Egenintresset ljuger inte

Under rubriken Bekväm dumhet besegrar förnuftet skriver Ingvar Persson i Aftonlövet. Man skulle väl också kunna skriva att "egenintresset ljuger inte ... även om det är feluppfattat". För egentligen borde det inte vara något egenintresse hos regeringen att reta upp folk genom att i oträngt läge komma med överdrivna anklagelser om fusk? Man märker ju att många människor reagerar väldigt negativt på olika regeringspåhitt, särskilt om de inte stämmer med verkligheten. Man trampar de oskyldiga på tårna.

Hur det fungerar med direktörer och bonus är kanske knepigare att se. Har för mig att vissa kontroller visar en tendens att folk med bonusprogram, optioner och liknande hellre funderar på just dessa än att göra det jobb de verkligen skall göra. Med andra ord att det blir sämre av illa skötta bonusprogram. Här kunde man ju vänta sig att exempelvis aktieägarnas egenintresse talar och gör slut på snyltandet i bolagens stora fina syltburkar, men så långt har vi inte kommit ännu.

Men hur det än är med intressen och förnuft, som Persson skriver kommer nog ministrar och bonusjägare att mala på som tidigare (tills folk tröttnar och lyfter ut dem):

Veckan inleddes med två riktiga ickenyheter. Småbarnsföräldrar bidragsfuskar inte alls så mycket som socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson brukar påstå och direktörerna gör inte ett bättre arbete av att få bonus.

Försäkringskassan har undersökt hur det står till med bidragsfusket, och försäkringsbolaget Folksam har granskat bonusdirektörerna. I båda fallen skjuter fakta hål på vedertagna sanningar.

Sunt förnuft hade givit samma slutsats. Barnföräldrar är knappast skurkaktigare än de flesta, och välavlönade direktörer vill nog göra ett bra arbete, även utan bonusmiljoner.

I kampen med bekväma dumheter är det sunda förnuftet – som vanligt –  chanslöst. Alltså kräver Husmark Pehrsson ändå kontroll på landets förskolor. Och vårens bolagsstämmor kommer säkert att sätta nya rekord när bonusprogrammen ska fastställas.

När det kostar mer än det smakar

En nyligen timad händelse sätter fingret på ett problem med felaktiga utbetalningar från offentliga trygghetssystem och hur man skall förhindra dem. (Obs. att jag inte skriver "fusk" eftersom det finns utbetalningar som är fel av andra orsaker, och de kan vara såväl för små som för stora.) Nu handlar det om försäkringskassan som inte vill kräva intyg från förskolan när föräldrar har varit hemma med sjuka barn. De besparingar som görs när bidragsfusk stoppas äts upp av administrationen av intygen säger man från kassan.

Detta är ju enkelt att förstå: om jakten på "fuskare" drivs för långt kommer kostnaderna för jakten att bli dyrare än de pengar man får in. En nationalekonom kanske skulle tala om "marginaleffekter" här. När man börjar jaga får man in bra belopp, men vartefter minskar summorna helt enkelt för att man hittar de uppenbara fallen, de kriminella figurer som sätter stöld av offentliga medel i system.

En annan aspekt är att det är viktigt med förtroende för systemen och ur den synpunkten kanske det kan vara bra att fortsätta jaga även om intäkterna av det blir små - men när man går över gränsen och det snarare blir trakasserier och misstänkliggöranden som ökar misstroendet i samhället men inte ger tillbaka några pengar, då är det dags att sätta stopp. Det börjar likna de fjantigare varianterna av terroristjakt, där i princip alla är misstänkta och rättsamhället ställs åt sidan. - Om man hittar folk som fått ut för lite pengar förresten men inte bråkat om det, skickar man dem en hacka som extra uppskattning?

Om man vill uppnå goda marginaleffekter vad det gäller att driva in pengar till det offentliga undrar jag om inte strängare kontroll av alla med F-skattesedel vore bättre. Hur är det med de som handlar privat men bokför det på firman och drar av momsen, exempelvis?

Näringsliv och klimatarbete - Klimatforum 2007

Polarisar förr och nu. De rödviolett fälten visar havsisen omkring Nordpolen i september 1979 respektive september 2007. Den krymper ...

