Oppositionen i bild

Jaha, den här sorgliga företeelsen som jag fotograferade för mindre än en timme sedan verkar ganska väl illustrera tillståndet för "oppositionen" i Sverige. Vattenfylld, bottenläge, inget öskar eller åror, bara en lina in till land som gör att den inte helt försvinner under ytan. Vad göra? - Hugga upp vraket och elda upp det på nästa valborgsbrasa kanske?

Låt oss tugga de politiska frågorna lugnt och eftertänksamt

Så här såg det ut i Aftonlövet för ett par dagar sedan. Varför? Är det för att skrämma upp alla som är emot Alliansen så att de verkligen släpar sig iväg och röstar mot densamma (samtidigt som de håller för näsan för att slippa känna otrevliga dunster från det oppositionella "alternativet")?

Redan strax efter förra valet var det många som dansade krigsdanser och förutsåg en promenadseger vid nästa val för oppositionen. Själv var jag inte så säker då, och det är jag fortfarande inte. Det är antalet röster, inte önskedrömmar, som avgör. Den rödgröna alliansen gör ett slafsigt intryck och bjuder inte på några idéer om en bättre framtid för sina kärntrupper. På sin höjd fiskar den efter några ointressanta marginalväljare som råkar bo i samma mittfält av bostadsrätter där väl huvuddelen av politikersfärens högreståndare också finns.

Förmodligen kommer den politiska debatten mellan "blocken" att utmärkas av skrik och gräl om i stort sett ingenting eftersom de är i stort sett lika. Men man skulle ju kunna tänka sig ett annat alternativ, en annan sorts debatt där det lugnt resoneras om framtiden och vad vi vill göra med den. Slow politics - långsam politik, är begreppet som Birger Schlaug för fram.

Nu är det dags för Slow Politics som reaktion på den alltmer ytliga politiska debatt som råder. Slow politics är samtal snarare än korthuggen debatt, tid att utveckla tankar istället för oneliners och slagord, mod att tala om vår framtid och våra liv med öppet visir och utan lans, förmåga att framföra åsikter utan att ha som huvudmål att vinna någon sorts match.

Jag misstänker att problemet med detta är just bristen på idéer. Att föra samtal och utveckla tankar när man knappt har några sådana är väldigt svårt. Ytlighet, gapande och billiga påhopp passar däremot för det garnityr av politiker vi har idag. Politiker skall vara ordvrängare och bildmässiga.

I en artikel i Aftonlövet tar Schlaug och två av hans diskussionskamrater upp det här problemet. Det finns en del intressanta frågor som de ställer till politikerna, och som skulle kunna fungera som underlag för just en diskussion à la Slow politics. Jag skulle vilja fråga vad de tänker sig skall hända när kapitialismen håller på att braka samman och inte går att reparera längre, men man kan ju inte få allt på en gång. Men vrider man en del på den här frågan kommer man nog komma in på hur framtidens samhälle skall organiseras:

Båda regeringsalternativen vill ”främja sysselsättningen”. Men var finns framtidens jobb när industrin krymper och när också tjänstesektorn rationaliserar? Kan vi överhuvudtaget skapa ”full sysselsättning”? Och vem gör i så fall det?

Skall vi chansa på att gamle kamrat "någon" ställer upp och fixar läget, eller skall vi ta allvarliga diskussioner om sänkt pensionsålder och förkortad arbetstid, och ett arbetsliv som byggs upp på ett annat sätt än idag? Vi har hunnit så långt i Sverige idag att vi verkligen skulle behöva ett lugnt och metodiskt genomtuggande av den här sortens frågor, inte ett enfaldigt skrikande av slagord.

Vänlig humor har också bett

(Bilderna blir lite större om man klickar på dem.) Det finns olika sätt att ta itu med det borgerliga vanstyret. Det styre som för närvarande förkroppsligas av Alliansen som inte är Allians för Sverige längre (har de någonsin vart det då?) utan just bara Alliansen.

Man kan vara arg, skrika och hytta med näven. Man kan också använda en vänlig och stillsam humör för att driva med Ondskans makter. Det tycker jag Robert Nyberg gör bra. I viss mån kan det vara en lyckad taktik: vilket banditgäng vill bli utsatt för avslöjande skämt, vilka uppblåsta överklassnarrar vill se sig tillknycklade i en skrattspegel? Vilken självutnämnd jätte vill bli avslöjad som dvärg? - De vill att folk antingen skall uppskatta deras meningslöshet eller åtminstone vara rädda för dem, inte skratta åt dem!

Efter valet kanske det blir en ny allians, med ungefär samma dumma politik. Jag har en känsla av att Vilgot på Arbetslinjen kommer att få saker att ta itu med då också.

Rekord i lathet?

Att folk som är arbetslösa och/eller sjukskrivna bara är lata vet vi ju. Men rekordet i smitning måste väl nästan tas av den man som dog vid köksbordet. Detaljer finns i Östran. Mannen var epileptiker, det kanske var det slutliga anfallet som gjorde att han kunde övergå till den eviga lättjan ...

... och man kan inte annat än att bli arg. Mannen beskrivs som " en snäll person. En man som inte ville vara till besvär." En snäll person - är det inte sådana som den fega flocken av hyenor med förkärlek ger sig på, människor som man utan risk kan sparka på!

Vid tre olika tillfällen har läkare skrivit till Försäkringskassan och förklarat varför de anser att 62-åringen var för sjuk för att arbeta.

- Men det spelar ingen roll vad läkarna säger. Det är Försäkringskassan som bestämmer och de behöver inte ens se dem det gäller. Varför ska de ens bemöda sig om att skriva läkarintyg?

- Han var faktiskt på arbetsförmedlingen också. Men där ansåg man att han var för sjuk för att klara ett vanligt jobb. Det kunde vem som helst se och nu är han död!

