Indiska nationalister/chauvinister i Stockholm?

Den här banderollen hängde på Västerbron i Stockholm den 26 juli 2010. Ganska märkligt ur flera synpunkter: varför skulle indiska nationalister hänga upp en banderoll i Stockholm, och dessutom så att den bara syntes om man gick i Långholmsparken nedanför Västerbron? Hur som helst, åsikten att Kashmir ingår i Indien oavsett vad lokalbefolkningen anser har, eller har åtminstone haft, anhängare även i Stockholm.

Indien är ett från Kashmir till Kanyakumari påstås det. Det senare är Indiens sydspets. Den del av Kashmir som kontrolleras av Indien har länge haft specialstatus, men det har regeringen upphävt. Kashmirierna har inte blivit gladare för det, indierna har hela tiden uppträtt våldsamt i Kashmir men aldrig lyckats kuva motståndet, och det lär fortsätta.

På andra sidan Indien, på gränsen mot Myanmar/Burma ligger en annan, mindre delstat, som också har självständighetsrörelser: Manipur. Ett lokalt maoistiskt parti ingår där, och har eventuellt något samarbete med det stora maoistiska partiet i Indien, CPI(maoist). Gissningsvis anser maoisterna att det bara är bra att den indiska regeringen och krigsmakten får händerna fulla med ett Kashmir i uppror.

Bhadrakumar berättar

Den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar skriver på sin blogg att Ryssland och Pakistan undertecknat ett avtal om militärt samarbete. Han kallar det 'pakt', vilket kanske är ett väl starkt ord. Men avtalet får ändå ses som ännu ett tecken i tiden på hur relationerna mellan staterna ändras. En gång i tiden var Indien rätt mycket orienterat mot Sovjet, medan Pakistan tillhörde USA-lägret och senare också hade goda relationer med Kina. Nu kvarstår Pakistans goda kinesiska kontakter, samtidigt som man utökar samarbetet med Ryssland. Det torde inte uppskattas i Washington och New Delhi. Samtidigt är Indien med i BRICS-samarbetet som knyter landet allt närmre till bland annat Kina och Ryssland men som misshagar USA.

För någon dag sedan nämnde Bhadrakumar också att Ryssland och Kina planerar en gemensam flottmanöver nästa år - i Medelhavet! Vem hade trott det för bara några år sedan?

Där kan de ena sig i alla fall!

I förrförra inlägget gjorde jag ett surt inkast om att det lilla KP och det väldigt lilla SKP ju kunde gå ihop, eftersom de är väldigt lika. De skulle ju kunna ta ett färskt exempel från Indien ... :



... vilket består i att det stora riksomfattande revolutionära partiet CPI(maoist) har gått samman med det lokalt starka CPI(ML) Naxalbari. Sedan finns det ju en massa andra partier som kallar sig revolutionärer och marxist-leninister, varav en del agerar parlamentariskt. (Det där 'Naxalbari' är ett tillägg för att särskilja just det partiet från diverse andra som kallar sig CPI(ML).) Om de kan bli aktuella i framtida samgåenden - ja, det får framtiden utvisa.

CPI(maoist) själv består av flera äldre sammanslagna partier och leder sedan många år väpnad kamp och politisk mobilisering på olika håll i Indien. Med den här nya sammanslagningen förväntar man sig tydligen att kampen skall kunna skärpas i delstaten Kerala i sydväst. Kerala är intressant bland annat för att staten anses högt utvecklad och ofta har styrts av ett kommunistparti som får anses som helt borgerligt. Man behöver ju inte vara tvättäkta kommunist för att man viftar med röda fanor, hammare och skäror!

CPI(maoist)s basområden i centrala och östra Indien är för närvarande under hårt tryck av stora offensiver av central- och delstatsregeringarnas halvmilitära styrkor. Därför är det förmodligen värdefullt om det är möjligt att snabbt upprätta nya baser i södra Indien. Kanske maoisterna militära ledning ännu hoppas på att kunna upprätta en 'röd korridor' genom centrala Indien, från gränsen till Nepal och ner till landets sydspets. Allt hänger på om man kan få lokalbefolkningarnas stöd och medverkan.

Hemlig kongress i djungeln?

Jag har bara sett en uppgift om det här, och undrar om det verkligen stämmer: Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) hade sin kongress ute i en otillgänglig djungel i delstaten Chhattisgarh i april förra året.

Tidsmässigt skulle det stämma, partiet håller sina kongresser vart femte år och förra året var det hög tid att kongressa. Och att partiets högsta beslutande organ möts i en svårforcerad djungel är också rimligt: man ligger i krig med den indiska staten och måste ha högsta säkerhet för sådana här möten. Att kongressen inte utannonserades i förväg är givet eftersom partiet är förbjudet. Likaså att man inte omedelbart efter avslutandet talade om vad som hänt, eftersom delegaterna måste kunna ta sig från platsen utan så mycket uppmärksamhet. Men vad som gör mig tveksam är tiden: efter några månader borde det ha varit riskfritt att börja släppa ut kommunikéer om att partiet haft stormöte. Kan det ligga andra orsaker bakom, exempelvis att kongressen hade svårt att enas om viktiga frågor? Eller har det inte varit någon kongress? De senaste årens offensiv mot maoisterna basområden måste göra det extra svårt att organisera ett möte där partiets ledning samlas och riskerar att utplånas i ett enda slag.

Kongressen skall ha hållit vid markeringen, i ett av maoisternas starkaste fästen

En intressant sak är att de indiska maoisternas gerillakamp ses som förebildlig av maoister världen runt, kanske till och med som det viktigaste upproret i vår tid. Och det är klart: skulle de indiska maoisterna vinna så kommer det att få enorm betydelse. Men det finns en aspekt som berörs mindre, nämligen försöken till fredsförhandlingar som gjorts några gånger. De har misslyckats, mycket beroende av att myndigheterna mördat maoistiska förhandlare. På det sättet blir det ju inga förhandlingar. Man kan faktiskt säga att det är regeringen som håller igång det lågintensiva kriget i Indien, medan åtminstone en del av maoisterna hellre skulle vilja arbeta fredligt. Kanske det i själva verket är den fredliga verksamheten som regeringen är rädd för?

