"finansiell repression"?

Ett par ekonomer (med darrig status pga tidigare dålig hantering av data) har skrivit ett dokument till Internationella Valutafonden IMF om den globala skuldsättningen. Huvudpunkterna refereras i en SR-artikel. Själva dokumentet hittar man här. Ett klipp från SR:s sammanfattning följer. Ekonomerna Reinhard och Rogoff ...:

...  har kartlagt den totala skuldsättningen i den industrialiserade delen av världen, alltså inklusive både offentliga och privata skulder, och kommit fram till att skuldsättningen mer än tredubblats på 20 år. Och nu är högre än den varit på 200 år. Det innebär, att både den offentliga och den privata sektorn tvingas betala av på lån istället för att investera. Och tillväxten uteblir.

Det finns ingen annan möjlighet än att skriva av en stor del av de skulderna om världsekonomin ska komma på fötter igen, skriver Reinhart och Rogoff. Och det kommer att krävas mycket större avskrivningar än som någonsin diskuterats i den politisk-ekonomiska debatten.

De pekar särskilt ut de svagare länderna inom eurozonen som starkt hjälpbehövande. Och skriver att västvärlden lever i ett stadium av kollektiv minnesförlust. Det är ren inbillning att tro att västländer inte kommer att tvingas till skuldnedskrivningar, åtstramningar, hög inflation och finansiell repression, skriver författarna, som ekonomiskt havererade utvecklingsländer har utsatts för.

Att stora skuldkriser bara kan lösas genom stora skuldavskrivningar visste redan härskarna i Babylonien för 3600 år sedan. Samt i Aten för 2600 år sedan. Men jag har ett par kommentarer ytterligare till detta.

Problemen finns för en offentlig sektor som tvingas finansiera mycket av sina uppgifter via lån. Med stigande ränteskulder minskar utrymmet för att göra vettiga saker i stället. Problemet är inte olöslig, men det kräver en statlig politik som är uppbyggd på egen valuta och arbetsgaranti. Jag har skrivit om det tidigare och kan förväntas återkomma i ämnet. Enda skälet till att den politiken inte redan genomförts förefaller vara att den strider mot den 'teoklassiska' nationalekonomins dogmer att staten inte kan göra något vettigt.

Vad det gäller privat sektor är det mindre troligt att räntor och amorteringar är huvudproblemet, i alla fall inte för de större företagen. Vad de gör är avhängigt av hur mycket vinst de vill plocka ut. Är vinstnivån för låg i den reala sektorn, där verkliga varor och tjänster produceras, ägnar de sig åt spekulation eller ligger helt enkelt på sina fonder. Med andra ord kan det vara så att de tunga företagen i världsekonomin snarare kan vara utlånare än lånare - de kan exempelvis köpa stats- kommun- och andra offentliga obligationer och därmed förvandla offenliga skatteintäkter till privata ränteinkomster. Baksidan av detta är en kollapsande offentlig sektor på många håll. (För små lokala företag kan läget givetvis vara mycket annorlunda vad det gäller skuldsättning och möjligheten att över huvud taget få lån.)

Kris för euron

Men så var det det där med "finansiell repression" som lämnas oförklarat. Jag gick till grunddokumentet sidan 6, och där ser vi vad som avses.

“Financial repression” includes directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, and generally a tighter connection between government and banks.

Och där ser vi var faran ligger. Ungefär som man kan ha misstänkt sedan länge: när stora fonder byggs upp kan man ge sig phan på att det kommer någon och vill sno dem! Vi som är lite äldre och hann tjäna in full ATP hann ju se hur den krympte ihop till en liten skvätt, exempelvis, men att knycka pensionsfonder är väl en internationell tendens. Andra "bundna inhemska åskådare" kan vara bankinsättningar, med andra ord att man klämmer till med extraskatter på sparande.Var det inte det man gjorde på Cypern för ett tag sedan?

Att sätta stopp för stöld av pensionsfonder för att betala andras skulder borde vara en första rangens politisk stridsfråga. Undrar om det finns något parti i Sverige, eller ens pensionärsorganisationer, som har ryggrad nog att ryta till?

