Folk pratar allt fortare

Jaha, här har vi gamle H D Thoreau igen

Att höra ungdomar tala idag kan ibland vara att uppleva en kaskad av ljud, blixtsnabbt utsprutade vokaler, konsonanter och stavelser i en fart så man knappt uppfattar hälften av vad det handlar om. Av språkmelodin kan man i alla fall lista ut att det sannolikt är någon sorts svenska som talas ...

Att den tekniska utvecklingen i samhället påverkar människorna, och även människornas tänkande, är ingen ny idé. Marx och Engels förde fram den på 1840-talet, och Marshall McLuhans ord (tidigt 1960-tal) om att "media is the message" är i grunden samma sak. Detta kan också kallas "den materialistiska historieuppfattningen". När jag då och då läser en sida i Thoreaus Skogsliv vid Walden hittar jag nu följande intressanta observation, när han skriver om järnvägstågen:

De komma och gå så regelbundet och deras visslor höras så lång väg att farmaren ställer sin klocka därefter, och på så sätt reglerar en välskött institution hela landet. Ha vi inte bättrat oss i fråga om punktlighet, sedan järnvägarna kommo till? Är det inte så, att folk tänker och talar hastigare på stationen än förr på diligenskontoret? Det ligger något uppeggande i atmosfären kring den förstnämnda platsen. Jag har förvånats över de underverk järnvägen åstadkommit, och en del av mina grannar, om vilka jag varit övertygad om att de aldrig skulle våga fara till Boston med ett så snabbt fortskaffningsmedel, äro nu trots allt på platsen när klockan ringer. Att utföra saker och ting med med snälltågsfart är nu det vanliga talesättet.

Folk pratade lugnare (och mer vårdat) på radio förr i tiden. Men teknikutvecklingen rusar, och med den rusar talet allt fortare. Och som vi ser av gamle Thoreau var fenomenet uppfattat redan i början av 1850-talet (Walden kom ut 1854).

Den atmosfär vi lever i blir sannerligen alltmer "uppeggande". Impulser tränger sig på från alla håll i allt större mängd och allt aggressivare, och för att hinna med att förmedla våra intryck måste vi tala allt snabbare. Man kan undra vad det leder till? Kommer den mänskliga talförmågan att så småningom bli helt hopplöst ute på grund av sin långsamhet, och i stället ersättas av manicker där "tal" kan skickas direkt från hjärna till hjärna med ljusets hastighet?

Ba va allså!

Att läsa omsorgsfullt

Här är ett citat som jag nyss hittade i Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. Det slog mig att det skulle kunna tillägnas bloggkollega Lennart på Den långsamma bloggen:

Att läsa väl - det vill säga att läsa verkliga böcker på det rätta sättet - är en ädel sysselsättning, vilket ställer högre krav på läsaren än någon av de övningar som nutiden värderar. Det fordrar en liknande systematisk övning som atleterna underkastade sig, ett livs stadiga strävan ägnad endast åt detta mål. Böcker måste läsas så omsorgsfullt och tillbakadraget som de skrevos.

Den sista kursiveringen är min, och får tas som självkritik eftersom jag aldrig lyckats ta mig ur slukaråldern. En gång läste jag Pablo Nerudas Canto general på ett par timmar, och det får väl närmast ses som skandalöst slarvigt. Att med expressfart jaga igenom de mest känsliga och rörande diktning - sådant gör man bara inte!

Hinc robur et securitas

Häri styrka och säkerhet tror jag rubriken skall uttydas. Det är latin det, och latin kan jag bara några få ord och fraser av. Detta var i alla fall en fras som stod på svenska sedlar när de hade högre värde än idag.

Tänker man på latin kan man också tänka på lärdomsstaden Uppsala. Men, men ... via ett par klassikerbloggar har jag uppmärksammats på att det inte längre skall förekomma latinundervisning på gymnasienivå i Uppsala. Här är artikeln de hänvisade till. Då får man väl anta att klassisk grekiska är rökt också.

Sicken lärdomsstad - sic transit gloria mundi, exit lingua latina! Sålunda förgås världens prakt, ut med det latinska språket! (Eventuellt latinkunniga läsare får gärna hör av sig med rättelser!)

Gör det något? Författaren till denna blogg gick i handelsgymnasium, en institution som snarare utbildar räknenissar än klassiker. Då kan man ju ställa en motfråga: är det räknenissar eller klassiker som orsakat de kriser som härjar stora delar av världen idag?


Just nu läser jag då och då några sidor av Thoreaus klassiska Skogsliv vid Walden. Man skulle kunna tänka sig att denne man som predikade det enkla livet skulle vända ryggen åt klassikerna. Tvärtom. Man kan se det i kapitlet som heter "Läsning".

Mr. Thoreau himself, 1854

Denne gamle skogsmulle från Massachusets (i själva verket en karl som var både lärd och händig i ett flertal yrken) skriver:

Det är mödan värt att offra ungdomsår och dyrbara timmar på att lära om så också endast några ord av ett gammalt språk - ord som är upphöjda över gatans billigheter och om förbli ständiga eggelser och anledningar till fördjupad eftertanke. Det är inte för intet som den enkle mannen bevarar och upprepar de få ord latin han hört. [Jo, det märkte ni väl nyss i min enkla betraktelse!] Somliga människor tala som om de trodde, att studiet av klassikerna så småningom skulle upphöra till förmån för mera moderna och praktiska studier; men den företagsamme sökaren kommer alltid att studera klassikerna, på vilket tungomål de än skrivit och hur åldriga de än må vara. Ty vad äro klassikerna om inte mänsklighetens ädlaste bevarade tankar? ... Vi kunde lika så väl sluta med att studera naturen, under förevändning att den är gammal.

Det här påminner om synpunkter som Ola Wikander ger i sin bok om de döda språken. Här är för övrigt länken till hans blogg där det står om den där uppsalahistorien. Här är ett annat ställe som heter Latinbloggen. Ancient and Old är namnet till trots en svensk blogg och lägger ut en massa fina bilder av grekisk, helllenistisk och romersk konst.

När jag ändå pekar på intressanta länkar så gör jag lite självreklam också: Björnholm är min stockholmscentrerade blogg, med blandat bilder och korta texter och ditt och datt. Uppdateras lite glesare än Björnbrum (det är den du läser nu, dummer). Vill du titta på en riktigt exklusiv nätsajt så ta en titt på Björnpoesi - det är inte så många andra som gör det nämligen. Men där finns det fina dikter för finsmakare. Till sist finns den glest uppdaterade Björnrecension.

Ni kan ju sysselsätta er med att kolla in angivna länkar ovan så sänker jag utgivningstakten på den här bloggen ett tag framåt.

Vale!