Indier om Syrien

Jag blev just uppmärksammad på ett uttalande från en av världens mest betydelsefulla revolutionära grupper, indiska CPI(maoist). Det gjordes i ett läge när det såg ut som om USA och Frankrike skulle angripa Syrien med sina kryssningsrobotar. Nu är den faran (för evigt, får man hoppas) undanröjd, men uttalandet innehåller en del principiella ståndpunkter som kan vara nyttiga att ta del av. Hela texten finns här, på föreningen Indiensolidaritets hemsida.

Our Party, the CPI (Maoist) has always maintained that it is only the people of a country who have the right to retain or overthrow a particular regime in their country. It is for the people of Syria to decide whether they want Assad to be in power or not. They have every right to rebel and carve their own future. But due to the unwarranted intervention of the imperialists in the internal affairs in Syria the future of the country has already been facing a great danger and perhaps it will not lay in the hands of the Syrians for a long time to come.

...


Any forces that seek genuine democracy and oppose autocratic regimes should do so independently and basing on their own strength by mobilizing the masses and the support of the world people. They should not collaborate with the imperialists.

...

CC, CPI (Maoist) condemns in unequivocal terms any attempts by the US led imperialists to attack Syria and demands an immediate stop of all such preparations. It extends its support and solidarity to all kinds of resistance by the Syrian people against imperialist intervention and proposed war of aggression. It sees their resistance as part of the entire range of various kinds of resistances the oppressed peoples and nations of the world are putting up against all kinds of imperialist intervention, aggression and control. It firmly states that it is the duty of every democratic person in the world to unequivocally oppose and condemn the proposed strike on Syria led by the US. 

 ...


The war of aggression on Syria could well prove to be the proverbial straw on the camel’s back for the US imperialism which is already bogged down in Iraq and Afghanistan. But the monster of imperialism with feet of clay would never collapse on its own despite its innumerable vulnerabilities. It requires a blow from all the oppressed peoples of the world for it to be wiped out from the face of the earth. If the imperialists dare to attack Syria, the brave resistance of the proud people of Syria with a glorious history of resistance to imperialist interventions and the support of the world people to their resistance would drive one of the final nails into the coffin of imperialism.

Varför skulle de här skogsmullarna i Indiens djungler intressera sig för vad som händer i Syrien? - Inte konstigare än att kinesiska fattigbönder på 1930-talet höll solidaritetsmöten för den spanska republikens kamp mot fascismen.

Några kommentarer:

Det här kan vara nyttig läsning inte bara för de trotskistiska personer som meddelade att de såg fram mot robotattacker mot Syrien, utan även för maoister i väst som kommit med några tvivelaktiga ideer. Dels de som fick för sig att det var ett spontant och internt folkligt uppror mot 'regimen' som pågick och att upproret var värt att stödja (har för mig att de norska maoisterna tidigt var inne på den linjen). Dels de som hävdade att det inte spelar någon roll vem som vinner i Syrien, alla är lika dåliga och vi kan strunta i vem som vinner. Jag skulle tro att islamisternas uppvisningar bör ha givit den linjen dödsstöten. (Och, hm, det kanske borde komma någon självkritisk kommentar från min kanadensiske maoistiske favoritbloggare om detta ...)

I uttalandet sägs att ett angrepp mot Syrien kan knäcka USA, som det sista strået som knäcker kamelens rygg. Det kanske är så att det sätt på vilket angreppet stoppades också innebär den knäcken. USA kan fortsätta i lönnmordsbranschen, men nya stora militära angrepp blir allt mindre troliga och ens möjliga att utföra.

När uttalandet betonar att upprorsrörelser inte skall samarbeta med imperalismen bör detta rimligen också gälla att man håller Ryssland och Kina på avstånd. Dessa två stater spelar en viktig roll vad det gäller att försvara Syrien, men de är inte några revolutionära krafter.

USA-talibanerna: historiskt perspektiv

Här är ett stycke saxat från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev (som går att prenumerera på via deras sajt). Nyhetsbrevet har i sin tur saxat från indiska tidningen The Hindu, där Vivek Katju , tidigare Indiens ambassadör i Afghanistan, skriver om USAs syn på talibanerna. Det är bra att ha det historiska perspektivet i sikte när Afghanistan diskuteras. Det fanns ju en tid när relationerna mellan USA och talibanerna var goda även om många nu vill glömma den saken. (En källkritisk anmärkning: som indisk ambassadör kan man räkna med att det mesta som denne man skriver kommer att få en anti-pakistansk inriktning.) Ambassadörens slutkläm är en variation på den kända tesen att "en stat har inga vänner, den har bara intressen". Fast nu verkar det som USA spelat bort dessa intressen vad det gäller pipelines i Afghanistan, och dessutom gör samma sak i Syrien.

”…Talibanerna erövrade Kabul den 26 september 1996. Den kvällen i Islamabad vid en middag ordnad av vårt Höga Sändebud, vid vilken denna författare var närvarande, var en högre USA-diplomat en av gästerna. Han hade uppenbarligen följt talibanernas framgångar i Kabul med en känsla av tillfredsställelse. Han var fullständigt oberörd av det specifika med talibanernas ideologi inkluderande deras teologiska inriktning.

Två månader senare kallade FNs generalsekreterare till ett möte i New York med stater som har ”intressen och inflytande i Afghanistan”. Vid mötet kallade USAs biträdande utrikesminister Robin Raphel talibanerna ”en betydande faktor i den afghanska ekvationen och som sådan inte kommer att försvinna i nära tid.” I ett uttalande riktat mot de som ansåg att talibanerna var en skapelse av Pakistan sa hon: ” … de är afghaner; de är inhemska; de har visat sig ha kraft att hålla makten.”

Trots den avsky som många inflytelserika USA-kvinnor uttalat mot talibanernas attityder i könsfrågor konstaterade miss Raphel ”att den verkliga grunden för deras makt är många afghaners, särskilt pashtunernas, vilja att få slut på det ändlösa inbördeskriget (mellan krigsherrarna) för ett visst mått av fred och säkerhet, även om det innebar stränga sociala inskränkningar.” Det är särskilt nämnvärt att talibanernas syn på mänskliga rättigheter beskrevs på det sättet. Varför? USAs företrädare var vid den tiden speciellt intresserade av att slussa Centralasiens naturgas genom pipelines tvärs igenom Afghanistan och Pakistan och man kände tydligt att det bara var talibanerna som kunde skapa stabila förhållanden i Afghanistan som krävdes för att göra pipelinen möjlig. Mänskliga rättigheter då såväl som nu har aldrig kommit i vägen för hårda nationella intressen.