Är man sjuk, förvirrad och måste ha en god man till hjälp, behöver man med stor sannolikhet också lugn och ro och omvårdnad. Man behöver inte myndigheternas skällande helveteshundar.

Men vad jag förstår är inte det här en plötslig försämring. Det har varit svårt för enskilda att hävda sig mot Försäkringskassan under många år. Även om Alliansen idag är politiskt ansvarig för övergreppen så fanns det missförhållanden tidigare också, exempelvis vad det gällde att få arbetsskador erkända. Socialdemokraterna krattade manegen för den nybrutala politiken av idag.

Här är en annan historia ur dagens fantastiska verklighet, även den från Östran i Småland:

- Jag arbetade tidigare som personlig assistent, ett jobb jag inte klarar av på grund av de tunga lyften, berättar Gunilla Gerkman.

Under tiden som Gunilla varit sjukskriven har hon flera gånger föreslagit Försäkringskassan att hon ska få arbetsträna.

- Jag vill testa lite olika saker för att se vad jag orkar och kan klara av.

Men Försäkringskassan har sagt nej till arbetsträning. Trots att Gunilla själv hittat arbetsuppgifter som hon tror hon kan klara av och orka med.

- Inga rehabiliteringsåtgärder eller åtgärder överhuvudtaget har vidtagits, säger hon.

Gunilla Gerkman målar och har tidigare när hon var friskare hållit kurser i måleri för att få folk som är sjukskrivna att må bättre.

- Det har visat sig att sjuka människor som målar, mår bättre.

Gunilla fick möjlighet att leda en kurs tre timmar i veckan. Men det accepterade inte Försäkringskassan utan hotade då med att dra in 25 procent av hennes sjukpenning.

- Det hade blivit en ren förlust för mig, så jag var tvungen att säga nej. Jag försökte få Försäkringskassan att se det som en arbetsträning, men det var tvärstopp.

Nyligen fick Gunilla beskedet att hennes sjukpenning kommer att dras in den 18 december och hon ska söka jobb på den öppna arbetsmarknaden.

Det är en märklig värld som öppnar sig: dels skall folk jagas till döds fast de redan är döende i vissa fall, dels sparkar myndigheter glatt undan initiativ som enskilda försöker ta för att förbättra sin situation. Vi har alltså ett läge där "byråkrati" officiellt är ett fult ord, men där just byråkratiska regler gäller stenhårt. Och då får man en fantastisk möjlighet att mala sönder några stackars människor igen. Om några skulle dö på kuppen är det väl bara bra: mindre försäkringspengar att betala ut, vi kanske kan sänka skatten igen, hurra hurra!

Och det värsta är ju att vi inte ens vet om ett regeringsskifte kommer att medföra någon förbättring! Oppositionen verkar ju bara vilja traska vidare på samma väg för att blidka några "medelklassväljare" som man tror finns i Stockholm.

Anledningen till att jag tittade i några smålandstidningar var för att se om det stod något om det här:


Jag kanske i somligas ögon är överdrivet känslig och orättvis, men jag tycker att det egentligen inte är någon större skillnad mellan trakasserande myndigheter och trakasserande ungdomsgäng. Det är nästan så man kan misstänka att odrägliga småligister växer upp och övergår till borgarlägret. Antingen blir de borgare själva, eller hyr ut sig som borgarnas ombud för att plåga hederligt folk!

"Gör om, gör rätt" - va?

(Har inte kärr ... samma oranga färg som USAmerikanerna har på sina fångdräkter?)

Jag undrar om inte det där utropet "gör om, gör rätt" är särskilt populärt hos vänsterpartister. Själv tycker jag det låter knasigt. Varför skall man kräva att andra partier för ens egen politik? Rimligen måste man väl tro att man själv är bäst på den egna politiken.

Det bästa man kan göra (om man nu har en egen politik som är värd att prata om) är att tala om vad man vill göra samt säga åt de sittande klåparna att försvinna så snabbt det någonsin går. Redan idag, om de har någon skam i kroppen. Det är ju inte bara den senaste skandalen med jakt på sjuka det handlar om, vi har ju exempelvis en industripolitik som ligger i ruiner milt sagt, och en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Har opposititionen bättre alternativ så borde den i det här läget nära nog kunna tala med regeringsauktoritet, inte tjata om att sittande regering skall ändra sin politik. Och dessutom är det viktigare att prata med väljarna än med regeringen.

Nu har det kommit en ny opinionsundersökning som säger att Alliansen ligger illa till. En intressant detalj är att socialdemokraterna i stort sett står och stampar på samma nivå, eller kanske backar litegrann (inom felmarginalen antar jag). Trots drömläge har man svårt att häva sig upp på en högre nivå än vid förra valet.

När det går dåligt för partier brukar någon svettig partisekreterare säga att "vi har inte riktigt nått ut med vår politik". Kan det i själva verket vara så att socialdemokraterna har gjort det, men denna politik har inte skapat så mycket entusiasm? Undrar vilka opinionssiffror de skulle få om Reinfeldt plötsligt meddelade att han nu vill slå om till en sympatisk socialliberal politik? Som väloljad politisk hantverkare är det kanske inte omöjligt att han hittar på något sådant nästa vår. Ett utspel strax före första maj kanske?

Världen styrs med ringa vishet

Det skall visst vara något internationellt möte om klimatet i Köpenhamn. Copenhagen får heta Hopenhagen för att liva upp de förhoppningsfulla. Andra är, som bilden ovan visar, mer skeptiska.

En cyniker kanske skulle anmärka att om folket på båten har tur så hinner klimatutvecklingen göra att isberget smälter bort innan det blir krock och katastrof. Men så bra går det nog inte. Hur var det gamle rikskanslern Axel Oxenstierna sa till sin son 1648: "Min son, du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa vishet världen styres." (Fritt ur minnet, jag kan inte garantera att varje ord är på rätt ställe.)

