skred. Kan man gissa att det finns mängder av människor bara i USA som känner sig trampade på tårna av pro-israelerna och väntar på en chans att slå tillbaka när det känns ofarligt? Exempelvis bland politikerna på Capitol Hill?
1956 var det inga problem för president Eisenhower att dra undan mattan under fötterna på de israeliska politikerna och militärerna när de uppträdde på ett sätt som kunde vara skadligt för USA. Att USA skulle vara en slav bunden till den israeliska triumfvagnen (eller fjättrad till masten på den sjunkande israeliska skutan) är en felsyn. Kommer Obama att göra en "Eisenhower"? Eller är han fullt sysselsatt med att sjunka ner i det bushistiska träsket?
Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Ett definitivt sätt att bli av med chefen, Kristoffer Ejnermark skriver Var Sovjetunionen kapitalistisk? del 2, Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Visar inlägg med etikett Dwight D. Eisenhower. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dwight D. Eisenhower. Visa alla inlägg
söndag 26 juli 2009
onsdag 25 februari 2009
Nya sprickor mellan Israel och USA?
Den rödgröna oppositionen gör något vettigt ibland. Nu har den skrivit till regeringen och krävt att isoleringen av Gaza och Hamas hävs och för hårdare press på Israel.
I och för sig innehåller dokumentet konstigheter av typen att Hamas skall erkänna Israel (har man inte redan i praktiken gjort det, och Hamas är faktiskt ingen stat vilket bör beaktas eftersom det är stater som erkänner varandra) och det finns inga synpunkter på att palestinierna har en president vars mandatperiod har gått ut - men det är steg i rätt riktning i alla fall. Att Hamas fungerar som en motståndsrörelse i ett ockuperat land och ingriper mot misstänkta samarbetsmän har man också svårt att förstå.
Hur är det med den andra sidan av fronten? Det förefaller som om israelerna håller på att gräva ner sig i ett hål och isolera sig från viktiga delar av omvärlden. 78 procent av de röstande judarna i USA uppges ha lagt sin röst för Obama vilket får sägas vara en antirasistisk markering av betydelse. I Israel röstade däremot större delen av valmanskåren på partier med annan inställning. En del ser detta som en splittring mellan de två huvudgrupperna av judar: de i Israel och de i USA.
Jag har alltid varit skeptisk mot pratet om att "judarna" (vad det nu är för ena) "styr USA:s utrikespolitik". De är inte så många att de av egen kraft kan rösta in eller bort israelvänliga kandidater. Dessutom luktar det kollektiv skuldbeläggning, och sådant är otrevligt. Däremot är det möjligt att judarna i USA använts som ursäkt för USA:s egen dagordning.
Så länge Israel har kunnat fungera som USA:s nyttiga gendarm i östra Medelhavsområdet har larmande israeliska påtryckningsgrupper tolererats (men 1956 fick de en spark i ändan av Eisenhower). När israelerna numera gör sig alltmer omöjliga genom politisk extremism och militär klantighet är det tänkbart att USA formulerar om sin politik. I dagens värld är det opraktiskt att hålla sig med underhuggare som kan jämföras med de gamla rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia.
USA kan ju också bättra på den egna trasiga budgeten genom att dra ner på bidragen till Israel och andra regimer i området. Officiellt behöver inte Washington spola israelerna, men i praktiken kan de nog göra en hel del saker som är mycket skadliga för den sionistiska staten. Om judar i USA och övriga delar av världen känner mindre samhörighet med extremisterna i Israel underlättas en sådan politik.
I och för sig innehåller dokumentet konstigheter av typen att Hamas skall erkänna Israel (har man inte redan i praktiken gjort det, och Hamas är faktiskt ingen stat vilket bör beaktas eftersom det är stater som erkänner varandra) och det finns inga synpunkter på att palestinierna har en president vars mandatperiod har gått ut - men det är steg i rätt riktning i alla fall. Att Hamas fungerar som en motståndsrörelse i ett ockuperat land och ingriper mot misstänkta samarbetsmän har man också svårt att förstå.
***
Hur är det med den andra sidan av fronten? Det förefaller som om israelerna håller på att gräva ner sig i ett hål och isolera sig från viktiga delar av omvärlden. 78 procent av de röstande judarna i USA uppges ha lagt sin röst för Obama vilket får sägas vara en antirasistisk markering av betydelse. I Israel röstade däremot större delen av valmanskåren på partier med annan inställning. En del ser detta som en splittring mellan de två huvudgrupperna av judar: de i Israel och de i USA.
Jag har alltid varit skeptisk mot pratet om att "judarna" (vad det nu är för ena) "styr USA:s utrikespolitik". De är inte så många att de av egen kraft kan rösta in eller bort israelvänliga kandidater. Dessutom luktar det kollektiv skuldbeläggning, och sådant är otrevligt. Däremot är det möjligt att judarna i USA använts som ursäkt för USA:s egen dagordning.
Så länge Israel har kunnat fungera som USA:s nyttiga gendarm i östra Medelhavsområdet har larmande israeliska påtryckningsgrupper tolererats (men 1956 fick de en spark i ändan av Eisenhower). När israelerna numera gör sig alltmer omöjliga genom politisk extremism och militär klantighet är det tänkbart att USA formulerar om sin politik. I dagens värld är det opraktiskt att hålla sig med underhuggare som kan jämföras med de gamla rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia.
USA kan ju också bättra på den egna trasiga budgeten genom att dra ner på bidragen till Israel och andra regimer i området. Officiellt behöver inte Washington spola israelerna, men i praktiken kan de nog göra en hel del saker som är mycket skadliga för den sionistiska staten. Om judar i USA och övriga delar av världen känner mindre samhörighet med extremisterna i Israel underlättas en sådan politik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)