Uppror i Kanada?

Jo, indianböcker läste man ju när man var liten. Kanske en och annan av dem gav impulser till ädel motståndskamp också.

Nu fick jag syn på en artikel som varnar för oro bland de kanadensiska urinnevånarna (kallas 'First nations' också, för att understryka att de var där först). Reportaget kommer från al-Jazeera som vid det här laget har tappat det mesta av sitt förtroendekapital vad det gäller arabiska länder. Man får hoppas att de har mer på fötterna här. - Hur som helst, urinnevånarna utgör fyra procent av Kanadas befolkning, men de råkar bo på områden med enorma naturrikedomar samtidigt som fattigdom och socialt elände är utbrett bland dem. Samtidigt är medelåldern låg, med många i aktiv och rastlös ålder. Det är en explosiv blandning som känns igen från annat håll, exempelvis Indien, där sådana förhållanden gett upphov till en kraftfull väpnad upprorsrörelse bland stamfolken. Indisk gerilla har kunnat slå hårt mot utvinning av råvaror, och det är tänkbart att en rörelse i Kanada skulle kunna göra det också. Fast man kan undra om det går så långt, även om det nu finns rörelser som kämpar för större självständighet för 'First nations'. Det finns ju vissa spärrar att passera innan råvarukriget övergår till skjutande.

En svensk som var pälsjägare i Kanade omkring förra sekelskiftet skrev också några spännande romaner om livet där - Harry Macfie hette han. De böckerna fanns med i min barndoms bokslukande.

En kanadensare som åtminstone har skrivit en doktorsavhandling i filosofi driver också bloggen M-L-M-Mayhem!. Den bör vara ett måste att läsa åtminstone för förhoppningsfulla maoister. Senaste inlägget handlar om ultra-vänster. Även om bloggaren tycker ultra-vänstern kan vara jobbig pekar han på orsaken varför den krånglar:

... when actual ultra-leftist praxis emerges to hamper the movement we should understand that it only emerges because this movement has failed to develop a systematic and revolutionary militancy capable of fighting capitalism.  Ultra-leftist practice, that disconnected and adventurist militant praxis, is produced by those groups are tired of the mainstream left's inaction, their failure to do anything but tail the social democratic movements, and their abdication of revolutionary responsibility. 

Med andra ord: hade inte socialdemokraterna, vänsterpartiet, KFML, KP varit så borgerliga hade Oktoberrörelsen aldrig behövt uppstå! - Själv undrar jag om inte vissa utbrott av ultravänster kan bero av att provokatörer är i farten.

Man får anta att de kanadensiska maoisterna funderar på om de kan samarbeta med rörelsen bland urinnevånarna.

En poetisk varning

1950 kom chilenaren Pablo Nerudas enorma diktverk Canto General ut, översatt till svenska i två volymer av Cavefors förlag 1970. Där fanns vreden mot de förtryckande makterna, vare sig de satt i västvärldens metropoler eller var knektar och diktatorer i Tredje världen som sprang ärenden för metropolernas härskare. Neruda var också kommunist under den tid Sovjetunionen stod på höjden av makt. 1949 hade man blivit kärnvapenmakt också.

I samband med den senaste fasen av den koreanska krisen kom jag att tänka på några rader från Neruda. De finns i den IV avdelningen av det avsnitt som kallas "Må timmerhuggaren vakna":

Och från laboratoriet täckt med slingerväxter
skall också den frigjorda atomen komma
emot era högmodiga städer.

En poetisk varning. Tidigare idag stod det i några tidningar att USA backade en bit från sitt tidigare militanta språkbruk angående Korea. Även om den koreanska förmågan att slå till mot USA är rätt begränsad så kan den inte helt ignoreras, och det är (om vi skall döma av erfarenheterna från 'kalla kriget') en lugnande faktor. Jämför också med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som till och från utkämpar gränsstrider men som hittills avhållit sig från att skjuta atombomber på varandra. En del hävdar att demokratier inte för krig mot varandra. Man kanske kan säga att kärnvapenmakter inte för krig mot varandra heller. Båda de där teserna kan ju granskas kritiskt: demokratier slaktar sig gärna fram i länder de påstår inte är demokratier, och kärnvapenmakter kan ju föra krig mot varandra genom ombud. Men åtminstone är det mindre troligt att kärnvapenmakter använder just kärnvapen mot varandra. (Ur den synpunkten är det egentligen ologiskt av Iran att stoppa kärnvapenprogrammet, men detta beror ju av religiöst motstånd mot kärnvapen, och religiösa människor är ju som bekant inte alltid logiska.)

Har norra Korea några fungerande bomber, uppbackade av en rejält tilltagen konventionell stridsmakt, är tröskeln för att starta krig förmodligen rätt hög. Ingen av de inblandade makterna är intresserade av krig antar jag. Det kostar för mycket. Men röstläget kan ju hållas högt från alla sidor.

Cyber- och andra krig - några reflexioner

Marshall McLuhan är ständigt aktuell. Det var inte länge sedan jag körde det här citatet på bloggen, men nu tar vi det igen:

När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir "krig" av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. ...
Borta är den militära organisationens tungrodda former. Små expertteam har efterträtt gårdagens medborgarhärar i ännu snabbare takt än vad som var fallet vid omorganiseringen av industrin. [Marshall McLuhan Media, Pocky 2001 (originalet kom 1964), sid. 408.]

Och detta med anledning av en understreckare i Svenskan. Rubriken hävdar att "Morgondagens krig utspelar sig i cyberrymden" vilket stämmer under vissa förutsättningar. En uppenbar förutsättning är att båda sidorna inriktar sig på cyberkrigföring. Men vad händer om cyberkrigaren möter en lätt utrustad och högt motiverad motståndare som kämpar på hemmaplan utan att använda så mycket elektronik? Det kan vara motståndsmän i Afghanistan med automatvapen. Det kan vara indiska gerillamän och -kvinnor ute i djunglerna, ibland inte utrustade med mer än pilbågar, hemmagjorda gevär och enkla vägbomber. De är inte high-tech, men de har en annan viktig tillgång: stöd av övrig lokalbefolkning. (Jodå, den indiska gerillan har häftigare vapen och modern elektronik också i sin armé, men dess milisförband är på den enklare nivån.) Det kan vara upproriska människomassor i framtiden mega-städer, i krig många gånger värre än vad vi sett i Gaza.