På tal om ringa vishet så är fru Sahlin i farten igen. Bilda koalition tillsammans med centern och folkpartiet - partier "till höger om högern" - ifall Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning efter nästa val? Det andas desperation från en politiker som inte har mycket egen politik att föra ut. Är det överhuvud taget rimligt att SD tillmäts sådan vikt? Är inte resoluta och framåtblickande åtgärder med anledning av nuvarande och kommande kriser mer angeläget än att blåsa upp en marginalgrupp till enorma proportioner? SD torde tacka och ta emot för all uppmärksamhet och gratisreklam - vill de visa upp sig som vanliga hyggliga svenskar som står emot ett korrupt och elitistiskt, folkfientligt och landsförrädligt etablissemang så får de ju rejäl hjälp av politikerna i de etablerade partierna.

Här kan ju Ohly få en ny chans. Han skulle kunna säga att "tänker ni samarbeta med arbetarfienderna i C och FP så går vi ur alliansen och spikar en egen politik för framtiden. Vi blir den verkliga oppositionen mot etablissemanget." Möjligen skulle C och FP välkomna detta och sedan kunna ingå en ny koalition med socialdemokraterna och miljöpartiet, men långsiktigt skulle V kunna tjäna på ett sådant steg genom att föra fram en egen och tydlig politik. Men det tror jag inte man vågar.

Hela det etablerade politiska systemet i Sverige kanske kan jämföras med skeppet som är på väg mot undergången medan en uppsättning kaptener och styrmän tjattrar förvirrat om färdriktningen?

Med Ohly & Co mot nya lågvattenmärken

Nu har Ohly och hans flinande kompisar hittat en ny ursäkt för att föra borgerlig politik: Sverigedemokraternas Åkesson har skrivit en artikel mot muslimer i allmänhet som placerar sagde Åkesson i gruppen "vi jagar anhängare genom knasiga skrämselkampanjer". Om det stämmer vad som står i Aftonlövet så vill den "rödgröna alliansen" ta Åkessonartikeln och ett eventuellt inträde i Riksdagen av Sverigedemokraterna som ursäkt för att bilda någon sorts samlingsregering med Alliansen. Eller åtminstone med ett par av småpartierna i Alliansen. Jag tittade nyss på V:s rikssidor på nätet, men där fanns ingenting.

Nu missar Ohly tåget - igen! Det här hade varit ytterligare en chans att säga att "nu dumpar vi borgar- och bombar-Mona och går över till stenhård vänsterpolitik eftersom det är det enda effektiva sättet att ta hand om högerpopulisterna!" Att stoppa SD genom att förstärka den politik som partiet lever på - alltså att överheten skiter i småfolket - är en milt sagt egendomlig linje som borde stoppas. Men icke. Ohly fortsätter att traska på. Jag undrar om det verkligen inte finns någon gräns för hur stryktåliga V:s medlemmar är? Eller är det så att partiet helt domineras av politiker som klänger sig fast vid sina arvoderade uppdrag och för allt i livet inte vill riskera dem?

Undrar om inte Piratpartiet blir det enda kvarvarande alternativet nästa år? Till skillnad mot det döende Vänsterpartiet verkar PP vara utvecklingsbart och inriktat på framtiden.

Jinge byter parti?

Det här hänger väl lite ihop med min utgjutelse igår: en av de största vänsterbloggarna, Jinge, hotar att hoppa över till Piratpartiet! Inte så att jag påverkat detta, det skulle förvåna mig, men det är ju ett tecken på en rörelse i tiden.

Med tanke på att Jinge hade över 18.000 läsare under gångna veckan är det inte någon oväsentlig opinionsbildare det handlar om.

De rödgröna tomtarna borde vara bekymrade över den här utvecklingen. Folket vänder ryggen åt dem, går till andra partier eller till sofflocket.

Till och med hövdingarna inom socialdemokratin borde undra vad som pågår, liksom LO. Fanns det någon självbevarelsedrift inom LO borde man ryta till, det är ju LO:s medlemmar och deras anhöriga som finns bland de hårdast drabbade av den nuvarande politiken som Alliansen för. Tänker man bara stå och glo medan Sahlin driver fram nästa nederlag genom att kväva all verklig opposition och alla visioner för framtiden som går längre än Alliansens sjaskiga liberalism?

Kallas inte sådant förräderi?

Saxat från en artikel i senaste numret av Clarté nr 3/09 av Mikael Nyberg om riskkapitalister i vården - men av generell betydelse:

Till vänster i debatten lät det annorlunda i krisens inledning. Nyliberalismen var död. Nu skulle det bli rättning efter två årtionden av ohämmad girighet. Välfärdsstaten skulle komma tillbaka med social utjämning, offentliga trygghetssystem och regleringar av marknaden,

Det var drömmar utan fäste.

Bankdirektörerna var utskämda och den nyliberala ideologin misskänd, men det ändrar inte mycket i det praktiska. I brist på organiserat folkligt motstånd är förändringstrycket, som riskkapitalisten noterat, riktat nedåt.

Med "förändringstrycket" menas hur den offentliga välfärden slås sönder och övertas av vårdkapitalister som en följd av att de offentliga finanserna ödeläggs av medveten borgerlig politik.

Och "nedåt"? - Det är patienter och personal som får ta smällen givetvis, inte kapitalister och höga byråkrater.

Att det här får fortsätta, och till och med uppmuntras, även av en del figurer som kallar sig vänster eller arbetarrörelse är avskyvärt. "Brist på organiserat folkligt motstånd." Ja, hur är det med de som borde, som till och med har betalt, för att organisera motståndet?

