MLM - tredje fasen?

Det här är en uppföljning på något jag skrev i mitt inlägg på första maj, men det handlar inte om anarkisterna/syndikalisterna som kommer travande här ovan ...

...eller  inte ens att SL:s spärrar inte ser ut så här längre, så den här fåniga "planka"flaggan är omodern.

Nej, jag skrev följande: "Har just läst en intressant bok om utvecklingen Marx-Lenin-Mao - kanske återkommer om den." Och nu gör jag det. Boken heter Continuity and Rapture och är skriven av något så sällsynt som en äkta maoistisk filosof: Josh Moufawad-Paul, doktor i filosofi i Toronto, Kanada. För den som blir förskräckt och tänker på "perukommunisternas" trista texter i samband med maoism vill jag påpeka att det här är betydligt öppnare och spänstigare, och inte så knepigt att läsa. Det handlar om att komma längre i utvecklingen än såväl Marx&Engels som herrn i gröna kostymen ovan, Vladimir Iljitj Lenin.

Jag förkortar författaren till JMP nedan, och hans teori är MLM.

Några viktiga punkter enligt JMP:

1. Filosofin kommer efter praktiken. Filosofens uppgift är att förklara vad som hänt och skapa begrepp som beskriver händelserna. Den maoistiske filosofen tar fram det väsentliga ur rörelsens praktik.

2. De tre -ismerna, marxism, leninism, maoism, har skapats ur tre stora revolutioner: Pariskommunen, ryska revolutionen, kinesiska revolutionen. Även om varje stadium har namn efter en person så betyder -ismen att det är det hållbara som sparas i personens teori och praktik, och det icke-hållbara lyfts bort. Varje ord av Marx är inte heligt, men vissa delar ingår i ett universellt tillämpbart teoribygge och blir då del av en -ism.

3. Boktiteln syftar på att teorin, för att kunna utvecklas, måste både hålla fast vid och vid behov bryta med tidigare versioner. (Tänk på evolutionsteorin: även om den grundlades av Darwin och en del av hans principer fortfarande håller, så har darwinismen idag genom vetenskaplig praktik avlägsnat sig långt från ursprunget.) Även om klasskamp driver samhället framåt så ser kampen inte likadan ut idag som i Paris 1871, exempelvis. Nya praktiker och teorier krävs i en värld som förändras.

4. För att MLM skall kunna skapas och vidmakthållas, samt utvecklas, fordras att teorin i sig är öppen för utveckling och kritik. JMP anser att MLM faktisk är möjlig att testa i praktiken, vilken skulle göra den till en vetenskap. Revolutionerna och folkkrigen skulle vara det praktiska provet, och detta inleddes med de peruanska kommunisternas uppror och att de utropade sig till maoister i slutet av 1980-talet. Därmed övergavs den tidigare termen 'Mao Tsetungs tänkande'. JMP är dock kritisk mot hur peruanerna utvecklades, med överdriven militarism och personkult.

Tror inte JMP skulle gilla den här bilden. Här har vi Marx, min favorit Engels, Lenin, Stalin och Mao. Men så har något pundhuvud klämt dit "ordförande Gonzalo" som sjätte man.

5. JMP skriver att maoismen ännu inte uttömt sina möjligheter, den är ett nytt fält att erövra, praktiskt och teoretiskt. Att därför klämma till med nya -ismer som 'Gonzalos tänkande' i Peru eller 'Prachandavägen' i Nepal är fel och för tidigt. Indierna och filippinarna, och en del andra partier som också bedriver kamp enligt maoistiska normer har inte gått i den fällan. Detta till skillnad mot superdogmatiska trotskister som ännu vill gå den leninistiska vägen med elitparti och väpnat uppror i Petrograd - men som inte lyckats genomföra en enda revolution.

6. Uttömt sina möjligheter har däremot den gamla marxismen, och även leninismen. Efter perioder av stora framgångar har de nått vägs ände. De utvecklas inte längre. Det är därför en brytning är nödvändig för att faktiskt kunna föra deras rörelser vidare. En första våg i den brytningen var de anti-revisionistiska partierna och grupperna som uppstod världen runt på 1960-1970-talen, men som sedan vittrade bort. (KFML i Sverige är ett exempel.) Maoismen företräder en ny brytning på en högre nivå enligt JMP.

På bilden ovan ser vi KP:s och nya/nygamla SKP:s gemensamma demonstration vandra bort. Följer man JMP:s schema så representerar SKP väl närmast leninismen, medan KP är en anti-revisionistisk grupp som glidit tillbaka i leninism. Frågan är om de vandrar bort definitivt, eller om de kan gripa tag i de öppningar som finns i teori och praktik, leva vidare och utvecklas. Det är faktiskt folk i exempelvis SKP och KP som borde läsa den här boken. Inte för att övertygas om att bli maoister i morgon, men åtminstone för att få en del saker att fundera på. Bland annat mycket som jag inte nämnt i den här korta överblicken.

Det här är mer acceptabel uppställning för MLM-are tror jag.

Jag har varit sparsam med omdömen och reflexioner i det här inlägget. Kanske återkommer med sådana framöver.

Några blandade förstamaj-intryck

På förmiddagen var jag alltså och tittade en kort stund på mötet vid La Mano, vilket framgår av föregående inlägg.