En annan aspekt med cyberkrigföring är vad vi kan kalla för lärandekurva. Kriget pågår ju redan, och när ena sidan har något hyss för sig kan den andra utnyttja det. Antag att ett land skickar datavirus för att förstöra industriell utrustning i ett annat land. Kortsiktigt är det en motgång för den drabbade, men långsiktigt kan mycket väl något annat hända. Viruset kan analyseras, kanske utvecklas till en ännu giftigare variant, och skickas tillbaka till avsändaren vid något känsligt tillfälle. Att skicka ut virus på nätet är jäkligt dumt för man vet aldrig var det tar vägen. Man får förmoda att Iran, Ryssland och Kina har minst lika smarta datamänniskor som USA och Israel.

Jag gissar att det också pågår ett 'lärande' i Syrien nu också, med en massa elektronisk krigföring, avlyssning, störningar, falska meddelande etc., fram och tillbaka. Och där är inte bara USA/NATO/Israel/Gulfstaterna inblandade mot ett ensamt Syrien, utan man kan nog gissa att Ryssland och Kina samt Iran hjälper till på den syriska sidan. Här är en farlig situation där stormakterna står mot varandra, men utan att direkt skjuta på varandra. Däremot undersöker de vad motståndaren kan göra, och vad man själv kan göra för att slå tillbaka. Så tolkar jag läget i alla fall. Och trots angriparnas enorma övermakt är nyckelfaktorn även här vad det syriska folkets flertal anser. Vill det kämpa kommer nog ingen cyberkrigföring i världen att kunna rädda de splittrade skarorna av Falska Syriska Armén och islamistgrupperna. Den syriska armén är ju faktiskt en 'medborgarhär' i och med att den bygger på värnpliktiga trupper, och dessutom förstärks den nu av hemvärnsgrupper.

Dessutom lär den syriska krigsmakten ha tillgång till drönare vilket också betyder en uppgradering av den militära förmågan. För någon tid sedan var en (kanske iranskproducerad?) drönare på en flygtur in över Israel. Det visar hur lärandet ganska snabbt kan ändra maktbalansen. Det tekniska gapet fylls igen. Och det kan göra situationen väldigt farlig under en tid. En makt som känner att den håller på att tappa greppet kan få för sig att göra ett desperat slag, inte med cybervapen utan med riktiga bomber.

Indien. Våldtäkter.

Det har varit stora demonstrationer och upplopp i Indien på grund av en otäck våldtäkt i New Delhi. Upprördheten är begriplig. Kvinnan dog av skadorna.

Samtidigt är detta inget nytt, i alla fall inte för oss som läser Jan Myrdal. Han ägnade ett kapitel (det tjugofjärde) i reportageboken Indien väntar från 1980 just åt de ofta förekommande våldtäkterna. De var och är vanliga, men upprördheten har sällan varit särskilt stor utanför de berörda grupperna eftersom offren i allmänhet varit kastlösa kvinnor eller kvinnor från stamfolken. Förövarna har ofta varit från högre kaster, de har varit poliser, militärer, statstjänstemän. Alltså personer som fattigt folk har mycket svårt att få rätt emot. Nu verkar det vara några fattiglappar som gett sig på en medelklasskvinna i huvudstaden, och då vaknar äntligen vreden och motståndet i stor skala. Frågan är om upprördheten räcker för att det skall bli hårdare kontroll över vad de halvmilitära polisstyrkorna som bekämpar uppror i olika delar av landet håller på med när fattiga byar i djungeln stormas. Jag tvivlar på det. Ute i djungeln finns det sällan oberoende ögon som ser vad som händer. I vissa fall kan journalister eller medborgarrättsgrupper ta sig in i efterhand och konstatera övergrepp, men även om man kan göra det är det för sent. Och när ilskan i New Delhi ebbat ut och skurkarna hängts kan man misstänka att övergreppen mot de fattiga kvinnorna fortsätter ungefär som tidigare - om inte ett rejält motstånd kan organiseras.

För övrigt fick jag nyss budskap om att föreningen IndienSolidaritet (hemsidan här) står i begrepp att bilda en lokalavdelning i Stockholm.

KP - "Säg mig vem du umgås med ...

... så ska jag säga dig vem du är!" Här är sista inlägget (tror/hoppas jag) som inspirerats av nedanstående broschyr som väl bör vara en så kallad kioskvältare vid det här laget (föregående inlägg i denna serie är bokstavligen föregående inlägg på denna blogg!):

Nog dags att satsa på däck för vinterunderlag och halka!

Över till utrikesnyheterna. Hur är det med umgänget som nämns i rubriken? Författaren, som ännu var KP-ansluten när han skrev detta, hävdar att:

... sedan flera år kan vi [i KP] nu inte skiljas från de gammelsovjetiska revisionisterna i SKP eller andra prosovjetiska reformister som in i det sista hyllade Gorbatjov, Glasnost och Perestrojka.

Det sätt på vilket partiets ledning skiftat läger över årens lopp, verkar till stor del vara något som hänt över medlemmarnas huvuden. Man kallar sig visserligen fortfarande för "antirevisionister" när det passar, men få vet ens vad det betyder. Hur många medlemmar har till exempel kännedom om det faktum att partiet under flera års tid sökt medlemskap i en internationell sammanslutning för de tidigare sovjettrogna revisionistpartierna?

SKP är alltså Sveriges Kommunistiska Parti, en liten grupp som verkar vara mycket lik KP. En skillnad tycks dock vara att SKP ingår i en internationell sammanslutning som nämns ovan som inte vill släppa in KP, International Meeting of Communist and Workers' Parties. Jag tittade efter på nätet och fann att man nyligen hållit årsmöte i Beirut, i en blandning av stora och små partier av olika karaktär. Somliga är stora i sina hemländer (till och med regerande som i Kina och Vietnam). Här har vi ett antal partier av mer eller mindre trist sovjet-typ, några har hyfsat lokalt förtroende, och det är uppenbarligen något som åtminstone KP:are av äldre årgång känner sig dragna till.

En del av dessa partier är raka motsatsen till kommunister, nämligen rå-kapitalister. Ingen av dem är, vad jag vet, inblandad i regelrätta uppror. Vad det gäller Indien så är det tvärtom två partier som aktivt bekämpar upproren i landet som är medlemmar. Det 'marxistiska' kommunistpartiet CPM kan nog göra skäl för skällsordet 'socialfascister' som man behandlat folk i Västbengalen. Det är liknande i Nepal.  'De förenade marxist-leninisterna' CPN-UML i Nepal stödde inte det långa folkkriget mot den kungliga diktaturen, det var nog snarare tvärtom.