Hur kan någon tro på ledningarna för socialdemokraterna eller vänsterpartiet - gör man det måste man vara verkligen naiv eller desperat, för de där människorna kommer inte att göra ett skvatt för att slå tillbaka mot den nyliberala offensiv som fortsätter trots att den nyliberala armén egentligen har fallit sönder och skulle springa för livet om någon sköt med korkpistol mot den! Det enda den rödgröna alliansen gör att organisera kapitulation, inte motstånd! De som skulle kunna segra sticker kniven i ryggen på de egna trupperna och kapitulerar! Kallas inte sådant förräderi?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ett mord som aldrig blir uppklarat och ett som kanske blir det, kamratwot skriver Allt som var mitt eget, Jinge skriver Osmakligt om Jackson, Björn Nilsson skriver Vi var med också!, Johan Frick skriver Polisen är mördare, Kaj Raving skriver Samma kapitalister här som där

Vänsterpartiet på väg utför?

Frågan man måste ställa sig är om det är sunt att inför 2010 års val göra Sverige till ett två-blockssystem där valet mellan sju partier reduceras till två?

Sålunda skriver America Vera-Zavala i Flamman. Jag hade nog inte upptäckt denna kolumn om den inte hade omnämnts hos Jinge (det finns bättre vänstertidningar).

En skillnad mellan mig och Jinge är väl att jag fann det så kallade rödgröna samarbetet så oaptitligt redan från början att jag beslöt att säga ajö till V. För med dessa två allianser krymper alternativen inom svensk politik till inte två, men någonstans i närheten av ett - såvida man inte börjar titta på vad som finns utanför den nuvarande riksdagen. Två likartade nyliberala alternativ, samt Sverigedemokraterna. Är det något att hurra för även om det ena alternativet innehåller några som kallar sig vänster?

Varför inte fundera på om V bör betraktas som moget för politisk konkurs? Som man ser ut nu kunde man lika gärna ansöka om kollektivt medlemskap hos socialdemokraterna. De små försök till att visa på alternativ som man gjort i V (som Stockholmsdagarna) räcker inte långt. Och skall denna skakiga politik föras ut i massarbete ... nej, det går inte!

"... ett vänsterparti så litet där ingen bryr sig om intern kritik" skriver Vera-Zavala. När jag försökte ta upp frågan om samarbete med socialdemokraterna, i ett läge där situationen ännu var oklar och flera vägar var öppna, var det knäpp tyst från partiföreningens styrelse. Fast redan då var jag så skeptisk att jag avhöll mig från att försöka tjata vidare - det hade förmodligen inte lett någonstans i alla fall.

Man kan gott säga att det som V inte genomsyras av är viljan och förmågan att peka ut en alternativ och trovärdig politik som pekar framåt mot ett nytt samhälle. Och ändå är det detta som borde vara ledfyren för ett socialistiskt parti: inte att vinna nästa val, men att vinna nästa samhällssystem! Genom långsam självstrypning har V sett till att man blir fullständigt oanvändbart som ett systembytarparti.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Britneys storhetsvansinne, Anders_S skriver Film retar upp bananbolag, Björn Nilsson skriver El’gygytgyn – stort hål ger lång historia, Tuss skriver Den digitala apokalypsens början

Opålitliga skitstövlar

Nu ser man åter hur det "rödgröna samarbetet" fungerar. En viktig komponent i detta är att Miljöpartiet vid för sina samarbetspartiers olämpliga tillfällen gör en solotur, bara för att visa hur (o)pålitlig allierad man är. Möjligen skulle man kunna tro att det är ett sätt för ganska omogna politiker att visa att "vi är minsann självständiga och gör som vi vill", men MP:s ledare är inte omogna tonåringar, de är slipade politiker och har säkert en plan någonstans.

För hur kan man annars förklara att Miljöpartiet sätter sig att tillsammans med Alliansen utreda en så känslig fråga som arbetskraftsinvandring? Regeringspartierna och MP fortsätter att samarbeta, lyder rubriken i DN.

Hans Linde från V reagerar negativt, men vad kan V egentligen göra? Man har ju själva syltat in sig i det här samarbetet, och därmed kan V aldrig agera lika självsvåldigt som MP. V har inte hela borgarmedia i ryggen om man skulle vilja göra ett solospel. Det har däremot MP om man spelar sina kort rätt. Vill partiet ha ministerposter till varje pris kan de lika gärna utveckla en politik redan nu som gör att de efter nästa val, beroende av hur valresultatet blev, kan hoppa över till Alliansen och få några ministerier som tack för hjälpen. Sådant kallas "att hålla alla dörrar öppna".

Det verkar som om MP mer har utvecklats till en politisk apparat som gärna säljer sig till högsbjudande, utan avseende på idéer i övrigt, och huvudsakligen fungerar som Alliansens femtekolonn inom den rödgröna alliansen. En trist utveckling för ett parti som en gång i tiden hade en del visioner men nu mest ser ut som opålitliga skitstövlar.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Almedalsveckan – Mediejippo för losers, Anders_S skriver Flyktingvänliga Sverige och de flyktingvänliga svenskarna, H Palm skriver Om en konstnärs död., Björn Nilsson skriver Lästips om Nepal

Det hypnotiserade partiet?

Runtomkring i världen upphävs förtvivlade skrik. Det Progressiva USA utropar: Öppet brev till Mona och Wanja: i herrans namn avgå innan det är för sent! Jinge undrar om socialdemokraternas kris är värre än svininfluensan. Nu kan man undra om Mona och Wanja avgår "innan det är för sent". Som framgår av inlägget från Det Progressiva USA har socialdemokraterna svårt att ta till sig meddelanden från yttervärlden.

Man får intrycket av en lamslagen, nästan hypnotiserad socialdemokrati som försökte morska upp sig lite på Första maj men nog inte får så mycket ut av det. När tre fjärdedelar av väljarna tycks tro att Reinfeldt är bättre att leda regeringen än vad Sahlin skulle vara är det ett fruktansvärt underbetyg åt socialdemokraterna.

