Banker uppdaterad siffra: 77. Indien.

Senast jag rapporterade om bankkrascher i USA var siffran 57. Det var 22 juli. Nu får vi höja till 77 - och tänk på att året är inte slut ännu! Det lär bli fler banker som får läggas ner och omstruktureras innan den här fasen av den aktuella krisen är över. Småbankerna försvinner, men hos de stora drakarna är det nog härliga tider igen, med feta bonusflöden till toppcheferna. För somliga är det svår kris, för andra är krisen något som man redan håller på att glömma bort.

Om någon funderar över hur det gått med stamfolkens uppror i västra Västbengalen, omkring Lalgarh där maoisterna upprättade ett befriat område, kan jag rapportera att det ser ut som om regeringens återerövring misslyckats. Maoisterna finns kvar i skogarna utan att ha skadats av motoffensiven, och dessutom kommer de fram ibland och håller möten med folket i byarna, samt likviderar de kvarvarande medlemmar av Västbengalens vänsterfront som inte stuckit iväg eller gjort avbön och slutat med politiken.

Liknande händelser pågår på andra håll i Indien, och centralregeringen tänker dra igång en stor kampanj mot maoisterna. Jag utgår från att dessa redan vidtagit lämpliga motåtgärder ifall regeringen försöker återerövra deras centrala basområden.

Fler bankkrascher i USA. Bandh i Indien

För knappt en månad sedan kunde jag rapportera 45 bankkonkurser i USA. Nu får vi höja nuffran till 57. Och året är inte slut ännu, liksom inte listan på banker med skakiga affärer. Men det är naturligtvis små lokalbanker som åker över stupet, de verkligt stora drakarna på finansmarknaden ser till att de klarar sig. De har nog sina hållhakar på regeringen. Och dessutom värvas ju folk från bankvärlden in till regeringen, och dessa personer vet nog vems intressen som skall främjas (och då handlar det inte om illa utsatta låntagare och deras lokalbanker, utan om betydligt högre uppsatta potentater!).

För den som undrar vad som händer i Lalgarh i Västbengalen så kan jag tala om att det pågår en (eller heter det ett?) bandh där sedan ett par dagar. För den som undrar så är bandh en indisk term för generalstrejk. En politisk gruppering kan kalla till bandh och stänga ner ett helt område. Inte bara företag och affärer, utan transporter och över huvud taget allt som rör sig i samhället stängs av. Nu har maoisterna kallat till en sådan aktion i flera delstater, som protest mot ökande levnadskostnader vad jag förstår. Att man kan genomföra en generalstrejk i ett område som i princip är ockuperat av halvmilitära polistrupper får anses vara ett styrketecken.

I Västbengalens södra granne Orissas sydliga och efterblivna distrikt pågår en konflikt som påminner om Lalgarh. Även här är det stamfolk som är aktiva, men nu handlar det om att de jagar bort personer som de påstår orättfärdigt har tagit över deras mark. Delar av Orissa är avskurna, och stambefolkningen har stöd av maoisterna.

Med tanke på att hinduismen antas vara väldigt fredlig är det märkligt hur mycket våld som pågår ute i de indiska obygderna. Dessutom har just hindunatinalister i Orissa givit sig på kristna i våldsamma överfall, och där har maoisterna tagit parti för de kristna vad jag vet. Hinduerna ses väl i detta fall som reaktionärer.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Kinesisk imperialism?, kimmuller skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!, Jinge skriver Nästa gång träffar Talibanerna!, Anders_S skriver Stöd till husockupanter i Göteborg, boladefogo skriver Israeliska soldater vittnar, andread0ria skriver Westboro Baptist freakshow

Tirukkural och några taktiska visdomsord

Tiruvalluvar, den vävare i södra Indien som påstås ha nedtecknat Tirukkural någon gång mellan andra och åttonde århundradet.

När jag städar i bokhyllorna framkommer en liten bok med översättning av en samling sydindiska tamilska visdomsord för livets olika skeden. Hela samlingen heter Tirukkural och lär ännu vara populär bland tamiltalande människor.


Av en slump slår jag upp en sida som verkar tala om situationen i Lalgarh i Västbengalen, där delstatsregeringens försök att återta kontrollen över området ännu fortsätter:

Den mäktigaste härförares makt blir till intet
om han vågar sig in i de svagares befästningar.

Och den här:

Även den svage vinner styrka och seger
om han väljer en gynnsam plats från vilken
han kan bekämpa sina fiender.

För att inte tala om:

Om fienden saknar befästning och härsmakt
är det ändå farligt att angripa honom på hans egen mark.

Urgamla kinesiska militärteoretiker skulle säkert hålla med om allt detta. Och det var tankar som under förra århundradet övertogs av Mao Zedong och hans revolutionärer. Knepet att lyckas var helt enkelt att förvandla sin egen svaghet till styrka och förhindra motståndaren att utnyttja sin överlägsna styrka.

För vad händer i Lalgarh? Delstatsregeringens kampanj för att återta området fortsätter medan maoisterna och deras allierade bland stambefolkningen i stort sett undviker öppna konfrontationer utan flyttar sig hela tiden. I den mån man kan tala om befästningar (Lalgarh betyder ju faktiskt Röda fortet) så har lokalbefolkningen de djupa skogarna som fästen, och där är det farligt för regeringens folk att ge sig in. De vet att gerillan idag ofta har god utrustning och god ledning, och är mycket bra på att genomföra dödliga bakhåll.