Kanske skulle ta en separat diskussion om politiska symboler någon gång? Hur signalerar man på ett bra sätt 'arbetarparti' idag, när man inte ser så mycket av kugghjul, hammare och skäror i praktiskt arbete?

Med Nepal och Indien har vi för övrigt det intressanta förhållandet att upproren som leds av maoister inte har uppmärksammats av KP förrän ganska sent, och på ett tvekande sätt. Det beror nog av att upproren även riktas mot partier som KP umgås med internationellt. I Nepal har det maoistiska partiet splittrats sedan en fraktion sålt ut vad man uppnått under tio års folkkrig, men KP:s internationelle sekreterare har i Proletären förklarat att han inte vill ta ställning mellan utförsäljarna och de som vill fortsätta den folkliga kampen. Det är klart att man bör vara försiktig i sina omdömen, men det finns gränser för försiktigheten också! Enligt broschyren är linjen denna:

Idag omfamnar partiet främst "revisionistiska" och reformistiska krafter runt om i världen medan man medvetet väljer att inte skriva om eller upprätta stöd och kontakt med revolutionärer, befrielserörelser osv.

Och vidare:

... fokus har ändrats från stöd till väpnad kamp mot imperialismen, som förs av vänsterorienterade rörelser, till förmån för fredliga massrörelser och reformister som enbart är inriktade på parlamentariska medel.

Vad de ledande KP-arna känner sig dragna till är partier och rörelser som uppträder parlamentariskt, inklusive Hugo Chávez och hans socialism för 21:a århundradet. Jag har sett kritik mot Chávez från maoistiskt håll som gått helt överstyr, där det verkar som om de skulle stödja att hans regering störtades och ersattes av ... vadå, kan man fråga?

Det är otvivelaktigt så att den nuvarande regeringen i Venezuela har en bred folkrörelse bakom sig, och det gäller för andra regeringar i Latinamerika också. Samtidigt finns det massor av problem kvar som imperialisterna och lokala quislingar försöker utnyttja till egen fördel, men varför uppträda som hejaklack för dem? Jag tycker det känns som en sorts repris från sjuttio- och åttiotalen när en del maoister var så sura på Sovjet att de halkade över i USA-lägret i stället. Är man marxist, eller för all del maoist också, så föredrar man fredlig politik så långt det går. Vad är det för fel i att vinna val? - Inget alls, felen uppstår när valförhoppningarna fuskas bort med dåligt handlag, bedrägeri och korruption! Blir det våldsamheter så får motståndarna visa sitt rätta ansikte genom att börja. - Vad det gäller Syrien och kampen mot försöken att avveckla den sista sekulära arabstaten ser jag ingen anledning att kritisera KP:s inställning. Någon maoist (minns inte vem) har hävt ur sig att det är likgilitig vem som styr Syrien, men det tvivlar jag på att syrierna själva håller med om.

Sammanfattningsvis: de krafter som KP främst umgås utrikes med verkar inte vara de mest revolutionära. Och det kan stämma med en bild där partiet själv blir mer och mer reformistiskt.

Sista frågan: varför lägger jag ner tid på det här? Men för den verklige nörden som vill gå till djupet med saker och ting skulle jag kunna föreslå boken Sovjetunionen idag. Kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik. Utgiven av Kommunistiska Arbetarförlaget i Stockholm 1984, och är något så originellt som en albansk-inspirerad kritik av r-arna!

Fortsättning på lite tidigare tugg

Jaha, det var ju meningen att jag skulle skriva ett svar/kommentarer till ett inlägg med kritik mot synpunkter som jag framfört i ett tidigare inlägg. Men det känns segt ... för bakgrund och länkar, se föregående bloggpost.

Varför inte starta resonemanget med en klisterlapp på en lyktstolpe i Årstaberg? Av någon anledning vill någon just på denna stolpe propagera för frigivning av en irländsk republikan vid namn Marian Price som 1973 deltog i ett bilbombsattentat i London, dömdes till fängelse, sedan släpptes men nu återigen sitter inne - möjligen lagvidrigt.

Lagligheten går jag inte in på, däremot det där med bilbomber: IRA-bomben 1973 skadade 200 personer och en dog av hjärtattack. Det kunde ha varit värre, bilbomber tillhör något av det vidrigaste och ansvarslösaste om man nu vill smälla av en bomb i en stad. Det finns inga garantier för att en bomb av den här sorten bara träffar ett avsett begränsat mål, det måste betraktas som ett terrorvapen. Jag säger inte att det aldrig kan finnas situationer där det är fel med den här metoden, men de torde vara ytterligt sällsynta. Något att tänka på om man är rädd om människoliv.

Hur kan det här leda vidare till kritiken? - Jo, jag hade varnat för okontrollerbara våldsspiraler i samband med upproret i Indien och fått skäll för det. Jag tror fortfarande att jag har rätt, och detta av flera skäl.

Ett skäl är att det indiska samhället är synnerligen splittrat i klasser, kaster, religioner, etniska grupper. Om upproret skall lyckas måste de flesta människor enas över alla dessa gränser, och folk i gemen måste veta att revolutionärerna inte urskillningslöst använder våld. Om det medvetandet finns blir det svårare för regeringen att hetsa olika grupper mot varandra och sedan sitta vid sidan av och se exempelvis när hinduer, kristna, muslimer och sikher slaktar varandra. Å andra sidan, om det faktiskt kan vara troligt att revolutionärer är vårdslösa med våldsanvändning och bedriva sekteristiskt våld så kommer det oundvikligen att slå tillbaka mot den revolutionära rörelsen. - Vad jag vet så har en del element hoppat av från den revolutionära rörelsen, lever vidare som rövarband under maoistisk täckmantel, deltar i kastbaserat våld eller stödjer lokala pampar. Det antyder att om man låter principerna glida iväg kan det gå hur illa som helst.