Reinfeldtregimens främsta dygd är att den inte gör så mycket åt den pågående krisen men hur är det med socialdemokraterna? Krisbekämpning skall ju vara deras paradgren. Men de verkar ha kört fast i dyn, ibland trampar de på gasen och hjulen spinner, men ekipaget kommer inte loss. Ett litet bunkergäng sitter i partihögkvarteret och LO-borgen och demolerar sin egen position, men detta förvärras av att medlemmarna inte reagerar och sparkar ut dem - trots att de som verkligen drabbas av krisen är just medlemmar i socialdemokratin och facket! Snacka om att storpamparna har lyckats trycka ner folk och ta ifrån dem självförtroendet och viljan att försvara sig själva!

Skall jag vara glad att jag "fick rätt"? Redan snart efter förra valet började jag få känslan av att den promenadseger som vänsterfolk förväntade sig 2010 sannerligen inte var garanterad och varnade för det. Nu jobbar de rödgröna alliansen intensivt för att jag verkligen skall få rätt!

I det här läget finns det anledning att fundera på Vänsterpartiet. Vad gör Ohly & Co? Vad gör man när man av egen vilja kedjat fast sig vid ett sjunkande skepp? Miljöpartisterna kan kanske rädda skinnet genom att (om de lyckas hålla sig kvar i Riksdagen) hoppa över till Alliansen. Om de får en ministerpost eller två byter de säkert sida. Men det är ju knappast möjligt för Vänsterpartiet.

Att socialdemokraterna sjunker är en sak, men varför skulle V hänga med på den skutan? Man hade ett gyllene läge att bygga en egen position och ta över rejäla bitar både av socialdemokraterna och miljöpartiet, men det sumpades bort! För att tala bibelspråk: man sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling!

Jag minns en tidigare mycket radikal och framåt V-kvinna som på ett möte med nästan knäckt utseende talade om att nu hade man sänkt kraven på nya jobb från 200.000 till 40.000 på tre år. Det hade man gjort för att socialdemokraterna skulle kunna svälja det. Tvi fan! Jag är glad att min korta tid i vänsterpartiet tog slut förra året för det här apspelet är inte roligt. Det finns fler unga och radikala vänsterpartister, men jag undrar vad de kommer att göra? Anpassa sig och hoppas att de åtminstone får så många röster så att de så småningom kan se fram emot riksdagspensioner och liknande? Eller göra uppror? Jag undrar verkligen, det här ser illa ut!

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Krisen lär rulla på ett tag till, kvinnopolitisktforum skriver 1a maj-tal: Vi vägrar betala er kris!, andread0ria skriver Arton tusen jesusfreaks, Marlene Olsson skriver Höger & vänster…är en fattig hungrig, är en rik mätt?, salkavalka skriver GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM, slutstadium skriver Hitta rätt

Kan Keynes rädda oss rätt av?

Bild från MTM-boken av Maynard, översatt till svenska 1950. Ingen vidare bildkvalitet, men klicka på bilden så blir den större.

Det finns flera inspirationskällor för den här bloggposten. Dels ett inlägg på ekonombloggen Ekonomistas om hur "mellanjobben" på kontoren i USA försvunnit och det skett en polarisering mellan avancerade och enkla jobb. Dels några kopior ur en gammal bok om rationalisering som jag tog för eget bruk för några år sedan. Det är den som syns ovan. Och så har jag tidigare skrivit ett långt och träigt inlägg om rationaliseringar på den här bloggen.

Slutligen har vi den aktuella diskussionen om vad man skall göra åt den pågående krisen - duger det med stimulanser à la Keynes?

Det som är bra med bilden ovan är att den kan belysa flera förhållanden samtidigt. Men vad är det för problem den ursprungligen ville visa på (och kom ihåg att det här gäller förmodligen mitten av 1940-talet i USA)? Jo, det sitter ett antal tjänstemän på ett kontor vid var sitt skrivbord. I denna grupp är det bara en som har telefon. Det ringer ofta på telefonen men när någon svarar visar det sig också ofta att det är någon annan som söks. Människor blir avbrutna i onödan i sina arbeten, måste resa sig och gå till telefonen, arbetsflödet störs, det är naturligtvis inte särskilt produktivt!

Och hur löser man detta? Jo, som bilden visade listade rationaliseringsexperterna ut bästa sättet att placera skrivborden så att alla hade så nära som möjligt till telefonen! Det är gruppen längst ned där alla bord ställts tillsammans.

Det finns en sida till i boken om det här, med roliga (?) beräkningar ner på bråkdelen av en sekund hur lång tid det tog att slå ett tresiffrigt nummer på en gammal hederlig telefon med nummerskiva - men det bespar jag er (för den här gången i alla fall).

I själva verket vet vi ju att det aktuella problemet löstes på ett annat sätt. I steg ett fick varje kontorist sin egen telefon. Det fanns många kontorister på den tiden, så det blev många telefoner. Sedan kom datorstyrda telefonväxlar. Nummerskivorna ersattes av knappsatser, kortnummer och andra finesser infördes.

Och medan den tekniska revolutionen rasade på rensades skrivborden och kontoristerna bort i snabb takt. Rutinjobben datoriserades och organisationen blev platt och slimmad. De som finns kvar har väl ofta telefonen i fickan eller i en stropp runt halsen, Se min kommentar på Ekonomistas-bloggen för vidare detaljer om hur yrkeslivet påverkades av detta under slutet av nittiotalet! Det här gjorde slut på "långvägarna" inom företagen.

För femtio år sedan hade det nog vimlat av gubbar med släggor och spadar här.

Den här bilden tog jag i morse vid rivningarna i Liljeholmen. Den visar på samma sak som jag antytt ovan - arbetsplatserna töms på folk. Här finns tre grävmaskiner och tre grävmaskinister. Ytterligare några få gubbar finns nog i närheten, men annars är det ganska tomt.