På eftermiddagen drog jag ner till Mynttorget i Gamla stan. Där kan man få två demonstrationer till priset av en varje år. Under många år har det varit så att medan KP packar upp sina grejor på Mynttorget så marscherar syndikalisterna förbi på väg mot Gamla stans inre regioner. Redan förra året gick KP och SKP tillsammans, och detta upprepades i år. Eftersom det nu var två partier, enligt självdeklaration kommunistiska, som skulle samverka så blev det '1 maj med kommunisterna'.

Kan man vänta sig lite uppstädning på vänsterkanten genom att de två går samman? Båda finns ju i den leninistiska traditionen vad jag förstår.

Det var länge sedan man kunde se bilder av 'de stora' bäras i demonstrationer, men nu har det tydligen blivit aktuellt igen. Där står Lenin i grön kostym till höger och betraktar världen. Och till vänster verkar densamme Lenin peka ut riktningen för en ungdomlig Stalin. Jag tror inte det skulle ha uppskattats i de här kretsarna om någon kommit med en bild av Mao. Har just läst en intressant bok om utvecklingen Marx-Lenin-Mao - kanske återkommer om den.

Nå, nu över till syndikalisterna. Här är en paroll som jag tror många i offentlig verksamhet håller med om:

Lustigt nog ropades samma slagord i båda demonstrationeran: 'Internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet'. Trodde det var en trotskistisk paroll, men den går tydligen bra på flera håll.

Syndikalisterna brukar ha roliga paroller och plakat, men var det så många av dem i år? Så roligt var det inte att ett gäng islamister (?) var med i syndikalisttåget. En massa huckle-tanter i varierande åldrar som verkade kräva att religiös klädsel skall vara tillåten på vilka jobb som helst. För det är ju detta det handlar om: en klar religiös markering. - Skulle syndikalisterna svälja detta om det gällde extrem kristen utstyrsel? Kristna kan man ju alltid hacka på (eftersom de inte är offer), medan muslimer är offer (även när de hackar kristna i bitar). Undrar vad gamle anarkisten Bakunin hade sagt om det, han gillade ju varken gud eller staten har jag för mig. Men unga syndikalister kanske inte läser de gamla läromästarna?

De små demonstrationerna är också viktiga

Jag hade inte tänkt uppsöka någon demonstration idag, men ändrade mig av ren nyfikenhet när jag såg att KP och SKP skulle gå tillsammans i Stockholm. Skulle det av två små demonstrationer bli en större liten demonstration?

Kanske. En hyfsat stor skara samlades på Mynttorget för avmarsch till ...

... Sergels torg. Jag tyckte det såg ut som lite folk mer än i KP:s vanliga lilla tåg.

Det här kan vi kalla för "metafotografi". Jag fotograferar någon som tar ett fotografi. Gruppen i bakgrunden står vid La Mano på Katarinavägen. Det var ungefär 35 personer och de kallar sig Arbetarbildning. Jag frågade ett par av dem om vilken riktning de tillhörde. Det var lite svävande, men marxism-leninism verkade vara vad de föredrog. Dock inte maoism.

Vad som är nödvändigt hade de dock klart för sig.

Frank B. kliver av

Jag har stor respekt för dem som hållit KP och Proletären gående i en svår tid. Men om de är kloka tar de Franks brev som en varningssignal.

Vilken Frank, vilket brev? - Jo, detta är en kommentar från en som var med redan förr i tiden, Stefan Lindgren, och han skriver om Frank Baude.  Muraren Frank Baude ledde sprängningen av KFML 1970 och bildade KFML(r) i stället. En liten men mycket energisk grupp på yttersta vänstern, som tyvärr orsakade en del skada genom att energin inte alltid gick i bra banor. Numera heter (r) i stället KP, Kommunistiska Partiet, och är en tämligen fridfull organisation.

För ett par dagar sedan såg jag uppgifter på sajten Socialism.nu om att Baude lämnat sin gamla organisation och skrivit ett argt brev om utträde. Det verkade konstigt, men nu har bekräftats från olika håll. Brevet kan man läsa här. Att partigrundaren hoppar av borde vara en stor nyhet, men i tidningen Proletären har det inte stått en notis ens om det vad jag vet. Men via Socialism.nu-sajten hittar jag ett inslag på KP:s hemsida. Där säger nye ordföranden att det var ju tråkigt, men Baude får göra som han vill, och det går bra för partiet i alla fall.

Som tecken på att det går bra för partiet nämns att det kandiderar i dubbelt så många kommunalval som i förrförra valet. Är det verkligen en bra mätare på framgången för en organisation som säger sig vilja införa ett nytt samhällssystem? Eller säger det bara att organisationen numera i stort sett är parlamentariskt inriktade tidningsförsäljare som har en del statsbidrag (presstöd) som man inte vill mista genom att bråka för mycket?

Ungdomar som vill ha mer aktivism torde söka sig åt annat håll. Den kritik mot KP:s ledning och politik som framfördes av den mystiskt försvunna Oktoberrörelsen verkar ännu gälla. Nog kan man skälla på Baude för olika saker, men han verkar åtminstone ha en mer proletär inriktning än det nya KP.

Göteborgsvits från förr: "Det är inte ens fel att man grälar. Det är Baudes."