Det finns två sorters våld. Det reaktionära och det revolutionära. Att kalla dem ont respektive gott är att ta i, men det finns skillnader mellan att förtrycka respektive att bekämpa förtryck, därom kan vi vara ense. Men det är också så att revolutionärerna måste vara försiktigare i sin våldsutövning - medan regimen kan bränna byar och slakta folk måste revolutionärerna ta hand om sin bas bland folket och göra sin våldsutövning så begränsad och effektiv som möjligt. Det är maoisterna i Indien som ber om ursäkt när en operation går fel, regimen gör det inte. Att polisstyrkorna varit inblandade i mord, mordbränder, våldtäkter och tortyr märks av någon anledning inte lika mycket.

Ett praktiskt fall av vårdslöshet: gerillan ville slå ut en polistrupp som varit ute i djungeln men nu återvände mot basen. Poliserna äntrade en buss, gerillan sprängde bussen med minor. Man hade inte uppmärksammat att det var en massa civilpersoner på bussen också. Detta var naturligtvis inte bara en mänsklig tragedi (även om det var det värsta) utan en politisk fadäs.

Ett annat praktiskt fall: När folk i utkanten av den revolutionära rörelsen antagligen var inblandade i sabotage mot järnvägen i Västbengalen, och orsakade en tågurspårning som kostade uppåt hundra människor livet, är det samma sak. Vansinnig politik. Vårdslöst. Och vem tjänar på det?

Dandakaranya ...

... heter en ny tidskrift som den pigga föreningen Indiensolidariet nyss gett ut. Ser ut som man tänker sig längre artiklar och resonemang om olika förhållanden i Indien än vad som normalt orkas med via datorn. Ett exemplar råkade falla i min hand idag. För den som undrar över namnet Dandakaranya så syftar det på de jättelika skogarna i centrala och östra Indien där stora uppror och samhällsbygge pågår bland stam- och fattigfolk. Ledarna och aktivisterna är ofta maoister.  Hotet om angrepp från regeringstrupper finns ständigt.

Min inblandning i det hela är att tidningen har tryckt av en bloggpost där jag generellt diskuterade möjligheterna för den typ av folkligt krig som de indiska maoisterna driver. Dessutom finns med ett genmäle (med i mitt tycke något gnällig och inte helt rättvis kritik mot vad jag skrev) som också publicerats på min blogg tidigare i år. Historien kanske visar vem som får mest rätt. 'Rätt' tror jag ingen får.

Hur som helst: 'sandwichteorin' som det står om handlar om ett känt tema från olika håll i världen när det är uppror på gång: media tutar på om att civilbefolkningen står skräckslagen i korselden mellan regeringstrupper och gerilla. Detta även om befolkningen i själva verket utgör en förutsättning för att gerillan över huvud taget kan existera. - Men det finns ju problem här, med människor som råkar väldigt illa ut när regeringstrupperna stormar in i byarna och slår vilt omkring sig, och den aspekten hade jag uppe i min kritiserade bloggpost. Jag tror inte man kan bortse från det, hur man än ser på frågan om väpnat motstånd.

Jag antar att den som är ute efter mer diskussioner om solidaritetsarbete och om vad som händer i Indien som det förmedlas i Dandakaranya kan få tag på tidningen kan skriva en rad till föreningen:
indiensolidaritet@gmail.com .

Att få sin världsbild förändrad

När jag i vuxen ålder sedan kom till Indien insåg jag att den för många indiska patrioter skakande pakten var den mellan Churchill och Stalin.

Det behövs alltså bara att tuben vrids lite för att världsbilden förändras.

Vad handlar det om? Jo, jag klippte ut ett par meningar ur Jan Myrdals nya blogg. Ett par meningar som verkligen kan få ens världsbild att flytta sig en bit. Många indiska patrioter såg pakten mellan Churchill och Stalin som mer upprörande än icke-angreppspakten mellan Sovjet och Tyskland 1939! För det var ju Churchill som tillhörde det brittiska förtryckargäng som indierna hade att kämpa emot.

Nu är det bara att hoppas att Myrdal fortsätter att blogga och vara till förargelse, samt vara fullständigt obegriplig för vanliga små liberal-muppar som inte begriper hur ordinära bondeuppror genom århundradena har fungerat.

Liberal-muppar!? - Kommer du ihåg muppen på DN som kallade aposteln Paulus för "en gammal turk"? Undrar vad den människan hade för världsbild?

Bra badväder ...

... i alla fall för de här aporna i Jaipur i Indien.

Mikrolån - en återvändsgränd?

Så här stod det i en artikel i Real World Economics Review Blog om "mikrofinans och andra utvecklingssagor" (min översättning):

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.

Mer om ämnet, skrivet för över ett år sedan, hittar man också på Indiensolidaritet.

Egenligen är det väl Bangla Desh som är mest känt för mikrokrediterna, men företeelsen verkar vara spridd över flera länder och kontinenter. I teorin skall dessa små lån hjälpa utfattiga människor att få fart på små affärsverksamheter som skall bli självbärande och lyfta dem ur det värsta eländet. Men i liberala Huffington Post kommer en skribent nu med ännu mer skarp kritik:

Det här handlar om hårdhänta lånehajar som drabbar de såkallade förmånstagarna illa, inte om välgörenhet! I värsta fall slutar det med självmord för desperata låntagare (och de kan därmed göra att antalet utblottade som begår självmord i Indien växer ytterligare, det är ju som en epidemi på vissa håll!). Räntorna kan vara skyhöga, och lånen går oftast till andra saker än nystartade småföretag: konsumtion, dagliga livsnödvändigheter, återbetalning på tidigare lån ... . Ibland går det bra och krediterna får det förväntade utfallet, men får man tro den här kritiken är detta snarare undantagsfall.

För en del år sedan var det en peruansk ekonom som var i ropet i liberala kretsar. Han menade att att om sluminvånare fick äganderätt till sina hus kunde dessa fungera som kapital (om jag fick det hela rätt berättat för mig) och med det kapitalet kunde man börja utveckla sin privatekonomi. Jag tror att bolånekraschen i USA kan ha påverkat synen på hur mycket värde det ligger i dåligt byggda hus. Men det är, liksom mikrokrediterna, exempel på hur liberaler letar efter alla tänkbara halmstrån, utom att "omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen".


----


PS. Ockrare är kanske en av de värsta orsakerna till att mängder av människor lever i elände, som skuldslavar för livet, i länder i Tredje världen. Och det fattar ju småbönderna själva. Har ett minne av att jag läste om ett bondeuppror i dåvarande Östpakistan (nuvarande Bangla Desh). Det kanske var på sextiotalet. Bönderna marscherade mot huvudstaden, och på vägen dit brände de inte bara upp ockrarnas skuldsedlar, utan även ockrarna själva. Där kan man snacka om hat, detta a propås någon fånig nutida svensk debatt om 'klasshat'! DS

Tvångsvis av-industrialisering i Indien?