Vad kan man få för tankar av det här? Kanske att det finns någon sans i Arbetar-Fredriks och Hästsvansens motstånd mot att ösa ut pengar i stor skala i krisbekämpning. Om man tänker sig att mer pengar omedelbart skall ge fler arbeten är det illa genomtänkt om man gör det i superrationella och nära nog folktomma arbetsplatser. i den mån de kan hålla sig vid liv tar de nog inte in så mycket nytt folk ändå. Och inte heller på lång sikt kan man tro att det blir någon återströmning av folk dit.

De mängder av skrivbord som bilden överst får symbolisera en modell att organisera arbetet som är borta. De hierarkiska linjeorganisationerna med fasta ansvarsområden har ersatts av platta kaos i stället där ingen är ansvarig för något. Verkstadsjobbaren har ersatts av en robot. Hur många spadar ersätter en grävskopa?

Då är vi tillbaka till den sektor där de arbetsintensiva och samhällsnyttiga jobben finns - den offentliga. Nu är vi åter i den dårmässiga situationen där det offentliga skall "spara" för att täcka upp för en kris som orsakats på annat håll. Och det "sparandet" kommer inte att göra krisen mindre. Kanske värre snarare. Och medan tiden går biter sig arbetslösheten fast allt mer. Kortsiktigt är det alltså där som rejäla insatser behövs göras, och det kvickt.

För att ta ett steg till: när keynesianismen kan misstänkas fungera dåligt för den privata sektorn men bättre för den offentliga måste man ändå fundera på hur det fungerar bra på den offentliga sidan. För alltid, eller finns det negativa tendenser där också? Vad betyder privatiseringarna för krisbekämpningen? Behövs det kanske rejäla återtaganden och expansion av den gemensamma sektorn på bekostnad av den privata - kan det medföra finansieringsproblem? - Jag har inga bra svar, bara en aning om att det inte kommer att räcka med att bara hjälpa kommuner och landsting att hålla sin utgifter uppe!

När vi tittar på den aktuella politiska situationen i Sverige, med en opposition som håller på att begå politiskt självmord, kan man undra hur det kommer att gå. Oppositionens uppgift skulle ha varit att peka ut en framtid bortom keynesianismen, men de där [ja, här skulle jag vilja ösa ur mig ett antal kraftuttryck som dock ligger under den samtalsnivå som jag försöker hålla på bloggen, så jag avstår] verkar ju i stort sett vara tomma på idéer. Och skulle någon ha en idé får man förutsätta att socialdemokraterna raskt dödar den i "samrådsgrupperna". Så under isen som de är kan man undra om de snarare vill ha en forntid före Keynes och Wigforss som sitt ideal.

Vem är förvånad ...

... över att Alliansen och i synnerhet Moderaterna får allt bättre siffror?

När Sverige har en "opposition" vars ledning i stort sett bara är inriktad på att skrämma bort sina potentiella väljare genom en "oppositionspolitik" som mest känns som en blandning av "vi tänker fortsätta ungefär i samma stil som Alliansen om vi vinner nästa val" och "gammal välkänd korruption bland arbetarrörelseidkare" - vad kan man vänta sig?

Det här är vad jag varnade för på ett tidigt stadium när folk fick för sig att en vänsterseger i nästa val är garanterad. Inga segrar är garanterade så länge det finns en motståndare. Och det fanns redan från början anledning att fråga hur mycket substans det fanns i oppositionen.

En kort tid var jag engagerad i V. Jag tänkte att man kan ju i alla fall kolla hur det fungerar, och om det går att göra något. När Sahlin slängde igen dörren och det verkade som om V kunde få möjlighet att utforma en självständig politik utan att behöva snegla på socialdemokraterna kontaktade jag ordföranden i lokalavdelningen för att höra om det inte skulle bli något medlemsmöte för att diskutera saken. Jag hade nästan räknat med att det inte skulle komma något svar - och det gjorde det inte heller. När jag så småningom frågade en annan ledamot i styrelsen var spelet redan över. Ohly hade slutit sin överenskommelse med Sahlin, över huvudet på partiet. Då tackade jag för mig och sa "ajöss".

Nu skall visst det lokala V-folket ut och knacka dörr och prata för partiets politik. "Lycka till" säger jag. En röst på V blir en röst på SAP, och hur skall man sälja den idén? - Det är inte bara Sahlin och Lundby-Wedin och deras närmaste som måste bort, det gäller ledningen för V också. Men jag tror att de är för fästa vid sina positioner och att medlemmarna är för mjuka i ryggen för att kunna säga ifrån. Skulle den rödgröna alliansen ändå vinna nästa val torde det bero av händelser som den inte själv styrt över, för som den uppträder nu arbetar den sig ihärdigt fram mot ett nederlag.

Och nu igen ....

Bonusar? Ojojoj, jättepengar till jätterika, men vi visste ingenting ... suck. Så var det samma gamla visa igen. Nu står LO:s ordförande där och är lika bortgjord som en rejäl karl i samma situation. Det är lättare att räkna arvoden än att läsa igenom besluten som tas på styrelsen verkar det, eller (om man nu inte förstår vissa finesser) fråga kunniga personer vad vissa saker betyder. För vi vet ju numera att det exploderar skandaler med bonusar, pensioner och annat då och då. Men det "glömmer" man gång efter gång. Och så händer det igen!

Katastrof för oppositionen skriver Jinge. Det är klart man kan kalla det katastrof. Man kan också säga: "Vad var det jag sa!" Jag gör det.

Det hade räckt om det varit katastrof för S+MP. Vänsterpartiet fick ju ett erbjudande från Sahlin om att stå åt sidan men måste nödvändigtvis hänga sig om halsen på socialdemokraternas höger. Nu står V i en smet där man inte hade behövt vara. V står där och V står inte för vänster! V som i vansinne kanske. För även om man kan misstänka att det finns korruption även inom V torde den vara sju gånger sju resor värre hos socialdemokraterna och det bör Ohly & Co veta om.

