Brand på Långholmsgatan. Gott om resurser.

När jag tog en promenad på kvällskvisten och gick gångbron över Långholmsgatan på Söder i Stockholm noterade jag brandbilar, en ambulans, samt poliser. Det var en lägenhetsbrand fick jag sedan veta, och några personer var skadade. Ännu så länge finns det resurser att ta hand om sådant här, och i de här kvarteren behöver räddningspersonalen inte vara rädd för att utsättas för stenkastning, för att lokala "hjältar" försöker skära av brandslangarna, eller liknande påfund. Och jag undrar hur det är med resurserna på sina håll ute i landet? Hur som helst, här är några bilder:

Tidsbild

Långholmsgatan, Söder, Stockholm, torsdag kväll

Nu syns de lite mer!

Här är en tidningsframsida med påståendet: Du, vi syns inte på stan:

Och det måste ju medföra åtgärder, som jag noterade på Långholmsgatan tisdag förmiddag:

Marx, Lenin och Mao, gamla kända ansikten. Men som alltid klagar jag över att min favorit Engels inte är med, och ändå är Engels vad jag tror minst lika viktig som Marx. - Nå, man kan ju inte få allt. Och nu är Oktoberrörelsen lite mer synlig på stan, även om själva affischen är undertecknad av Kommunistiska Arbetarkommunen. Tankarna bakom kampanjen beskrivs här. Bra attityd kallade jag det.

Som man ser på översta bilden ställs även frågan Tänkande eller "-ism"? Det handlar om det som tidigare kallades "Mao Tsetungs tänkande" (eller "Maotsetungtänkandet", och med olika stavningsvarianter av namnet Mao) och som numera kallas "maoism". Jag tänker inte referera artikeln, jag antar att innehållet är så pass grundläggande att det bör komma på hemsidan. Nöjer med mig med att klippa in en bild från just den artikeln:

Ja, här har vi upphovsmannen själv, gamle ordföranden Mao. Och bildtexten meddelar att "Mao var en munter person som rökte mycket cigaretter". Av någon anledning väckte detta min ådra som amatörpoet, och jag skaldade:

Hans skinn var gult
Hans hjärta rött -
Men lungan den blev svart!

Mindre lustig tycker jag en annan artikel i samma nummer är, betitlat Den tragiske Shibbye. Artikeln i sig utstrålar militans, men jag undrar om den är så vettig. Någon klok person i redaktionen borde ha ifrågasatt den.

Martin Shibbye gjorde med livet som insats en expedition för att undersöka de otäcka ryktena om vad som händer i Ogaden i Etiopien. Han höll på att förlora. Vem som helst skulle vara knäckt efter en sådan upplevelse. Om han nu är "affischnamn för Europarådets Demokrativecka" så kan han väl få vara det, även om Europarådet på sin höjd förespråkar en begränsad och villkorad borgerlig demokrati? Om man nu skall kritisera detta så borde det ske på ett mer återhållsamt och principiellt sätt, utan att gå in på personens moraliska halt. Han har ju ändå riskerat en hel del som jag antar att de flesta av oss andra på vänstra kanten aldrig skulle ställa upp på. (Av någon anledning kommer jag att tänka på den gamle svenske kommunisten Karl Staf som dömdes till döden av tyskarna under Andra världskriget, men klarade sig.) Visserligen är det sant som det står i artikeln att Shibbye inte har någon skuld till den svenska staten - man kan misstänka att Bildt inte var särskilt engagerad i frigivningen - men när artikelförfattaren ställer frågan till Shibbye "har de förtrollat dig med mediernas strålkastarljus?" är det inte smakligt.

Nåja, under artikeln finns i alla fall en bild som talar om att det är roligt att vara med i Oktoberrörelsen. Det tvivlar jag inte på. Fast alla medlemmar som är avbildade blir av någon anledning väldigt suddiga i nyllet. Konstigt.

Det där med ideologi och -ism är intressant. Jag kanske återkommer i ämnet. Stalltips: jag hävdar en uppfattning snarlik vad gamle Engels hade vad det gäller ideologi ...