Jag tittar mest på Lars Epsteins blogg i DN för att den behandlar Stockholm, men här kommer han med något sensationellt, i alla fall för mig. Som jag uppfattat industrialismens historia, som den beskrevs  av Friedrich Engels på 1840-talet, så var det västerlandets överlägsna teknik som kunde slå ut exempelvis blomstrande men dyrare hantverk i Indien. 1847 skrev han i Kommunismens grundsatser som svar på frågan "Vilka blev de närmast liggande följderna av den industriella revolutionen och av klyvningen av samhället i bourgeoisie och proletärer?":

För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution.

Och så kan vi komplettera med Marx:

Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer, in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera.

Men här skriver Epstein om sin ungdoms historiestudier, och vad professor Sven Ulric Palme sade:

Sven Ulric Palme berättade att industrialiseringen i England i slutet av 1700-talet möjliggjordes tack vare Indiens avindustrialisering. Engelsmännen koloniserade helt enkelt Indien och monterade ned fabriker och maskiner och skeppade hem all utrustning till England och förvandlade på så sätt Indien till ett enbart råvaruproducerande land.

Att engelsmännen slog ut indisk produktion, det visste vi ju sedan tidigare, men att de tog hem indisk utrustning ... och fanns det fabriker ...? Epstein trodde inte på det där men hänvisar nu till en artikel i Svenskan som jag missat. Av citaten som jag ger ovan så kanske man kan tro att en marxistisk tolkning av globaliseringen i sina tidigare epoker på 1800-talet skulle vara överspelad, men så tycks det inte vara enlig professorn i ekonomisk historia, Lars Magnusson. Han recenserar en bok av Jeffrey G Williamson betitlad Trade and poverty. When the third world fell behind

Ibland har talet om en förändrad arbetsfördelning mellan industri- och råvaruproducerande länder – för att inte tala om avindustrialiseringen av till exempel Indien – avfärdats som marxistiskt färgade myter. Men inte så längre. Williamson är knappast någon marxist och han har den senaste vetenskapen på sin sida.

Då så, ordningen är återställd! När Engels och Marx pratade om låga varupriser blir det på modernare ekonomspråk fråga om relativpriser, skriver Magnusson:

... industrins mekanisering, järnvägar och ångdrivna fartyg av järn innebar i första hand dramatiska förskjutningar i relativpriserna. Vissa varor steg relativt sett i värde i förhållande till andra som kunde tillverkas till allt lägre kostnader. De råvaruproducerande länderna i Asien, Afrika och Latinamerika såg priset på sina råvaror raka i höjden relativt sett – de gick ju nu också att transportera till allt lägre kostnader. Det kan förefalla gynnsamt, men ledde samtidigt till omfattande strukturella förändringar.

Vi har redan tidigare nämnt den skarpa nedgång för hantverk och industri som Indien upplevde mot slutet av 1700-talet och intill mitten av 1800-talet. Det faktum att detta jätteland blev en exportmarknad för brittisk textilindustri, i stället för att utveckla sin egen, har bestämt mycket av Indiens moderna historia. Vi har flera hundra år av historisk erfarenhet som påvisar hur industrialisering leder till positiva kedjereaktioner som omvandlar och skapar positiva spiraler med högre välstånd som resultat.

Willamson visar även hur den nya arbetsfördelningen och specialiseringen under 1800-talet kom att framkalla stora förändringar när det gäller fördelningen av inkomster. Trots att de råvaruproducerande länderna kunde se sin tillväxt öka på grund av en stigande efterfrågan, samt genom att de fick bättre betalt för de råvaror de exporterade, tappade de ändå relativt sett mycket mot industriländerna i väst.

En sak att påpeka är att 'länder' kan bli rikare eller fattigare, men man bör också granska hur olika grupper inom länderna klarar sig. Ett land i Tredje världen som upplever en högkonjunktur på grund av lönsam export av råvaror kan ändå överflöda av utfattiga människor. Om råvarukällorna kontrolleras av små korrupta och kanske utlandsstyrda eliter är detta i själva verket rätt troligt. Indiens rika elit anklagas ju ibland för att behandla det egna landet som en koloni. Och även om engelska industrialister tjänade grova pengar så var ju fattigdomen även i England oerhört svår under landets glansdagar.

Vidare kan vi ta upp Ricardos teori om utrikeshandel i det här sammanhanget: han menade att om varje land koncentrerade sig på det man var bäst på att producera, och exporterade det, skulle alla bli vinnare. Men i själva verket är det länder med utvecklingsbar produktion, alltså att man går allt högre i förädlingskedjan, som kommer att tjäna på det här. Portugal hade bättre jordbruks- och textilproduktion än England. Man lade ner textilen för att man tjänade bättre på jordbruket. Engelsmännen utvecklade sin industri i stället. På sikt innebar det att Portugal satt fast i ett jordbruk som inte kunde utvecklas så mycket och i stället fick importera dyra industriprodukter från England och kanske blev något av en engelsk jordbrukskoloni.

Magnusson gör en oroande reflexion som avslutning till sin recension:

De ökade spänningar som 1800-talets globalisering innebar ledde via kampen om kolonier och marknader fram till krigsutbrottet 1914, samt ett avbrott för globaliseringen fram till 60-talet. Vad som händer den här gången kan vi inte veta. Men den som tar sin utgångspunkt i historien kan känna sig en smula orolig.

Det låter rimligt. För min del tyckte jag världen började se ut som under årtiondet före Första världskriget redan för drygt tio år sedan. År 1900 hoppade en bred koalition av imperialister på Kina i en enig bestraffningsaktion, nära 100 år senare var det Irak som var målet. Men 14 år efter den internationella bestraffningen av Kina var det straffarna som brakade ihop i en jätteuppgörelse om uppdelningen av Jorden. Kanske vi är på väg mot det igen. Ryssland har slutat backa, Kina och andra stater i Tredje världen har synpunkter på tingens ordning, USA och EU glider utför i en ekonomisk-moralisk rutschbana och verkar mest kunna svara med våld och hotelser ... det ser betänksamt ut. Kanske det är det nya omfördelningskriget som redan har startat söder och öster om Medelhavet.

