Skuldavskrivning i gamla Grekland

Den athenske lagstiftaren Solon - om det nu var så här han såg ut vilket man nog inte vet. Han gjorde sina största insatser på 590-talet före vår tideräknings början.

Jag har skrivit tidigare om skuldkris och skuldsanering i Mesopotamien för 3600 år sedan. Men det förhållandet att småfolk av olyckliga omständigheter kunde fastna i skuldfällan hände på andra ställen, exempelvis i det arkaiska Grekland. När skördarna slog fel blev bönderna tvungna att låna av rika knösar, och kunde de inte betala tillbaka var de fast som skuldslavar för resten av livet. Folk var naturligtvis upprörda, kanske revolutionen hängde i luften, och som lagstiftare i Athen år 594 försökte Solon ordna upp situationen. Detta var alltså ungefär 1000 år efter skuldsaneringarna i Mesopotamien.

Hur exakt lösningen såg ut är inte känd, om det var en total avskrivning eller om det var nedskrivning av skulderna. Skuldbördan sänktes i alla fall. Däremot är det klart att Solon gjorde slut på skuldslaveriet. Skuldsatta människor kunde inte längre säljas som slavar. Vidare omdistribuerades en del jord. Exporten av spannmål begränsades också, vilket nog kan ha hållit ner prisnivåerna på hemmamarknaden. Det kan ha hjälpt fram ett ekonomiskt uppsving omkring Athen och röjt vägen för den berömda athenska demokratin. Det var ju fria män som hade medborgarrättigheter där, vare sig de var rika eller fattiga, men slavar var defintivt uteslutna.

Att notera i jämförelse med dagens situtation: det verkar som om Solon inriktade sig på att hjälpa småfolk i ekonomiskt trångmål, inte storpamparna som satt på alla tillgångar. Och detta trots att den gode mannen nog i första hand var inställd på att rädda skinnet på överklassen i Athen.

Privatisering och skuldkris - för 3600 år sedan

Sargon från Akkad - den förste imperiebyggaren. På hans tid hade skuldkrisen inte tagit fart.

Jag håller just på att läsa en bok om gammal historia: A History of the Ancient Near East av Marc van de Mieroop. De gamla kulturerna i Mesopotamien (nuvarande Irak ungefär), i Syrien och Palestina och i Anatolien (dagens centrala och östra Turkiet) är fascinerande.

Men hur var det nu med skuldkris och privatisering? Enligt berättelsen hade man i södra Irak för 4000 år sedan ett system där staterna (som ofta bestod av en stad och omliggande jordbruksbygd) och deras stora tempel kontrollerade en stor del av jorden och arbetskraften. Det fanns en utvecklad byråkrati som såg till att arbetet gjordes men också att folk fick sin försörjning. Men så småningom urholkades detta system. Hantverkare som var anställda av templen började arbeta även för privata uppdragsgivare. Jorden brukades allt mer av arrendatorer som fick ansvara för sin egen försörjning samtidigt som leveranser skulle ske till jordägarna. Det skedde alltså något som kan kallas "privatisering", vilket författaren gör.

Och sedan kom eländet. När det blev dåliga tider, att skörden slog fel exempelvis, kom många människor i ett desperat läge och måste ta lån. Lån till höga räntor som de inte kunde betala tillbaka. Omkring 1600 före vår tidräkning blev krisen akut och kungarna i de olika staterna blev tvunga att ingripa. Det utgick påbud om att skulderna som privatpersoner hade skulle avskrivas. Köpmän däremot fick ta ansvar för sina skulder.

Delvis kan det här jämföras med dagens skuldkriser. Grundförutsättningen för krisen är att människor knuffas ut i en tillvaro där det uppstår svårigheter med den privata försörjningen, de måste pareras med lån - och så slår fällan igen! Bolånekrisen i USA har byggts upp på det sättet, och inte bara den utan en enorm kreditbubbla för USA:s hushåll som kan sjunka ihop rätt vad det är. Skillnaden mellan då och nu tycks vara att idag åtminstone vissa delar av näringslivet (läs bankvärlden) måste skyddas för smällarna medan det är betydligt svårare för vanligt folk att få hjälp.