Jag avstår från att gå in på debatten om vad pengar 'egentligen' är, även om det är intressant när man diskuterar skulder och vad lån är. Jag får en vision av vildögda visionärer som stormar fram och skriker "alla pengar är skuld", eller förklarar att bankerna skapar pengar alternativt inte alls skapar pengar utan bara luft. Det kanske får bli en annan bloggpost. Detta även om det är en intressant aspekt att om bankerna inte lånar ut något på riktigt när de skapar ett konto åt bolåneslaven så skulle den senare egentligen inte behöva betala tillbaka något. (Fast då borde väl bostadsrättsköpet också annulleras, eller ...?)

Skuldavskrivning i forntiden

Den athenske statsmannen Solon (levde ungefär 638 –558 före vår tideräkning). Det finns nog inget samtida porträtt av honom, den här skulpturen är en fantasibild

Varför dra upp en gammal grekisk statsman som man inte vet så mycket om? - Ett skäl kan vara att han genomförde en del reformer i Athen, huvudstad i det oroliga och skuldtyngda land som jag nämnde i föregående inlägg.

Bland annat såg han till att gäldslaveriet avskaffades, påstås det. Tidigare hade en skuldsatt person kunnat bli såld som slav med hela sin familj, men det gjorde han slut på. En uppskattad reform får man anta. Kanske hade Solon fått inspiration österifrån, från högre utvecklade länder som också kämpade med skuldkriser. Det har jag skrivit om tidigare.

Kunde man dra ett stort fett streck över skulder i forntiden för att rädda ekonomin borde man kunna göra det nu också. Men det knepiga med en statsskuld är att folk ändå blir en sorts gäldslavar, även om de inte själva har så stor del i att ekonomin har gått fel. "Alla" måste bjuda till för att betala räntorna på statsskulden (utom de rika som ser till att de slingrar sig undan genom konstiga avdrag och ren skatteflykt). Det blir småfolket som drabbas, och enda sättet att komma undan är att tvinga fram statsbankrutt genom att krossa den skuldsatta staten och vägra betala något mer på den gamla regimens lån. Sådana åtgärder brukar dock framkalla väldigt sura reaktioner och rena krigshandlingar av långivarnas regeringar. Sist och slutligen blir det en moralisk fråga: är det storpamparnas eller småfolkets rätt och välfärd som kommer först?

Skuldavskrivning i gamla Grekland

Den athenske lagstiftaren Solon - om det nu var så här han såg ut vilket man nog inte vet. Han gjorde sina största insatser på 590-talet före vår tideräknings början.

Jag har skrivit tidigare om skuldkris och skuldsanering i Mesopotamien för 3600 år sedan. Men det förhållandet att småfolk av olyckliga omständigheter kunde fastna i skuldfällan hände på andra ställen, exempelvis i det arkaiska Grekland. När skördarna slog fel blev bönderna tvungna att låna av rika knösar, och kunde de inte betala tillbaka var de fast som skuldslavar för resten av livet. Folk var naturligtvis upprörda, kanske revolutionen hängde i luften, och som lagstiftare i Athen år 594 försökte Solon ordna upp situationen. Detta var alltså ungefär 1000 år efter skuldsaneringarna i Mesopotamien.

Hur exakt lösningen såg ut är inte känd, om det var en total avskrivning eller om det var nedskrivning av skulderna. Skuldbördan sänktes i alla fall. Däremot är det klart att Solon gjorde slut på skuldslaveriet. Skuldsatta människor kunde inte längre säljas som slavar. Vidare omdistribuerades en del jord. Exporten av spannmål begränsades också, vilket nog kan ha hållit ner prisnivåerna på hemmamarknaden. Det kan ha hjälpt fram ett ekonomiskt uppsving omkring Athen och röjt vägen för den berömda athenska demokratin. Det var ju fria män som hade medborgarrättigheter där, vare sig de var rika eller fattiga, men slavar var defintivt uteslutna.

Att notera i jämförelse med dagens situtation: det verkar som om Solon inriktade sig på att hjälpa småfolk i ekonomiskt trångmål, inte storpamparna som satt på alla tillgångar. Och detta trots att den gode mannen nog i första hand var inställd på att rädda skinnet på överklassen i Athen.