Protest Indien

Som en uppföljning till föregående inlägg om Indien ramlade det in ett meddelande om att på lördag kl. 1400 kommer indien-vänner att samlas klockan 14.00 utanför ABF-huset på Sveavägen i Stockholm för en protest mot den indiska regeringens behandling av sina fattiga medborgare. Lite mer info här och här.

Myrdal utestängd från Indien - vad betyder det?

Den 12 februari 2010 brakade ett läsartips in på löddriga etervågor (tack igen, Sixten!) och jag kunde vidarebefordra den sensationella uppgiften att Jan Myrdal gjort ett nytt besök hos den maoistiska gerillan långt inne i djunglerna. Trettio år efter det första besöket var Myrdal där igen, men nu hos en rörelse som växt i styrka och betydelse. Han mötte dess högsta ledare och intervjuade dem. Svenska medier gav i stort sett phan i Myrdals bedrift. Den ingick väl inte i medialedningarnas världsbild.

Uppgifterna var knapphändiga i början, jag tyckte mig minnas en svensk journalist som mött Ho Chi-minh i Vietnams djungler i början av 1950-talet och tyckte att det här var något jämförbart. Sedan fick jag veta att intervjun med Ho Chi-minh genomfördes på distans, och gamle Myrdals djungelfärd torde därmed vara en större prestation. Detta bland annat för att det finns direkta hot mot journalister och andra som försöker ta sig in i gerillaområdena (förutom att förhållandena i sig är jäkligt hårda i skogarna). Är man över åttio år springer man normalt inte omkring i indiska urskogar. (Värdarna fick bära honom förbi de värsta ställena, så 'springa' är väl att ta i, medger jag.)

Så här kan en kämpe i gerillan se ut

Resultatet av Myrdals resa blev boken Röd stjärna över Indien som kan rekommenderas åtminstone till folk som kan läsa och reflektera. Frågan var hur de indiska myndigheterna skulle reagera. Att Myrdal och andra tar upp hur stamfolk och andra fattiga behandlas av storbolagen och av staten som skickar ut sina väpnade styrkor i bolagens tjänst, det är nog inget som uppskattas på högsta ort. Det är ett inbördeskrig som pågår, och grunden är att bolagen vill bli av med människor som bor i råvarurika men utfattiga områden. Man kan gott säga att indiska regeringen på sina håll för krig mot det egna folket (och skickar ut trupper som bland annat är beväpnade med svenska granatgeväret Carl Gustav). Men på många håll slår de drabbade tillbaka, och en del av det motståndet är den maoistiska gerillan.

Röd stjärna har givits ut på flera språk, bland annat flera indiska språk, och Myrdal var där tidigare i år och kunde tala om den på möten i flera städer. Sammantaget börjar tydligen insikterna om vad som händer i Indiens solkiga demokrati spridas internationellt och det irriterar regeringen. Den gillar inte protester, kritiska frågor och insyn. Nu har man slagit till och förklarat att Myrdal aldrig får komma in i Indien igen. Myrdal själv som är en stabil typ verkar inte ta saken så hårt, men han är dock fundersam på om indiska myndigheter på något sätt försökt ta kontakt med svenska ambassaden i New Delhi om hans verksamhet. Därför har han skrivit till Carl Bildt (på engelska!) för att få mer upplysningar. Brevet finns här, hos svenska IndienSolidaritet. Undrar om CB bekvämar sig till att svara?

Jag skulle tro att det väsentliga i den här historien är att man internationellt börjar uppmärksamma vad som händer i Indiens fattiga inre. Att Myrdal aldrig får komma till Indien igen är i det avseendet mindre viktigt. Värre är nog att en desperat indisk regering i allt högre grad ger sig på inhemska kritiker. Det finns en del kända sådana, som författaren Arundhati Roy, som skyddas av att hon är känd internationellt - ännu så länge. Hur det blir på sikt kan man undra över. - Samtidigt pågår regeringsstyrkornas offensiver ute i de fattiga byarna, maoisterna försöker sprida kampen till fler områden, och det hela verkar eskalera från lågskalig konflikt till rent inbördeskrig. Och bakgrunden är helt enkelt att fattiga människor bor på råvarurika marker som storbolagen (indiska och utländska) och den marknadsliberala regeringen i Indien vill exploatera utan hänsyn till lokalbefolkningens liv.

Vapen till demokratier? Bevisa er demokrati!

Från Hindustan Times:

After weeks of planning, security forces armed with automatic rifles, satellite phones and Swedish Carl Gustav rocket launchers made their very first foray into the dense Abujhmad jungle, straddling the two states of Maharashtra and Chhattisgarh.

Vänta, vad skrev man där, i en artikel som för övrigt berättar om att indiska regeringsstyrkor hittade en helt okänd by ute i en djungel där man jagade gerillastyrkor och upprorisk lokalbefolkning ... Swedish Carl Gustav rocket launchers, kan det vara granatgeväret Carl Gustav om man talar svenska? Och vad gör detta vapen i något som väldigt mycket ser ut som ett brutalt inbördeskrig, där regeringens halvmilitära styrkor ger sig på fattiga människor i Indiens okända inre?

Kan vi möjligen av detta dra slutsatsen att det upprörda pratet om att sälja/inte sälja vapen till demokrater/diktaturer har vissa aspekter som borde uppmärksammas mer? Är etiketten demokrati en garanti för gott uppförande, eller kan i själva verket de värsta vidrigheter begås av demokratier? Tidigare har man hävdat att vapen inte skall exporteras till stater som för krig, men hur kan vapen då hamna i Indien som inte haft en dag av verklig fred sedan självständigheten? Krig med grannar, krig mot civilbefolkningen i olika delar av landet ... . Det hindrade inte försäljning av kanoner från Bofors som riktas mot Pakistan, eller granatgevär som mycket väl kan användas för att meja ner stamfolk ute i skogarna. Indien är inte fredligt och dess demokrati är tvivelaktig - därmed kan man sätta stora frågetecken för vapenexporten. Och det gäller en del andra stater med etiketten demokrati också. Ett antal medlemmar i NATO och EU, Israel ...

Det finns en diktsamling med den provokativa titeln Bevisa vår demokrati! Det låter som en bra uppmaning, kan också omformuleras till Bevisa er demokrati och riktas mot självgoda figurer som tror att de står över all kritik och kan göra vad som helst bara de utropar sig till demokrater!