Två sorters försäkringar

I senaste häftet av mitt liv- och husorgan Historisk Tidskrift (2/2007, sid. 420-421) finns en recension av en bok om svenskt försäkringsväsen. Som alla vet är försäkringar stentrista och ingenting man tänker på (förrän man eventuellt behöver dem). Men i en enda mening sammanfattar recensenten en av de viktigaste skillnaderna mellan privata och offentliga försäkringar:

Privata försäkringsbolag säljer sina försäkringar som produkter på en marknad och till kunder som kan och vill köpa dem, vilket inte är fallet med de offentliga socialförsäkringarna, som snarast utgör en del av statens förebyggande socialpolitik.

Detta innebär att man via de offentliga försäkringarna

... kollektivt och via en politisk process har sökt lösa problem som marknaden inte tycks lösa.

En nationalekonom skulle kalla detta för "marknadsmisslyckande", särskilt om han/hon tror på "marknaden" som lösning för alla samhälleliga problem. Vad som händer med den här typen av ekonomiska förhållanden är snarare att "marknaden" är sämre på att lösa problemen.

Det "ökande personliga ansvaret" som en del personer ömmar för innebär att en allt större del av de enskildas inkomster måste läggas på försäkringspremier. Vinstmaximerande försäkringsbolag kommer inte att vara intresserade av stora grupper människor med låg betalningsförmåga. Däremot kommer de att försöka driva upp försäkringspremier och ta till alltmer lömska metoder för att undvika att betala ut några ersättningar. Dyrt, opraktiskt och riskabelt för försäkringstagarna, alltså. Dyrt även för samhället, eftersom det ändå kommer att krävas insatser för oförsäkrade eller underförsäkrade personer (om de nu inte skall svälta ihjäl eller dö i sjukhusentreerna).

I de offentliga systemen kan de ansamlade medlen och den praktiska handläggningen av försäkringsfallen underkastas viss demokratisk kontroll. Riksdagen kan slå näven i bordet om saker verkar gå fel. I privata bolag finns företagssekretessen som hjälp för äventyrliga företagsledningar. Idealt bör styrelser och revisorer ändå reagera, men det skall man inte ge sig tusan på - särskilt inte om dessa också är inblandade i snattande av försäkringstagarnas pengar eller misshandel av kunder, eller konstiga investeringar i utlandet.