I förrgår gjorde jag några reflektioner från ett litet möte om företag och miljö. Idag är det samma ämne igen, fast i betydligt större format. Det var Naturvårdsverket som hade stort klimatmöte i Aula Magna, Stockholms universitets stora hörsal i Frescati. Utanför delade Alternativ Stad ut flygblad och krävde "Ställ klimathycklarna mot väggen!" Där inne var den vanliga blandningen av byråkrater, aktivister och annat folk. Jag såg åtminstone en figur med sjavig kostym och hästsvans - en Anders Borg-wannabee kanske.

Jag var inte ensam. Det sas att det var 1100 personer närvarande (tycker det låter lite högt räknat, men många var det). Vi fick lyssna på föredrag och diskussioner, samt blev bjudna på smörgåsar, kaffe, och annat gott.

Från regeringen var miljöminister Carlgren där och från EU en byråkrat som pratade en engelska jag hade svårt att förstå. Problemet när EU sticker fram nosen är ju att man har svårt att lyssna ens när de säger något vettigt, för man tänker bara på byråkrater och parasiter och dårfinkar som tänker bygga ett nytt imperium. Sedan var det några från vetenskapsvärlden och företagsamheten (Volvo, finans- och försäkringsbranschen) med också.

På senare år har näringslivet fått kniven på strupen och insett dels att man inte kan gå emot arga miljöopinioner, dels att det så att säga ligger en del pengar i skiten - eller att röja upp i skiten. Detta yttrar sig i bättre relationer med åtminstone delar av miljörörelsen. Och man får säga att det är bra att de åtminstone inte är emot klimatkampen längre. När pengarna talar och det dessutom sker generationsskiften i företagsledningarna och bland intressentgrupper omkring firmorna ( = gamla sura direktörer som inte fattar något om klimatfrågan går i pension) kommer det in nytt folk med fräschare idéer.

Finansmarknaden - en kraft att räkna med i klimatarbetet? - Ja, detta kan man ju säga är en jäkligt bra fråga. De kommer kutande när det börjar lukta pengar, inte när det börjar lukta illa - och det kan någon tycka luktar illa!

Själv är jag tveksam. Inte för att företag är med i leken, för ett företag är helt enkelt en organisation som skapas i samhället för att ta fram önskade varor och tjänster och verkställa transaktioner mellan dess medlemmar. Däremot funderar jag på vinsten som drivkraft, och vilka drivkrafterna över huvud taget är. Att inte förslösa samhällets tillgångar är en sak, men faktum är att vinst och egennytta har varit mäktiga drivkrafter just för att jaga fram den situation där FN:s generalsekreterare och tusentals vetenskapsmän måste tala om för hela världen att det kommer att gå åt helvete om det inte görs något radikalt snart. Baksidan av vårt välstånd är att det håller på att gå över till en sjuhelsickes baksmälla, men de som drabbas hårdast bor i områden där folk i gemen knappast vältrar sig i lyx. Klimatfrågan är alltså en första klassens moralfråga. Den kan inte lösas genom att alla gör som de vill i någon slags extremliberal anda. I själva verket påtalade flera av föredragshållarna, även från företagssidan, behov av styrning och regler från staten.

Det finns vetenskapsmän och numera också företag som studerar klimatfrågorna noga. Vi vet ju också att det finns "miljömuppar" som bland annat härjar i bloggosfären och insändarsidor och hojtar om att de minsann inte tror på några miljöhot, att uppvärmningen bara är en bluff, etc. Det skulle vara intressant att se en match mellan en mupp och exempelvis den schweiziske doktor och vice VD som var med i Frescati. Han företrädde det schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re. De jobbar med modeller för hur klimatet kan utvecklas ett tag framåt. Ganska pessimistiska modeller dessutom. Bland annat kommer det att bli blåsigare på vissa håll i Europa (minns stormen Gudrun, sådant kommer att bli vanligare). Och vattennivåerna kommer som bekant att höjas.

Vad betyder detta? Ja, hur mycket än mupparna skriker kommer försäkringsbolagen att titta på hårda fakta, på sina historiska data och prognosdata, och det kommer att bli dyrare, mycket dyrare, att bygga på stränder exempelvis. Om bolagen ens tar sådana försäkringar i framtiden. Katastrofförsäkringar för folk som bor i utsatta lägen vad det gäller översvämningar eller stormar kommer naturligtvis att kosta mycket mer. I det läget kan faktiskt försäkringsbolagen göra en hel del för att skydda stränder från exploatering, vare sig det rör sig om rika privatpersoner eller kommunala påhitt. Pengarna talar! - Jag misstänker att jag får återkomma om det här ämnet igen ... .