Jag vände ryggen åt V för att partiet inte hade vett att ta Sahlins stängda dörr som en enorm möjlighet att göra något själv och samtidigt tvinga vänstern hos socialdemokraterna att ta eget ansvar. Nu händer den här "katastrofen" som bara är en av flera komponenter i oppositionens fiasko inför väljarna, och jag känner mig inte mindre övertygad om att det är meningslöst att stödja V:s ledning. "Vad var det jag sa!"

Oppositionen är ingen opposition, det är en geleklump med usla ledare. Det finns duktiga medlemmar som kämpar hårt och engagerat, men de blir bortgjorda av ledare som de borde ha haft vett att fösa åt sidan. Och därför kan det gå åt helsicke för hela gänget. Jag sörjer inte för dem, men det är tråkigt för alla människor som behöver en bättre politik.

Det är ynkligt!

Det är naturligtvis inte bara nyhetsförmedling utan också delar av en politisk kampanj när DN:s förstasida ser ut så här:


Eller så här:



DN politiserar på nyhetsplats för att stödja regeringen. Men det är också en del av en verklighet, en tråkig verklighet.

Tidigt förra året, när många vänstermänniskor tittade på opinionssifforna och utropade seger i nästa val, var jag skeptisk. Opinionssiffror är inte val, och Sahlin & Co kunde ju misstänkas ha rika möjligheter att röra till allting så att Alliansen skulle kunna komma tillbaka.

Sahlinpartiet är ju politiskt nära nog ett Alliansparti det också, miljöpartiet är till stora delar borgerligt - och så slutade det med generalkraschen där vänsterpartiet ansåg att några ministerposter var mer lockande än att jobba fram hållbara politiska alternativ i krisen. Nu finns det uppenbara utsikter att oppositionen genom sin uppenbara oförmåga att ta tag i politiken överhuvud taget inte får några ministerposter alls efter nästa val. Och ärligt talat kan man ställa frågan: är oppositionen värd att vinna? Kan man ha något förtroende för de fyra flinande filurerna?

Går det att göra något åt den här situationen? - Förmodligen ingenting så länge de nuvarande partiledningarna sitter kvar. De behöver ju inte göra mycket mer än hålla sig kvar och hösta in riksdagspensioner och liknande så småningom. Men alla människor som verkligen skulle behöva en annan politik, en människovänligare, en framtidsinriktad politik ...? Hur går det för dem? De behöver ju politiker som står upp för dem, men var finns dessa politiker?

Med andra ord skulle det behövas medlemsrevolter som ledde till att det kom fram bättre partiledningar, men det är väl svårt med medlemsrevolter i partier som knappast har några medlemmar längre. Det är ynkligt!

Nya sprickor mellan Israel och USA?

Den rödgröna oppositionen gör något vettigt ibland. Nu har den skrivit till regeringen och krävt att isoleringen av Gaza och Hamas hävs och för hårdare press på Israel.

I och för sig innehåller dokumentet konstigheter av typen att Hamas skall erkänna Israel (har man inte redan i praktiken gjort det, och Hamas är faktiskt ingen stat vilket bör beaktas eftersom det är stater som erkänner varandra) och det finns inga synpunkter på att palestinierna har en president vars mandatperiod har gått ut - men det är steg i rätt riktning i alla fall. Att Hamas fungerar som en motståndsrörelse i ett ockuperat land och ingriper mot misstänkta samarbetsmän har man också svårt att förstå.

***

Hur är det med den andra sidan av fronten? Det förefaller som om israelerna håller på att gräva ner sig i ett hål och isolera sig från viktiga delar av omvärlden. 78 procent av de röstande judarna i USA uppges ha lagt sin röst för Obama vilket får sägas vara en antirasistisk markering av betydelse. I Israel röstade däremot större delen av valmanskåren på partier med annan inställning. En del ser detta som en splittring mellan de två huvudgrupperna av judar: de i Israel och de i USA.

Jag har alltid varit skeptisk mot pratet om att "judarna" (vad det nu är för ena) "styr USA:s utrikespolitik". De är inte så många att de av egen kraft kan rösta in eller bort israelvänliga kandidater. Dessutom luktar det kollektiv skuldbeläggning, och sådant är otrevligt. Däremot är det möjligt att judarna i USA använts som ursäkt för USA:s egen dagordning.

Så länge Israel har kunnat fungera som USA:s nyttiga gendarm i östra Medelhavsområdet har larmande israeliska påtryckningsgrupper tolererats (men 1956 fick de en spark i ändan av Eisenhower). När israelerna numera gör sig alltmer omöjliga genom politisk extremism och militär klantighet är det tänkbart att USA formulerar om sin politik. I dagens värld är det opraktiskt att hålla sig med underhuggare som kan jämföras med de gamla rasistregimerna i Sydafrika och Rhodesia.

USA kan ju också bättra på den egna trasiga budgeten genom att dra ner på bidragen till Israel och andra regimer i området. Officiellt behöver inte Washington spola israelerna, men i praktiken kan de nog göra en hel del saker som är mycket skadliga för den sionistiska staten. Om judar i USA och övriga delar av världen känner mindre samhörighet med extremisterna i Israel underlättas en sådan politik.

Fyra flinande filurer

Eller vad skall vi hugga till med annars: Fyra flamsande fjantar? Världskrisen rasar på, de sitter i sina arbetsgrupper och väntar på några regeringsposter som belöning. Hade de haft några visioner som pekar framåt, inte bara att lappa på befintligt system, borde man ha hört av det för länge sedan. Vill man få en sträng kritik av dem får man vända sig till bloggare som trotskisten Göte Kildén.