Enligt vad jag sett i nyhetsflödet på senaste tiden kan inte regeringen visa upp några avgörande framgångar. Däremot är det uppenbart att dess politiska bas håller på att förintas. Det marxistiska kommunistpartiet som har styrt i Västbengalen under årtionden håller på att krossas i delstatens västra distrikt. Orsaken ser ut att vara korruption, vanstyre, dålig behandling av vanligt folk. Nu kommer hämnden genom att partiaktivisterna jagas bort, dödas eller tvingas att lämna partiet. Enligt någon rapport var maoisternas folkdomstol mot marxister aktiv bara en dryg kilometer från ett polisläger. Det tyder knappast på att staten har god kontroll. Och maoisterna har fått blodad tand och talar om att vara i Kolkata om några år - antagligen har de redan underjordiska kadrer som arbetar där.

Taktiken är inte verkligen inte oomstridd, inte ens bland alla som kallar sig maoister i Indien (och det finns en hel mängd grupper som gör det). Förutom i Västbengalen tycks en omfattande maoistisk aktion vara i gång sedan flera månader längre söderut. Det verkar som man vill upprätta en röd zon som går från kusten i norra Andra Pradesh/södra Orissa, över södra Chhattisgarh till östligaste Maharashtra. Det är djungelområden med mycket stamfolk och dessutom stora naturtillgångar. Militärt kan det se vettigt ut, men under lång tid har kritiker ifrågasatt om inte det militära tänkandet har trängt ut det politiska i det största maoistiska partiet. Vad vi i Sverige säger eller tycker om saken lär inte påverka vad som händer därborta - men vi kan ju åtminstone ha våra funderingar!


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Gamla Uppsala – akut behov av klottersanering, Jinge skriver Reinfeldt och vaccinfabriken, jesper skriver Snart är vi alla terrorister!, acidtrunk skriver Fighters and Lovers Sverige lanseras, Anders_S skriver Förvirrad Neuding om monarki och LAS

Från "den röda korridoren"

Den här kartan har några år på nacken, lär vara från 2007. Ju rödare färg, desto starkare maoistiskt inflytande. Den antas visa den "röda korridor" som går genom östra Indien. Nu tror jag att kanske halva det södra djupröda området bör vara gulrött i stället, medan det bör vara mer djuprött i norr. Dessutom bör det finnas fler orange områden på olika håll, även i västra Indien, där maoisterna börjat få insteg på senare tid.

Operationerna omkring Lalgarh som jag skrivit om tidigare lär fortfarande inte vara avslutade. Snart har de tagit lika lång tid som kriget mellan Indien och Pakistan 1971 som ledde till att Bangla Desh bildades (det tog 13 dagar). Det finns en massa tidningsartiklar som bara behandlar det här som att polisen marscherar in och maoisterna smiter iväg, och sedan är det inte mer med det utan slaget är vunnet. Ett försök till lite djupare analys av maoisternas strategi säger i stället det här:

They fled well in advance as planned. They did not fight. They wanted the West Bengal Marxist cops and Indian paramilitary forces to come and conquer just like Sunnis allowed George Bush’s American military in Iraq in 2003. West Bengal Marxist cops and Indian paramilitary troops could not find any of the Maoist fighters. The whole youth generation of the tribal people have disappeared in a very preplanned way.

Notera det där med "hela ungdomsgenerationen" vilket stämmer med vad jag läst tidigare - det finns en generationsklyfta här i stamsamhällena, och många ungdomar tycks ha blivit mycket livade av att kunna ta till vapen mot regeringen. En del lär väl hoppa av igen, men man kan misstänka att PLGA (People's Liberation Guerilla Army) och milisgrupperna kommer att kunna expandera kraftigt framöver med många nya rekryter. Så småningom kanske de dyker upp i Kolkata också. - Det generella intrycket är att maoisterna i stort sett agerar taktiskt skickligt både vad det gäller politik och militära aktioner.

Någon sorts militär träning. Ledaren verkar har en AK-47:a eller annat automatvapen, mannarna gevär som nog var moderna före Andra världskriget. Men med tanke på att en del av guerillan fortfarande använder pil och båge är det en aktningsvärd eldkraft som visas upp.

När jag läser en del av vad de indiska tidningarna skriver tycker jag det känns lite som "det där har jag sett förut". Nämligen vad som skrevs då och då i nepalesiska tidningar under inbördeskriget där: "det här är mindre ett militärt men mer ett socialt problem, orsakat av fattigdom och elände i fruktansvärd omfattning". Kan Indien lösa dessa problem kommer upproren (det handlar ju inte bara om maoister) att dö undan.

Men lika lite som den gamla staten i Nepal kunde rensa i misären verkar indiska myndigheter klara av det - annat än när man pratar om det. Att gå från ord till handling är värre, särskilt om korrupta mellanhänder stjäl allt vad de kan. Men man kan ju tänka sig att maoisterna kan slå sig fram till en nepalesisk lösning, med andra ord att de känner sig starka nog för att sopa hem de flesta rösterna i allmänna val. Idag blånekar de till en sådan lösning, men man vet ju aldrig hur de resonerar om några år.

Det skulle behövas någon mer insatt svensk bloggare än jag för att diskutera indiska frågor. Finns det kanske redan någon någonstans?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Likheter mellan GGF-affären och Koenigsegg-affären, Kaj Raving skriver Fuskjakt dyrbart fiasko, acidtrunk skriver Quote: The Profit Bay, 1915 skriver The Pirate Bay är hycklare #2, cappuccinosocialist skriver Myten om kostnaden, Jinge skriver Ordförandelandet får svininfluensan