Folk minglar, fikar, äter gratismackor och gratisfrukt och har det trevligt!

Två sorters försäkringar

I senaste häftet av mitt liv- och husorgan Historisk Tidskrift (2/2007, sid. 420-421) finns en recension av en bok om svenskt försäkringsväsen. Som alla vet är försäkringar stentrista och ingenting man tänker på (förrän man eventuellt behöver dem). Men i en enda mening sammanfattar recensenten en av de viktigaste skillnaderna mellan privata och offentliga försäkringar:

Privata försäkringsbolag säljer sina försäkringar som produkter på en marknad och till kunder som kan och vill köpa dem, vilket inte är fallet med de offentliga socialförsäkringarna, som snarast utgör en del av statens förebyggande socialpolitik.

Detta innebär att man via de offentliga försäkringarna

... kollektivt och via en politisk process har sökt lösa problem som marknaden inte tycks lösa.

En nationalekonom skulle kalla detta för "marknadsmisslyckande", särskilt om han/hon tror på "marknaden" som lösning för alla samhälleliga problem. Vad som händer med den här typen av ekonomiska förhållanden är snarare att "marknaden" är sämre på att lösa problemen.

Det "ökande personliga ansvaret" som en del personer ömmar för innebär att en allt större del av de enskildas inkomster måste läggas på försäkringspremier. Vinstmaximerande försäkringsbolag kommer inte att vara intresserade av stora grupper människor med låg betalningsförmåga. Däremot kommer de att försöka driva upp försäkringspremier och ta till alltmer lömska metoder för att undvika att betala ut några ersättningar. Dyrt, opraktiskt och riskabelt för försäkringstagarna, alltså. Dyrt även för samhället, eftersom det ändå kommer att krävas insatser för oförsäkrade eller underförsäkrade personer (om de nu inte skall svälta ihjäl eller dö i sjukhusentreerna).

I de offentliga systemen kan de ansamlade medlen och den praktiska handläggningen av försäkringsfallen underkastas viss demokratisk kontroll. Riksdagen kan slå näven i bordet om saker verkar gå fel. I privata bolag finns företagssekretessen som hjälp för äventyrliga företagsledningar. Idealt bör styrelser och revisorer ändå reagera, men det skall man inte ge sig tusan på - särskilt inte om dessa också är inblandade i snattande av försäkringstagarnas pengar eller misshandel av kunder, eller konstiga investeringar i utlandet.

Hemliga (?) försäkringsagenterna Bill & Bull

På debattsidan i Dagens Nyheter idag förekommer en märklig inlaga. Det ser ut som en insändare från centerpolitikerna Bill & Bull, men jag uppfattar det mer som en beställning från elaka katten Måns (som vi också kan kalla "Försäkringsbranschen"). Fundera på den här nyckelmeningen om grundtrygghetsprincipen.

Grundtrygghetsprincipen innebär att alla medborgare oavsett inkomst får en lika stor ersättning från staten vid sjukdom eller arbetslöshet. Ersättningen bör ligga på en nivå som säkerställer en grundläggande levnadsstandard men samtidigt är så låg att det lönar sig att ta ett arbete. Om medborgaren vill trygga en högre ersättning därutöver så är det dennes ensak att ordna det med privata eller avtalade försäkringar, eller genom eget sparande.

Vad nu grundläggande levnadsstandard är kan man undra. Men ta den sista meningen igen: Om medborgaren vill trygga en högre ersättning därutöver så är det dennes ensak att ordna det med privata eller avtalade försäkringar, eller genom eget sparande.

Det är här beställningen från elake Måns/försäkringsbolagen kommer in. Rika människor är inte så många att de är verkligt lönsamma för försäkringsbolag som arbetar på massmarknader. Men ... genom att förstöra offentliga system kan man få vanliga lönearbetare att i massomfattning ta privata försäkringar för att inte hamna på pottkanten om hälsa eller arbete går åt h-e. Några glada trumpetstötar om "frihet" eller "ansvar" lär inte ändra på det. Jag ifrågasätter om det där blir billigare för de enskilda eller för samhället i stort. Vinsterna för försäkringsbolagen kanske rakar i höjden, men är det verkligen ett behjärtansvärt mål ens för centerpartister av idag? Man kan inte säga att de är vårgalna, och rötmånaden har väl inte börjat riktigt ännu, så hur kan man förklara de här killarna Bill & Bull?