Den opposition som nu träder fram är en rödgrön allians. Kanske inte med ett fullblodigt nyliberalt program. Snarare med ett småliberalt. Med recept från 1960-talet. Den rikare övre medelklassen ska inte stötas bort. Det kapitalistiska systemet ska inte angripas.

Men framförallt ska inte arbetarklassens synas. Arbetarklassens hjärtefrågor ska inte lyftas fram. Det är inte en Arbetarallians som formerar sig för att återerövra Arbetets värde. Det är inte den dröm många vänsterpartister hade bara för några år sedan om ”Arbetarpolitik och socialism” som ska bli verklig.

Mot denna bakgrund blir den starka ömheten för barn och alla andra utsatta människor bara ett bländverk för de avgörande klassfrågor, för de klassmotsättningar som man inte vill se eller skyndsamt dölja. Vi minns alla de långa åren med Göran Persson, med stödpartierna (v) och (mp), då klasskillnaderna ökade i Sverige och många utsatta grupper diskriminerades mer än förut. Drar man ner på anslagen till socialpolitiken försvåras arbetet mot diskriminering.

Ibland tycker jag trotskister är rätt jobbiga, men inte här. Påminner inte detta om vad jag skrivit tidigare, när jag kritiserat V-partiet för att tycka att hbt-frågor är viktigare än vissa andra saker, exempelvis det socialistiska mål som ännu förekommer i partiprogrammet?

Allt som verkar som klassfrågor trycks undan, och det är verkligen underligt - tror de där yrkespolitikerna att klasser inte finns i Sverige längre? I någon kommentar någonstans frågade jag om det är möjligt för en V-partist (och detta bör gälla även för ideologiskt övertygade miljöpartister) idag att gå ut rak i ryggen och med stolt röst deklarera att man har en politik för framtiden? Det har man ju inte - man har Sahlin och Östros och liknande figurer, och vad har de att komma med?

Att riva ett medlemskort

Jag var aldrig med i ett parti förrän för drygt två år sedan. Har för mig det var i november 2006 som jag tänkte att "jag kan väl försöka litegrann fast jag knappast är en partigängare". Det fanns åtminstone lite förhoppningar om att Alliansens valseger skulle kunna leda till en politisk vitalisering och uppfräschade idéer. Vad har vi sett av det? - I stort sett ingenting. Det som skulle kunna vara en opposition leds av en sorglig samling som tycks ha klistrat sig fast på sina positioner och skall vara kvar där till varje pris - Sahlin som pratar bort väljare i hundratusental och kanske snart har pratat fram Alliansen till valseger 2010, Ohly och Wetterstrand-Eriksson som mest verkar vara intresserade av ministerposter.

Vad kan man uträtta som medlem i ett parti som ingår i den rödgröna alliansen? Det finns ju små grupper av aktiva medlemmar fortfarande. Det finns så många som arbetar hårt för vad de tror på och är verkligen engagerade, men det hela saboteras uppifrån. Man kan försöka övertyga folk att rösta rödgrönt, och helst på det egna partiet - varpå det hela ändå slutar med att alla förhoppningar om ett brott med Reinfeldtalliansens politik desarmeras av Sahlins grupp i SAP. (Ja, om nu inte Sahlin lyckas prata bort en given seger, det är en möjlighet jag trott på ganska länge. Hennes insats blir väl att få rödgröna väljare att stanna hemma eftersom de helt riktigt inte ser något alternativ att rösta på.) Det är rent oärligt att utlova en rödgrön seger om man misstänker att den genast efter valet kommer att blåfärgas - och det är precis vad jag gör. Man kan till och med säga att den rödgröna alliansen klart är misstänkt för att mest svika de människor som mest skulle behöva dess hjälp, och det är motbjudande.

Det här är inte roligt, det är allvarligt, vi har något som kanske utvecklas till den värsta krisen på över sjuttio år, men oppositionen är oförmögen till annat än innehållslöst pladder. Och inte fan har jag lust att betala medlemsavgift till trams, menlöst tugg och ren ohederlighet. Dags att riva medlemskortet.

"dåliga kompromisser"

Ali Esbati skriver om dåliga kompromisser.

Man får leva med dem och göra det bästa av situationen. Det stora hotet, är att förståelsen av politik inskränks till den inre parlamentarisk-mediala logik som tenderar att bli utslagsgivande när de rödgröna ska arbetsgruppa sig ihop. Den interna debatten inom såväl facket, socialdemokratin som vänstern riskerar nu att regrediera till endimensionalitet; till frågan om kompromisserna är tillräckligt radikala eller tillräckligt nära mitten. Men det avgörande blir om politiken är relevant för att möta verklighetens vågor, i tillräcklig kommunikation med sociala maktförhållanden för att flytta mitten.

... En krampaktig inriktning av partiarbetet på att positionera sig mot varandra och använda den politiska journalistkåren som facit, blir som att försöka slå sig fram till fönsterplats i en stillastående buss kvarlämnad på järnvägsspåret.

Ja, den praktiska politiken som den kan tänkas slå igenom ute i samhället, bland de människor som politiken antas tjäna, är det viktiga. När man har en uppsättning partier som till stora delar kör med samma politik är det inte konstigt att sådant här händer. Fanns det verkligt klara alternativ kunde man gå ut till väljarna med alternativen. När partierna är i stort sett lika dana får man hitta på andra hyss för att verka intressanta - tjafs, ointressanta skandaler, interna intriger, reklam, lekstugeverksamhet ... och det gör att allt fler människor vänder sig bort från hela spektaklet.

Jag undrar om det kan komma ett väldigt stort och tungt godståg rullande mot bussen som fastnat på spåret, och om det finns möjlighet att lirka upp dörrarna och hoppa ut? Annars kanske det blir en massa politiker som förvandlas till något geggigt.