fredag 21 augusti 2009

Folk pratar allt fortare


Jaha, här har vi gamle H D Thoreau igen

Att höra ungdomar tala idag kan ibland vara att uppleva en kaskad av ljud, blixtsnabbt utsprutade vokaler, konsonanter och stavelser i en fart så man knappt uppfattar hälften av vad det handlar om. Av språkmelodin kan man i alla fall lista ut att det sannolikt är någon sorts svenska som talas ...

Att den tekniska utvecklingen i samhället påverkar människorna, och även människornas tänkande, är ingen ny idé. Marx och Engels förde fram den på 1840-talet, och Marshall McLuhans ord (tidigt 1960-tal) om att "media is the message" är i grunden samma sak. Detta kan också kallas "den materialistiska historieuppfattningen". När jag då och då läser en sida i Thoreaus Skogsliv vid Walden hittar jag nu följande intressanta observation, när han skriver om järnvägstågen:

De komma och gå så regelbundet och deras visslor höras så lång väg att farmaren ställer sin klocka därefter, och på så sätt reglerar en välskött institution hela landet. Ha vi inte bättrat oss i fråga om punktlighet, sedan järnvägarna kommo till? Är det inte så, att folk tänker och talar hastigare på stationen än förr på diligenskontoret? Det ligger något uppeggande i atmosfären kring den förstnämnda platsen. Jag har förvånats över de underverk järnvägen åstadkommit, och en del av mina grannar, om vilka jag varit övertygad om att de aldrig skulle våga fara till Boston med ett så snabbt fortskaffningsmedel, äro nu trots allt på platsen när klockan ringer. Att utföra saker och ting med med snälltågsfart är nu det vanliga talesättet.

Folk pratade lugnare (och mer vårdat) på radio förr i tiden. Men teknikutvecklingen rusar, och med den rusar talet allt fortare. Och som vi ser av gamle Thoreau var fenomenet uppfattat redan i början av 1850-talet (Walden kom ut 1854).

Den atmosfär vi lever i blir sannerligen alltmer "uppeggande". Impulser tränger sig på från alla håll i allt större mängd och allt aggressivare, och för att hinna med att förmedla våra intryck måste vi tala allt snabbare. Man kan undra vad det leder till? Kommer den mänskliga talförmågan att så småningom bli helt hopplöst ute på grund av sin långsamhet, och i stället ersättas av manicker där "tal" kan skickas direkt från hjärna till hjärna med ljusets hastighet?

Ba va allså!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Inte pratade man långsamt i radion? I allafall inte dom som refererade sport.
Jag har för mig att det legenden Sven Tumba skojade med några radioreprotrar under en paus i en hockeymatch.
Han lä ha åkt fram till dom och sagt: Grabbar kan ni inte prata lite långsammare för vi hinner knappt med att spela...

Eldorado

Kerstin sa...

Var just på väg att skriva ett inlägg om språket i programmet Stil, där jag hörde journalisten säga att en person "förverkade" sin dröm och blev framgångsrik på skodesign. Men så kom jag just på att jag kan ha hört fel. Hon kanske sade"förverkligade" på det moderna sättet, där man sväljer halva orden.

Men senare i programmet hörde jag en manliga journalist tala om en person som var den "idealistiska" kunden, och det borde jag inte ha hört fel på.

Suck!

Björn Nilsson sa...

Man får gå tillbaka till perioden innan Hyland kom med stora ordsprutan! På den tiden skedde det mesta på radion med hjälp av förberedda manuskript (till och med intervjuer och partiledardebatter!) Det kan vara så att läsande från manuskript sänker takten på talet.

Men när man pratar spontant, och dessutom tillhör en yngre generation av "artister" som inte lärt sig att DIKTION ÄR VIKTIG för att folk verkligen skall uppfatta vad man säger, kan det bli konstigheter när delar av ord och meningar försvinner. Skall det sedan pratas fort, och av personer som kanske inte hinner tänka igenom vad varje ord betyder, är det ännu större risk att det blir både "fort och fel". Den ideale kunden blir den idealistiska dito (som kanske visar idealismen genom att bara köpa produkter med rättvise-, svan- och annan märkning?).

Finns det en rädsla för tystnad som gör att det skall pladdras så förbannat hela tiden? En rädsla för att inte uppmärksammas, för att folk skall vända örat åt något annat håll? "Jag talar, därför finns jag till ... snäl ni, ni hör väl ah ja fin hä ...!"

Jan Wiklund sa...

Jag tycker då alltid att Medborgarplatsen har förkortats till Mebaplatsen och Universitetet har förkortats till Unshitetet. Svenskan gillar inte många obetonade stavelser i följd.

Sixten Andréasson sa...

Själv håller jag med om att det både på radio och TV går alldeles för fort i snacket.
Tror också att det åtminstone delvis beror på den tendens som påtalades av Thoreau redan på 1800-talet, men också på att ledning för media kräver snabbhet (på bekostnad av tydlighet) i programinslag. Så förstörs många gånger intressanta intervjuer för att inte tala om s k debatter.
Övertydligt för mig hur väderprognosernas tempo ändrats från Pohlmans tid!